På nyheterna i morse presenterades en undersökning om sexism på arbetsplatsen (läs och lyssna på franska här). 14 600 kvinnor och män från 9 olika stora företag har deltagit (La Poste, France télévision, LVHM, Radio France...). 8 av 10 kvinnor är regelbundet utsatta för sexism på jobbet: nedlåtande kommentarer och skämt om kvinnor, raggningsrepliker... över hälften av kvinnorna som deltagit i undersökningen anser att de går miste om karriärsmöjligheter på grund av deras kön.
Detta i sig är ju tyvärr inga nyheter. Men det är mycket bra att det konstateras. Igen, får jag väl lov att säga. Undersöka, forska, fundera, filosofera, tänka, intellektualisera, politisera i all evighet utan att det sker någon förändring. Den franska idén om vikten av att skriva en rapport för att sedan skriva en rapport för att sedan komma fram till att det behövs en ny undersökning och skriva en ny rapport. Pragmatiken är emellanåt långt borta.
Efter denna skamfyllda rapport så har i alla fall Radio France tagit sitt ansvar och kommit med lite självkritik. Det pragmatiska tänkandet verkar få en plats. Catherine Sueur, (ja, det finns en kvinnlig generalchef på Radio France) erkänner att Radiohuset inte är en jämställd arbetsplats. Det må finnas lika många anställda kvinnor som män, men inte helt oväntat sitter männen på de högre posterna, männen är överrepresenterade i sändningarna och så vidare.
Min förvåning kommer några sekunder senare. Catherine Sueur berättar att de gärna se fler kvinnor som (politiska) gäster i nyhetsprogrammen på morgonen. Därför har de nu bestämt att minst 30% av de inbjudna skall vara kvinnor. Men varför i hela friden inte bara bestämma att 50% av gästerna skall vara kvinnor? Och varför bara i morgonprogrammen? Varför inte svepa över hela deras programutbud och rannsaka sig själva?
Det går ju framåt. I snigelfart dock. Mentaliteten utvecklas långsamt i det här stora
konservativa landet. Och ibland finns det många fördelar med att
diskutera och analysera saker fram och tillbaka. Men i de här frågorna måste tempot öka dramatiskt.
Visar inlägg med etikett Jämställdhet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jämställdhet. Visa alla inlägg
17 december 2013
1 maj 2013
Bröllopsbud eller work in progress
Plaça Sant Jaume
attendre. rencontrer
s’attendre = se rencontrer
joie. bonheur qui monte
qui s’éclate
ciel – bleu - blanc - cumulus.
belles chaussures rencontrent
fleurs émotifs sur veste.
(touristes curieux
cherchent désespérément robe blanche)
hallelujah
it’s raining men
amen,it’s raining men
hallelujah
cri de joie, tempete d’applaudissement
bouches magnétiques avec yeux remplis
les seigneurs des anneaux
qui pleure, qui sourit, qui règne
pétales de riz : pluie de roses.
Vive Les Mariés!
Bröllopsinspiration uppsökt den 18 mars i Barcelona. Leve Thierry och Ricard!
Den 23 april 2013 röstade franska parlamentet igenom lagen om samkönade äktenskap. Ett steg närmare kärleksfull jämställdhet med samma juridiska rättigheter för alla. Vive la France!
Jag står för övrigt till ert förfogande för äktenskapsliknande poesi.
Upplagd av
Anna Mezey
kl.
11:44
KATEGORIER:
champagne,
Frankrike,
Jämställdhet,
Konst,
kärlek,
Livet,
Perspektiv,
poesi,
Politik,
Samhälle,
work in progress
Inga kommentarer:
28 mars 2013
Samhällsstrukturer i gatusken: Skönhetsmaraton bis.
Det kanske inte är så konstigt.
Det där att unga flickor som medverkar i Top Model inte tror att de är förmögna att göra något annat. De säger "jag kan inget annat, jag kan bara det här".
Bli modell alltså.
Lilla flicka ditt liv har precis börjat. Det finns massa spännande saker du kan göra.
Men kanske inte så konstigt att de inte hör vad jag säger.
Det där att unga flickor som medverkar i Top Model inte tror att de är förmögna att göra något annat. De säger "jag kan inget annat, jag kan bara det här".
Bli modell alltså.
Lilla flicka ditt liv har precis börjat. Det finns massa spännande saker du kan göra.
Men kanske inte så konstigt att de inte hör vad jag säger.
| "Lektion nummer 130" från Aubade. |
| Bantningsspecial. Om att äntligen gå ner de där tre (3) kilona för mycket. |
Upplagd av
Anna Mezey
kl.
