Den rosa skatten.

Jag handlar ibland eller till och med regelbundet på Monoprix och då är det bra att bli påmind om det här: 

5 rosa engångs "tjejrakhyvlar": 1€80
10 blå engångs "killrakhyvlar": 1€72

Bland annat. Det är så många fel det bara kan bli. Men franska regeringen skall undersöka huruvida en "rosa skatt" finns eller ej. Och det är ju bra.
Det är det nyskapade kollektivet Georgette Sand som står bakom initativet (insprierade av en amerikansk journalist) och inventerar prisskillnader mellan "manliga" och "kvinnliga" likadana produkter. Kedjan Monoprix står först i kön.

Den franska jämställdheten.

På nyheterna i morse presenterades en undersökning om sexism på arbetsplatsen (läs och lyssna på franska här). 14 600 kvinnor och män från 9 olika stora företag har deltagit (La Poste, France télévision, LVHM, Radio France...). 8 av 10 kvinnor är regelbundet utsatta för sexism på jobbet: nedlåtande kommentarer och skämt om kvinnor, raggningsrepliker... över hälften av kvinnorna som deltagit i undersökningen anser att de går miste om karriärsmöjligheter på grund av deras kön.

Detta i sig är ju tyvärr inga nyheter. Men det är mycket bra att det konstateras. Igen, får jag väl lov att säga. Undersöka, forska, fundera, filosofera, tänka, intellektualisera, politisera i all evighet utan att det sker någon förändring. Den franska idén om vikten av att skriva en rapport för att sedan skriva en rapport för att sedan komma fram till att det behövs en ny undersökning och skriva en ny rapport. Pragmatiken är emellanåt långt borta.

Efter denna skamfyllda rapport så har i alla fall Radio France tagit sitt ansvar och kommit med lite självkritik. Det pragmatiska tänkandet verkar få en plats. Catherine Sueur, (ja, det finns en kvinnlig generalchef på Radio France) erkänner att Radiohuset inte är en jämställd arbetsplats. Det må finnas lika många anställda kvinnor som män, men inte helt oväntat sitter männen på de högre posterna, männen är överrepresenterade i sändningarna och så vidare.

Min förvåning kommer några sekunder senare. Catherine Sueur berättar att de gärna se fler kvinnor som (politiska) gäster i nyhetsprogrammen på morgonen. Därför har de nu bestämt att minst 30% av de inbjudna skall vara kvinnor. Men varför i hela friden inte bara bestämma att 50% av gästerna skall vara kvinnor? Och varför bara i morgonprogrammen? Varför inte svepa över hela deras programutbud och rannsaka sig själva?

Det går ju framåt. I snigelfart dock. Mentaliteten utvecklas långsamt i det här stora konservativa landet. Och ibland finns det många fördelar med att diskutera och analysera saker fram och tillbaka. Men i de här frågorna måste tempot öka dramatiskt.

Samhällsstrukturer i gatusken: Skönhetsmaraton bis.

Det kanske inte är så konstigt.
Det där att unga flickor som medverkar i Top Model inte tror att de är förmögna att göra något annat. De säger "jag kan inget annat, jag kan bara det här".
Bli modell alltså.
Lilla flicka ditt liv har precis börjat. Det finns massa spännande saker du kan göra.
Men kanske inte så konstigt att de inte hör vad jag säger.

"Lektion nummer 130" från Aubade.

Bantningsspecial. Om att äntligen gå ner de där tre (3) kilona för mycket.

Journée internationale des femmes.

Idag vill jag säga en sak. Och då gäller det att välja sin ord. Det känns mycket svårt för jag vill gärna att det blir rätt. Jag har nedan påbörjat olika argumentationer om hur jag ser fram emot den dagen då Internationnella kvinnodagen inte längre behövs. Om den dagen då kvinnor och män får vara sig själva och inte nödvändigtvis ett kön. Men det är svårt. För det går så långsamt. Men framåt i alla fall. Jag kan inte att säga allt det där.

Därför säger jag bara en sak idag:

Eloge till alla er som fortsätter tro på en bättre värld och kämpar för det genom att läsa böcker, analysera sig själva, skriva debattartiklar, dansa för livet, jobba för andra, bråka med normer, protestera mot orättvisor, älska varandra, äta fiberrikt, dricka rusdrycker, undervisa de som lär, yoga bort ångest, diskutera vår plats på jorden, filosofera mera, skratta i ensamet, gråta tillsammans, tro på framtiden. Och så vidare.


Idag är jag till köpet tvåspråkig. Perspektiven blir fler.

En plus je suis bilingue aujourd'hui. Avec encore des perspectives.

