Visar inlägg med etikett Frankrike. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Frankrike. Visa alla inlägg

26 augusti 2015

10 juli.

Började skriva ett inlägg innan semestern (10 juli)...  Något kom emellan och det blev aldrig postat.

Det är inte någon riktig ordning på den här bloggen längre. Har inte fått tummen ur på väldigt länge. Och får det inte nu heller egentligen mer än för dessa rader. Lite svårt att veta var man ska börja liksom när omvärlden har känts som en stor parentes under en lång tid.

Parentesen heter föräldraledig...!
Eller mammaledighet heter det i Frankrike. Först var jag mammaledig i 3 månader med full lön. Sen var jag föräldraledig i 2 månader utan lön (med ett vårdnadsbidrag som täcker blöjinköp och lite till).


Sen hade vi extrem tur och fick en dagisplats under våren. Det föll sig så fantastiskt bra, ett nytt dagis öppnade och vi behövde således inte vänta till hösten med att kanske få en plats (då de stora barnen börjar skolan och en plats kan bli ledig).

Och jag började jobba igen. Vilket både var skönt och lite konstigt. Det var skönt att komma ut i världen igen men konstigt att lämna bort baby Mezey som knappt hunnit bli 5 månader. Men det gick jättebra och det går jättebra. Hon skrattar när hon blir lämnad och skrattar när hon blir hämtad.

Idag är det den 26 augusti och jag är tillbaka på jobbet efter en lång semester. Och tänker fortsätta blogga. Får nog skapa en del nya kategorier (exil, döden, grubbel, klagosång, undergång känns passé. Just nu i alla fall).

Hoppas du fortsätter att läsa!!








4 december 2014

Kungliga handslag.

Jag hade kunnat kommentera det politiska läget i Frankrike eller regeringskrisen i Sverige i samband med kungaparets officiella statsbesök.

Men nej, jag bjuder på lite lättsam underhållning istället, det passar mig bättre dessa dagar.

Jag har nu något gemensamt med Zlatan Ibrahimovic. Vi har båda skakat hand med både kungen och drottningen. Kanske att Zlatan har lite mer credd i kungens ögon men Silvia verkar inte göra någon skillnad. Hon log lika ljuvligt och intresserat åt alla.

Japp, kungen och drottningen är på statsbesök i Frankrike och i tisdags eftermiddag ordnades det mingel av svenska ambassaden på Svenska institutet. Och jag var inbjuden...! Blev mäkta förvånad när jag fick en personlig inbjudan (Anna Mezey et son conjoint) via mail med kungligt emblem. Utan att varken vara motståndare eller medhållare till det svenska kungahuset ville jag inte missa möjligheten till att få se knugen och dronningen in real life. Undrade om jag skulle känna mig utvald. Fick sedan veta att alla utlandsboende blir naturligt inbjudna när Tjabo och Silvia kommer på statsbesök. Så jag var inte så utvald. Men det gör inget. Frågade min skådespelare om han var intresserad av möta det svenska kungaparet. Ja! Ett tillfälle att ta fram kostymen.

Ers majestät, sa jag och sträckte fram handen. Kanske att jag neg till lite, den möjligheten hade vi fått instruktioner om. Jag såg kungen in i ögonen och log, noterade hans rödtonade näsa och ganska så lama handslag. Han såg inte ut att tycka det var speciellt roligt att skaka hand med Parissvenskar, men alla jobb är ju inte roliga. Dock hade han skrattat till när en svensklärare från Sorbonne hälsade till honom från sina studenter. Jag tog ett steg till vänster och fick ta emot Silvias hand tillsammans med ett leende. Hennes handslag var mjukt och förtroendeingivande. De har gjort det här förut... det märks.

Efteråt följde en cocktail i utställningssalen på institutet. Kungen och Silvia kom ner och minglade. Jag stod så smidigt till att Silvia började pratade med mig! Plötsligt kände jag mig utvald bland de 300 inbjudna... Och bebisen i min mage har nu fått kunglig välsignelse, det känns mycket tryggt.
 
Tyvärr fick man ju inte ta några kort... ambassaden var rädda för alltför många selfies. Men det såg ut ungefär så här minus ytterkläder och Zlatan:


17 december 2013

Den franska jämställdheten.

På nyheterna i morse presenterades en undersökning om sexism på arbetsplatsen (läs och lyssna på franska här). 14 600 kvinnor och män från 9 olika stora företag har deltagit (La Poste, France télévision, LVHM, Radio France...). 8 av 10 kvinnor är regelbundet utsatta för sexism på jobbet: nedlåtande kommentarer och skämt om kvinnor, raggningsrepliker... över hälften av kvinnorna som deltagit i undersökningen anser att de går miste om karriärsmöjligheter på grund av deras kön.