10:54
KATEGORIER:
Antifeminism,
Feminism,
Jämställdhet,
Paris,
Perspektiv,
Politik,
sexism,
Undergång
Inga kommentarer:
8 mars 2013
Journée internationale des femmes.
Idag vill jag säga en sak. Och då gäller det att välja sin ord. Det känns mycket svårt för jag vill gärna att det blir rätt. Jag har nedan påbörjat olika argumentationer om hur jag ser fram emot den dagen då Internationnella kvinnodagen inte längre behövs. Om den dagen då kvinnor och män får vara sig själva och inte nödvändigtvis ett kön. Men det är svårt. För det går så långsamt. Men framåt i alla fall. Jag kan inte att säga allt det där.
Därför säger jag bara en sak idag:
Eloge till alla er som fortsätter tro på en bättre värld och kämpar för det genom att läsa böcker, analysera sig själva, skriva debattartiklar, dansa för livet, jobba för andra, bråka med normer, protestera mot orättvisor, älska varandra, äta fiberrikt, dricka rusdrycker, undervisa de som lär, yoga bort ångest, diskutera vår plats på jorden, filosofera mera, skratta i ensamet, gråta tillsammans, tro på framtiden. Och så vidare.
Idag är jag till köpet tvåspråkig. Perspektiven blir fler.
En plus je suis bilingue aujourd'hui. Avec encore des perspectives.
Aujourd'hui j'ai une chose à dire. Et je veux bien choisir mes mots. Il est très difficile car j'aimerais tant trouver les vrais mots. J'ai commencé plusieurs ébauches pour dire que j'attends le jour où la journée internationale des femmes n'est plus nécessaire. Ce jour où les femmes et les hommes peuvent être elles et eux-mêmes et non pas un sexe. Mais c'est difficile. C'est long. Mais au moins nous avançons. Bref. Je n'arrive pas à dire tout cela.
C'est pourquoi je dis une seule chose aujourd'hui:
Continuez à croire à un meilleur monde. Bravo à vous qui se battent tous les jours, qui s'analysent, qui lisent des livres, qui écrivent des articles, qui danse pour la vie, qui travaillent pour les autres, qui gueulent contre les normes, qui protestent contre les injustices, qui s'aiment, qui mangent des fibres, qui boivent l'eau de vie, qui enseignent, qui s'angoisse, qui fait du yoga, qui discutent notre place sur la terre, qui philosophe encore plus, qui rigolent seul-e-s, qui pleurent ensemble, qui croient à l'avenir. Etc.
Eventuella språkfel kan med fördel anmälas till undertecknad.
Je vous laisse le soin de corriger les fautes orthographes.
L'inspiration féministe de Nayla. Merci.
Därför säger jag bara en sak idag:
Eloge till alla er som fortsätter tro på en bättre värld och kämpar för det genom att läsa böcker, analysera sig själva, skriva debattartiklar, dansa för livet, jobba för andra, bråka med normer, protestera mot orättvisor, älska varandra, äta fiberrikt, dricka rusdrycker, undervisa de som lär, yoga bort ångest, diskutera vår plats på jorden, filosofera mera, skratta i ensamet, gråta tillsammans, tro på framtiden. Och så vidare.
Idag är jag till köpet tvåspråkig. Perspektiven blir fler.
En plus je suis bilingue aujourd'hui. Avec encore des perspectives.
Aujourd'hui j'ai une chose à dire. Et je veux bien choisir mes mots. Il est très difficile car j'aimerais tant trouver les vrais mots. J'ai commencé plusieurs ébauches pour dire que j'attends le jour où la journée internationale des femmes n'est plus nécessaire. Ce jour où les femmes et les hommes peuvent être elles et eux-mêmes et non pas un sexe. Mais c'est difficile. C'est long. Mais au moins nous avançons. Bref. Je n'arrive pas à dire tout cela.
C'est pourquoi je dis une seule chose aujourd'hui:
Continuez à croire à un meilleur monde. Bravo à vous qui se battent tous les jours, qui s'analysent, qui lisent des livres, qui écrivent des articles, qui danse pour la vie, qui travaillent pour les autres, qui gueulent contre les normes, qui protestent contre les injustices, qui s'aiment, qui mangent des fibres, qui boivent l'eau de vie, qui enseignent, qui s'angoisse, qui fait du yoga, qui discutent notre place sur la terre, qui philosophe encore plus, qui rigolent seul-e-s, qui pleurent ensemble, qui croient à l'avenir. Etc.
