Madame iPad.

Om jag skall tro på allt jag hör så kommer mitt liv bli mycket enklare nu för jag har fått en iPad. Än så länge tillbringar jag mer tid att leta efter roliga och behövliga appar istället för att faktiskt använda de nyttiga och underhållande appar jag redan har. Inte alls enkelt. Mätt vill ha mer liksom. Aldrig vara nöjd. Till på köpet vill jag än så länge bara ladda ner sådana appar som är gratis. Kanske det som kallas girighet. Förvisso en evig mänsklig egenskap men som förstärks i det nedladdningsbara samhället. Gratis är gott. Eller så lever jag med tiden. Detta 2013 som annars började så fint med läsa mer, skriva mer, papper, böcker, penna... Så går jag och blir ett digitalt app-offer istället. Verkligen inte enkelt.

Dock mycket enkelt att ta bilder med min iPad.

Att variera eller prokrastinera.

Det är inte alltid lätt att variera uppgifterna på ett kontor. Sitta vid en skärm. Skriva mail. Prata i telefon. Reglera kontorsstolen med jämna mellanrum. Hämta en kaffe. Sitta i möte. Titta ut över parkeringen. Diskutera med kollegor. Gå på toaletten. Ibland vilja springa runt i korridorerna. Dricka en flaska vatten. Sitta vid en skärm. Läsa något. Surfa för att leta upp en viktig information. Slösurfa. Trycka i sig en chokladbit. Och så vidare.

Om rytmen i ditt liv.

Variera ständigt och jämt regelbundenheterna i ditt liv. Medvetet och uppmärksamt bör du växla emellan arbete och vila, nöd och överflöd, nykterhet och rus, och även mellan bekymmer och glädje. Medvetet bör du lämna det dukade bordet när du mest njuter av överflödet, och medvetet bör du ta itu med bekymren och uppgifterna med vilkas hjälp du växer. Inte i någon situation får du vara högfärdig. För ursprunget till allt, den gudomliga tanken, anden som styr världen tål inget självsäkert välbehag, övermodig förnöjsamhet eller någon dåsig och lat tillfredställelse. Förändras och förändra hela tiden, slut dig till någon och offra något, ge alltid tillbaka något när du själv fått något, ge alltid vidare det du har fått, antingen på det ena eller andra sättet... Bara lev inte "tryggt". Vänta på stormen och eldsvådan istället. Och bli inte förvånad och jämra dig inte när stormen och eldsvådan kommer. Säg då lugnt: "Här är den". Och då ska du släcka och försvara dig.

Kapitel 31, Visdomsord för vardagsbruk, Sándor Márai (1943).

Han säger det igen. Det där som jag alltid har tänkt. Bara lev inte "tryggt". Förändras och förändra hela tiden. Ja men precis! Fasta inte i rutiner bara för att det är bekvämt. Men ack så lätt. Se till att göra vad du mår bra av. Ja men precis! Dock tror jag att människan är en väldigt bekväm varelse och oftare prokrastinerar än varierar. Lätt för Márai att uppmana till variation, på hans tid var varken globaliseringen, datorn eller Internet uppfunna... Idag har ju var och varannan människa fastnat framför en skärm och vi matas mer eller mindre med samma information och trender.

Nåväl.

Vandringsvägen går lite långsamt nu. Snigelfart. Och det är väl just det som är bra. Så att jag hinner tänka efter hur jag ska variera mig. Stort behov av rutiner men ännu större behov av att få olika stimulanser. Vill gå till höger och vänster samtidigt för att få perspektiv. Fysiologiskt sätt rent omöjligt (alltså jag tar nästan tillbaka det, i en del yogaövningar strävar man just efter att låta kroppen sträckas upp och ner och höger och vänster samtidigt hehe...). Och samtidigt innerst inne veta att det inte går att pressa fram något.

Jag tänker att jag aldrig får sluta vandra den där vägen som ofta är lång och snirklig. En väg som inte går igenom datorn. Ut i friska luften!