Detta i sig är ju tyvärr inga nyheter. Men det är mycket bra att det konstateras. Igen, får jag väl lov att säga. Undersöka, forska, fundera, filosofera, tänka, intellektualisera, politisera i all evighet utan att det sker någon förändring. Den franska idén om vikten av att skriva en rapport för att sedan skriva en rapport för att sedan komma fram till att det behövs en ny undersökning och skriva en ny rapport. Pragmatiken är emellanåt långt borta.

Efter denna skamfyllda rapport så har i alla fall Radio France tagit sitt ansvar och kommit med lite självkritik. Det pragmatiska tänkandet verkar få en plats. Catherine Sueur, (ja, det finns en kvinnlig generalchef på Radio France) erkänner att Radiohuset inte är en jämställd arbetsplats. Det må finnas lika många anställda kvinnor som män, men inte helt oväntat sitter männen på de högre posterna, männen är överrepresenterade i sändningarna och så vidare.

Min förvåning kommer några sekunder senare. Catherine Sueur berättar att de gärna se fler kvinnor som (politiska) gäster i nyhetsprogrammen på morgonen. Därför har de nu bestämt att minst 30% av de inbjudna skall vara kvinnor. Men varför i hela friden inte bara bestämma att 50% av gästerna skall vara kvinnor? Och varför bara i morgonprogrammen? Varför inte svepa över hela deras programutbud och rannsaka sig själva?

Det går ju framåt. I snigelfart dock. Mentaliteten utvecklas långsamt i det här stora konservativa landet. Och ibland finns det många fördelar med att diskutera och analysera saker fram och tillbaka. Men i de här frågorna måste tempot öka dramatiskt.

1 maj 2013

Bröllopsbud eller work in progress



Plaça Sant Jaume

attendre. rencontrer
s’attendre = se rencontrer
joie. bonheur qui monte
qui s’éclate
ciel – bleu - blanc - cumulus.

belles chaussures rencontrent fleurs émotifs sur veste.
(touristes curieux cherchent désespérément robe blanche)

hallelujah
it’s raining men
amen,it’s raining men
hallelujah

cri de joie, tempete d’applaudissement
bouches magnétiques avec yeux remplis
les seigneurs des anneaux
qui pleure, qui sourit, qui règne
pétales de riz : pluie de roses.

Vive Les Mariés!

Bröllopsinspiration uppsökt den 18 mars i Barcelona. Leve Thierry och Ricard!
Den 23 april 2013 röstade franska parlamentet igenom lagen om samkönade äktenskap. Ett steg närmare kärleksfull jämställdhet med samma juridiska rättigheter för alla. Vive la France!

Jag står för övrigt till ert förfogande för äktenskapsliknande poesi.

13 mars 2013

Snöpaus.

Läge för en paus i snön. Sanda och salta.

Olydiga envisa Parisare. Uppmanas att stanna hemma. Att inte ta tåget eller bilen. För det går inte att komma fram. Isgator.

Men så skrapar de bort snön från sina bilar.
Sliriga gator tröttsamma bilister.
Övernattning i bilen.
Långtradare fastnar på vägarna.

Hoppas in i det sista att pendeltåget skall komma.
Även om SNCF* har meddelat att cirkulationen är obefintlig.
Ilska över trängsel på perrongen.
Förvåning över blanka avgångstider.

Sen börjar beskyllningarna.

Det är Metéo France**  fel. Trots att de sedan flera dagar tillbaka har informerat om kommande snöoväder. Ja, men de utfärdar ofta felvarningar heter det då.

Paris stad saltar inte tillräckligt. Betala mer skatt för att investera i snöröjningsutrustning? Nej tack ekar det.

I Österrike och Schweiz hanterar de snötrafiken jättebra. Det kallas även vinterdäck, säger svenskar i Paris.

Rundgång i snön. Ditt fel. Gudinanns fel. Frukthandlarens fel. Molnens fel. Snöskornas fel.
Alltid någon annans fel, sa snöänglarna.

Parkeringsutsikt.


*de statliga järnvägarna
**typ SMHI

8 mars 2013

Journée internationale des femmes.

Idag vill jag säga en sak. Och då gäller det att välja sin ord. Det känns mycket svårt för jag vill gärna att det blir rätt. Jag har nedan påbörjat olika argumentationer om hur jag ser fram emot den dagen då Internationnella kvinnodagen inte längre behövs. Om den dagen då kvinnor och män får vara sig själva och inte nödvändigtvis ett kön. Men det är svårt. För det går så långsamt. Men framåt i alla fall. Jag kan inte att säga allt det där.

Därför säger jag bara en sak idag:

Eloge till alla er som fortsätter tro på en bättre värld och kämpar för det genom att läsa böcker, analysera sig själva, skriva debattartiklar, dansa för livet, jobba för andra, bråka med normer, protestera mot orättvisor, älska varandra, äta fiberrikt, dricka rusdrycker, undervisa de som lär, yoga bort ångest, diskutera vår plats på jorden, filosofera mera, skratta i ensamet, gråta tillsammans, tro på framtiden. Och så vidare.


