Kungliga handslag.

Jag hade kunnat kommentera det politiska läget i Frankrike eller regeringskrisen i Sverige i samband med kungaparets officiella statsbesök.

Men nej, jag bjuder på lite lättsam underhållning istället, det passar mig bättre dessa dagar.

Jag har nu något gemensamt med Zlatan Ibrahimovic. Vi har båda skakat hand med både kungen och drottningen. Kanske att Zlatan har lite mer credd i kungens ögon men Silvia verkar inte göra någon skillnad. Hon log lika ljuvligt och intresserat åt alla.

Japp, kungen och drottningen är på statsbesök i Frankrike och i tisdags eftermiddag ordnades det mingel av svenska ambassaden på Svenska institutet. Och jag var inbjuden...! Blev mäkta förvånad när jag fick en personlig inbjudan (Anna Mezey et son conjoint) via mail med kungligt emblem. Utan att varken vara motståndare eller medhållare till det svenska kungahuset ville jag inte missa möjligheten till att få se knugen och dronningen in real life. Undrade om jag skulle känna mig utvald. Fick sedan veta att alla utlandsboende blir naturligt inbjudna när Tjabo och Silvia kommer på statsbesök. Så jag var inte så utvald. Men det gör inget. Frågade min skådespelare om han var intresserad av möta det svenska kungaparet. Ja! Ett tillfälle att ta fram kostymen.

Ers majestät, sa jag och sträckte fram handen. Kanske att jag neg till lite, den möjligheten hade vi fått instruktioner om. Jag såg kungen in i ögonen och log, noterade hans rödtonade näsa och ganska så lama handslag. Han såg inte ut att tycka det var speciellt roligt att skaka hand med Parissvenskar, men alla jobb är ju inte roliga. Dock hade han skrattat till när en svensklärare från Sorbonne hälsade till honom från sina studenter. Jag tog ett steg till vänster och fick ta emot Silvias hand tillsammans med ett leende. Hennes handslag var mjukt och förtroendeingivande. De har gjort det här förut... det märks.

Efteråt följde en cocktail i utställningssalen på institutet. Kungen och Silvia kom ner och minglade. Jag stod så smidigt till att Silvia började pratade med mig! Plötsligt kände jag mig utvald bland de 300 inbjudna... Och bebisen i min mage har nu fått kunglig välsignelse, det känns mycket tryggt.
 
Tyvärr fick man ju inte ta några kort... ambassaden var rädda för alltför många selfies. Men det såg ut ungefär så här minus ytterkläder och Zlatan:

Miranda Julys divan.

Jag ser mycket fram emot att följa författaren och konstnären Miranda Julys projekt We think alone där vi får tillträde till andras privata sfär och delar deras intimitet via inkorgen. I vår egen inkorg. Att få kliva in i andras sinnen via mail-konversationer, det är ju helt fantastiskt!

Jag gillar idén om att använda någon annans skrivande i ett tänkt sammanhang. Miranda July har bett kända människor att skicka henne privata mailkonversationer. På så vis skapas även ett slags självporträtt av varje person som deltar. En redan skriven text blir något helt annat då Miranda July sätter in det i en kontext. Lite som om de människorna genomgår en analys med Julys filter. Men det visar framför allt hur många olika versioner det finns av allting. Beroende på från vems perspektiv man handlar utifrån och vad det är man vill berätta. Alltid värt att bli påmind om. Första veckans tema är pengar och första mailet kommer idag.

Abonnera du med genom att klicka här!

"We think alone" ingår i utställningen "On the tip of my tongue", som produceras av Magasin 3 i Stockholm. Varför en svensk tidning (SvD) publicerar en sådan kort artikel om det förstår jag inte, läs istället en längre mer utförlig intervju med Miranda July på Huffington Post.

Filtrerad medmänsklighet.

När jag var i Sverige för några veckor sedan träffade jag många av mina äldsta vänner. På vårt brunchbord var det lika många kaffekoppar som iPhones. Vi kommunicerade lika mycket genom att visa och lägga ut bilder på Instagram som att se varandra i ögonen och prata. Vi länkade artiklar till varandra men som vi aldrig diskuterade. Samtalen filtrerades genom våra smarta telefoner.

Jonathan Safran Foer skriver i sin, mycket intressanta, essä (originaltexten från New York Times här, den svenska översättningen finns att läsa på SvD här), om hur de teknologiska framstegen förenklar vår dagliga kommunkation, men att med den förmedlar vi snarare information än medmänsklighet. Vårt sociala liv reduceras lätt till att prata med varandras telefonsvarare, diverse inkorgar och sms. Eller, som när vi faktiskt umfås i verkligheten, fortfarande låter telefonen få en stor plats i diskussionen. Därmed slipper vi undan den ansträngning som krävs för att vara känslomässigt närvarande. Världen är ständigt närvarande i våra liv medan balansen är mer och mer frånvarande.

