Den franska jämställdheten.

På nyheterna i morse presenterades en undersökning om sexism på arbetsplatsen (läs och lyssna på franska här). 14 600 kvinnor och män från 9 olika stora företag har deltagit (La Poste, France télévision, LVHM, Radio France...). 8 av 10 kvinnor är regelbundet utsatta för sexism på jobbet: nedlåtande kommentarer och skämt om kvinnor, raggningsrepliker... över hälften av kvinnorna som deltagit i undersökningen anser att de går miste om karriärsmöjligheter på grund av deras kön.

Detta i sig är ju tyvärr inga nyheter. Men det är mycket bra att det konstateras. Igen, får jag väl lov att säga. Undersöka, forska, fundera, filosofera, tänka, intellektualisera, politisera i all evighet utan att det sker någon förändring. Den franska idén om vikten av att skriva en rapport för att sedan skriva en rapport för att sedan komma fram till att det behövs en ny undersökning och skriva en ny rapport. Pragmatiken är emellanåt långt borta.

Efter denna skamfyllda rapport så har i alla fall Radio France tagit sitt ansvar och kommit med lite självkritik. Det pragmatiska tänkandet verkar få en plats. Catherine Sueur, (ja, det finns en kvinnlig generalchef på Radio France) erkänner att Radiohuset inte är en jämställd arbetsplats. Det må finnas lika många anställda kvinnor som män, men inte helt oväntat sitter männen på de högre posterna, männen är överrepresenterade i sändningarna och så vidare.

Min förvåning kommer några sekunder senare. Catherine Sueur berättar att de gärna se fler kvinnor som (politiska) gäster i nyhetsprogrammen på morgonen. Därför har de nu bestämt att minst 30% av de inbjudna skall vara kvinnor. Men varför i hela friden inte bara bestämma att 50% av gästerna skall vara kvinnor? Och varför bara i morgonprogrammen? Varför inte svepa över hela deras programutbud och rannsaka sig själva?

Det går ju framåt. I snigelfart dock. Mentaliteten utvecklas långsamt i det här stora konservativa landet. Och ibland finns det många fördelar med att diskutera och analysera saker fram och tillbaka. Men i de här frågorna måste tempot öka dramatiskt.

Samhällsstrukturer i gatusken: Skönhetsmaraton bis.

Det kanske inte är så konstigt.
Det där att unga flickor som medverkar i Top Model inte tror att de är förmögna att göra något annat. De säger "jag kan inget annat, jag kan bara det här".
Bli modell alltså.
Lilla flicka ditt liv har precis börjat. Det finns massa spännande saker du kan göra.
Men kanske inte så konstigt att de inte hör vad jag säger.

"Lektion nummer 130" från Aubade.

Bantningsspecial. Om att äntligen gå ner de där tre (3) kilona för mycket.

Journée internationale des femmes.

Idag vill jag säga en sak. Och då gäller det att välja sin ord. Det känns mycket svårt för jag vill gärna att det blir rätt. Jag har nedan påbörjat olika argumentationer om hur jag ser fram emot den dagen då Internationnella kvinnodagen inte längre behövs. Om den dagen då kvinnor och män får vara sig själva och inte nödvändigtvis ett kön. Men det är svårt. För det går så långsamt. Men framåt i alla fall. Jag kan inte att säga allt det där.

Därför säger jag bara en sak idag:

Eloge till alla er som fortsätter tro på en bättre värld och kämpar för det genom att läsa böcker, analysera sig själva, skriva debattartiklar, dansa för livet, jobba för andra, bråka med normer, protestera mot orättvisor, älska varandra, äta fiberrikt, dricka rusdrycker, undervisa de som lär, yoga bort ångest, diskutera vår plats på jorden, filosofera mera, skratta i ensamet, gråta tillsammans, tro på framtiden. Och så vidare.


Idag är jag till köpet tvåspråkig. Perspektiven blir fler.

En plus je suis bilingue aujourd'hui. Avec encore des perspectives.

Aujourd'hui j'ai une chose à dire. Et je veux bien choisir mes mots. Il est très difficile car j'aimerais tant trouver les vrais mots. J'ai commencé plusieurs ébauches pour dire que j'attends le jour où la journée internationale des femmes n'est plus nécessaire. Ce jour où les femmes et les hommes peuvent être elles et eux-mêmes et non pas un sexe. Mais c'est difficile. C'est long. Mais au moins nous avançons. Bref. Je n'arrive pas à dire tout cela.

C'est pourquoi je dis une seule chose aujourd'hui:

Continuez à croire à un meilleur monde. Bravo à vous qui se battent tous les jours, qui s'analysent, qui lisent des livres, qui écrivent des articles, qui danse pour la vie, qui travaillent pour les autres, qui gueulent contre les normes, qui protestent contre les injustices, qui s'aiment, qui mangent des fibres, qui boivent l'eau de vie, qui enseignent, qui s'angoisse, qui fait du yoga, qui discutent notre place sur la terre, qui philosophe encore plus, qui rigolent seul-e-s, qui pleurent ensemble, qui croient à l'avenir. Etc.

