Att variera eller prokrastinera.

Det är inte alltid lätt att variera uppgifterna på ett kontor. Sitta vid en skärm. Skriva mail. Prata i telefon. Reglera kontorsstolen med jämna mellanrum. Hämta en kaffe. Sitta i möte. Titta ut över parkeringen. Diskutera med kollegor. Gå på toaletten. Ibland vilja springa runt i korridorerna. Dricka en flaska vatten. Sitta vid en skärm. Läsa något. Surfa för att leta upp en viktig information. Slösurfa. Trycka i sig en chokladbit. Och så vidare.

Om rytmen i ditt liv.

Variera ständigt och jämt regelbundenheterna i ditt liv. Medvetet och uppmärksamt bör du växla emellan arbete och vila, nöd och överflöd, nykterhet och rus, och även mellan bekymmer och glädje. Medvetet bör du lämna det dukade bordet när du mest njuter av överflödet, och medvetet bör du ta itu med bekymren och uppgifterna med vilkas hjälp du växer. Inte i någon situation får du vara högfärdig. För ursprunget till allt, den gudomliga tanken, anden som styr världen tål inget självsäkert välbehag, övermodig förnöjsamhet eller någon dåsig och lat tillfredställelse. Förändras och förändra hela tiden, slut dig till någon och offra något, ge alltid tillbaka något när du själv fått något, ge alltid vidare det du har fått, antingen på det ena eller andra sättet... Bara lev inte "tryggt". Vänta på stormen och eldsvådan istället. Och bli inte förvånad och jämra dig inte när stormen och eldsvådan kommer. Säg då lugnt: "Här är den". Och då ska du släcka och försvara dig.

Kapitel 31, Visdomsord för vardagsbruk, Sándor Márai (1943).

Han säger det igen. Det där som jag alltid har tänkt. Bara lev inte "tryggt". Förändras och förändra hela tiden. Ja men precis! Fasta inte i rutiner bara för att det är bekvämt. Men ack så lätt. Se till att göra vad du mår bra av. Ja men precis! Dock tror jag att människan är en väldigt bekväm varelse och oftare prokrastinerar än varierar. Lätt för Márai att uppmana till variation, på hans tid var varken globaliseringen, datorn eller Internet uppfunna... Idag har ju var och varannan människa fastnat framför en skärm och vi matas mer eller mindre med samma information och trender.

Nåväl.

Vandringsvägen går lite långsamt nu. Snigelfart. Och det är väl just det som är bra. Så att jag hinner tänka efter hur jag ska variera mig. Stort behov av rutiner men ännu större behov av att få olika stimulanser. Vill gå till höger och vänster samtidigt för att få perspektiv. Fysiologiskt sätt rent omöjligt (alltså jag tar nästan tillbaka det, i en del yogaövningar strävar man just efter att låta kroppen sträckas upp och ner och höger och vänster samtidigt hehe...). Och samtidigt innerst inne veta att det inte går att pressa fram något.

Jag tänker att jag aldrig får sluta vandra den där vägen som ofta är lång och snirklig. En väg som inte går igenom datorn. Ut i friska luften!

Variation med en dos prokrastination.

Så att jag sen är beredd att ta emot stormen och eldsvådan.

Carla Bruni och feminismen.

För många år sedan brukade jag lyssna på Carla Brunis album "Quelqu'un qui m'a dit". Behaglig trallvänlig gitarr och sång framförd lite nonchalant men ändå med ett djup på ett tilldragande typiskt franskt vis.

Men så började hon träffa Nicolas Sarkozy och min beundran för Carla sjönk. Jag undrade vad denna till synes intressanta kvinna ville få ut av att gifta sig med Sarkozy. Jag slutade i alla fall att lyssna på hennes musik (inte någon jättestor förlust i slutändan i vilket fall...). Under tiden som Frankrikes "första dam" såg jag henne dyka upp lite här och där, men alltid i rollen som presidentens hustru. Hon såg aldrig speciellt bekväm ut och tydligen lär hon ha varit väldigt lättad över att Sarkozy inte blev omvald. För nu skulle hon kunna ägna sig åt sin karriär igen. Och det kan man ju förstå att hon vill göra.