Aujourd'hui j'ai une chose à dire. Et je veux bien choisir mes mots. Il est très difficile car j'aimerais tant trouver les vrais mots. J'ai commencé plusieurs ébauches pour dire que j'attends le jour où la journée internationale des femmes n'est plus nécessaire. Ce jour où les femmes et les hommes peuvent être elles et eux-mêmes et non pas un sexe. Mais c'est difficile. C'est long. Mais au moins nous avançons. Bref. Je n'arrive pas à dire tout cela.

C'est pourquoi je dis une seule chose aujourd'hui:

Continuez à croire à un meilleur monde. Bravo à vous qui se battent tous les jours, qui s'analysent, qui lisent des livres, qui écrivent des articles, qui danse pour la vie, qui travaillent pour les autres, qui gueulent contre les normes, qui protestent contre les injustices, qui s'aiment, qui mangent des fibres, qui boivent l'eau de vie, qui enseignent, qui s'angoisse, qui fait du yoga, qui discutent notre place sur la terre, qui philosophe encore plus, qui rigolent seul-e-s, qui pleurent ensemble, qui croient à l'avenir. Etc.

Eventuella språkfel kan med fördel anmälas till undertecknad.
Je vous laisse le soin de corriger les fautes orthographes.

L'inspiration féministe de Nayla. Merci.

Bakslaget eller rätten till byxa bis

Alltså det här om utvecklingen i Frankrike. Mycket är bra men ännu mer är under all kritik. Jag planerar att vidareutbilda mig inom journalistik (mycket som ska klaffa för att det ska gå vägen men jag hoppas på det bästa...) och under mina efterforskningar har jag trillat över en utbildning som gör att jag undrar om de ens försöker i det här landet.

Ecole supérieur de journalisme de Paris, en tämligen välrenommerad journalistskola, erbjuder en ett-årig utbildning i "Presse et médias féminins", alltså "Press och feminin media". Under ett läsår studeras "specifika aspekter" av den kvinnliga pressen och av modemagasinen. Undervisningen ringar in några specialområden: mode, skönhet, smink, familj, barn, hälsa, psykologi, relationer, livsstil och så vidare. Den långa listan av lärare består enbart av kvinnor med undantag av en man som bland annat arbetar på radiokanalen "Chérie FM", den första musikradion riktad till kvinnor. Jag får rysningar. Existerandet av en sådan här utbildning känns som ett enormt bakslag. Till på köpet är den NY!!! Att i infinito förstärka vad och vem kvinnor bör vara är mycket tröttsamt.

Jag behöver väl knappast tillägga att jag inte söker in till den här utbildningen.

Rätten till byxor.

Att saker och ting tar tid i Frankrike har jag aldrig förnekat.

Så därför kanske jag faktiskt inte blir förvånad över att kvinnor sedan 31 januari 2013 har laglig rätt att bära byxor. Fram till dess var det alltså straffbart för parisiska kvinnor att gå klädda i långbyxor. Detta dekret har ju varit bortglömt sedan länge och ingen höjer på ögonbrynen ens om de ser kvinnor i byxor. Men ändå.

För att gå tillbaka dit det en gång började...

Den 7 november 1880 signerade polisen i Paris ett dekret som bestämde hur kvinnor skulle vara klädda.

Les femmes ne puissent quitter les habits de [leur] sexe que pour cause de santé". Toute femme qui, après la publication de la présente ordonnance, s'habillerait en homme, sans avoir rempli les formalités prescrites, donnerait lieu de croire qu'elle aurait l'intention coupable d'abuser de son travestissement et serait transférée aux services de la préfecture de police

Fritt översatt står det ungefär så här:

Kvinnor får enbart klä sig i andra kläder än vad deras kön tillåter om hälsoskäl finns. Kvinnor som, efter utgivandet av detta dekret, klär sig som en man, utan att uppfylla formaliteterna, ger anledning att tro att hon har för avsikt att missbruka transvestism och kommer att bli vidareskickad till polisen.

Det har under de senaste åren gjorts några försök att stryka detta förbud ur lagen, men utan större framgång. Byxförbudet avfärdades som "juridisk arkeologi" och var ingen prioritet. När ministeriet för kvinnliga rättigheter etablerades på nytt i maj förra året kom byxförbudet upp på den politiska agendan igen.

Det har nu tack och lov blivit lagligt för kvinnor att klä sig i långbyxor.