Idag är jag till köpet tvåspråkig. Perspektiven blir fler.

En plus je suis bilingue aujourd'hui. Avec encore des perspectives.

Aujourd'hui j'ai une chose à dire. Et je veux bien choisir mes mots. Il est très difficile car j'aimerais tant trouver les vrais mots. J'ai commencé plusieurs ébauches pour dire que j'attends le jour où la journée internationale des femmes n'est plus nécessaire. Ce jour où les femmes et les hommes peuvent être elles et eux-mêmes et non pas un sexe. Mais c'est difficile. C'est long. Mais au moins nous avançons. Bref. Je n'arrive pas à dire tout cela.

C'est pourquoi je dis une seule chose aujourd'hui:

Continuez à croire à un meilleur monde. Bravo à vous qui se battent tous les jours, qui s'analysent, qui lisent des livres, qui écrivent des articles, qui danse pour la vie, qui travaillent pour les autres, qui gueulent contre les normes, qui protestent contre les injustices, qui s'aiment, qui mangent des fibres, qui boivent l'eau de vie, qui enseignent, qui s'angoisse, qui fait du yoga, qui discutent notre place sur la terre, qui philosophe encore plus, qui rigolent seul-e-s, qui pleurent ensemble, qui croient à l'avenir. Etc.

Eventuella språkfel kan med fördel anmälas till undertecknad.
Je vous laisse le soin de corriger les fautes orthographes.

L'inspiration féministe de Nayla. Merci.

13 februari 2013

Bakslaget eller rätten till byxa bis

Alltså det här om utvecklingen i Frankrike. Mycket är bra men ännu mer är under all kritik. Jag planerar att vidareutbilda mig inom journalistik (mycket som ska klaffa för att det ska gå vägen men jag hoppas på det bästa...) och under mina efterforskningar har jag trillat över en utbildning som gör att jag undrar om de ens försöker i det här landet.

Ecole supérieur de journalisme de Paris, en tämligen välrenommerad journalistskola, erbjuder en ett-årig utbildning i "Presse et médias féminins", alltså "Press och feminin media". Under ett läsår studeras "specifika aspekter" av den kvinnliga pressen och av modemagasinen. Undervisningen ringar in några specialområden: mode, skönhet, smink, familj, barn, hälsa, psykologi, relationer, livsstil och så vidare. Den långa listan av lärare består enbart av kvinnor med undantag av en man som bland annat arbetar på radiokanalen "Chérie FM", den första musikradion riktad till kvinnor. Jag får rysningar. Existerandet av en sådan här utbildning känns som ett enormt bakslag. Till på köpet är den NY!!! Att i infinito förstärka vad och vem kvinnor bör vara är mycket tröttsamt.

Jag behöver väl knappast tillägga att jag inte söker in till den här utbildningen.

4 februari 2013

Rätten till byxor.

Att saker och ting tar tid i Frankrike har jag aldrig förnekat.

Så därför kanske jag faktiskt inte blir förvånad över att kvinnor sedan 31 januari 2013 har laglig rätt att bära byxor. Fram till dess var det alltså straffbart för parisiska kvinnor att gå klädda i långbyxor. Detta dekret har ju varit bortglömt sedan länge och ingen höjer på ögonbrynen ens om de ser kvinnor i byxor. Men ändå.

För att gå tillbaka dit det en gång började...

Den 7 november 1880 signerade polisen i Paris ett dekret som bestämde hur kvinnor skulle vara klädda.


Les femmes ne puissent quitter les habits de [leur] sexe que pour cause de santé". Toute femme qui, après la publication de la présente ordonnance, s'habillerait en homme, sans avoir rempli les formalités prescrites, donnerait lieu de croire qu'elle aurait l'intention coupable d'abuser de son travestissement et serait transférée aux services de la préfecture de police
Fritt översatt står det ungefär så här:
Kvinnor får enbart klä sig i andra kläder än vad deras kön tillåter om hälsoskäl finns. Kvinnor som, efter utgivandet av detta dekret, klär sig som en man, utan att uppfylla formaliteterna, ger anledning att tro att hon har för avsikt att missbruka transvestism och kommer att bli vidareskickad till polisen.
Det har under de senaste åren gjorts några försök att stryka detta förbud ur lagen, men utan större framgång. Byxförbudet avfärdades som "juridisk arkeologi" och var ingen prioritet. När ministeriet för kvinnliga rättigheter etablerades på nytt i maj förra året kom byxförbudet upp på den politiska agendan igen.

Det har nu tack och lov blivit lagligt för kvinnor att klä sig i långbyxor.