Eventuella språkfel kan med fördel anmälas till undertecknad.
Je vous laisse le soin de corriger les fautes orthographes.
L'inspiration féministe de Nayla. Merci.
Upplagd av
Anna Mezey
kl.
14:04
KATEGORIER:
Exil,
Feminism,
Filosofi,
Frankrike,
inspiration,
Jämställdhet,
Kvinnor och män,
Livet,
madame,
monsieur,
Perspektiv,
poesi,
Samhälle,
sexism,
Sverige
Inga kommentarer:
13 februari 2013
Bakslaget eller rätten till byxa bis
Alltså det här om utvecklingen i Frankrike. Mycket är bra men ännu mer är under all kritik. Jag planerar att vidareutbilda mig inom journalistik (mycket som ska klaffa för att det ska gå vägen men jag hoppas på det bästa...) och under mina efterforskningar har jag trillat över en utbildning som gör att jag undrar om de ens försöker i det här landet.
Ecole supérieur de journalisme de Paris, en tämligen välrenommerad journalistskola, erbjuder en ett-årig utbildning i "Presse et médias féminins", alltså "Press och feminin media". Under ett läsår studeras "specifika aspekter" av den kvinnliga pressen och av modemagasinen. Undervisningen ringar in några specialområden: mode, skönhet, smink, familj, barn, hälsa, psykologi, relationer, livsstil och så vidare. Den långa listan av lärare består enbart av kvinnor med undantag av en man som bland annat arbetar på radiokanalen "Chérie FM", den första musikradion riktad till kvinnor. Jag får rysningar. Existerandet av en sådan här utbildning känns som ett enormt bakslag. Till på köpet är den NY!!! Att i infinito förstärka vad och vem kvinnor bör vara är mycket tröttsamt.
Jag behöver väl knappast tillägga att jag inte söker in till den här utbildningen.
Ecole supérieur de journalisme de Paris, en tämligen välrenommerad journalistskola, erbjuder en ett-årig utbildning i "Presse et médias féminins", alltså "Press och feminin media". Under ett läsår studeras "specifika aspekter" av den kvinnliga pressen och av modemagasinen. Undervisningen ringar in några specialområden: mode, skönhet, smink, familj, barn, hälsa, psykologi, relationer, livsstil och så vidare. Den långa listan av lärare består enbart av kvinnor med undantag av en man som bland annat arbetar på radiokanalen "Chérie FM", den första musikradion riktad till kvinnor. Jag får rysningar. Existerandet av en sådan här utbildning känns som ett enormt bakslag. Till på köpet är den NY!!! Att i infinito förstärka vad och vem kvinnor bör vara är mycket tröttsamt.
Jag behöver väl knappast tillägga att jag inte söker in till den här utbildningen.
4 februari 2013
Rätten till byxor.
Att saker och ting tar tid i Frankrike har jag aldrig förnekat.
Så därför kanske jag faktiskt inte blir förvånad över att kvinnor sedan 31 januari 2013 har laglig rätt att bära byxor. Fram till dess var det alltså straffbart för parisiska kvinnor att gå klädda i långbyxor. Detta dekret har ju varit bortglömt sedan länge och ingen höjer på ögonbrynen ens om de ser kvinnor i byxor. Men ändå.
För att gå tillbaka dit det en gång började...
Den 7 november 1880 signerade polisen i Paris ett dekret som bestämde hur kvinnor skulle vara klädda.
Det har nu tack och lov blivit lagligt för kvinnor att klä sig i långbyxor.
Sen kan man ju fråga sig hur fria kvinnor är när det gäller att välja sina kläder. Iklädd en blommig klänning fick bostadsministern Cécile Duflot i somras till exempel stå ut med att bli visslad efter i riksdagen. Och enligt lagen om arbetsrätt har arbetsgivaren fortfarande rätt att tvinga kvinnor att bära kjol om denne tydligt kan rättfärdiga anledningarna. Hm.
Så därför kanske jag faktiskt inte blir förvånad över att kvinnor sedan 31 januari 2013 har laglig rätt att bära byxor. Fram till dess var det alltså straffbart för parisiska kvinnor att gå klädda i långbyxor. Detta dekret har ju varit bortglömt sedan länge och ingen höjer på ögonbrynen ens om de ser kvinnor i byxor. Men ändå.
För att gå tillbaka dit det en gång började...
Den 7 november 1880 signerade polisen i Paris ett dekret som bestämde hur kvinnor skulle vara klädda.