Sen kan man ju fråga sig hur fria kvinnor är när det gäller att välja sina kläder. Iklädd en blommig klänning fick bostadsministern Cécile Duflot i somras till exempel stå ut med att bli visslad efter i riksdagen. Och enligt lagen om arbetsrätt har arbetsgivaren fortfarande rätt att tvinga kvinnor att bära kjol om denne tydligt kan rättfärdiga anledningarna. Hm.

Det nya året.

Det nya året kommer att tala för sig själv.

Skriv 2013 på en papperslapp. Det är mycket viktigt att 1:an inte bara är ett rakt streck men väl med snedstrecket ner på vänster sida. Håll nu upp lappen bakvänd mot ljuset och läs.

Tack till okänd på FB för denna uppenbarelse.

Kärlek och erotik. Grunden för människan. Men det är nästan bara Erica Jong och Henry Miller som har förstått det än så länge. Kärlek och erotik bör såklart inte förstås som en dualism men som ett sammanhang. Ett sammanhang där kvinnor och män, män och män, kvinnor och kvinnor ingår. Och så vidare. Henry Miller dog 1980, samma år som jag föddes. Redan då ansåg han att det fanns föga hopp för människan. Miller menade att människan behövde födas på nytt.

Vi behöver en ny människoras, någon slags explosion, dynamit som spränger vår falska fromhet i luften. Kvinnorna kan tända den där dynamiten, men både män och kvinnor måste skapa om världen på nytt tillsammans. De kan bara skapa om den på ett sätt: genom att först skapa om sig själva. Frågan är: kommer de att vara ärliga nog för att göra det? Ärlighet har aldrig varit mer behövlig. Själva vår existens som art står på spel.

s. 310 i Henry Miller och jag av Erica Jong (1993).

Erica och Henry. Inspirerande själsfränder. Orden. Böckerna. Livet.

Nyårslöften (eller snarare livsmantra än nyårslöfte från låt oss säga 2010 eller 1980 vid önsketänkande):
inte censurera men acceptera (mig själv).
läsa mer.
älska (mig själv) mer.
skriva mer.
fortsätta söka.
bygga upp min bokfamilj.
inte glömma att var sak har sin tid.
 

GOTT NYTT ÅR!

Jag skriver alltså är jag.

Skrivblockaden.
Så jag läser istället. Henry Millers biografi av fantastiska Erica Jong. Spännande att nästan lära känna en ny författare genom en författare jag beundrar. Två frigörande människor.
Kanske kan semestern hjälpa mig till rätta. Då jag ska bada i varma källor och dricka Tokaj och äta fet ungersk julmat.
Låtsas som om det regnar. Det kommer det kanske att göra ändå.
Vänta på att Le Monde ska publicera min och Fannys insändare där vi artigt undrar om de kan hjälpa oss att identifiera några "manliga fotografer" eftersom vi bara hittar "kvinnliga fotografer" eller kort och gott "fotografer" i deras helgmagasin.

Carla Bruni och feminismen.

För många år sedan brukade jag lyssna på Carla Brunis album "Quelqu'un qui m'a dit". Behaglig trallvänlig gitarr och sång framförd lite nonchalant men ändå med ett djup på ett tilldragande typiskt franskt vis.

Men så började hon träffa Nicolas Sarkozy och min beundran för Carla sjönk. Jag undrade vad denna till synes intressanta kvinna ville få ut av att gifta sig med Sarkozy. Jag slutade i alla fall att lyssna på hennes musik (inte någon jättestor förlust i slutändan i vilket fall...). Under tiden som Frankrikes "första dam" såg jag henne dyka upp lite här och där, men alltid i rollen som presidentens hustru. Hon såg aldrig speciellt bekväm ut och tydligen lär hon ha varit väldigt lättad över att Sarkozy inte blev omvald. För nu skulle hon kunna ägna sig åt sin karriär igen. Och det kan man ju förstå att hon vill göra.

Så nu plötsligt börjar hon synas lite överallt igen. I och på de glassiga modemagasinen. Som Carla. Som sångerska. Som modell. Som skådespelerska. Normalt, för hennes nya skiva släpps den 3 december. Ja ja, det är så det funkar. Hon pryder senaste Vogues omslag med titeln "Carla Bruni: special guest star" (fransmän gillar att svänga sig med engelska, så vänligen obeservera att det läses med fransk accent). I intervjun får vi veta vad det var hon föll för hos Sarkozy (tack men nej tack), att hon älskar förförande män (jaså!), att hon på sin nya skiva på italienska sjunger om "Douce France"... (nämen!). Hon ger sig även in i den politiska debatten, deklarerar att hon är för homosexuella äktenskap (som nu är under stor debatt i Frankrike) eftersom hon inte ser något "instabilt eller perverst" i samkönade familjer (hennes make däremot gör det). Allt detta passerar utan någon större reaktion.