Sen kan man ju fråga sig hur fria kvinnor är när det gäller att välja sina kläder. Iklädd en blommig klänning fick bostadsministern Cécile Duflot i somras till exempel stå ut med att bli visslad efter i riksdagen. Och enligt lagen om arbetsrätt har arbetsgivaren fortfarande rätt att tvinga kvinnor att bära kjol om denne tydligt kan rättfärdiga anledningarna. Hm.

17 december 2012

Den franska lekstugan bis.

Nu har herrarna Copé och Fillon slutligen kommit överens om att ett omval skall ske september 2013. De skall formalisera denna överenskommelse i l'Assemblé nationale (motsvarande riksdagen) ikväll. Efter sex stycken officiella möten har de äntligen lyckats enas. Så UMP-anhängarna får rösta igen.


4 december 2012

Den franska lekstugan.

Medan Sverigedemokraterna stiger i opinionsundersökningarna råder det fortfarande kaos i UMP (det franska högerpartiet Union pour un mouvement populaire) som ännu inte lyckats välja ny ordförande. Historien är väldigt lång och påminner mest om två osäkra maktlystna spolingar i en dålig nyversion av Machiavellis Fursten. Jag har inte lyckats förstå alla turer men i stora drag gick det till så här:

För några veckor sedan röstade partimedlemmarna mellan Jean-François Copé och François Fillon. (Notera att båda heter François även om det är egentligen inte är så viktigt. Frankrikes president heter ju också François. Vanligt namn bland män i en viss grupp liksom). I alla fall. Copé utsåg och deklarerade sig själv som vinnare innan rösträkningen var offentliggjord. Copé utsågs sedan officiellt som vinnare, dock med väldigt liten marginal på knappt hundra röster. Det gick rykten om att rösträkningen var tvivelaktig med tanke på att Copé på något sätt styrde den eftersom många av hans anhängare satt i kommissionen som räknade röster. Fillon ville inte erkänna sig besegrad. Lämpligt nog visade det sig att man hade "glömt" att räkna röster i tre av DOM-TOM-departementen. Där Fillon är mer populär.

Men ack, Copé menar att det är för sent nu. Så återigen proklamerar han sig som ordförande. Och än en gång protesterar Fillon. Men Copé säger att "nej, nu är det så här det är". Fillon begär omröstning. Copé vägrar. Fillon börjar fila på en ny avvikande grupp inom UMP. Som ser dagen och får namnet RUMP. Ja, det är sant (R:et står för rassemblement, vilket betyder folksamling/återförening). Copé tycker det är "skandalöst". (Och som ny parlamentarisk grupp får de lite pengar att röra sig med. Statliga pengar). De politiska stofilerna på högerkanten försöker gå in och  hjälpa till. Inget händer. Pappa Sarkzoy har hittills hållt sig utanför men kliver nu in på scenen och pratar med var och en.

Copé och Fillon kommer slutligen överrens om att föreslå en omröstning bland partianhängarna. En omröstning om huruvida de skall organisera en ny omröstning bland partimedlemmarna för ordförandeposten!! Copé kräver då att Fillon skall avsluta sin RUMP-grupp. Fillon å andra sidan kräver att Copé avsäger sig ordförande-titeln och låter en samlad trupp leda UMP framtill omvalet planerat i början av 2013.

Men nej, det skulle vara för enkelt.

Varken Copé eller Fillon släpper på sina nuvarande positioner. Så nu är situationen blockerad. Och RUMP-gruppen fortsätter att fila idéer medan Copé går runt och låtsas vara ordförande. Kanske ända fram till 2014 då UMP håller nyval (enligt deras interna stadga). Vive la République som man säger. Demokrati i all ära.

Jag ska försöka skriva om något intressant nästa gång istället.

Fram till dess kan ni ju roa er med den här labyrinten från tidningen Rue89:

Why not liksom. Om man inte har något bättre för sig.

30 november 2012

Carla Bruni och feminismen.

För många år sedan brukade jag lyssna på Carla Brunis album "Quelqu'un qui m'a dit". Behaglig trallvänlig gitarr och sång framförd lite nonchalant men ändå med ett djup på ett tilldragande typiskt franskt vis.

Men så började hon träffa Nicolas Sarkozy och min beundran för Carla sjönk. Jag undrade vad denna till synes intressanta kvinna ville få ut av att gifta sig med Sarkozy. Jag slutade i alla fall att lyssna på hennes musik (inte någon jättestor förlust i slutändan i vilket fall...). Under tiden som Frankrikes "första dam" såg jag henne dyka upp lite här och där, men alltid i rollen som presidentens hustru. Hon såg aldrig speciellt bekväm ut och tydligen lär hon ha varit väldigt lättad över att Sarkozy inte blev omvald. För nu skulle hon kunna ägna sig åt sin karriär igen. Och det kan man ju förstå att hon vill göra.

