Visar inlägg med etikett Gambetta. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Gambetta. Visa alla inlägg

28 juni 2013

Filtrerad medmänsklighet.

När jag var i Sverige för några veckor sedan träffade jag många av mina äldsta vänner. På vårt brunchbord var det lika många kaffekoppar som iPhones. Vi kommunicerade lika mycket genom att visa och lägga ut bilder på Instagram som att se varandra i ögonen och prata. Vi länkade artiklar till varandra men som vi aldrig diskuterade. Samtalen filtrerades genom våra smarta telefoner.

Jonathan Safran Foer skriver i sin, mycket intressanta, essä (originaltexten från New York Times här, den svenska översättningen finns att läsa på SvD här), om hur de teknologiska framstegen förenklar vår dagliga kommunkation, men att med den förmedlar vi snarare information än medmänsklighet. Vårt sociala liv reduceras lätt till att prata med varandras telefonsvarare, diverse inkorgar och sms. Eller, som när vi faktiskt umfås i verkligheten, fortfarande låter telefonen få en stor plats i diskussionen. Därmed slipper vi undan den ansträngning som krävs för att vara känslomässigt närvarande. Världen är ständigt närvarande i våra liv medan balansen är mer och mer frånvarande.

I worry that the closer the world gets to our fingeripsm the further it gets from our hearts. It's not an either/or - being "anti-technology" is perhaps the only thing more foolish than being unquestioningly "pro-technology" - but a question of balance that our lives hang upon.

Varför har vi så svårt för att ta in vår omgivning som den är? Och vad kommer det att få för konsekvenser? Jag och mina vänner balanserade oss igenom applikationer istället för att bara vara med varandra. Genom Instagrams filter blev vår värld kanske lite bättre, kanske lite vackrare. Men på avstånd.

I söndags eftermiddag hängde jag på mitt vanliga tillhåll, terrassen på Aux Ours. Bredvid mig satt ett par. Utan att tjuvlyssna blev det uppenbart att de höll på att göra slut. Eller snarare hade kvinnan bestämt sig för att lämna mannen.

Vid ett tillfälle lämnade hon bordet, och mannen plockade genast upp sin iPhone. Kanske var det ett försök i att se vad som hände utanför hans, just nu, kollapsade värld. Han svepte ryckigt över displayen och kolla sin mail. Blicken flackade mellan olika applikationer som en flykt från den känslosamma situation han uppenbarligen befann sig i. När kvinnan kom tillbaka utbytte de några meningar som kom att bli deras adjö. Kvinnan lämnade uteserveringen och så även honom.

Precis som Jonathan Safran Foer avvägde om han skulle säga några uppmuntrande ord till flickan i Brooklyn, funderade jag här länge huruvida jag skulle säga något till mannen på terrassen. Visa medkänsla och utan att inkräkta på hans behov att kanske vara ensam med sina känslor. Men jag gömde mig bakom min datorskärm och fortsatte knappa på tangenterna. Ville skriva något men ägnade mig snarare åt "e-tidsfördriv" som Safran Foer så riktigt kallar det. Det krävde inte så mycket av mig.

Å andra sidan, vad skulle jag säga? Att jag förstod honom? Att det skulle bli bättre med tiden? Att jag också suttit och blottat mina kärleksbekymmer på samma terrass? Mannens bistra uppsyn och nervösa rörelser förmedlade en sårad människas sista hopp. Han plockade upp sina hörsnäckor och lyssnade på radio medan hans blick sökte fram och tillbaka.

Jonathan Safran Foer hänvisar i sin text till psykologiska studier som visar att ju mer distraherade vi är ju svårare får vi att visa medkänsla och bry oss om vår omgivning.

Psychologists who study empathy and compassion are finding that unlike our almost instantaneous responses to physical pain, it takes time for the brain to comprehend the psychological and moral dimensions of a situation. The more distracted we become, and the more emphasis we place on speed at the expense of depth, the less likely and able we are to care. 