Vad som blossar upp är hennes uttalande om att man idag inte längre behöver vara feminist.

I min generation behöver man inte längre vara feminist. Pionnärer har öppnat upp dörrarna.

Twittosfären reagerar starkt på detta uttalande och Carla får en hashtag till sin ära #ChèreCarlaBruni, där tweetsen flödar om varför feminismen fortfarande behövs. Till exempel : för att kvinnor fortfarande tjänar mindre än män (en skillnad på 27%), för att flera yrken är reserverade för män eller för kvinnor (kvinnor kör inte lastbil och män förlöser inte bebisar), för att kvinnor inte tas på allvar i sina yrken (politikern Laurence Rossignol får frågan vems assistent hon är), för att våldtäkt fortfarande är tabu (så många flickor/kvinnor som inte blir trodda när de gör en polisanmälan), för att reklam fortfarande är sexistisk (se till exempel babykläder hos Petit Bateau), för att kvinnor fortfarande utför större delen av hushållsysslor och så vidare... Min favorit kommer från författaren och sexologen Jocelyne Robert som menar att så länge #ChèreCarlaBruni behöver förklara vad feminism är behövs feminism...

Carla Bruni blev uppringd av tidningen Elle för att reagera på alla Tweets. Hon förstår till fullo att hennes uttalande lät chockerande och försvarar sig med att det inte kom till sin rätt i intervjun. Vad hon menade var att hon personligen aldrig har känt att hon har behövt vara aktiv feminist. Och när Elle säger att vara feminist är att vara för jämlikhet mellan män och kvinnor, att kunna vara självständig, att vara fri, att ta egna beslut, är hon inte då innerst inne feminist? Carla Bruni tänker efter en stund och säger

Jag antar att jag är feminist om det är att hävda sin frihet. Men jag är inte det om det betyder att vara aktivt engagerad i den kamp som en del för ännu idag. Jag beundrar deras mod men jag har valt att engagera mig på annat håll.

Ja. Det gäller att välja sina strider. Det har hon ju faktiskt rätt i Carla (att vara gift med Sarko är kanske en i sig... men det vet jag ju faktiskt ingenting om så jag ska inte försöka antyda något). Men vi vet att vi kan räkna med Carla Bruni som feminist i alla fall.

Vårpissandet

Jag är en älskande och förstående människa.
Men det finns en del saker som jag faktiskt starkt ogillar och ställer mig totalt oförstående och skeptisk inför:

Den manliga kisskulturen.

Alla dessa män som ställer sig och kissar på gatan.
Mot en vägg. I ett hörn. Eller bara rakt upp och ner.
Bara för att de kan.
När det faktiskt finns barer och cafér i vartenda hörn.
Med toaletter.
Eller alla dessa män som ställer sig och kissar utan att stänga dörren.
Så har de bemödat sig med att gå in på en toalett men behöver ändå visa upp sig.

Manspiss. Hundpiss.
Alla har sitt sätt att uttrycka revir på.
I'm just saying.

Vår i luften blir piss på marken.

Koncentrationsknark eller internationella kvinnodagen, välj själv.

Har ingen ro i kropp och knopp för att skriva så utförligt som jag skulle vilja då jag har tusen deadlines att hålla och jag måste prioritera arbetsuppgifterna som ger mig lön. Koncentrationsförmågan ligger avdankad någonstans i mitt exiltillstånd. Den här bloggen är inte riktigt vad jag hade tänkt att den skulle bli. Ännu. Så för tillfället får det bli svepande överblickar av Frankrike och små jämförelser med Sverige utan att jag hinner och orkar gräva djupare.

Var i Oslo förra helgen. Det var toppen att åka iväg och umgås med kära vänner men jag blir samtidigt lite schizofren (starkt ord ja men kommer inte på något bättre) över att vara i ett land där mycket påminner om Sverige och ändå inte. Det var som om jag blev någon annan i tre dagar samtidigt som jag var mig själv. Jag tryckte i mig många ostbågar. Köpte med mig rökt makrill. Och sen hem igen till Charles de Gaulle, ej fungerande kollektivtrafik, städad lägenhet, cykel, yoga, älskade betongförorter, tröttsamma lärare, bästa kollegor, numera harmonisk chef, krångliga människor. Och så vidare.