Så nu plötsligt börjar hon synas lite överallt igen. I och på de glassiga modemagasinen. Som Carla. Som sångerska. Som modell. Som skådespelerska. Normalt, för hennes nya skiva släpps den 3 december. Ja ja, det är så det funkar. Hon pryder senaste Vogues omslag med titeln "Carla Bruni: special guest star" (fransmän gillar att svänga sig med engelska, så vänligen obeservera att det läses med fransk accent). I intervjun får vi veta vad det var hon föll för hos Sarkozy (tack men nej tack), att hon älskar förförande män (jaså!), att hon på sin nya skiva på italienska sjunger om "Douce France"... (nämen!). Hon ger sig även in i den politiska debatten, deklarerar att hon är för homosexuella äktenskap (som nu är under stor debatt i Frankrike) eftersom hon inte ser något "instabilt eller perverst" i samkönade familjer (hennes make däremot gör det). Allt detta passerar utan någon större reaktion.

Vad som blossar upp är hennes uttalande om att man idag inte längre behöver vara feminist.
I min generation behöver man inte längre vara feminist. Pionnärer har öppnat upp dörrarna.
Twittosfären reagerar starkt på detta uttalande och Carla får en hashtag till sin ära #ChèreCarlaBruni, där tweetsen flödar om varför feminismen fortfarande behövs. Till exempel : för att kvinnor fortfarande tjänar mindre än män (en skillnad på 27%), för att flera yrken är reserverade för män eller för kvinnor (kvinnor kör inte lastbil och män förlöser inte bebisar), för att kvinnor inte tas på allvar i sina yrken (politikern Laurence Rossignol får frågan vems assistent hon är), för att våldtäkt fortfarande är tabu (så många flickor/kvinnor som inte blir trodda när de gör en polisanmälan), för att reklam fortfarande är sexistisk (se till exempel babykläder hos Petit Bateau), för att kvinnor fortfarande utför större delen av hushållsysslor och så vidare... Min favorit kommer från författaren och sexologen Jocelyne Robert som menar att så länge #ChèreCarlaBruni behöver förklara vad feminism är behövs feminism...

Carla Bruni blev uppringd av tidningen Elle för att reagera på alla Tweets. Hon förstår till fullo att hennes uttalande lät chockerande och försvarar sig med att det inte kom till sin rätt i intervjun. Vad hon menade var att hon personligen aldrig har känt att hon har behövt vara aktiv feminist. Och när Elle säger att vara feminist är att vara för jämlikhet mellan män och kvinnor, att kunna vara självständig, att vara fri, att ta egna beslut, är hon inte då innerst inne feminist? Carla Bruni tänker efter en stund och säger
Jag antar att jag är feminist om det är att hävda sin frihet. Men jag är inte det om det betyder att vara aktivt engagerad i den kamp som en del för ännu idag. Jag beundrar deras mod men jag har valt att engagera mig på annat håll.
Ja. Det gäller att välja sina strider. Det har hon ju faktiskt rätt i Carla (att vara gift med Sarko är kanske en i sig... men det vet jag ju faktiskt ingenting om så jag ska inte försöka antyda något). Men vi vet att vi kan räkna med Carla Bruni som feminist i alla fall.

24 november 2012

Bättre sent än aldrig.

Jag har skrivit en artikel för tidningen SocialPolitik om mitt arbete... Den publicerades i septembernumret och det har inte blivit av att jag har lagt upp den här ännu. Men nu så!