Så nu plötsligt börjar hon synas lite överallt igen. I och på de glassiga modemagasinen. Som Carla. Som sångerska. Som modell. Som skådespelerska. Normalt, för hennes nya skiva släpps den 3 december. Ja ja, det är så det funkar. Hon pryder senaste Vogues omslag med titeln "Carla Bruni: special guest star" (fransmän gillar att svänga sig med engelska, så vänligen obeservera att det läses med fransk accent). I intervjun får vi veta vad det var hon föll för hos Sarkozy (tack men nej tack), att hon älskar förförande män (jaså!), att hon på sin nya skiva på italienska sjunger om "Douce France"... (nämen!). Hon ger sig även in i den politiska debatten, deklarerar att hon är för homosexuella äktenskap (som nu är under stor debatt i Frankrike) eftersom hon inte ser något "instabilt eller perverst" i samkönade familjer (hennes make däremot gör det). Allt detta passerar utan någon större reaktion.

Vad som blossar upp är hennes uttalande om att man idag inte längre behöver vara feminist.

I min generation behöver man inte längre vara feminist. Pionnärer har öppnat upp dörrarna.

Twittosfären reagerar starkt på detta uttalande och Carla får en hashtag till sin ära #ChèreCarlaBruni, där tweetsen flödar om varför feminismen fortfarande behövs. Till exempel : för att kvinnor fortfarande tjänar mindre än män (en skillnad på 27%), för att flera yrken är reserverade för män eller för kvinnor (kvinnor kör inte lastbil och män förlöser inte bebisar), för att kvinnor inte tas på allvar i sina yrken (politikern Laurence Rossignol får frågan vems assistent hon är), för att våldtäkt fortfarande är tabu (så många flickor/kvinnor som inte blir trodda när de gör en polisanmälan), för att reklam fortfarande är sexistisk (se till exempel babykläder hos Petit Bateau), för att kvinnor fortfarande utför större delen av hushållsysslor och så vidare... Min favorit kommer från författaren och sexologen Jocelyne Robert som menar att så länge #ChèreCarlaBruni behöver förklara vad feminism är behövs feminism...

Carla Bruni blev uppringd av tidningen Elle för att reagera på alla Tweets. Hon förstår till fullo att hennes uttalande lät chockerande och försvarar sig med att det inte kom till sin rätt i intervjun. Vad hon menade var att hon personligen aldrig har känt att hon har behövt vara aktiv feminist. Och när Elle säger att vara feminist är att vara för jämlikhet mellan män och kvinnor, att kunna vara självständig, att vara fri, att ta egna beslut, är hon inte då innerst inne feminist? Carla Bruni tänker efter en stund och säger

Jag antar att jag är feminist om det är att hävda sin frihet. Men jag är inte det om det betyder att vara aktivt engagerad i den kamp som en del för ännu idag. Jag beundrar deras mod men jag har valt att engagera mig på annat håll.

Ja. Det gäller att välja sina strider. Det har hon ju faktiskt rätt i Carla (att vara gift med Sarko är kanske en i sig... men det vet jag ju faktiskt ingenting om så jag ska inte försöka antyda något). Men vi vet att vi kan räkna med Carla Bruni som feminist i alla fall.

Bättre sent än aldrig.

Jag har skrivit en artikel för tidningen SocialPolitik om mitt arbete... Den publicerades i septembernumret och det har inte blivit av att jag har lagt upp den här ännu. Men nu så!

– Det är roligt att lära sig om andra språk. Jag visste inte att man kunde ha det som yrke! säger Milarépa Traoré om vad han lär i skolprojektet Babel.

Det är torsdag förmiddag. Milarépa och hans klasskamrater, som går i nian på skolan Madame de Sévigné i Gagny, diskuterar i små grupper var de olika kreolska språken härstammar ifrån. Projektet ingår i satsningen Culture et Art au Collège (CAC), ett initiativ av Conseil général (kan liknas de svenska landstingen) i Seine-Saint-Denis, ett av Paris förortsområden. Precis som namnet antyder handlar det om att värna om kultur och konst på högstadieskolorna. Satsningen startades för tre år sedan med ambitionen att kultur skall vara tillgängligt för alla högstadieelever i departementet. Inom ramen för CAC medverkar varje år tiotusentals elever i olika kulturella och pedagogiska projekt. 

– Jag vill förmedla en passion och ett intresse, få eleverna att förstå att kunskap ger frihet. Om jag lyckas med det är jag nöjd, säger Nicola Lampitelli, forskare i lingvistik.

En av aktörerna inom CAC är F93, ett kulturcenter i Montreuil i Seine-Saint-Denis, vars uppdrag är att bygga broar mellan människor, vetenskap och innovativ teknik. Den generella framåtandan styrs av viljan att underlätta ett utbyte och skapa en dialog mellan forskningsvärlden och medborgare.
Sedan starten 1982 har skolelever stått i centrum för aktiviteterna med målet att initiera ungdomar till vad som händer inom vetenskap och forskning genom pedagogiska och kulturella aktiviteter. Marc Boissonnade, direktör för centret, betonar att F93s ambition är just att ge ungdomar smak för de frågor som forskare intresserar sig för.