Les femmes ne puissent quitter les habits de [leur] sexe que pour cause de santé". Toute femme qui, après la publication de la présente ordonnance, s'habillerait en homme, sans avoir rempli les formalités prescrites, donnerait lieu de croire qu'elle aurait l'intention coupable d'abuser de son travestissement et serait transférée aux services de la préfecture de policeFritt översatt står det ungefär så här:
Kvinnor får enbart klä sig i andra kläder än vad deras kön tillåter om hälsoskäl finns. Kvinnor som, efter utgivandet av detta dekret, klär sig som en man, utan att uppfylla formaliteterna, ger anledning att tro att hon har för avsikt att missbruka transvestism och kommer att bli vidareskickad till polisen.Det har under de senaste åren gjorts några försök att stryka detta förbud ur lagen, men utan större framgång. Byxförbudet avfärdades som "juridisk arkeologi" och var ingen prioritet. När ministeriet för kvinnliga rättigheter etablerades på nytt i maj förra året kom byxförbudet upp på den politiska agendan igen.
Det har nu tack och lov blivit lagligt för kvinnor att klä sig i långbyxor.
Sen kan man ju fråga sig hur fria kvinnor är när det gäller att välja sina kläder. Iklädd en blommig klänning fick bostadsministern Cécile Duflot i somras till exempel stå ut med att bli visslad efter i riksdagen. Och enligt lagen om arbetsrätt har arbetsgivaren fortfarande rätt att tvinga kvinnor att bära kjol om denne tydligt kan rättfärdiga anledningarna. Hm.
Upplagd av
Anna Mezey
kl.
17:28
KATEGORIER:
Feminism,
Frankrike,
Jämställdhet,
Kuriosa,
madame,
monsieur,
Politik,
Samhälle
Inga kommentarer:
26 mars 2012
Vårpissandet
Jag är en älskande och förstående människa.
Men det finns en del saker som jag faktiskt starkt ogillar och ställer mig totalt oförstående och skeptisk inför:
Den manliga kisskulturen.
Alla dessa män som ställer sig och kissar på gatan.
Mot en vägg. I ett hörn. Eller bara rakt upp och ner.
Bara för att de kan.
När det faktiskt finns barer och cafér i vartenda hörn.
Med toaletter.
Eller alla dessa män som ställer sig och kissar utan att stänga dörren.
Så har de bemödat sig med att gå in på en toalett men behöver ändå visa upp sig.
Manspiss. Hundpiss.
Alla har sitt sätt att uttrycka revir på.
I'm just saying.
Vår i luften blir piss på marken.
Men det finns en del saker som jag faktiskt starkt ogillar och ställer mig totalt oförstående och skeptisk inför:
Den manliga kisskulturen.
Alla dessa män som ställer sig och kissar på gatan.
Mot en vägg. I ett hörn. Eller bara rakt upp och ner.
Bara för att de kan.
När det faktiskt finns barer och cafér i vartenda hörn.
Med toaletter.
Eller alla dessa män som ställer sig och kissar utan att stänga dörren.
Så har de bemödat sig med att gå in på en toalett men behöver ändå visa upp sig.
Manspiss. Hundpiss.
Alla har sitt sätt att uttrycka revir på.
I'm just saying.
Vår i luften blir piss på marken.
Upplagd av
Anna Mezey
kl.
10:02
KATEGORIER:
Antifeminism,
Feminism,
Härskartekniker,
Jämställdhet,
Klagosång
Inga kommentarer:
6 mars 2012
Och jag som fortfarande trodde på Legovärlden
Alltså nej!!! Vad är det som händer? Jag läser Legomuren mellan pojkar och flickor på DN och tror inte mina ögon.
Backlash. Tradition. Reaktionär uppstudsighet. Yerk.
Minns när jag tog mitt körkort på Legoland 1989. Det var tider det.
Lego har listat ut att kvinnor av naturliga skäl hellre vill baka cupkakes, sy modekläder, driva en skönhetssalong, odla morötter och ta hand om sjuka djur. För det är nämligen vad pastellförorten Heartlake city erbjuder sina invånare – den ”envisa” Olivia, den ”tankspridda” Emma, ”ledarämnet” Stephanie, den ”teatraliska” Andrea och den ”jordnära” Mia. Ja, de nämnda egenskaperna ingår i det narrativ som Lego anser att flickorna ska följa i sina rollekar med de små figurerna.Vi befinner oss i Lego Friends värld, en ny serie utvecklad för flickor. En hel del pengar och forskning har lagts på denna satsning då Lego har velat locka tillbaka flickorna som målgrupp.