Mitt i allt detta är det internationella kvinnodagen. På franska säger många fortfarande "Journée internationale de la femme" alltså "Kvinnans internationella dag" istället för "Journée internationale des femmes". Ord är viktiga. Det är klart att det är väsentligt att prata om kvinnor och inte om kvinnan eftersom det är att låsa fast kvinnor i en kategori. Därför är det extrakul att se vilka fina hälsningskort som florerar idag. Det här och det här tillhör mina absoluta favoriter. Det är så fint att hur se klichér och stereotyper anammas. Jag uppskattar speciellt min rätt till shopping vänninor emellan idag och de genomtänkta ledorden för den franska republiken "frihet, respekt, jämlikhet, feminitet" som är "damers lycka".

Google Sverige är inte så mycket bättre som en kär vän just påpekade. G:et har bytts ut mot feministloggan och allt går i en "blommig patchwork stil" (Tack Ulrika!). Varför denna gullighet? Lustigt att Google France inte hakade på.

Dagen till ära skall vi för övrigt äta massa goda bakverk på jobbet i eftermiddag. Och jag har bestämt mig för att jag tycker det är jättebra.

Nu skulle jag behöva knarka lite koncentration.

Uppdatering: Google-länkarna var ju enbart aktuella om man klickade på dem under 8 mars... Så nu är de som vilken Google-sida som helst.

Och jag som fortfarande trodde på Legovärlden

Alltså nej!!! Vad är det som händer? Jag läser Legomuren mellan pojkar och flickor  på DN och tror inte mina ögon.

Lego har listat ut att kvinnor av naturliga skäl hellre vill baka cupkakes, sy modekläder, driva en skönhetssalong, odla morötter och ta hand om sjuka djur. För det är nämligen vad pastellförorten Heartlake city erbjuder sina invånare – den ”envisa” Olivia, den ”tankspridda” Emma, ”ledarämnet” Stephanie, den ”teat­raliska” Andrea och den ”jordnära” Mia. Ja, de nämnda egenskaperna ingår i det narrativ som Lego anser att flickorna ska följa i sina rollekar med de små figurerna.

Vi befinner oss i Lego Friends värld, en ny serie utvecklad för flickor. En hel del pengar och forskning har lagts på denna satsning då Lego har velat locka tillbaka flickorna som målgrupp.

1982 versus 2012

– Våra undersökningar visar att flickor vill ha realistiska figurer att leka med, och responsen från målgruppen har varit övervägande positiv, säger John Andersson som vårdade varumärket Coca-Cola innan han avancerade till Lego Sverige AB.

Och så har man skapat den verklighet som passar in i vad Lego vill och vad som säkert blir enklast för dem. Det är så märkligt att det fungerar så här. Istället för att underhålla sitt varumärke där kreativitet och konstruktion står i fokus, tämligen sällsynt faktor i en leksaksvärld där digitalt styrda lekar tar över barns (och vuxnas) fantasi, så väljer de att frånsäga sitt sociala ansvar som en leksakstillverkare faktiskt har och "rättar" sig efter verkligheten.

Backlash. Tradition. Reaktionär uppstudsighet. Yerk.

Minns när jag tog mitt körkort på Legoland 1989. Det var tider det.

Att välja sina strider. Igen

Ja, jag skrev ju för ett tag sedan här om att välja sina strider när det kommer till hur jag förhåller mig till bland annat mäns agerande gentemot mig emellanåt.

Igår kväll blev jag bekymrad igen. Trött, och lite allmänt dåligt humör i kroppen på grund av oförstående människor jag skall jobba med, stod jag i kön i tobaksaffären (kan ju liknas vid de svenska systembolagen). Jag hade öppnat min väska för att plocka ut plånboken och lät sedan bli att stänga den medan jag väntade på betjäning. Hör en mansröst bakom mig som nedlåtande anmärker,

-Madame, er väska är öppen man ser ju telefonen och allting. Tänk om det står ett barn bakom er som tar den.

Jag blev irriterad av flera anledningar. Att denna man kommenterar att min väska är öppen är säkert i all största välvilja från hans sida men det är för att han är blind för den manliga dominansen. Först och främst, att anklaga barn för att vara tjuvar gör mig upprörd. Stölder begås väl precis lika ofta, om inte oftare, av vuxna människor. Skylla ifrån sig liksom.

Men det är framför allt sättet han säger till mig på som irriterar mig. Hur han tar sig rätten som man att påpeka att jag gör fel. För att jag är kvinna. För att han tar sig rätten att tala om för mig hur jag bör göra. Med en underton av manligt översitteri. För att han är man. För att jag är kvinna. Jag liknar hans kommentar vid "Förlöjligande" och "Påförande av skuld och skam" enligt Berit Ås identifierade härskartekniker. Hur han sedan glatt småpratar om växelpengar med den manliga expediten gör mig också irriterad. Där har han en jämlike. För han hade också kunnat säga till expediten om "ta mina växelpengar". Men det gjorde han inte. De konverserade om det istället. De två männen.