Variation med en dos prokrastination.

Så att jag sen är beredd att ta emot stormen och eldsvådan.

Här är jag

Tittar på alla säsonger av Mad Men (så härligt att se alla dessa rökande och drickande människor som förföljs av sitt förflutna)

Dricker mycket vin (flykten från tråkigheten och ensamheten. Alltid kul men extrakul när jag köper bra viner)

Försöker laga komplicerade nya maträtter (för att få utlopp för min kreativa sida eftersom jag inte orkar skriva)

Funderar på att starta en matklubb (bättre att äta havregrynsgröt tillsammans än oxfilé själv)

Går på kongolesisk dans (vilken kliché men ack så frigörande det är) (när jag har tillräckligt med kraft för att motivera mig att gå dit vill säga)

Går på yoga (balsam för själen som det heter)

Tänker som, Maria Sveland påpekade i radion en dag, varför dricker jag inte the på morgonen (utan bälver i mig giftigt kaffe istället)

Känner mig stucken av den så kallade ensamhetsångesten (början till acceptans att det är slut med min konstnär)

Tycker att min psykolog känns torr och kylig och inte uppskattar mig (när ska det gå upp för mig att hon inte ska bli min vän ändå)

Läser pyskologiska essäer (som ett led i mitt välbefinnande och tänker att jag ska kunna lära min psykolog nya saker)

Känner ett sting av avundsjuka när en vän får diagnosen Depression (när ska jag få ett ord som passar mig)

Vet att vägen till harmoni inte går via fast anställning (svår balansgång det där)

Gör av med mer pengar än jag har (varför är det inte roligt att göra gratissaker)

Lyssnar på radio (P1 På minuten när jag känner Sverigesaknad)

Tittar på realityserier på TV3 (för att låtsas att jag är någon annan)

Promenerar på ställen jag inte har promenerat på (för att gå på upptäcktsfärd)

Mitt körkort och jag

Någonstans långt i bakhuvudet visste jag att mitt körkort skulle gå ut i oktober 2010 men det var ingenting jag orkade ta tag i och jag lät mina hjärnceller bekymra sig om andra saker.

Så kom december och jag kom på att jag nog borde fixa ett nytt körkort. En titt in på ambassadens hemsida för att kolla upp hur proceduren skulle utföras. Hej hopp ny lag från 1 december som säger att som utlandsboende måste du hädanefter förnya ditt körkort i staten där du bor. Suck tänkte jag och såg de långa köerna och allt pappersskit som hör fransk administration till framför mig. Vilket såklart gjorde att jag sköt på det hela lite till.

I januari lyckades jag ta reda på via franska departementspolisens hemsida vilka papper jag behövde och kunde till och med skriva ut min ansökan. Bra tänkte jag. Nu skulle jag bara ta foton och ta mig i kragen och cykla dit en fredag när jag var ledig. Men jag hade aldrig tillräckligt med mod för att använda min ledighet till något sådant ansträngande.

Så åkte jag och min kära vän Rebecka på biltripp ut till kusten för att få lite ren havsluft i lungorna. Vägen dit var dimmig och regnig. GPSen dirigerade oss via småvägar och jag blev på dåligt humör och var väldigt kissnödig och jag trodde aldrig att vi skulle komma fram. Efter 2 timmar hade vi kört ungefär 50 km av de 220. Dimman tätnade alltmer men det struntade jag i och gasade på, ensamma som vi var på landsvägen någonstans i Normandie, och blev på ännu sämre humör när jag fick en blixt i mitt ansikte och förstod att den automatiska radarn hade fångat mig. Jag hade tydligen kört i 100 på en 90-väg fick jag veta när boten kom med posten till mitt jobb (ja, det var jobbilen). Jag hade också kört 5 km för fort för att klara mig undan att bli prickad. Så nu var jag i vilket fall som helst, enligt fransk lag, tvungen att byta mitt svenska körkort till ett franskt.

