Bakslaget eller rätten till byxa bis

Alltså det här om utvecklingen i Frankrike. Mycket är bra men ännu mer är under all kritik. Jag planerar att vidareutbilda mig inom journalistik (mycket som ska klaffa för att det ska gå vägen men jag hoppas på det bästa...) och under mina efterforskningar har jag trillat över en utbildning som gör att jag undrar om de ens försöker i det här landet.

Ecole supérieur de journalisme de Paris, en tämligen välrenommerad journalistskola, erbjuder en ett-årig utbildning i "Presse et médias féminins", alltså "Press och feminin media". Under ett läsår studeras "specifika aspekter" av den kvinnliga pressen och av modemagasinen. Undervisningen ringar in några specialområden: mode, skönhet, smink, familj, barn, hälsa, psykologi, relationer, livsstil och så vidare. Den långa listan av lärare består enbart av kvinnor med undantag av en man som bland annat arbetar på radiokanalen "Chérie FM", den första musikradion riktad till kvinnor. Jag får rysningar. Existerandet av en sådan här utbildning känns som ett enormt bakslag. Till på köpet är den NY!!! Att i infinito förstärka vad och vem kvinnor bör vara är mycket tröttsamt.

Jag behöver väl knappast tillägga att jag inte söker in till den här utbildningen.

Madame iPad.

Om jag skall tro på allt jag hör så kommer mitt liv bli mycket enklare nu för jag har fått en iPad. Än så länge tillbringar jag mer tid att leta efter roliga och behövliga appar istället för att faktiskt använda de nyttiga och underhållande appar jag redan har. Inte alls enkelt. Mätt vill ha mer liksom. Aldrig vara nöjd. Till på köpet vill jag än så länge bara ladda ner sådana appar som är gratis. Kanske det som kallas girighet. Förvisso en evig mänsklig egenskap men som förstärks i det nedladdningsbara samhället. Gratis är gott. Eller så lever jag med tiden. Detta 2013 som annars började så fint med läsa mer, skriva mer, papper, böcker, penna... Så går jag och blir ett digitalt app-offer istället. Verkligen inte enkelt.

Dock mycket enkelt att ta bilder med min iPad.

Jag skriver alltså är jag.

Skrivblockaden.
Så jag läser istället. Henry Millers biografi av fantastiska Erica Jong. Spännande att nästan lära känna en ny författare genom en författare jag beundrar. Två frigörande människor.
Kanske kan semestern hjälpa mig till rätta. Då jag ska bada i varma källor och dricka Tokaj och äta fet ungersk julmat.
Låtsas som om det regnar. Det kommer det kanske att göra ändå.
Vänta på att Le Monde ska publicera min och Fannys insändare där vi artigt undrar om de kan hjälpa oss att identifiera några "manliga fotografer" eftersom vi bara hittar "kvinnliga fotografer" eller kort och gott "fotografer" i deras helgmagasin.

Vårpissandet

Jag är en älskande och förstående människa.
Men det finns en del saker som jag faktiskt starkt ogillar och ställer mig totalt oförstående och skeptisk inför:

Den manliga kisskulturen.

Alla dessa män som ställer sig och kissar på gatan.
Mot en vägg. I ett hörn. Eller bara rakt upp och ner.
Bara för att de kan.
När det faktiskt finns barer och cafér i vartenda hörn.
Med toaletter.
Eller alla dessa män som ställer sig och kissar utan att stänga dörren.
Så har de bemödat sig med att gå in på en toalett men behöver ändå visa upp sig.

Manspiss. Hundpiss.
Alla har sitt sätt att uttrycka revir på.
I'm just saying.

Vår i luften blir piss på marken.

Postolycka

Jag var glad över att ha budat hem ett par sandaler, ett par kängor och ett par stövlar. Lyckan av att ha fattat Ebay-taktiken. Ett par för alla årstider. Från USA, Storbritannien och Tyskland. Snygga skor skulle levereras till mig. Jag väntade. Så kom stövlarna. Tack tyska posten. För små i skaftet. Kängorna har försvunnit. Damen på postkontoret sa tyvärr. Sandalerna har jag reklamerat. För de hade ett spårningsnummer. Men. Kanske är det så att jag snart kommer se mina kängor och sandaler på de franska brevbärarna.