Ibland är jag rädd för att vi har blivit så vana att läsa på skärmar istället för att läsa in varandra. Ju mer uppkopplat vi lever ju mer nerkopplad bli vår uppmärksamhet. Att vi tar in så mycket information att vi sen faktiskt inte orkar vara närvarande. Att ögonkontakt nästintill blir genant och vi föredrar att ta tillflykt i teknologiska framsteg.

Även om jag inte på några villkor vill leva utan dagens kommunikationsmöjligheter, så vill jag inte heller hitta min trygghet där. Den måste komma från vårt inre och inte via applikationer. Då blir det kanske också mer naturligt att vända sig mot en människa istället för mot en skärm.

1 mars 2012

Att välja sina strider. Igen

Ja, jag skrev ju för ett tag sedan här om att välja sina strider när det kommer till hur jag förhåller mig till bland annat mäns agerande gentemot mig emellanåt.

Igår kväll blev jag bekymrad igen. Trött, och lite allmänt dåligt humör i kroppen på grund av oförstående människor jag skall jobba med, stod jag i kön i tobaksaffären (kan ju liknas vid de svenska systembolagen). Jag hade öppnat min väska för att plocka ut plånboken och lät sedan bli att stänga den medan jag väntade på betjäning. Hör en mansröst bakom mig som nedlåtande anmärker,

-Madame, er väska är öppen man ser ju telefonen och allting. Tänk om det står ett barn bakom er som tar den.

Jag blev irriterad av flera anledningar. Att denna man kommenterar att min väska är öppen är säkert i all största välvilja från hans sida men det är för att han är blind för den manliga dominansen. Först och främst, att anklaga barn för att vara tjuvar gör mig upprörd. Stölder begås väl precis lika ofta, om inte oftare, av vuxna människor. Skylla ifrån sig liksom.

Men det är framför allt sättet han säger till mig på som irriterar mig. Hur han tar sig rätten som man att påpeka att jag gör fel. För att jag är kvinna. För att han tar sig rätten att tala om för mig hur jag bör göra. Med en underton av manligt översitteri. För att han är man. För att jag är kvinna. Jag liknar hans kommentar vid "Förlöjligande" och "Påförande av skuld och skam" enligt Berit Ås identifierade härskartekniker. Hur han sedan glatt småpratar om växelpengar med den manliga expediten gör mig också irriterad. Där har han en jämlike. För han hade också kunnat säga till expediten om "ta mina växelpengar". Men det gjorde han inte. De konverserade om det istället. De två männen.

Suck. Så blir jag irriterad på mig själv att jag inte är rapp i mun och kommer på något klipskt som mothugg. Men jag vet inte ens om det är värt det. Jag hade ju till exempel kunnat säga att "men vad bra att du står bakom mig och vaktar mig och min väska då". Tror i och för sig inte att han hade förstått ironin. Han hade kanske mest blivit stolt. Och fått bekräftat om hur hjälplösa kvinnor är. För att han har fått lära sig i hela sitt liv att män gör sig bäst i den publika sfären medan kvinnor platsar i hemmet. (Jag måste skriva mer grundligt om det här snart).

Jag ber den kvinnliga expediten om en tändare också. Först tar hon fram en lång svart. Jag säger att jag vill ha en liten. De finns i cirka fem olika färger. Hon väljer den rosa till mig och hennes ögon säger "den här färgen gillar väl du". Jag tänker suck och undrar varför säger jag bara inte att nej, jag vill ha en svart. Det hade ju varit väldigt enkelt att bara tala om att det. Och hon hade kanske fattat att kvinnor automatiskt inte gillar rosa.

Det är ju jobbigt att vara på stridskanten hela tiden. Och det orkar jag inte. Och det jag vill inte. För jag tror inte att det är så vi kommer att avancera. Men jag blir så trööööööööööööttttttttt. Och otålig.