I worry that the closer the world gets to our fingeripsm the further it gets from our hearts. It's not an either/or - being "anti-technology" is perhaps the only thing more foolish than being unquestioningly "pro-technology" - but a question of balance that our lives hang upon.

Varför har vi så svårt för att ta in vår omgivning som den är? Och vad kommer det att få för konsekvenser? Jag och mina vänner balanserade oss igenom applikationer istället för att bara vara med varandra. Genom Instagrams filter blev vår värld kanske lite bättre, kanske lite vackrare. Men på avstånd.

I söndags eftermiddag hängde jag på mitt vanliga tillhåll, terrassen på Aux Ours. Bredvid mig satt ett par. Utan att tjuvlyssna blev det uppenbart att de höll på att göra slut. Eller snarare hade kvinnan bestämt sig för att lämna mannen.

Vid ett tillfälle lämnade hon bordet, och mannen plockade genast upp sin iPhone. Kanske var det ett försök i att se vad som hände utanför hans, just nu, kollapsade värld. Han svepte ryckigt över displayen och kolla sin mail. Blicken flackade mellan olika applikationer som en flykt från den känslosamma situation han uppenbarligen befann sig i. När kvinnan kom tillbaka utbytte de några meningar som kom att bli deras adjö. Kvinnan lämnade uteserveringen och så även honom.

Precis som Jonathan Safran Foer avvägde om han skulle säga några uppmuntrande ord till flickan i Brooklyn, funderade jag här länge huruvida jag skulle säga något till mannen på terrassen. Visa medkänsla och utan att inkräkta på hans behov att kanske vara ensam med sina känslor. Men jag gömde mig bakom min datorskärm och fortsatte knappa på tangenterna. Ville skriva något men ägnade mig snarare åt "e-tidsfördriv" som Safran Foer så riktigt kallar det. Det krävde inte så mycket av mig.

Å andra sidan, vad skulle jag säga? Att jag förstod honom? Att det skulle bli bättre med tiden? Att jag också suttit och blottat mina kärleksbekymmer på samma terrass? Mannens bistra uppsyn och nervösa rörelser förmedlade en sårad människas sista hopp. Han plockade upp sina hörsnäckor och lyssnade på radio medan hans blick sökte fram och tillbaka.

Jonathan Safran Foer hänvisar i sin text till psykologiska studier som visar att ju mer distraherade vi är ju svårare får vi att visa medkänsla och bry oss om vår omgivning.

Psychologists who study empathy and compassion are finding that unlike our almost instantaneous responses to physical pain, it takes time for the brain to comprehend the psychological and moral dimensions of a situation. The more distracted we become, and the more emphasis we place on speed at the expense of depth, the less likely and able we are to care. 

Ibland är jag rädd för att vi har blivit så vana att läsa på skärmar istället för att läsa in varandra. Ju mer uppkopplat vi lever ju mer nerkopplad bli vår uppmärksamhet. Att vi tar in så mycket information att vi sen faktiskt inte orkar vara närvarande. Att ögonkontakt nästintill blir genant och vi föredrar att ta tillflykt i teknologiska framsteg.

Även om jag inte på några villkor vill leva utan dagens kommunikationsmöjligheter, så vill jag inte heller hitta min trygghet där. Den måste komma från vårt inre och inte via applikationer. Då blir det kanske också mer naturligt att vända sig mot en människa istället för mot en skärm.

Journée internationale des femmes.

Idag vill jag säga en sak. Och då gäller det att välja sin ord. Det känns mycket svårt för jag vill gärna att det blir rätt. Jag har nedan påbörjat olika argumentationer om hur jag ser fram emot den dagen då Internationnella kvinnodagen inte längre behövs. Om den dagen då kvinnor och män får vara sig själva och inte nödvändigtvis ett kön. Men det är svårt. För det går så långsamt. Men framåt i alla fall. Jag kan inte att säga allt det där.

Därför säger jag bara en sak idag:

Eloge till alla er som fortsätter tro på en bättre värld och kämpar för det genom att läsa böcker, analysera sig själva, skriva debattartiklar, dansa för livet, jobba för andra, bråka med normer, protestera mot orättvisor, älska varandra, äta fiberrikt, dricka rusdrycker, undervisa de som lär, yoga bort ångest, diskutera vår plats på jorden, filosofera mera, skratta i ensamet, gråta tillsammans, tro på framtiden. Och så vidare.