– Det är roligt att lära sig om andra språk. Jag visste inte att man kunde ha det som yrke! säger Milarépa Traoré om vad han lär i skolprojektet Babel.
Det är torsdag förmiddag. Milarépa och hans klasskamrater, som går i nian på skolan Madame de Sévigné i Gagny, diskuterar i små grupper var de olika kreolska språken härstammar ifrån. Projektet ingår i satsningen Culture et Art au Collège (CAC), ett initiativ av Conseil général (kan liknas de svenska landstingen) i Seine-Saint-Denis, ett av Paris förortsområden. Precis som namnet antyder handlar det om att värna om kultur och konst på högstadieskolorna. Satsningen startades för tre år sedan med ambitionen att kultur skall vara tillgängligt för alla högstadieelever i departementet. Inom ramen för CAC medverkar varje år tiotusentals elever i olika kulturella och pedagogiska projekt. 
– Jag vill förmedla en passion och ett intresse, få eleverna att förstå att kunskap ger frihet. Om jag lyckas med det är jag nöjd, säger Nicola Lampitelli, forskare i lingvistik.
En av aktörerna inom CAC är F93, ett kulturcenter i Montreuil i Seine-Saint-Denis, vars uppdrag är att bygga broar mellan människor, vetenskap och innovativ teknik. Den generella framåtandan styrs av viljan att underlätta ett utbyte och skapa en dialog mellan forskningsvärlden och medborgare.
Sedan starten 1982 har skolelever stått i centrum för aktiviteterna med målet att initiera ungdomar till vad som händer inom vetenskap och forskning genom pedagogiska och kulturella aktiviteter. Marc Boissonnade, direktör för centret, betonar att F93s ambition är just att ge ungdomar smak för de frågor som forskare intresserar sig för.
– Vi strävar efter att låta det som händer i forskningsvärlden få en naturlig plats i klassrummet.
Nicola Lampitelli poängterar att det är intressant att jobba med en publik som befinner sig utanför den akademiska världen: 
– Det är stimulerande att få prata om mitt ämnesområde utanför universitet och till en publik som inte är vuxen. Kanske att mina kunskaper kan bidra till deras utbildning. 
Det handlar till stor del om att skapa ett annat rum för lärande. Célia Vidal, Fatima Mechmeche, Laura Yacoub och Bérangère Langer håller alla med om att Babel, där de försöker ta reda på hur våra olika språk har uppkommit, ger en allmänbildning som motiverar till att lära sig på ett nytt sätt.
– Det är väldigt annorlunda mot våra vanliga lektioner, vi är mer aktiva när vi jobbar med projektet, förklarar Fatima.
– Ja det är roligt för det blir ett avbrott i den vanliga undervisningen, tilllägger Bérangère.
I sann Bourdieu-anda finns det i Frankrike en överhängande idé om kultur som en nödvändighet för att skapa en social identitet hos medborgarna. Kulturarvet är en kär fråga för fransmännen.
För att förstå rådande kulturkonsensus får vi gå tillbaka till 1950-talet, då politikern och författaren André Malraux tilldelades ministerposten på det nyskapade kulturministeriet och gjorde kulturarvet till en statlig angelägenhet. Hans syn på konstens roll och plats i samhället banade väg för en demokratisering av kulturen där museer, film, litteratur och konst blev naturliga element i landets identitet. Det skulle dock dröja ända till 1990-talet innan detta förhållande genom olika reformer fick gensvar i skolpolitikens agenda. I Seine-Saint-Denis uttrycks idag detta politiska engagemang genom att skapa en plattform mellan skolan som institution och olika kulturella aktörer (föreningar, strukturer, konstnärer, artister), där eleverna står i centrum. F93 intresserade sig ursprungligen mest för naturvetenskapliga ämnen men har idag även aktiviteter inom samhälle och humaniora. I årets upplaga av CAC är såväl konsthistoriker, geografer och antropologer som fysiker, kemister och game designers integrerade i olika projekt. Runt sextio olika projekt med varierande teman organiseras varje år av tre projektledare. Noemí Rámila Díaz också hon forskare i lingvistik, vill visa den mänskliga sidan av forskningen:
– Jag vill bryta med den snäva stereotypa bilden av en forskare som inte rör sig utanför den akademiska världen.
Projekten låter elever och forskare tänka tillsammans men ger också både eleverna och forskarna tillfälle att komma i kontakt med en värld de oftast inte känner till och inte kommer i kontakt med. Noemí Rámila Díaz, ser sin medverkan som ett tillfälle att visa eleverna alla möjligheter som finns.
– Om jag har lyckats komma in i den akademiska världen, varför skulle inte de kunna?
Ludovic Freyburger, veterinär och forskare i immunologi, menar att projektet i första hand är givande på det mänskliga planet.
– Vanligtvis har jag att göra med en viss typ av studenter, oftast högre vit medelklass. Att jobba med det här projektet ger mig tillfälle att möta en annan verklighet.
Varje projekt har en projektledare och pågår under cirka 40 timmar sammanlagt från september till juni. Ramarna är givna: forskare och elever tar avstamp i en problematik eller en serie frågor och söker svaren i arbete tillsammans i klassrummet. Men varje klass går också på minst två studiebesök