Eventuella språkfel kan med fördel anmälas till undertecknad.
Je vous laisse le soin de corriger les fautes orthographes.

L'inspiration féministe de Nayla. Merci.

Bakslaget eller rätten till byxa bis

Alltså det här om utvecklingen i Frankrike. Mycket är bra men ännu mer är under all kritik. Jag planerar att vidareutbilda mig inom journalistik (mycket som ska klaffa för att det ska gå vägen men jag hoppas på det bästa...) och under mina efterforskningar har jag trillat över en utbildning som gör att jag undrar om de ens försöker i det här landet.

Ecole supérieur de journalisme de Paris, en tämligen välrenommerad journalistskola, erbjuder en ett-årig utbildning i "Presse et médias féminins", alltså "Press och feminin media". Under ett läsår studeras "specifika aspekter" av den kvinnliga pressen och av modemagasinen. Undervisningen ringar in några specialområden: mode, skönhet, smink, familj, barn, hälsa, psykologi, relationer, livsstil och så vidare. Den långa listan av lärare består enbart av kvinnor med undantag av en man som bland annat arbetar på radiokanalen "Chérie FM", den första musikradion riktad till kvinnor. Jag får rysningar. Existerandet av en sådan här utbildning känns som ett enormt bakslag. Till på köpet är den NY!!! Att i infinito förstärka vad och vem kvinnor bör vara är mycket tröttsamt.

Jag behöver väl knappast tillägga att jag inte söker in till den här utbildningen.

Jag skriver alltså är jag.

Skrivblockaden.
Så jag läser istället. Henry Millers biografi av fantastiska Erica Jong. Spännande att nästan lära känna en ny författare genom en författare jag beundrar. Två frigörande människor.
Kanske kan semestern hjälpa mig till rätta. Då jag ska bada i varma källor och dricka Tokaj och äta fet ungersk julmat.
Låtsas som om det regnar. Det kommer det kanske att göra ändå.
Vänta på att Le Monde ska publicera min och Fannys insändare där vi artigt undrar om de kan hjälpa oss att identifiera några "manliga fotografer" eftersom vi bara hittar "kvinnliga fotografer" eller kort och gott "fotografer" i deras helgmagasin.

Bagels och bilmässa

Amerikan på besök i Paris för att gå på antikbilmässa. I bagaget: bagels, jordgubbar, grapefrukt, hallon, creamcheese, skinka, ost importerad från Schweiz, soppa på burk, två datorer, massa euro och dollar och pund, lite piller (kanske för att sänka kolestrolen eller nåt).

- I'm sure that you often hear that you are bright, but do you know that you are very beautiful? (Som nordamerikansk vit överviktig medelklassman med en law-degree i bakfickan och fru och två barn har han fått lära sig att det är så här man talar till kvinnor för att ge en komplimang).

-Ja ja. Det var ju snällt av dig (enklast att gå in i den förväntade kvinnorollen, orkar inte argumentera).

- You're beautiful, and yes, I like you the way you are "natural", but you could do some effort to shine some more. Not that you're not beautiful as you are. But just something. It would do you really good (Som nordamerikansk vit överviktig medelklassman med en law-degree i bakfickan och fru och två barn har han fått lära sig att kvinnor ska se naturliga ut men skall vårda sitt utseende dvs sminka sig och föna håret).

- Ja. Ok. Men jag gillar mig som jag är (varför ens försvara mig?)

-Yeah, I'm just saying. (Som nordamerikansk vit överviktig medelklassman med en law-degree i bakfickan och fru och två barn har han fått lära sig att han vet bäst).

- Jaha ja. Ok.

-Oh Anna, I could stay here and talk to you all day. (Som nordamerikansk vit överviktig medelklassman med en law-degree i bakfickan och fru och två barn har han fått lära sig att det är viktigt att smickra kvinnor).

- Jaha ja. Ok.

- And your boyfriend, well, you know that you could get somebody much better. It's important to have some money. (Som nordamerikansk vit överviktig medelklassman med en law-degree i bakfickan och fru och två barn har han fått lära sig att man skall arbeta och tjäna pengar så att man kan köpa ett hus och försörja fru och barn).

- Jaha ja. Ok.

- I mean if I wasn't married I'd try to get you even though you're not interested in me. How old is your boyfriend, oh my, he's 10 years older than you. Well. (Som nordamerikansk vit överviktig medelklassman med en law-degree i bakfickan och fru och två barn har han fått lära sig att alla kvinnor vill gifta sig och ingå äktenskap med en jämnårig man eller någon som är max 3 eller 4 år äldre).