Paris by night

Voj voj voj. Fick mig igår en släng av vuxendom när jag konfronterades med nattens ungdomar som tog Paris metro i anspråk. Förbarmade mig över att inte ha råd med taxi. Men var för långt hemifrån för den sortens lyx. Stod och lutade mig mot en ståplats bredvid min konstnär på linje 4 i riktning mot Porte de Clignancourt. Och började titta på kidsen. En spelevink i glasögon med flickvän klev på vid Saint-Germain-des-Près. Han höll kvällens rester av en smulpaj i ett fat och försökte truta i diverse passagerare.

-ÄT LITE SMULPAJ HÖRRNI!!

Det var till slut en annan yngling som nappade. Han sa att den var mycket god. Vid les Halles klev det på horder av kiddos. Helt plötsligt är det väldigt trångt och en smulpaj vandrar över huvudena. Chauffören (säger man chaufför?) kör jäkligt snabbt och det svajar en del i vagnarna. Ser i nästa ögonblick att tjejen framför mig lutar oroväckande huvudet nedåt. Omgiven av sina spanska landskamrater hoppar hon av på nästa station. Och lämnar efter sig en härlig pöl av kvällens intag. Mina skor. Konstnärens skor. Någons jacka bredvid. Vet inte vad hon hade ätit men tur nog något luktfritt. Inga kemiska substanser som ångade alltså. Bara en färgglad palett. Smulpajen och hans flickvän gick av någon station senare. Tror att pajen var slut. Vi förflyttade oss i vagnen för att slippa åka metro med fötterna i spya.

Vid Réamur-Sébastopol bytte vi till 3:an. Hittade en kran med vatten i jordens undergångar och kunde spola av fötterna. Det var väldigt befriande. Mindre folk på linje 3. Ingen spya. Mest trötta människor. Hoppade av vid Gambetta. Hemma. Och fast besluten att fortsätta åka metro så att jag inte blir en sådan där som tittar på världen genom ett taxi-fönster.

Klagosång

Lite meningslös klagosång efter min promenad i småduggande grått regn. Ledig fredag men efter alltför mycket rödvin och trevligt sällskap så går min hjärna och kropp på halvfart idag.

Under min långsamma promenad iförd joggingskor och svart kappa så gick jag förbi en grupp skolkids.  Jag blev ledsen av alla kids med blå tunga för att de konstant suger på en klubba som måste vara fullproppad med väldigt mycket färgämnen. Och allt socker de stoppar i sig. I torsdags följde jag med en skolklass på en utställning. Vi tog metron klockan 9 på morgonen. Alla stoppade i sig godis. De får nog diabetes snart.

Alkoholens lagar

Tog en tur på det kära Systembolaget idag. Valde en bag-in-box med sydafrikanskt chenin blanc. Blev tillfrågad legitimation i kassan. Öh. Hallå jag är 31. Eller är det för att jag inte köper flaskvin. Visa leg är ett förlegat system för mig. Speciellt i förhållande till alkohol. Har alltid tyckt det varit dräpligt. (Men nej, jag förstår såklart också varför det finns en åldersgräns. Det är så vårt moderna samhälle ser ut. Åldersgränser för att skydda barnen från det farliga. Så att alla stackars ungdomar måste köpa smuggelsprit eller få vuxna att langa).

Nåväl, mitt pass hade jag råkat lägga av hemma. Mitt svenska körkort har den franska polismyndigheten arkiverat. Så ingen legitimation.

- Har du legitimation?
- Nej, jag har ju inte det...
- Hur gammal är du?
- Ja, jag är 31!
- Mhm, vad har du för personnummer?
- 800602

Kassörskan har ju redan dragit mitt vin och det känns mest som en rutinkontroll. Men nu när hon väl har bestämt sig för att kolla leg på så kan hon ju inte bara ge med sig tydligen. Det syns väl för fan att det var ett tag sedan jag fyllde 20!!! Jag pillar lite i min plånbok i hopp om att hitta något som kan styrka min ålder. Jag är mäkta irriterad över det inte ens går att köpa alkohol som jag behagar och tänker att inte en chans att jag går härifrån utan mitt vin. Kassörskan ser något med foto i min plånbok och vill se. Jag visar mitt franska försäkringskort där även mitt personnummer står. Hon tittar frågande på det gröna plastkortet och jag visar snällt men bestämt var mitt födelsedatum står. Jag får tillbaka mitt fantastiska kort.