Å andra sidan syns en rosa tändare bättre och det kan ju vara smidigt ibland. Eller? Men jo jo, jag försöker se det goda i allt det onda.

26 februari 2012

Paris by night

Voj voj voj. Fick mig igår en släng av vuxendom när jag konfronterades med nattens ungdomar som tog Paris metro i anspråk. Förbarmade mig över att inte ha råd med taxi. Men var för långt hemifrån för den sortens lyx. Stod och lutade mig mot en ståplats bredvid min konstnär på linje 4 i riktning mot Porte de Clignancourt. Och började titta på kidsen. En spelevink i glasögon med flickvän klev på vid Saint-Germain-des-Près. Han höll kvällens rester av en smulpaj i ett fat och försökte truta i diverse passagerare.

-ÄT LITE SMULPAJ HÖRRNI!!

Det var till slut en annan yngling som nappade. Han sa att den var mycket god. Vid les Halles klev det på horder av kiddos. Helt plötsligt är det väldigt trångt och en smulpaj vandrar över huvudena. Chauffören (säger man chaufför?) kör jäkligt snabbt och det svajar en del i vagnarna. Ser i nästa ögonblick att tjejen framför mig lutar oroväckande huvudet nedåt. Omgiven av sina spanska landskamrater hoppar hon av på nästa station. Och lämnar efter sig en härlig pöl av kvällens intag. Mina skor. Konstnärens skor. Någons jacka bredvid. Vet inte vad hon hade ätit men tur nog något luktfritt. Inga kemiska substanser som ångade alltså. Bara en färgglad palett. Smulpajen och hans flickvän gick av någon station senare. Tror att pajen var slut. Vi förflyttade oss i vagnen för att slippa åka metro med fötterna i spya.

Vid Réamur-Sébastopol bytte vi till 3:an. Hittade en kran med vatten i jordens undergångar och kunde spola av fötterna. Det var väldigt befriande. Mindre folk på linje 3. Ingen spya. Mest trötta människor. Hoppade av vid Gambetta. Hemma. Och fast besluten att fortsätta åka metro så att jag inte blir en sådan där som tittar på världen genom ett taxi-fönster.

25 november 2011

Den gröna kappan

Min gröna kappa köpte jag på loppis för 150 franc för kanske tio år sedan. Jag har använt den väl. Men sedan några år har jag lite glömt av den. Jag har gått in för svart istället. Men nu kom den fram igen.

På vägen möter jag en blind man. Han ser inte mig. Jag har sett honom förut. Jag går bakom två killar som har fula ljusa jeans. Jag korsar två pappor med hämtmat från McDonalds. De går hem med sina barn. Fredagsmys kanske. Jag vet inte om de ser mig. I hörnet vid Pelleport vill en agressiv man på motorcykel komma först. Han blir nästan påkörd två gånger. På Monoprix är det jag med många andra som köper vin. Vi tittar bara på vinerna. Jag tar till slut en Buzet. Mozzarellapizza och chokladdessert. Mannen i fiskdisken tittar på sina pilgrimsmusslor. Jag går till kassan. Damen framför mig köper många konstiga saker. Det blir 157 euro för henne. Kassörskan pratar i interntelefonen och ber om mynt. Hon säger bonsoir till mig och drar mina tre varor.  Jag betalar och går ut ur affären. En kvinna flirtar med slaktaren på avenue Gambetta.

Jag vet inte om någon såg mig men jag såg en hel del.

18 september 2011

En helt ovanlig lördag

Franska spänningar en lördagmorgon. Demonstrationer och motdemonstrationer. Rätten att bestämma över sin kropp och tillgång till fri abort.