- Jaha ja. Ok.

- Anna, I left you som ham and some swiss cheese in the frigde. Some strawberries and some grapes. And grapefruit. You know what grapefruit is? (Som nordamerikansk vit överviktig medelklassman med en law-degree i bakfickan och fru och två barn har han fått lära sig att det är bäst att inte handla lokalt och att det inte är säkert att icke-amerikaner vet vad citrusfrukter är för något).

- Jaha ja. Ok.


Och den vita överviktiga nordamerikanska medelklassmannen åkte hem till sig igen. Övertygad om att hans sätt att leva på är det bästa.

Konsten att inte dela en parkbänk

Det har varit väldigt fint väder i påskhelgen. Mycket behaglig sommarvärme har svept in över Paris. Och påsken innebar en extra ledig dag och därmed lämnade många parisare staden för landet.

Men inte jag!

I lördags var jag psykiskt utmattad efter en intensiv men produktiv vecka på jobbet. Lång morgon, solen sken, kaffe i fönstret, jag måste gå ut det är så fint väder att det är en skam att inte gå ut och vädra nosen. Tog med mig en bok och planerade en stund i parken.

Hm, vilken park? Jag har några små gräsplättar att välja mellan i mitt kvarter...

Bestämde mig först för att köpa en glass! Men ve och fasa, var fan köper man kulglass i strut? En tur runt bagerierna men ack, antingen stängt eller ingen kulglass. Suck sa jag och gick till McDonalds. Och tänkte fy farao här står jag i ett kvalmigt pommefriteshav och köar för att köpa utblandat mjölkpulver (jag kan i och för sig få cravings för McDo och njuta av en platt hamburgare med trötta salladsblad och även av deras glassliknande produkter).

Framför mig stod två välspacklade och supersmala unga tjejer som beställde hamburgaremenyer. Jag vet inte vad som hände men jag mådde helt plötsligt dåligt av deras parfym och lösögonfransar blandat med "åh idag unnar jag mig två hamburgare". Jag gick ut.

Hittade en liten affär som sålde dyr strutglass. Köpte mig en Cornetto jordgubb eller snarlikt och gick till den långsmala parken längs Père Lachaise. Tänkte den här parken ska få en chans till eftersom det är mycket skugga av alla träden. För av värmen och avgaserna behövde jag svalka.

Det är dock något konstigt med den parken. Jag vet inte om det är för att den är så smal men någon märklig stämning råder i den. Har inte kommit fram till varför ännu. Kanske att man inte kan sitta så skönt ner i det sluttande gräset vilket gör att det vanligtvis är väldigt lite folk här. Men samtidigt var det det jag vill ha. Lite folk alltså. Kunna sitta i lugn och ro. Inte bli störd av män som vill prata, barn som spelar boll, sirener som tjuter, högljudda konversationer om banala ting, eller någon jag råkar känna.

Med min glass i handen letade jag upp en ganska trevlig sittplats i en trappa. Jag hade aldrig riktigt ro i kroppen men tänkte att nu ska jag avnjuta min fabriksglass.

Så kommer en man i kostym gående uppför trappan. Jag tänker naivt och knäppt att män i kostym inte brukar vara jobbiga och fokuserar på min glass. Han säger "bon appétit". Jag tänker att jag måste lära mig att vara artig och inte tro att alla män vill ta sig rätten att närma sig så fort de ser en ensam kvinna. Tack säger jag medan jag snabbt tittar upp bakom mina solglasögon. Denna respons leder till nästa fråga:

- Är ni ensam?
Jag viftar med handen och han frågar igen.
- Ja, som ni ser sitter jag här själv och äter min glass, säger jag och brister ut med armarna.
Denna respons blir för honom en tydlig signal att jag gärna vill att han slår sig ner
- Men jag kan ju sätta mig bredvid er?
- Nej jag är på väg att gå, säger jag. Jag har ätit upp min glass och ska gå vidare, fortsätter jag.
- Men jag kan göra er sällskap på vägen?
Jag orkar inte svara utan bara går nerför trapporna utan att vända mig om. Och så tänker jag, varför i helvete lät jag honom jaga bort mig från min plats?

Men jag orkade inte slåss för min plats. Mycket lättare att bara gå.

Varför var det jag som kände mig illa till mods?  Varför behöver jag varje gång känna mig armerad med argument om att jag inte vill prata? Varför är det jag som ifrågasätter mig själv och mitt agerande? Varför kan inte en ensam kvinna få sitta i lugn och ro?

Jag blir så trött på denna sexistiska värld. Men. Tur för mig att jag oftast har styrka och mod att stå upp för mig själv och säga ifrån. Tur för mig att jag tror på mig själv och min existens. Men inte när jag är trött och bara vill äta en glass.