- Ja, ok, jag tror att du är över 20.

Sen får jag betala. Men tack!

Jag är inte direkt "smickrad" över att jag ser ung ut om någon nu skulle tro det. Utan att ge mig in i en diskussion om Systembolagets plats i det svenska samhället så tycker jag det är urfånigt att behöva "bevisa" min rätt för att utföra ett inköp av en sällskapsdryck. Som jag måste planera väldigt väl. Ingen plats för spontanitet här inte. Jag känner mest för revolution varje gång jag kommer hem jag.

Mitt körkort och jag del 2

Ett aprikosfärgat kuvert låg i min brevlåda. Stämplat från polisen. En snirlig handstil hade skrivit ut min adress. Det känns avancerat att någon sitter och skriver för hand alla adresser. Men jag har äntligen fått min kallelse till att hämta ut mitt franska körkort. Brevet är daterat den 23 maj med ärendet "Echange de votre permis de conduire suédois contre un titre de ciruclation français".

Det ska bli spännande att se om jag får ett plastkort enligt de europeiska normerna eller ett franskt körkort i form av en rosa folder med mitt faststämplade foto på som hädanefter är giltigt livet ut. Med samma foto. Det där trötta bleka fotot.

Jag får dock inte komma förrän den 13 juli. Det passar ju bra sådär mitt under semestern. Och igen måste jag lämna in alla papper jag redan en gång har lämnat in.

Mitt körkort och jag

Någonstans långt i bakhuvudet visste jag att mitt körkort skulle gå ut i oktober 2010 men det var ingenting jag orkade ta tag i och jag lät mina hjärnceller bekymra sig om andra saker.

Så kom december och jag kom på att jag nog borde fixa ett nytt körkort. En titt in på ambassadens hemsida för att kolla upp hur proceduren skulle utföras. Hej hopp ny lag från 1 december som säger att som utlandsboende måste du hädanefter förnya ditt körkort i staten där du bor. Suck tänkte jag och såg de långa köerna och allt pappersskit som hör fransk administration till framför mig. Vilket såklart gjorde att jag sköt på det hela lite till.

I januari lyckades jag ta reda på via franska departementspolisens hemsida vilka papper jag behövde och kunde till och med skriva ut min ansökan. Bra tänkte jag. Nu skulle jag bara ta foton och ta mig i kragen och cykla dit en fredag när jag var ledig. Men jag hade aldrig tillräckligt med mod för att använda min ledighet till något sådant ansträngande.

Så åkte jag och min kära vän Rebecka på biltripp ut till kusten för att få lite ren havsluft i lungorna. Vägen dit var dimmig och regnig. GPSen dirigerade oss via småvägar och jag blev på dåligt humör och var väldigt kissnödig och jag trodde aldrig att vi skulle komma fram. Efter 2 timmar hade vi kört ungefär 50 km av de 220. Dimman tätnade alltmer men det struntade jag i och gasade på, ensamma som vi var på landsvägen någonstans i Normandie, och blev på ännu sämre humör när jag fick en blixt i mitt ansikte och förstod att den automatiska radarn hade fångat mig. Jag hade tydligen kört i 100 på en 90-väg fick jag veta när boten kom med posten till mitt jobb (ja, det var jobbilen). Jag hade också kört 5 km för fort för att klara mig undan att bli prickad. Så nu var jag i vilket fall som helst, enligt fransk lag, tvungen att byta mitt svenska körkort till ett franskt.

Med tanke på hur petig den franska byråkratin är tänkte jag att det är bäst att jag skaffar ett intyg från Sverige om att jag är berättigad ett körkort eftersom om det svenska officiellt sett hade gått ut (för i Frankrike behöver man ALDRIG förnya sitt körkort. Så ditt utseende vid 18 års ålder gäller fortfarande när du har blivit pensionär). Lite ambassadsamtal igen och jag får efter några turer en auktoriserad översättning av Transportstyrelsens intyg. Det gick i och för sig väldigt smidigt.