Suck. Så blir jag irriterad på mig själv att jag inte är rapp i mun och kommer på något klipskt som mothugg. Men jag vet inte ens om det är värt det. Jag hade ju till exempel kunnat säga att "men vad bra att du står bakom mig och vaktar mig och min väska då". Tror i och för sig inte att han hade förstått ironin. Han hade kanske mest blivit stolt. Och fått bekräftat om hur hjälplösa kvinnor är. För att han har fått lära sig i hela sitt liv att män gör sig bäst i den publika sfären medan kvinnor platsar i hemmet. (Jag måste skriva mer grundligt om det här snart).

Jag ber den kvinnliga expediten om en tändare också. Först tar hon fram en lång svart. Jag säger att jag vill ha en liten. De finns i cirka fem olika färger. Hon väljer den rosa till mig och hennes ögon säger "den här färgen gillar väl du". Jag tänker suck och undrar varför säger jag bara inte att nej, jag vill ha en svart. Det hade ju varit väldigt enkelt att bara tala om att det. Och hon hade kanske fattat att kvinnor automatiskt inte gillar rosa.

Det är ju jobbigt att vara på stridskanten hela tiden. Och det orkar jag inte. Och det jag vill inte. För jag tror inte att det är så vi kommer att avancera. Men jag blir så trööööööööööööttttttttt. Och otålig.

Å andra sidan syns en rosa tändare bättre och det kan ju vara smidigt ibland. Eller? Men jo jo, jag försöker se det goda i allt det onda.

Det här med skottdagsfrieriet

Efter en tur bland diverse sociala medier blev jag påmind om att det var skottdag igår. Dagen som inte finns. Leap Day som det heter på engelska. Traditionen vill att kvinnor får fria på skottdagen, eller till och med under hela skottåret. Kom i samma ögonblick att tänka på den väldigt normativt-romantiskt-jobbiga-filmen-med-en-urbota-banal-handling Leap Year jag råkade se för något år sedan där den charmiga huvudrollsinnehavaren skall fria till sin pojkvän. Men men.

Efter några ej speciellt vetenskapliga efterforskningar på wikipedia får jag veta att det här med skottdagsfrieriet är en gammal anglosaxonsk tradition och närmare bestämt en irländsk sådan. Och så här kunde det se ut för väldigt länge sedan.

Idag kan det se ut så här.

Finn fem fel.

Nej. Alldeles riktigt. Det finns inga. Principen är densamma. 104 år senare.

Men jag tycker däremot att bilden från 1908 är betydligt trevligare. För det första, kvinnan ser ut att ha ganska så trevligt där hon ivrigt påhejad av sin ömma moder (gissar jag på) försöker fånga in mannen. Det är teamwork liksom. Och mannen ser dessutom avslappnad ut där han sitter och njuter av pipa och tidning till det harmoniska ljudet av havsbrus. Visst, intet ont anande att han skall bli insvept av en fjärilsfångare men ändå. Idag däremot. Kvinnan ser ut att tänka "nu skall jag minsann allt fånga dig hehe" och bokstavligen JAGAR mannen som ser vettskrämd och stressad ut över att behöva skynda sig ifrån en krävande kvinna. En karikatyr som porträtterar en desperat kvinna och en flyende man. Kul. Nej. Bara jävligt antifeministiskt.

Till på köpet, det som inträffar under skottdagen räknas tydligen inte. Eftersom dagen ju inte finns på riktigt. Så det betyder att de kvinnor som friar, ja det händer egentligen bara på låtsas. Alltså, kvinnor får "lov" att fria vart fjärde år och när de väl gör det ja, då räknas det inte. Och så hålls det patriarkala samhället upprätt.

Jag säger som min guru Audre Lorde: "Revolution is not a one time event."

Mera Audre

The master's tools will never dismantle the master's house.
Audre Lorde

Hon var så himla bra. Denna Audre. Som kämpade hela sitt liv. För svartas rättigheter. För homosexuellas. För mödrars. För cancersjukas. För kvinnors. För sig själv. Smart poet.
Hursomhelst.

Tänk nytt. Tänk längre.

I en värld där vi kryper framåt men där det samtidigt ibland känns som om vi jagas tillbaka till feodalsamhället. Eller är det jag som står och stampar? Alltid lättare att skylla på omvärlden.

I Sverige pratas det om hen. I Frankrike om Mademoiselle.

Nya verktyg. Nya andetag.

Min tillvaro finns mittemellan. Men jag måste leta efter den hela tiden. Bland alla strukturer. Av makt. Av kön. Av gränser. Av relationer. Av tid.