1982 versus 2012
Och så har man skapat den verklighet som passar in i vad Lego vill och vad som säkert blir enklast för dem. Det är så märkligt att det fungerar så här. Istället för att underhålla sitt varumärke där kreativitet och konstruktion står i fokus, tämligen sällsynt faktor i en leksaksvärld där digitalt styrda lekar tar över barns (och vuxnas) fantasi, så väljer de att frånsäga sitt sociala ansvar som en leksakstillverkare faktiskt har och "rättar" sig efter verkligheten.– Våra undersökningar visar att flickor vill ha realistiska figurer att leka med, och responsen från målgruppen har varit övervägande positiv, säger John Andersson som vårdade varumärket Coca-Cola innan han avancerade till Lego Sverige AB.
Backlash. Tradition. Reaktionär uppstudsighet. Yerk.
Minns när jag tog mitt körkort på Legoland 1989. Det var tider det.
Upplagd av
Anna Mezey
kl.
10:55
KATEGORIER:
Feminism,
Jämställdhet,
Samhälle,
Sverige,
Undergång
Inga kommentarer:
1 mars 2012
Det här med skottdagsfrieriet
Efter en tur bland diverse sociala medier blev jag påmind om att det var skottdag igår. Dagen som inte finns. Leap Day som det heter på engelska. Traditionen vill att kvinnor får fria på skottdagen, eller till och med under hela skottåret. Kom i samma ögonblick att tänka på den väldigt normativt-romantiskt-jobbiga-filmen-med-en-urbota-banal-handling Leap Year jag råkade se för något år sedan där den charmiga huvudrollsinnehavaren skall fria till sin pojkvän. Men men.
Efter några ej speciellt vetenskapliga efterforskningar på wikipedia får jag veta att det här med skottdagsfrieriet är en gammal anglosaxonsk tradition och närmare bestämt en irländsk sådan. Och så här kunde det se ut för väldigt länge sedan.
Idag kan det se ut så här.
Finn fem fel.
Nej. Alldeles riktigt. Det finns inga. Principen är densamma. 104 år senare.
Men jag tycker däremot att bilden från 1908 är betydligt trevligare. För det första, kvinnan ser ut att ha ganska så trevligt där hon ivrigt påhejad av sin ömma moder (gissar jag på) försöker fånga in mannen. Det är teamwork liksom. Och mannen ser dessutom avslappnad ut där han sitter och njuter av pipa och tidning till det harmoniska ljudet av havsbrus. Visst, intet ont anande att han skall bli insvept av en fjärilsfångare men ändå. Idag däremot. Kvinnan ser ut att tänka "nu skall jag minsann allt fånga dig hehe" och bokstavligen JAGAR mannen som ser vettskrämd och stressad ut över att behöva skynda sig ifrån en krävande kvinna. En karikatyr som porträtterar en desperat kvinna och en flyende man. Kul. Nej. Bara jävligt antifeministiskt.
Till på köpet, det som inträffar under skottdagen räknas tydligen inte. Eftersom dagen ju inte finns på riktigt. Så det betyder att de kvinnor som friar, ja det händer egentligen bara på låtsas. Alltså, kvinnor får "lov" att fria vart fjärde år och när de väl gör det ja, då räknas det inte. Och så hålls det patriarkala samhället upprätt.
Jag säger som min guru Audre Lorde: "Revolution is not a one time event."
Efter några ej speciellt vetenskapliga efterforskningar på wikipedia får jag veta att det här med skottdagsfrieriet är en gammal anglosaxonsk tradition och närmare bestämt en irländsk sådan. Och så här kunde det se ut för väldigt länge sedan.
Idag kan det se ut så här.
Finn fem fel.
Nej. Alldeles riktigt. Det finns inga. Principen är densamma. 104 år senare.
Men jag tycker däremot att bilden från 1908 är betydligt trevligare. För det första, kvinnan ser ut att ha ganska så trevligt där hon ivrigt påhejad av sin ömma moder (gissar jag på) försöker fånga in mannen. Det är teamwork liksom. Och mannen ser dessutom avslappnad ut där han sitter och njuter av pipa och tidning till det harmoniska ljudet av havsbrus. Visst, intet ont anande att han skall bli insvept av en fjärilsfångare men ändå. Idag däremot. Kvinnan ser ut att tänka "nu skall jag minsann allt fånga dig hehe" och bokstavligen JAGAR mannen som ser vettskrämd och stressad ut över att behöva skynda sig ifrån en krävande kvinna. En karikatyr som porträtterar en desperat kvinna och en flyende man. Kul. Nej. Bara jävligt antifeministiskt.