– Vi strävar efter att låta det som händer i forskningsvärlden få en naturlig plats i klassrummet.

Nicola Lampitelli poängterar att det är intressant att jobba med en publik som befinner sig utanför den akademiska världen: 

– Det är stimulerande att få prata om mitt ämnesområde utanför universitet och till en publik som inte är vuxen. Kanske att mina kunskaper kan bidra till deras utbildning. 

Det handlar till stor del om att skapa ett annat rum för lärande. Célia Vidal, Fatima Mechmeche, Laura Yacoub och Bérangère Langer håller alla med om att Babel, där de försöker ta reda på hur våra olika språk har uppkommit, ger en allmänbildning som motiverar till att lära sig på ett nytt sätt.

– Det är väldigt annorlunda mot våra vanliga lektioner, vi är mer aktiva när vi jobbar med projektet, förklarar Fatima.

– Ja det är roligt för det blir ett avbrott i den vanliga undervisningen, tilllägger Bérangère.

I sann Bourdieu-anda finns det i Frankrike en överhängande idé om kultur som en nödvändighet för att skapa en social identitet hos medborgarna. Kulturarvet är en kär fråga för fransmännen.
För att förstå rådande kulturkonsensus får vi gå tillbaka till 1950-talet, då politikern och författaren André Malraux tilldelades ministerposten på det nyskapade kulturministeriet och gjorde kulturarvet till en statlig angelägenhet. Hans syn på konstens roll och plats i samhället banade väg för en demokratisering av kulturen där museer, film, litteratur och konst blev naturliga element i landets identitet. Det skulle dock dröja ända till 1990-talet innan detta förhållande genom olika reformer fick gensvar i skolpolitikens agenda. I Seine-Saint-Denis uttrycks idag detta politiska engagemang genom att skapa en plattform mellan skolan som institution och olika kulturella aktörer (föreningar, strukturer, konstnärer, artister), där eleverna står i centrum. F93 intresserade sig ursprungligen mest för naturvetenskapliga ämnen men har idag även aktiviteter inom samhälle och humaniora. I årets upplaga av CAC är såväl konsthistoriker, geografer och antropologer som fysiker, kemister och game designers integrerade i olika projekt. Runt sextio olika projekt med varierande teman organiseras varje år av tre projektledare. Noemí Rámila Díaz också hon forskare i lingvistik, vill visa den mänskliga sidan av forskningen:

– Jag vill bryta med den snäva stereotypa bilden av en forskare som inte rör sig utanför den akademiska världen.

Projekten låter elever och forskare tänka tillsammans men ger också både eleverna och forskarna tillfälle att komma i kontakt med en värld de oftast inte känner till och inte kommer i kontakt med. Noemí Rámila Díaz, ser sin medverkan som ett tillfälle att visa eleverna alla möjligheter som finns.

– Om jag har lyckats komma in i den akademiska världen, varför skulle inte de kunna?

Ludovic Freyburger, veterinär och forskare i immunologi, menar att projektet i första hand är givande på det mänskliga planet.

– Vanligtvis har jag att göra med en viss typ av studenter, oftast högre vit medelklass. Att jobba med det här projektet ger mig tillfälle att möta en annan verklighet.

Varje projekt har en projektledare och pågår under cirka 40 timmar sammanlagt från september till juni. Ramarna är givna: forskare och elever tar avstamp i en problematik eller en serie frågor och söker svaren i arbete tillsammans i klassrummet. Men varje klass går också på minst två studiebesök
– på museer, laboratorier, utställningar, besök hos myndigheter eller stadsvandringar. Många gånger är det inom ramen av CAC som elever går på museum eller åker in till Paris för första gången.

– Det är mer avslappnat i klassen så vi ställer fler frågor när vi jobbar med projektet. Eftersom alla vågar fråga så blir det genast frigörande, säger Elodie de Oliveira daSilva, som går i sjätte klass på Paul Painlevé-skolan i Sevran. 

Hon och hennes klasskamrater medverkar i projektet Animalia där de tillsammans med Ludovic Freyburger undersöker djurens värld och människans relation till den.

– Pedagogiskt sett strävar jag mot att de arbetar och lär sig saker utan att de är medvetna om det! förklarar Ludovic Freyburger. Projektet är parallellt med mitt yrke som veterinär, men jag använder mig inte direkt av min forskning i arbetet med eleverna. Däremot är det väldigt givande för mig som lärare.