Med tanke på hur petig den franska byråkratin är tänkte jag att det är bäst att jag skaffar ett intyg från Sverige om att jag är berättigad ett körkort eftersom om det svenska officiellt sett hade gått ut (för i Frankrike behöver man ALDRIG förnya sitt körkort. Så ditt utseende vid 18 års ålder gäller fortfarande när du har blivit pensionär). Lite ambassadsamtal igen och jag får efter några turer en auktoriserad översättning av Transportstyrelsens intyg. Det gick i och för sig väldigt smidigt.

En lördag förmiddag en och halv månad senare kände jag mig tillräckligt beslutsam för att gå till "Photo Service", bara precis nere på gatan utanför min lägenhet, för att bli fotograferad. Jag piffade upp mitt vinterbleka ansikte med lite rött läppstift och blev förevigad mot en vit bakgrund som framhävde min uttryckslösa uppsyn.

Jag var ändå nöjd över att jag hade kommit så här långt. Det blev slutet av mars och jag hade via jobbet vägarna förbi polishuset som har hand om körkortshandlingar. Jag tänkte smart att jag äter min lunch medan jag väntar. Men jag fick inte ens en kölapp eftersom jag saknade ett papper som intygar att jag tillhör Paris stad administration (en elräkning till exempel). Suck tänkte jag men fick en lista med alla papper jag behövde för en komplett ansökan om förnyelse av körkort.

Denna gång gick det bara en vecka innan jag försökte på nytt.

Hela veckan laddade jag inför fredagen då jag minsann då skulle cykla till polishuset och förnya mitt körkort. Jag tog med en bok för jag visste ju att jag skulle behöva tillbringa en bra stund i den administrativa världen. Klockan halv elva anlände jag och när det var min tur att få kölapp visade jag snällt upp alla mina papper. Men NEJ! Jag hade inte ett papper som bevisar att jag bor i Frankrike sedan mer än 6 månader. Men, säger jag till tjejen i luckan, er kollega förra veckan gav mig en lista på vad jag behövde och titta, det intyget är överstruket visar jag. Nej, det är det som står ovanför som är överstruket. Jaha säger jag och svär och muttrar och väntar med att skrika FITTFRANKRIKE tills jag kommer ut ur polishuset (annars hade jag riskerat att bli portad).

Min lilla cykel och jag trampar hem igen. Jag rotar fram en lönespecifikation från oktober, går ner till posten, tar en kopia och cyklar beslutsamt tillbaka.

Jag är lite nervös när det blir min tur att få en kölapp. Men den här gången går det vägen! Alla papper är rätt! Jag får sitta ner och vänta. Minst två timmar sa killen som gav mig kölappen. Klockan är 12h41. Jag läser. Dricker en kaffe. Tittar på alla som väntar. Minst hälften får vända igen för deras dossier är inte komplett. Det är nästan begravningstämning. Alla sitter tysta. Ingen pratar. Alla bara väntar men hajar till så fort ett nytt nummer ropas ut. Klockan tre börjar jag bli orolig att jag inte ska hinna bli uppropad innan de stänger. Plötsligt blir det lite dramatik. En arrogant kille pratar onaturligt högt i sin mobil och blir tillsagd av en väntande tjej att snälla, prata lite lägre. Det var mer än han tålde och han står och tuppar sig och gormar och hotar för att sedan bli bortförd i protest av tillkallade poliser. Ja, vi är ju ändå i ett polishus.

Sen är det nästan min tur. Två nummer till. Klockan slår fyra och JIPPI!!!!!!! Alldeles exalterad går jag fram till ett bås och ger mina papper. Jag får fylla i ännu ett papper. Mannen tar några fotokopior på mina papper och säger "ok, det ser bra ut, du kan gå hem i lugn och ro nu. Du får en kallelse om att hämta ut ditt nya körkort per post runt den 20 juli".

Jaha. Det var det. Det var inget aprilskämt. I ett land med 60 miljoner tar allt sin lilla tid. Fortsättning följer om fyra månader.