Till på köpet, det som inträffar under skottdagen räknas tydligen inte. Eftersom dagen ju inte finns på riktigt. Så det betyder att de kvinnor som friar, ja det händer egentligen bara på låtsas. Alltså, kvinnor får "lov" att fria vart fjärde år och när de väl gör det ja, då räknas det inte. Och så hålls det patriarkala samhället upprätt.
Jag säger som min guru Audre Lorde: "Revolution is not a one time event."
Upplagd av
Anna Mezey
kl.
11:34
KATEGORIER:
Antifeminism,
Audre Lorde,
Citat,
Feminism,
Jämställdhet,
Kvinnligt,
Manligt
Inga kommentarer:
28 februari 2012
Mera Audre
The master's tools will never dismantle the master's house.
Audre Lorde
Hon var så himla bra. Denna Audre. Som kämpade hela sitt liv. För svartas rättigheter. För homosexuellas. För mödrars. För cancersjukas. För kvinnors. För sig själv. Smart poet.
Hursomhelst.
Tänk nytt. Tänk längre.
I en värld där vi kryper framåt men där det samtidigt ibland känns som om vi jagas tillbaka till feodalsamhället. Eller är det jag som står och stampar? Alltid lättare att skylla på omvärlden.
I Sverige pratas det om hen. I Frankrike om Mademoiselle.
Nya verktyg. Nya andetag.
Min tillvaro finns mittemellan. Men jag måste leta efter den hela tiden. Bland alla strukturer. Av makt. Av kön. Av gränser. Av relationer. Av tid.
Audre Lorde
Hon var så himla bra. Denna Audre. Som kämpade hela sitt liv. För svartas rättigheter. För homosexuellas. För mödrars. För cancersjukas. För kvinnors. För sig själv. Smart poet.
Hursomhelst.
Tänk nytt. Tänk längre.
I en värld där vi kryper framåt men där det samtidigt ibland känns som om vi jagas tillbaka till feodalsamhället. Eller är det jag som står och stampar? Alltid lättare att skylla på omvärlden.
I Sverige pratas det om hen. I Frankrike om Mademoiselle.
Nya verktyg. Nya andetag.
Min tillvaro finns mittemellan. Men jag måste leta efter den hela tiden. Bland alla strukturer. Av makt. Av kön. Av gränser. Av relationer. Av tid.
Upplagd av
Anna Mezey
kl.
10:49
KATEGORIER:
Audre Lorde,
Citat,
Exil,
Feminism,
inspiration,
Jämställdhet,
Livet,
Personligt,
Samhälle
Inga kommentarer:
15 februari 2012
Ett stycke hormonpaket som är tabu
Denna fatala kvinnoattiralj. PMS. Pre-menstruella syndrom. Som vi vet väldigt lite om. Kan lätt avfärdas med "jaha, är du i den perioden". Precis som om det skulle underlätta mitt tillstånd. Jag sitter på mitt kontor och är extremt butter. Mina kollegor fattar inte att jag vill att min dörr skall vara stängd. Och jag vill bara skrika ut att JAG HAR PMS SÅ LÄMNA MIG IFRED. Men då kommer jag ju att skrämma dem. Och fy skäms på mig att bli så privat och redogöra för mina "kvinnliga" skamfläckar som heter hormoner. Och kanske att jag inte heller vill bli reducerad till ett hormonpaket. För om jag uttryckte mitt pms-tillstånd, utan att diskutera djupare med personen (läs manlig kollega) jag har mittemot mig, så skulle jag ju bara betona bilden av "kvinnan som okontrollerbar hormonhysterika". Så därför tjänar det ingenting till att säga något till någon som ändå bara skulle bli rädd över att en kvinna tog plats och informerade om hur hennes kropp fungerar. Inte idag i alla fall. Men PMS får inte vara ett tabu. Även om det är svårt på en arbetsplats att veta hur långt jag kan gå. Jag vet inte hur mycket mina manliga kollegor bryr sig faktiskt. Även om jag tror att vi inte kan nå någon slags jämställdhet över huvudtaget om män inte intresserar sig för hur kvinnor känner och tvärtom. Dialog för att kunna förstå varandra. Utopi..?
Upplagd av
Anna Mezey
kl.
10:53
KATEGORIER:
Feminism,
Frankrike,
Jobb,
Jämställdhet,
Kvinnligt,
Livet,
Personligt,
Perspektiv,
PMS
Inga kommentarer:
17 december 2011
Att välja sina strider
I början av december...