Den franska skolan är till stor del baserad på katederundervisning där klassen ses som ett kollektiv med stor vikt på att lära ut intelligent rationalitet i stället för att främja individuella känslor och personliga uttryck. F93-projektet avviker från den klassiska skolplanen eftersom eleverna har en aktiv roll och fokus ligger på vad som sker under arbetets gång tillsammans med forskaren, inte nödvändigtvis resultatet.

– Ludovic ställer bra frågor till oss, han gör så att vi är aktiva hela tiden, säger Yassin Charif. – Han förklarar allting väldigt bra och tydligt, tillägger Adam Saouli. Det är roligt att arbeta tillsammans.

Eleverna betonar hur projektet bidrar till att skapa ett andrum för dem som grupp både på ett personligt plan men också läromässigt.

– Vi får lära oss allt som har med veterinäryrket att göra, bevis på att Ludovics metoder fungerar, säger Elodie. – Ja, vi får lära oss namn på djur och raser. Inom projektet jobbar vi kollektivt, det är roligt, tycker Meriem Belkedah.

Just den här klassen har fått göra två dagars studiebesök på en veterinärskola i Bourgogne.
Det blir många oväntade möten och positiva upplevelser som kan tyckas självklara:

– Luften är så ren! Det är konstigt att se djur som man inte kan se i staden. Idag har vi sett får och imorgon ska vi åka till en bondgård med mjölkkor, säger Cynthia Nardin. 

Yassin Ozyurt berättar att han aldrig varit så här nära djur tidigare medan Adam uppskattar att få lära sig om livet på landet och om hur en gård fungerar.

– Det roligaste hittills var när vi fick mata fåren! 

Yassin C tror att projektet kan hjälpa dem att välja yrkesinriktning. 

– Många i klassen vill bli veterinärer, tillägger Yassin O.

Eleverna är också väldigt positiva till att få jobba med någon utifrån som är ”specialist”. Forskarnas kunskapsområde utgör grunden i varje projektet, varje forskare är fri att ta sig an problematiken så den integreras i dennes specifika kompetens och kunskap. För Wilfried Serisier, forskare i geopolitik, har arbetet i klassen en direkt koppling till hans forskning. I sin avhandling studerar han de administrativa förändringarna i Seine-Saint-Denis och hur departementet förhåller sig till Paris. Tillsammans med eleverna undersöker Wilfried relationerna mellan Paris och dess förorter och vad som händer längs ringleden runt Paris.

– Jag använder min forskning för att prata med eleverna om deras territorium. Jag försöker ge dem en annan syn på sina erfarenheter. Samtidigt blir elevernas tankar en ny ingång i min forskning och jag tvingas att ta en del av deras frågor ett steg längre.

En misslyckad bostadspolitik, nedläggning av industrier och hög arbetslöshet är klassiska bakgrundsfaktorer till segregation och andra sociala orättvisor i stadsdelen. Den ofta negativa mediebilden är något som fransmännen ser som självklar, och den fortsätter att stigmatisera invånarna. Detta avspeglas såklart i skolan. Bland eleverna i Seine-Saint-Denis har 57 procent utländska föräldrar jämfört med 18 procent i Frankrike som helhet. De kulturpedagogiska aktiviteterna står högt på den politiska dagordningen som i ett led i att ge alla elever en chans att lyckas.

– Jag kommer i direktkontakt med elever som bor i Seine-Saint-Denis. Första gången ritade de till exempel en ”tankekarta” över sin livssituation. Alla drog gränser mellan de olika bostadskvarteren, inte mellan de olika städerna. Även om det inte var en vetenskaplig upptäckt var det nyttigt och intressant att se, berättar Wilfried Serisier.

Och om det ibland är svårt att förenkla och popularisera sin egen forskning så att den blir tillgänglig för eleverna, så handlar det till lika stor del om att ge dem en aktiv roll och lyckas fånga deras intresse.

– Jag vill skapa en möjlighet till dialog. Det är fundamentalt att beröra eleverna. Min personlighet är viktig för att det skall fungera, inte nödvändigtvis min vetenskapliga metod, påpekar Nicola Lampitelli.

Om Yassin och Elodie och deras klasskamrater blir veterinärer eller om Fatima och Milarépa och de andra i niondeklassen blir språkvetare i framtiden återstår att se, men i slutändan är det inte det som är intressant. Vikten ligger snarare i att skapa en dialog mellan två världar som sällan möts och där
utbytet är ömsesidigt. Erfarenheterna är positiva för både forskare och elever. Och på ett mänskligt plan äger många möten rum.

En favorit

Insomnia is a glamorous term for 'thoughts you forgot to have in the day.' 