Au revoir Mademoiselle!

I min just nu ömma tillvaro (i all entusiasm trillade min cykel på mig när jag bar upp den för några trappsteg när jag snavade in mig i mina byxor som för övrigt aldrig har varit några favoriter och jag landade på knäna som nu smärtar ganska så högt) så sprider sig värme och hopp inom mig när jag läser att "Mademoiselle" det vill säga FRÖKEN och "Nom de jeune fille" det vill säga EFTERNAMN SOM UNG FLICKA (med andra ord ogift) och "Nom d'épouse" det vill säga EFTERNAMN SOM GIFT troligen kommer att strykas från det administrativa pappersträsket och därmed inte längre kommer att fortsätta träta gamla könsroller.

You go Frankrike!

Kampanjen började i höstas (DN skrev om det här) då kollektivet Osez le féminisme började lobba för att kategorin Mademoiselle var överflödig. Det räcker med Madame. Precis som män alltid är Monsieur.
 
Så varför redogöra för sin status som gift eller ogift när du skriver in dig på biblioteket? Varför är det viktigt att informera om ditt civilstånd när du skaffar ett poängkort i mataffären (som bara är konsumtionspropaganda ändå). Varför skall banken veta om du är gift eller ej? Och så vidare.

Jo, det är väl inte knepigare än så att de gamla patriarkala strukturerna lever kvar där kvinnan inte har ett eget liv utanför sitt äktenskap. Till exempel var det först på 70-talet kvinnor fick lova att öppna ett EGET och personligt bankkonto. Jeeeeesus.

Jag har ju i och för sig svårt för titlarna över huvudtaget, känns lite förlegat. Men men. Förändringarna sker låååååååångsamt i det konservativa Frankrike. Men jag är hellre Madame Mezey än Mademoiselle. För fan, jag är ju över 30 nu också. Ingen liten fröken. Gift eller ej, spela roll.

Visste ni förresten att otrohet är olagligt i Frankrike? Du kan inte bli straffad för det längre dock. Phew.

Rättelse : Ehm, det där med 70-talet, jag var lite för ivrig igår kväll. Det var faktiskt redan 1943 som kvinnor fick öppna ett bankkonto utan att behöva en tillåtelse från sin äkte make...  och 1965  förlorar de äkta männen sin veto över hustruns rätt att förvärvsarbeta. Till exempel.

Audre Lorde

"Our visions begin with our desires"

Fransk kuriosa

Jag hyllar slösurfandet. Har trillat över mycket kuriosa idag. Till exempel att ordet homsexualitet myntades av ungersk-österrikaren Károly Mária Kertbeny i mitten av 1800-talet. Intressant med tanke på hur Ungern idag mest bedriver häxjakt mot homosexuella där premiärministern stoltserar med kristna moraliska värderingar som grund för den ungerska identiteten. Även om jag faktiskt blev glad när jag läste den här artikeln då jag kände att Le Monde försökte rätta till sina tidigare misstag då de, som de flesta andra utländska media, har tryckt ner Ungern och gottat sig i att ha en syndabock att slå på utan att en enda gång ens försöka förstå läget i Ungern genom att väga in sovjetkommunismen och post-kommunismen. Eller det Habsburgska väldet för den delen. Det vill säga många sekel och tilll med århundrade av förtryck.

Eller att det i den chica Parisförorten Suresnes finns en jämställdhetsansvarig på kommunhuset. Att hon har ett mycket svenskklingande namn gör det hela mer förståeligt. Jag inser hur långt Sverige har kommit när det gäller att föra en konkret jämställdhetspolitik. Franska samhället befinner sig ljusår ifrån rådande svensk konsensus. Men det blev i alla fall rabalder och protester gentemot filmen  Les Infidèles och dess affich men som då redan visades censurerad eller ändrad från de ursprungliga afficherna.


Igår möttes jag konstant av män som alla bar en blombukett. Den här kampanjen kanske kan få män att diska istället för att köpa blommor eftersom 80% av hushållsuppgifterna fortfarande utförs av kvinnor som också tar hand om barnen dubbelt så mycket som de franska männen och detta anses helt NORMALT.

Därför blev jag mäkta förvånad när jag läste om könsskillnader i hjärnan på DN Vetenskap. Jag trodde det var förlegat att betona skillnader mellan kvinnor och män. Men ok. Jag får lära mig att män har lättare för att bygga ihop en IKEA-möbel än kvinnor. Vilken tur att jag här i Frankrike inte behöver bekymra mig om det eftersom alla utgår från att jag kan sätta ihop de famösa IKEA-möblerna eftersom jag är svensk.