Idag är jag till köpet tvåspråkig. Perspektiven blir fler.

En plus je suis bilingue aujourd'hui. Avec encore des perspectives.

Aujourd'hui j'ai une chose à dire. Et je veux bien choisir mes mots. Il est très difficile car j'aimerais tant trouver les vrais mots. J'ai commencé plusieurs ébauches pour dire que j'attends le jour où la journée internationale des femmes n'est plus nécessaire. Ce jour où les femmes et les hommes peuvent être elles et eux-mêmes et non pas un sexe. Mais c'est difficile. C'est long. Mais au moins nous avançons. Bref. Je n'arrive pas à dire tout cela.

C'est pourquoi je dis une seule chose aujourd'hui:

Continuez à croire à un meilleur monde. Bravo à vous qui se battent tous les jours, qui s'analysent, qui lisent des livres, qui écrivent des articles, qui danse pour la vie, qui travaillent pour les autres, qui gueulent contre les normes, qui protestent contre les injustices, qui s'aiment, qui mangent des fibres, qui boivent l'eau de vie, qui enseignent, qui s'angoisse, qui fait du yoga, qui discutent notre place sur la terre, qui philosophe encore plus, qui rigolent seul-e-s, qui pleurent ensemble, qui croient à l'avenir. Etc.

Eventuella språkfel kan med fördel anmälas till undertecknad.
Je vous laisse le soin de corriger les fautes orthographes.

L'inspiration féministe de Nayla. Merci.

En rotlös värld.

Att leta efter sina rötter. Gå tillbaka till det skrivna ordet.
Precis.
Människans ursprung finns i böckerna.
Ja.
Inte här.

Tiden står (inte) stilla

Kan tyvärr inte bädda in videon här men klicka här och kliv in i Malin Pettersson Öbergs videoporträtt av dagens Paris som tar avstamp i en guidebok från 1950-talet. Videon talar för sig själv...


Finns att se på Svenska institutet den 10 juni, konstnären själv är där för samtal klockan 18.

Helvetet Halland

Hallänningen inom mig småler när jag på DN läser Är Halland ett helvete?
Kastas tillbaka till tonåren. Småstadsklaustrofobi. Medelklasshåla med jantelagskomplex. Ja. Vad som är Falkenberg och vad som är jag. Utåtverkan. Inåtverkan. Vad som härstammar från vårt runtomkring och vad som härstammar från vårt inuti. För övrigt citeras bara män i artikeln.

Och jag som fortfarande trodde på Legovärlden

Alltså nej!!! Vad är det som händer? Jag läser Legomuren mellan pojkar och flickor  på DN och tror inte mina ögon.

Lego har listat ut att kvinnor av naturliga skäl hellre vill baka cupkakes, sy modekläder, driva en skönhetssalong, odla morötter och ta hand om sjuka djur. För det är nämligen vad pastellförorten Heartlake city erbjuder sina invånare – den ”envisa” Olivia, den ”tankspridda” Emma, ”ledarämnet” Stephanie, den ”teat­raliska” Andrea och den ”jordnära” Mia. Ja, de nämnda egenskaperna ingår i det narrativ som Lego anser att flickorna ska följa i sina rollekar med de små figurerna.

Vi befinner oss i Lego Friends värld, en ny serie utvecklad för flickor. En hel del pengar och forskning har lagts på denna satsning då Lego har velat locka tillbaka flickorna som målgrupp.

1982 versus 2012

– Våra undersökningar visar att flickor vill ha realistiska figurer att leka med, och responsen från målgruppen har varit övervägande positiv, säger John Andersson som vårdade varumärket Coca-Cola innan han avancerade till Lego Sverige AB.

Och så har man skapat den verklighet som passar in i vad Lego vill och vad som säkert blir enklast för dem. Det är så märkligt att det fungerar så här. Istället för att underhålla sitt varumärke där kreativitet och konstruktion står i fokus, tämligen sällsynt faktor i en leksaksvärld där digitalt styrda lekar tar över barns (och vuxnas) fantasi, så väljer de att frånsäga sitt sociala ansvar som en leksakstillverkare faktiskt har och "rättar" sig efter verkligheten.

Backlash. Tradition. Reaktionär uppstudsighet. Yerk.

Minns när jag tog mitt körkort på Legoland 1989. Det var tider det.

Jag är en utvandrare

Läser på DN att fler svenskar utvandrar nu än på Karl-Oskars och Kristinas tid. De flesta tar sig till grannländerna och väldigt många emigrerar till okänt land. Jag finns säkerligen med i statistiken över utvandrare till Frankrike som hamnar på 11:e plats. I alla fall så hittar CSN och PPM mig. Total lycka.