Å ena sidan ett tiotal kristna fundamentalister i kostym och å andra sidan ett hundratal aktivister från olika politiska vänstergrupper. Och så militärpolis och kravallpolis såklart. Mitt i grönsaksmarknaden. Ägg och tomater kastas. Militärpolis slår med sina batonger men ingen förstår varför. Tydligen vill en demonstrant inte gå därifrån. Kravallpolis tar över. De inger tydligen mer "respekt" och demonstranterna lugnar sig. Någon slags gul tårgas sprutas ut i folkmassan.

Det "vanliga" folket fortsätter att handla sina morötter, zucchinis och äpplen. En liten frågande flicka sitter på sin pappas axlar. Han försöker förklara för sin dotter att "jo, vi lever i en demokrati men polisen är ändå elak och tar lagen i egna händer". En gammal gubbe syns på en balkong långt upp i luften. Han fotograferar allting från 6e våning och förevigar sammandrabbningarna ur fågelperspektiv. Det är nog som en teaterpjäs för honom där uppe.

Det är journée de patrimoine och turisttåget som kör ner för avenue Gambetta får plötsligt åskåda en annan del av det franska kulturarvet.

Jag sällar mig till det "vanliga" folket och köper frukt och grönsaker. Tomater från Bretagne för 1€80 kilot. Söta pomme de reinette. Haricots verts. Och håriga vita persikor.

De kristna fundamentalisterna eskorteras slutligen bort i polisbilar till en taxistation där de tryggt kan åka hem till sig efter att ha blivit berövade på sin demonstrationsflagga.

Själv äter jag japanskt med min konstnär. Tempura, california, chirachi, sashimi. Och vi vågar sätta en stor punkt. Kärlek övervinner inte allt. Sedan grät vi hela eftermiddagen. Vi måste gå varsin väg. Han gick på bio och jag gick och handlade mat på Carrefour. Vi kanske väljer samma film en annan gång.

Med svullna ögon är det bra att vara ute bland människor. Jag sätter mig på Ours. Dricker en panaché. Stör mig på killen bakom mig som berättar för sin (flick)vän om hur han har gjort egen pizza hemma och att han skall göra det nästa gång (flick)vännen kommer på besök. Stör mig kanske ännu mer när tjejen frågar vad kan man ha på en pizza man gör hemma? Killen svarar att han hade gjort med champinjoner, tomat och skinka, men att man också kan göra en "Quatre fromages" till exempel.

Suck. Tur för mig att jag är så duktig och inspirationsfylld när jag lagar mat.
Love and peace.

15 maj 2011

tacka vet jag AUX OURS

En hyllning till Björnarna.
Ett klassiskt franskt hak som ligger på gatan nedanför mig.

Det är där jag brukar dricka mitt kaffe, det är där jag tar ett glas efter jobbet, det är där jag släcker törsten med öl eller panaché när det är varmt och kvavt, det är där jag dricker några glas vin av olika slag beroende på humör och säsong. Det är där jag träffar folk. Ibland går jag dit själv. Ibland har jag bestämt träff med någon. Ibland äter jag där också. Men mest blir deras jordnötter eller japanska blandning av snacks som kommer med drinken haha.

Utåt sett så påminner det om alla andra bistros och caféer som finns lite överallt i Paris. Men det är något speciellt med björnarna. Det är sånt väldigt trevligt ställe dit så många olika människor går. Jag tror det är därför det är så skönt att vara där.

Välklädda eller nedklädda parisare, gamla knegare, unga studenter, underbetalda kulturarbetare, buttra pensionärer, yppiga kvinnor, tråkiga barnfamiljer, filosoferande författare, slappa fransmän, kära par, pratglada kompisar, sura skådisar, heterosexuella män, ambitiösa utlänningar, högljudda tonåringar...

Jag är väl lite av en blandning av allt det där.

Terassen är stor och välkomnande. Alla får alltid plats på något vis oavsett hur mycket folk som redan sitter där. Och personalen är alltid trevlig och omtänksam. Även om de har massvis att göra.