En lördag förmiddag en och halv månad senare kände jag mig tillräckligt beslutsam för att gå till "Photo Service", bara precis nere på gatan utanför min lägenhet, för att bli fotograferad. Jag piffade upp mitt vinterbleka ansikte med lite rött läppstift och blev förevigad mot en vit bakgrund som framhävde min uttryckslösa uppsyn.

Jag var ändå nöjd över att jag hade kommit så här långt. Det blev slutet av mars och jag hade via jobbet vägarna förbi polishuset som har hand om körkortshandlingar. Jag tänkte smart att jag äter min lunch medan jag väntar. Men jag fick inte ens en kölapp eftersom jag saknade ett papper som intygar att jag tillhör Paris stad administration (en elräkning till exempel). Suck tänkte jag men fick en lista med alla papper jag behövde för en komplett ansökan om förnyelse av körkort.

Denna gång gick det bara en vecka innan jag försökte på nytt.

Hela veckan laddade jag inför fredagen då jag minsann då skulle cykla till polishuset och förnya mitt körkort. Jag tog med en bok för jag visste ju att jag skulle behöva tillbringa en bra stund i den administrativa världen. Klockan halv elva anlände jag och när det var min tur att få kölapp visade jag snällt upp alla mina papper. Men NEJ! Jag hade inte ett papper som bevisar att jag bor i Frankrike sedan mer än 6 månader. Men, säger jag till tjejen i luckan, er kollega förra veckan gav mig en lista på vad jag behövde och titta, det intyget är överstruket visar jag. Nej, det är det som står ovanför som är överstruket. Jaha säger jag och svär och muttrar och väntar med att skrika FITTFRANKRIKE tills jag kommer ut ur polishuset (annars hade jag riskerat att bli portad).

Min lilla cykel och jag trampar hem igen. Jag rotar fram en lönespecifikation från oktober, går ner till posten, tar en kopia och cyklar beslutsamt tillbaka.

Jag är lite nervös när det blir min tur att få en kölapp. Men den här gången går det vägen! Alla papper är rätt! Jag får sitta ner och vänta. Minst två timmar sa killen som gav mig kölappen. Klockan är 12h41. Jag läser. Dricker en kaffe. Tittar på alla som väntar. Minst hälften får vända igen för deras dossier är inte komplett. Det är nästan begravningstämning. Alla sitter tysta. Ingen pratar. Alla bara väntar men hajar till så fort ett nytt nummer ropas ut. Klockan tre börjar jag bli orolig att jag inte ska hinna bli uppropad innan de stänger. Plötsligt blir det lite dramatik. En arrogant kille pratar onaturligt högt i sin mobil och blir tillsagd av en väntande tjej att snälla, prata lite lägre. Det var mer än han tålde och han står och tuppar sig och gormar och hotar för att sedan bli bortförd i protest av tillkallade poliser. Ja, vi är ju ändå i ett polishus.

Sen är det nästan min tur. Två nummer till. Klockan slår fyra och JIPPI!!!!!!! Alldeles exalterad går jag fram till ett bås och ger mina papper. Jag får fylla i ännu ett papper. Mannen tar några fotokopior på mina papper och säger "ok, det ser bra ut, du kan gå hem i lugn och ro nu. Du får en kallelse om att hämta ut ditt nya körkort per post runt den 20 juli".

Jaha. Det var det. Det var inget aprilskämt. I ett land med 60 miljoner tar allt sin lilla tid. Fortsättning följer om fyra månader.

Utsikt över en parkering

Som tur är har jag stora fönster att se ut genom. Från mitt förortskontor. Som just nu mest känns som en kontorsbur. Men idag är det otroligt nog en sol på den annars så grå parisiska smoggiga himlen. Och med fågelkvitter och vårlukt från parkeringen så inser jag att min kontorsplats är ganska så bra.

Jag får till och med lov att mata ner jalusin annars blir det bastubur. Men annars har jag ingenting att berätta. Jag fortsätter att leta efter olika nycklar för att ta mig ut i friheten