– på museer, laboratorier, utställningar, besök hos myndigheter eller stadsvandringar. Många gånger är det inom ramen av CAC som elever går på museum eller åker in till Paris för första gången.
– Det är mer avslappnat i klassen så vi ställer fler frågor när vi jobbar med projektet. Eftersom alla vågar fråga så blir det genast frigörande, säger Elodie de Oliveira daSilva, som går i sjätte klass på Paul Painlevé-skolan i Sevran. 
Hon och hennes klasskamrater medverkar i projektet Animalia där de tillsammans med Ludovic Freyburger undersöker djurens värld och människans relation till den.
– Pedagogiskt sett strävar jag mot att de arbetar och lär sig saker utan att de är medvetna om det! förklarar Ludovic Freyburger. Projektet är parallellt med mitt yrke som veterinär, men jag använder mig inte direkt av min forskning i arbetet med eleverna. Däremot är det väldigt givande för mig som lärare.
Den franska skolan är till stor del baserad på katederundervisning där klassen ses som ett kollektiv med stor vikt på att lära ut intelligent rationalitet i stället för att främja individuella känslor och personliga uttryck. F93-projektet avviker från den klassiska skolplanen eftersom eleverna har en aktiv roll och fokus ligger på vad som sker under arbetets gång tillsammans med forskaren, inte nödvändigtvis resultatet.
– Ludovic ställer bra frågor till oss, han gör så att vi är aktiva hela tiden, säger Yassin Charif. – Han förklarar allting väldigt bra och tydligt, tillägger Adam Saouli. Det är roligt att arbeta tillsammans.
Eleverna betonar hur projektet bidrar till att skapa ett andrum för dem som grupp både på ett personligt plan men också läromässigt.
– Vi får lära oss allt som har med veterinäryrket att göra, bevis på att Ludovics metoder fungerar, säger Elodie. – Ja, vi får lära oss namn på djur och raser. Inom projektet jobbar vi kollektivt, det är roligt, tycker Meriem Belkedah.
Just den här klassen har fått göra två dagars studiebesök på en veterinärskola i Bourgogne.
Det blir många oväntade möten och positiva upplevelser som kan tyckas självklara:
– Luften är så ren! Det är konstigt att se djur som man inte kan se i staden. Idag har vi sett får och imorgon ska vi åka till en bondgård med mjölkkor, säger Cynthia Nardin. 
Yassin Ozyurt berättar att han aldrig varit så här nära djur tidigare medan Adam uppskattar att få lära sig om livet på landet och om hur en gård fungerar.
– Det roligaste hittills var när vi fick mata fåren! 
Yassin C tror att projektet kan hjälpa dem att välja yrkesinriktning. 
– Många i klassen vill bli veterinärer, tillägger Yassin O.
Eleverna är också väldigt positiva till att få jobba med någon utifrån som är ”specialist”. Forskarnas kunskapsområde utgör grunden i varje projektet, varje forskare är fri att ta sig an problematiken så den integreras i dennes specifika kompetens och kunskap. För Wilfried Serisier, forskare i geopolitik, har arbetet i klassen en direkt koppling till hans forskning. I sin avhandling studerar han de administrativa förändringarna i Seine-Saint-Denis och hur departementet förhåller sig till Paris. Tillsammans med eleverna undersöker Wilfried relationerna mellan Paris och dess förorter och vad som händer längs ringleden runt Paris.
– Jag använder min forskning för att prata med eleverna om deras territorium. Jag försöker ge dem en annan syn på sina erfarenheter. Samtidigt blir elevernas tankar en ny ingång i min forskning och jag tvingas att ta en del av deras frågor ett steg längre.
En misslyckad bostadspolitik, nedläggning av industrier och hög arbetslöshet är klassiska bakgrundsfaktorer till segregation och andra sociala orättvisor i stadsdelen. Den ofta negativa mediebilden är något som fransmännen ser som självklar, och den fortsätter att stigmatisera invånarna. Detta avspeglas såklart i skolan. Bland eleverna i Seine-Saint-Denis har 57 procent utländska föräldrar jämfört med 18 procent i Frankrike som helhet. De kulturpedagogiska aktiviteterna står högt på den politiska dagordningen som i ett led i att ge alla elever en chans att lyckas.
– Jag kommer i direktkontakt med elever som bor i Seine-Saint-Denis. Första gången ritade de till exempel en ”tankekarta” över sin livssituation. Alla drog gränser mellan de olika bostadskvarteren, inte mellan de olika städerna. Även om det inte var en vetenskaplig upptäckt var det nyttigt och intressant att se, berättar Wilfried Serisier.
Och om det ibland är svårt att förenkla och popularisera sin egen forskning så att den blir tillgänglig för eleverna, så handlar det till lika stor del om att ge dem en aktiv roll och lyckas fånga deras intresse.
– Jag vill skapa en möjlighet till dialog. Det är fundamentalt att beröra eleverna. Min personlighet är viktig för att det skall fungera, inte nödvändigtvis min vetenskapliga metod, påpekar Nicola Lampitelli.
Om Yassin och Elodie och deras klasskamrater blir veterinärer eller om Fatima och Milarépa och de andra i niondeklassen blir språkvetare i framtiden återstår att se, men i slutändan är det inte det som är intressant. Vikten ligger snarare i att skapa en dialog mellan två världar som sällan möts och där
utbytet är ömsesidigt. Erfarenheterna är positiva för både forskare och elever. Och på ett mänskligt plan äger många möten rum.