Alain de Botton

Icke att förglömma de nätter hjärnan surrar och fullmånen lyser.

 

En rotlös värld.

Att leta efter sina rötter. Gå tillbaka till det skrivna ordet.
Precis.
Människans ursprung finns i böckerna.
Ja.
Inte här.

Intet nytt att komma med.

I en tid som vår där vi gömmer oss i ett hav av konsumtion, reality-serier, ytlighet, smartphones, fåfänga, köksrenovering, lyckan över nya skor etc., där dessa såkallade livsförnödheter så lätt kryper in i vår själ, förgiftar våra resonemang och vårt beteende känns det mer akut och viktigare än någonsin att slå sig ner i en skön fåtölj och studera sig själv. Istället för att springa efter allt som vi lockas att behöva för att må bra - för att egentligen bara åtnjuta ett ögonblick av tillfredsställelse - ta ett djupt andetag. Det mest spännande som finns här i världen är ändå du själv. Vem är jag? Hur fungerar jag egentligen? Vad vill jag? Ja, den ungerske författaren Sándor Márai menar att din största uppgift här i livet är att studera din karaktär. Till att börja med. Jag tänker att när du sedan är tillräckligt stabil i din karaktär, stabil som människa kort och gott, ja då kan du ge dig i kast med att studera din omgivning.

Om människans karaktär

Karaktären är utan tvivel det mest intressanta fenomen som kännetecknar människan. Ingenting är så spännande, överraskande eller oförutsägbart som den process under vilken människor avslöjar sina karaktäristiska egenskaper. Ingen, varken det vackraste landskap, de mest sällsamma naturfenomen eller de mest skiftande variationerna hos vår flora och fauna kan jämföras med människans karaktär. När vi, medan vi utforskar världen kommer till männsikans karaktär, överraskas vi av insikten att vår riktiga uppgift i livet består precis i att studera denna. Alla våra tidigare erfarenheter har endast bidragit till att berika våra kunskaper om världen. Vår själ, däremot, kan endast genom att skaffa sig kunskap om människans karaktär bli rikare. För detta är den mest omdelebara erfarenheten, ja, karaktären är människan själv.
    Och eftersom karaktären är människan själv är det lönlöst att dölja den; lika lite som man kan osynliggöra sin kropp under någon trollhuva kan man dölja sin karaktär. Lösskägg och maskeraddräkt kan när som helst falla av, och då skymtar sanningen fram. Det räcker med en enda rörelse, ett enda ord, en enda sak vi gör för att vår verkliga natur ska bli blottad: maskeraden är alltid tillfällig. Mötet med de verkliga och sanna egenskaperna hos en människans karaktär är den största upplevelsen vi någonsin kan få.

Kapitel 4, Visdomsord för vardagsbruk, Sándor Márai (1943)

Människans karaktär är en roman i sig. Som kan ha många olika kapitel och jag tror inte man skall sträva efter att skriva de i ordning. Men se till att få ut dem. Ut ur själen, ur kroppen, ur huvudet. Förstå vem du är. Medan jag lär mig att djupdyka i mig själv så ser jag (tack och lov att jag kommer till insikt emellanåt...!) att det inte finns några nya sanningar att komma med. Bara min egen. Måste bara plocka ut det som finns. För att fylla ut romanen. Under tiden skall jag inte försöka komma med något nytt - ööh, varför försöka göra anspråk på något när allt grundläggande ändå redan har sagts? - Det är bara formen som ändras. Lite nya ord ibland. Men människan är densamma. Och eftersom människan är en vandrare måste du gå vidare varje dag, sa Sándor Márai.

När Paris är tomt / Paris est un paradis

En gång om året töms Paris på sina invånare.

La semaine du 15 août.

Det är en märklig känsla om än väldigt behaglig.

Le sentiment agréable d'une ville vide.

Plötsligt är det bara du och duvorna. Som aldrig tar semester.

Pas de parisiens mais que des pigéons. Qui ne s'arrêtent jamais.

Men som säkert saknar att få äta jordnötter på uteserveringarna.

Mais qui cherchent les terrasses et les cacahuètes.

Att promenera gator upp och ner utan att stöta på en levande själ.

Rues, boulevards, avenues, places, squares dans une nouvelle lumière.

Uppleva staden på ett nytt sätt.

Paris et le désert français.

Bara utifrån mig själv.

Vivre la ville en compagnie de moi-même.

Merci à Cedric Canezza som fångar atmosfären. Lyckas inte bädda in videon men titta här pour visualiser la vidéo. Och njut (comme la publicité IKEA).