15h28
Hej Anna. Jag hittade ditt telefonnummer igen. Hur har det gått för dig i Paris? / XX
Öh, vad vill han mig från ett brittisk telefonnummer? Det var ju ungefär hundra år sedan jag gav denna gifta fransman svensklektioner några månader en grå höst. Han var för mig en sådan där typisk affärsman i tråkig kostym som reste världen över med sitt jobb och ingick i kategorin "fru, två barn, rikemansförort och karriär". Vet ej i vilken ordning han rangordnade. Hursomhelst, intresserad som han var av andra kulturer läste han lite olika språk då och då och försökte sig på bland annat svenska och kinesiska.
Men ja ja, han kanske faktiskt helt plötsligt hittade mitt telefonnummer och bara vill säga hej tänkte jag och svarade artigt tillbaka.
16h16
Hej! Jag jobbar numera som projektledare på ett kulturcenter. Jag ser att du befinner dig i Storbritannien.
Eftersom vi framför allt hade haft en professionell kontakt så gav jag honom en liten uppdatering på min jobbsituation. Jag fortsatte att tänka att ja, egentligen bryr jag ju inte mig ett skvatt om honom men eftersom jag samtidigt har ett stört behov att hålla mig väl med de flesta människor och även får mig en klapp på axeln när någon intresserar sig för vad jag sysslar med så gav jag också honom lite uppmärksamhet och påpekade att han tagit sig över kanalen.
16h24
Woaw. Fast tjänst? Fortfarande i Paris? Ja, London för min del.
Öh, varför uttrycker han en sådan entusiasm för mitt jobb? Ja kanske att i dessa kristider så upplever han det som väldigt positivt att jag jobbar eller så var han bara mäkta förvånad över att jag har ett "riktigt" jobb. Att jag hade pluggat sociologi och intresserade mig för unga kvinnors situation i samhället och hade (och har fortfarande...) ambitionen att kombinera det med ett arbete kunde han inte riktigt greppa så kanske hans "woaw" mest var ett förvånat sådant. Och så tänkte jag att varför ställer han frågor, är han verkligen så artig att han faktiskt vill veta all det där?
18h33
Jepp, först ett vikariat som sedan ledde till fast jobb. I Montreuil.
Men men jag informerar väl om läget om han nu vill det. Den feministiskt medvetna rösten inom mig sa, att nja, så länge du svarar så tolkar han det som att du är intresserad av honom. Men samtidigt så vill jag ju så gärna tro att män också kan vara annat än bara drivna av sina primitiva instinkter. Och som sagt, min besatthet av att vara ämne för någons frågor fick mig att svara.
19h16
Om allt går bra så är det ju toppen. Trevlig helg/ XX
Ja, det var ju ett bra avslut på diskussionen tänkte jag!! Och gladdes över att han faktiskt inte hade haft några baktankar utan bara ville vara lite artig och trevlig på distans.
19h18
Trevlig helg till dig med!
Tänkte långt bak i huvudet att kanske jag uppmuntrar honom lite för mycket nu. Men jag ville ju inte vara sämre så jag önskade såklart en trevlig helg tillbaka.
21h04
Men när ska vi ses då?
Men vad fan, nu kom det ju i alla fall!!! Helt otroligt.
21h13
Men hallå!!!!!! Är det här på riktigt????
Ska jag behöva förklara för honom att en artig konversation på sms inte betyder att jag är intresserad av honom? Nä, det kan han få lista ut själv. Eller menar han bara att han vill att vi ska ses och dricka kaffe? För tänk om jag avvisar honom när han faktiskt bara tänkte på en artig träff? Min hjärna låste sig och jag längtade efter stöd av reflekterande vänner. Och varför gjorde jag en sådan stor grej av det här? Herregud, skit i det bara! Nej, för det är inte en enstaka händelse. Det är ett system.
Och även om jag för en kort stund kände mig reducerad till ett objekt för den heterosexuella mannens behov att få sin manlighet bekräftad, så valde jag till slut att ignorera. Jag orkade inte lägga någon energi alls på ett svar.
Suck. För det handlar väl mest om att välja sina strider. Och just den här sms-konversationen bestämde jag mig för att den inte var värd att anstränga sig för. Jag vet dock ännu inte var jag skall börja i ett land där mentaliteten inte har utvecklats sedan väldigt lång tid tillbaka och framsteg sker i väldigt sakta takt. Inte för intet man äter sniglar i det här landet.