Och idag fick jag en gratis cola. Det var ju schysst. När jag ville betala så sa Selim att nah, det är lugnt, det var ju bara cola på glas. Tack sa jag och blev väldigt glad. En liten cola gjorde min eftermiddag.

Ett andra hem liksom. Det är bra att ha i storstadmyllret där jag ibland känner att jag försvinner.

16 april 2011

Runt périphériquen på cykel

Efter en pissvecka på jobbet med påtaglig pms som spökade runt i hjärnan och en gapig chef som piskade sina undersåtar med omöjliga krav och därmed gjorde mig till en ynklig liten varelse som inte fattade hur jag skulle överleva var jag tvungen att se något nytt. Och få lite nya perspektiv.

Så idag lördag började jag trampa åt ett nytt håll. Tanken var Paris runt périphériquen på diverse cykelbanor. Det kändes som om jag var på cykelsemester. Jag borde kanske ha valt andra kläder än en sidentop men samtidigt var det skönt att känna mig lite piffig.

Efter att rullat ner hela rue des Pyrénées genade jag vid Stalingrad till La Chapelle och de indiska kvarteren. Den stora grönsaksmarknaden höll på att stänga och jag hade glömt att så många människor kan vara på ett och samma ställe. Men jag blev inte ens irriterad när en rollerbladeåkare liftade på min pakethållare i en uppförsbacke vid Barbès, det var mest kul.

Solen sken över Batignolles. De stora boulevarderna var ganska öde. De rika människorna är på semester. Övervägde att ta en tupplur i Parc Monceau. Men min cykel ville inte stanna.

Helt plötsligt var jag i Bois de Boulogne. Där sket en fågel ner hela min högerarm, det var mindre kul. Det var säkert en äcklig duva, jag hann inte se. Men ack vad skönt det var att befinna sig på en plats som nästintill var folktom och jag faktiskt kunde andas in grön luft. Alltså grönt som i träd, skog, bilfria grusgångar, konstgjorda sjöar, picknickande människor. En tant satt på sin medtagna solstol och virkade grytlappar. Det var fint. Familjer grillade. Jag blev hungrig. En del halvnaka män låg och solade. Det var ypperligt. Några andra tävlade med radiostyrda båtar på sjön. Det var töntigt.

Sedan över den fullpackade périphériquen igen.  Ett gammalt par i rutiga kavajer promenerade över porte Dauphine. Förbi Malakoff innan jag cyklade till loppisen i Vanves. De höll dock på att packa ihop så jag kunde ej fynda några tallrikar eller glas. Men det var ok. Hittade ett Emmaüs och letade böcker. Men nej. Gick in på Lidl som alla andra fattiga människor och köpte en trekantssmörgås. Drack ett minitetrapack med apelsindryck. Ny energi och jag trampade vidare längs spårvagnens bana.

Vid Pélouse de Reuilly var alla skollediga kids samlade och förflyttade sig i grupp. Jag sicksackade mig igenom alla vägarbeten och började bli ganska så mör i benen. Längs boulevard Massena kände jag mig smidig som en elefant på en enhjuling men med de stora broarna över Seine fick jag plats igen och förvandlades till en loppa på en supersnabb cykel.

Nu var jag snart i mina hemmakvarter. Vid porte de Vincennes cyklade jag över till förorterna igen. Genom Montreuil-loppisen som fortfarande var i full gång. Fullt med folk. Men för trött för att stanna. Jag trampade igenom Bagnolet och över périphériquen där den olovliga loppmarknaden hade tagit hela cykelbanan i sitt anspråk.

Rue de Belgrand och vid Gambetta var jag återigen på rue des Pyrénées. Parkerade cykeln hemma, gick ner på les Ours och drack ett glas vin med min konstnär som var hemkommen från Istanbul. Det var efterlängtat.

Jobb och annan skit är långt borta. Med en tur runt hela Paris känns det som om jag har varit på semester. Bra. För jag har ju typ blivit solbränd också.