Ett stycke hormonpaket som är tabu

Denna fatala kvinnoattiralj. PMS. Pre-menstruella syndrom. Som vi vet väldigt lite om. Kan lätt avfärdas med "jaha, är du i den perioden". Precis som om det skulle underlätta mitt tillstånd. Jag sitter på mitt kontor och är extremt butter. Mina kollegor fattar inte att jag vill att min dörr skall vara stängd. Och jag vill bara skrika ut att JAG HAR PMS SÅ LÄMNA MIG IFRED. Men då kommer jag ju att skrämma dem. Och fy skäms på mig att bli så privat och redogöra för mina "kvinnliga" skamfläckar som heter hormoner. Och kanske att jag inte heller vill bli reducerad till ett hormonpaket. För om jag uttryckte mitt pms-tillstånd, utan att diskutera djupare med personen (läs manlig kollega) jag har mittemot mig, så skulle jag ju bara betona bilden av "kvinnan som okontrollerbar hormonhysterika". Så därför tjänar det ingenting till att säga något till någon som ändå bara skulle bli rädd över att en kvinna tog plats och informerade om hur hennes kropp fungerar. Inte idag i alla fall. Men PMS får inte vara ett tabu. Även om det är svårt på en arbetsplats att veta hur långt jag kan gå. Jag vet inte hur mycket mina manliga kollegor bryr sig faktiskt. Även om jag tror att vi inte kan nå någon slags jämställdhet över huvudtaget om män inte intresserar sig för hur kvinnor känner och tvärtom. Dialog för att kunna förstå varandra. Utopi..?

Bagels och bilmässa

Amerikan på besök i Paris för att gå på antikbilmässa. I bagaget: bagels, jordgubbar, grapefrukt, hallon, creamcheese, skinka, ost importerad från Schweiz, soppa på burk, två datorer, massa euro och dollar och pund, lite piller (kanske för att sänka kolestrolen eller nåt).

- I'm sure that you often hear that you are bright, but do you know that you are very beautiful? (Som nordamerikansk vit överviktig medelklassman med en law-degree i bakfickan och fru och två barn har han fått lära sig att det är så här man talar till kvinnor för att ge en komplimang).

-Ja ja. Det var ju snällt av dig (enklast att gå in i den förväntade kvinnorollen, orkar inte argumentera).

- You're beautiful, and yes, I like you the way you are "natural", but you could do some effort to shine some more. Not that you're not beautiful as you are. But just something. It would do you really good (Som nordamerikansk vit överviktig medelklassman med en law-degree i bakfickan och fru och två barn har han fått lära sig att kvinnor ska se naturliga ut men skall vårda sitt utseende dvs sminka sig och föna håret).

- Ja. Ok. Men jag gillar mig som jag är (varför ens försvara mig?)

-Yeah, I'm just saying. (Som nordamerikansk vit överviktig medelklassman med en law-degree i bakfickan och fru och två barn har han fått lära sig att han vet bäst).

- Jaha ja. Ok.

-Oh Anna, I could stay here and talk to you all day. (Som nordamerikansk vit överviktig medelklassman med en law-degree i bakfickan och fru och två barn har han fått lära sig att det är viktigt att smickra kvinnor).

- Jaha ja. Ok.

- And your boyfriend, well, you know that you could get somebody much better. It's important to have some money. (Som nordamerikansk vit överviktig medelklassman med en law-degree i bakfickan och fru och två barn har han fått lära sig att man skall arbeta och tjäna pengar så att man kan köpa ett hus och försörja fru och barn).

- Jaha ja. Ok.

- I mean if I wasn't married I'd try to get you even though you're not interested in me. How old is your boyfriend, oh my, he's 10 years older than you. Well. (Som nordamerikansk vit överviktig medelklassman med en law-degree i bakfickan och fru och två barn har han fått lära sig att alla kvinnor vill gifta sig och ingå äktenskap med en jämnårig man eller någon som är max 3 eller 4 år äldre).

- Jaha ja. Ok.

- Anna, I left you som ham and some swiss cheese in the frigde. Some strawberries and some grapes. And grapefruit. You know what grapefruit is? (Som nordamerikansk vit överviktig medelklassman med en law-degree i bakfickan och fru och två barn har han fått lära sig att det är bäst att inte handla lokalt och att det inte är säkert att icke-amerikaner vet vad citrusfrukter är för något).

- Jaha ja. Ok.


Och den vita överviktiga nordamerikanska medelklassmannen åkte hem till sig igen. Övertygad om att hans sätt att leva på är det bästa.