Fransk kuriosa

Jag hyllar slösurfandet. Har trillat över mycket kuriosa idag. Till exempel att ordet homsexualitet myntades av ungersk-österrikaren Károly Mária Kertbeny i mitten av 1800-talet. Intressant med tanke på hur Ungern idag mest bedriver häxjakt mot homosexuella där premiärministern stoltserar med kristna moraliska värderingar som grund för den ungerska identiteten. Även om jag faktiskt blev glad när jag läste den här artikeln då jag kände att Le Monde försökte rätta till sina tidigare misstag då de, som de flesta andra utländska media, har tryckt ner Ungern och gottat sig i att ha en syndabock att slå på utan att en enda gång ens försöka förstå läget i Ungern genom att väga in sovjetkommunismen och post-kommunismen. Eller det Habsburgska väldet för den delen. Det vill säga många sekel och tilll med århundrade av förtryck.

Eller att det i den chica Parisförorten Suresnes finns en jämställdhetsansvarig på kommunhuset. Att hon har ett mycket svenskklingande namn gör det hela mer förståeligt. Jag inser hur långt Sverige har kommit när det gäller att föra en konkret jämställdhetspolitik. Franska samhället befinner sig ljusår ifrån rådande svensk konsensus. Men det blev i alla fall rabalder och protester gentemot filmen  Les Infidèles och dess affich men som då redan visades censurerad eller ändrad från de ursprungliga afficherna.


Igår möttes jag konstant av män som alla bar en blombukett. Den här kampanjen kanske kan få män att diska istället för att köpa blommor eftersom 80% av hushållsuppgifterna fortfarande utförs av kvinnor som också tar hand om barnen dubbelt så mycket som de franska männen och detta anses helt NORMALT.

Därför blev jag mäkta förvånad när jag läste om könsskillnader i hjärnan på DN Vetenskap. Jag trodde det var förlegat att betona skillnader mellan kvinnor och män. Men ok. Jag får lära mig att män har lättare för att bygga ihop en IKEA-möbel än kvinnor. Vilken tur att jag här i Frankrike inte behöver bekymra mig om det eftersom alla utgår från att jag kan sätta ihop de famösa IKEA-möblerna eftersom jag är svensk.

Alkoholens lagar

Tog en tur på det kära Systembolaget idag. Valde en bag-in-box med sydafrikanskt chenin blanc. Blev tillfrågad legitimation i kassan. Öh. Hallå jag är 31. Eller är det för att jag inte köper flaskvin. Visa leg är ett förlegat system för mig. Speciellt i förhållande till alkohol. Har alltid tyckt det varit dräpligt. (Men nej, jag förstår såklart också varför det finns en åldersgräns. Det är så vårt moderna samhälle ser ut. Åldersgränser för att skydda barnen från det farliga. Så att alla stackars ungdomar måste köpa smuggelsprit eller få vuxna att langa).

Nåväl, mitt pass hade jag råkat lägga av hemma. Mitt svenska körkort har den franska polismyndigheten arkiverat. Så ingen legitimation.

- Har du legitimation?
- Nej, jag har ju inte det...
- Hur gammal är du?
- Ja, jag är 31!
- Mhm, vad har du för personnummer?
- 800602

Kassörskan har ju redan dragit mitt vin och det känns mest som en rutinkontroll. Men nu när hon väl har bestämt sig för att kolla leg på så kan hon ju inte bara ge med sig tydligen. Det syns väl för fan att det var ett tag sedan jag fyllde 20!!! Jag pillar lite i min plånbok i hopp om att hitta något som kan styrka min ålder. Jag är mäkta irriterad över det inte ens går att köpa alkohol som jag behagar och tänker att inte en chans att jag går härifrån utan mitt vin. Kassörskan ser något med foto i min plånbok och vill se. Jag visar mitt franska försäkringskort där även mitt personnummer står. Hon tittar frågande på det gröna plastkortet och jag visar snällt men bestämt var mitt födelsedatum står. Jag får tillbaka mitt fantastiska kort.

- Ja, ok, jag tror att du är över 20.

Sen får jag betala. Men tack!

Jag är inte direkt "smickrad" över att jag ser ung ut om någon nu skulle tro det. Utan att ge mig in i en diskussion om Systembolagets plats i det svenska samhället så tycker jag det är urfånigt att behöva "bevisa" min rätt för att utföra ett inköp av en sällskapsdryck. Som jag måste planera väldigt väl. Ingen plats för spontanitet här inte. Jag känner mest för revolution varje gång jag kommer hem jag.