15h28
Hej Anna. Jag hittade ditt telefonnummer igen. Hur har det gått för dig i Paris? / XX
Öh, vad vill han mig från ett brittisk telefonnummer? Det var ju ungefär hundra år sedan jag gav denna gifta fransman svensklektioner några månader en grå höst. Han var för mig en sådan där typisk affärsman i tråkig kostym som reste världen över med sitt jobb och ingick i kategorin "fru, två barn, rikemansförort och karriär". Vet ej i vilken ordning han rangordnade. Hursomhelst, intresserad som han var av andra kulturer läste han lite olika språk då och då och försökte sig på bland annat svenska och kinesiska.
Men ja ja, han kanske faktiskt helt plötsligt hittade mitt telefonnummer och bara vill säga hej tänkte jag och svarade artigt tillbaka.
16h16
Hej! Jag jobbar numera som projektledare på ett kulturcenter. Jag ser att du befinner dig i Storbritannien.
Eftersom vi framför allt hade haft en professionell kontakt så gav jag honom en liten uppdatering på min jobbsituation. Jag fortsatte att tänka att ja, egentligen bryr jag ju inte mig ett skvatt om honom men eftersom jag samtidigt har ett stört behov att hålla mig väl med de flesta människor och även får mig en klapp på axeln när någon intresserar sig för vad jag sysslar med så gav jag också honom lite uppmärksamhet och påpekade att han tagit sig över kanalen.
16h24
Woaw. Fast tjänst? Fortfarande i Paris? Ja, London för min del.
Öh, varför uttrycker han en sådan entusiasm för mitt jobb? Ja kanske att i dessa kristider så upplever han det som väldigt positivt att jag jobbar eller så var han bara mäkta förvånad över att jag har ett "riktigt" jobb. Att jag hade pluggat sociologi och intresserade mig för unga kvinnors situation i samhället och hade (och har fortfarande...) ambitionen att kombinera det med ett arbete kunde han inte riktigt greppa så kanske hans "woaw" mest var ett förvånat sådant. Och så tänkte jag att varför ställer han frågor, är han verkligen så artig att han faktiskt vill veta all det där?
18h33
Jepp, först ett vikariat som sedan ledde till fast jobb. I Montreuil.
Men men jag informerar väl om läget om han nu vill det. Den feministiskt medvetna rösten inom mig sa, att nja, så länge du svarar så tolkar han det som att du är intresserad av honom. Men samtidigt så vill jag ju så gärna tro att män också kan vara annat än bara drivna av sina primitiva instinkter. Och som sagt, min besatthet av att vara ämne för någons frågor fick mig att svara.
19h16
Om allt går bra så är det ju toppen. Trevlig helg/ XX
Ja, det var ju ett bra avslut på diskussionen tänkte jag!! Och gladdes över att han faktiskt inte hade haft några baktankar utan bara ville vara lite artig och trevlig på distans.
19h18
Trevlig helg till dig med!
Tänkte långt bak i huvudet att kanske jag uppmuntrar honom lite för mycket nu. Men jag ville ju inte vara sämre så jag önskade såklart en trevlig helg tillbaka.
21h04
Men när ska vi ses då?
Men vad fan, nu kom det ju i alla fall!!! Helt otroligt.
21h13
Men hallå!!!!!! Är det här på riktigt????
Ska jag behöva förklara för honom att en artig konversation på sms inte betyder att jag är intresserad av honom? Nä, det kan han få lista ut själv. Eller menar han bara att han vill att vi ska ses och dricka kaffe? För tänk om jag avvisar honom när han faktiskt bara tänkte på en artig träff? Min hjärna låste sig och jag längtade efter stöd av reflekterande vänner. Och varför gjorde jag en sådan stor grej av det här? Herregud, skit i det bara! Nej, för det är inte en enstaka händelse. Det är ett system.
Och även om jag för en kort stund kände mig reducerad till ett objekt för den heterosexuella mannens behov att få sin manlighet bekräftad, så valde jag till slut att ignorera. Jag orkade inte lägga någon energi alls på ett svar.
Suck. För det handlar väl mest om att välja sina strider. Och just den här sms-konversationen bestämde jag mig för att den inte var värd att anstränga sig för. Jag vet dock ännu inte var jag skall börja i ett land där mentaliteten inte har utvecklats sedan väldigt lång tid tillbaka och framsteg sker i väldigt sakta takt. Inte för intet man äter sniglar i det här landet.
Upplagd av
Anna Mezey
kl.
18:40
KATEGORIER:
Feminism,
Frankrike,
Jobb,
Jämställdhet,
Paris
Inga kommentarer:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)