25 september 2012

9 juni 2012

Den nya presidenten.

Någon på Twitter sa att när hon lyssnar på radio och man pratar om Frankrikes president, så ser hon fortfarande Sarkozy framför sig. Jag med. Måste påminna mig varje gång att nej, det är ju Hollande nu. Det är faktiskt sant. Och pustar ut. Snacka om att ha blivit hjärntvättad under Sarko-eran. Han syntes överallt och försökte göra allting samtidigt. Hollande däremot känns än så länge ganska så "normal" precis så som han har marknadsfört sig. Avslappnad men rigorös. Har infört maxlön för chefer inom statliga företag. Ger skolbarn kindpussar. Lovar fortfarande fler lärarposter till hösten. Imorgon är det första omgången i parlamentsvalet. Sen får vi se.

Det traditionella officiella presidentfotot, taget av Raymond Depardon, filmregissör som porträtterat Frankrike i film och på foto. Sarkozy valde att bli fotograferad av Philippe Warrin, känd för att ha fotograferat reality-serien Loft Story (variant av Big Brother) medan Chirac ville posera framför Bettina Rheims, känd för sina nakenbilder. Varför inte liksom.

18 maj 2012

Lite vanlig jävla sexism och politisk kuriosa.

Cannesfestivalen:
Män: 22 tävlande filmer
Kvinnor: Dekoration på röda mattan

Regeringen:
Män: 17 ministrar
Kvinnor: 17 ministrar.
För första gången i Frankrikes historia är regeringen statistiskt sett jämställd. Men det är klart en man som är premiärminister (vars namn (Ayrault) för övrigt betyder penis (Aïro) i Mellanöstern).
Och så väljer president Hollande och premiärministern att ta ett "familjefoto" med bara de kvinnliga ministrarna. Varför göra en trofé av dem?

Annars, hatten av för de sänkta ministerlönerna. Sarkozy höjde dem från 9 900€ till 14 200€ per månad (och sin egen plussade han på med 6 000€ för en nettolön på 21 300 €) men nu blir det lite ordning igen.

6 maj 2012

Framtidstro

Frankrike har valt en NY PRESIDENT!!!
Hollande vann med 51,90% av folkets röster!!!!!!!
Han är därmed den femte republikens andra socialistpresident efter Mitterrand.
Men. Det är NU kampen börjar.
Det är NU förändringar kan ta form.
Och vi får se hur det går.
Om en månad är det parlamentsval.
Men det i alla fall blev glädjetårar ikväll.

Misär eller framtidstro

Röstlokalerna är öppna sedan klockan 8 i morse. Och klockan 20 ikväll har Frankrike en ny president. Kommer jag höra jubel eller gråt runtomkring mig?

Tårar föll ner för mina kinder den 22 april när det blev klart att Marine le Pen hade fått 17,9% av folkets röster. En stor besvikelse skar igenom hela kroppen och jag undrade hur det var möjligt. Över 6 miljoner fransmän hade valt att lägga sin röst på en kvinna som står för en högst nationalistisk politik där man gör skillnad på människor och människor, där man bedriver häxjakt mot muslimer, där man vill frånta kvinnor rätt till fri abort, där man vill ha tillbaka franc som valuta, där man vill stänga gränser och så vidare. Kort sagt, politiska värderingar som grundar sig i att svårigheter och problem alltid är någon annans fel.

Den 1 maj deklarerade hon att hon kommer att rösta blankt. För att inte rösta Nicolas Sarkozy som har gjort allt för att erövra nationella frontens väljare på sin sida. Och det gillar inte Madame Le Pen. Så uppmanar hon sina anhängare att följa sitt hjärta, utan att ge någon upppmaning till hur de bör rösta. Svårt att veta vad det får för betydelse i slutresultatet. Om de som har missnöjesröstat Le Pen har gjort det för att visa sin besvikelse på Sarkozy så kan det nog bli många blanka röster i dagens omgång. Men samtidigt så kan de också välja att rösta Sarkozy eftersom de verkligen inte vill se François Hollande som president. Men så finns det faktiskt de som kommer att lägga sin röst på Hollande för att verkligen sticka en kniv i Sarkozy. Eller för att Hollande har försökt att vinna över dem på sin sida genom att tala om ett "enat Frankrike".

François Bayrou klargjorde härmodagen var han står. Personligen kommer denna centerpolitiker att rösta Hollande. Det är ett stort steg för centern som normalt sett för en högerinriktad politik. Ett historiskt skifte i den franska politiken. Det är också ett val som understryker Bayrous olust inför den nuvarande presidenten. För centerledaren kan inte skriva under Sarkozys bärsärkargång för att vinna över extremhögerns väljare. Så föll hans val på Hollande. Återigen, ett personligt sådant, utan att uppmana sina anhängare hur de bör rösta.

Om åtta timmar vet vi. Många olika rykten cirkulerar. Hollande leder i opinionsundersökningarna men ingenting är säkert. Ibland kommer det obehagliga överraskningar. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att mina tårar ikväll kommer att vara glada sådana. Att Frankrike har röstat på en politik som strävar efter att konstruera ett humant samhälle där finansspekulationer eller sociala orättvisor inte utgör kärnan.

24 april 2012

En politisk saga

Det var en gång en liten flicka som hette Marine och en liten pojke som hette Nicolas. De kände inte varandra. Men de var nog ganska så lika varandra. Glada och harmlösa små sprättande barn. Sedan blev Marine kvinna och Nicolas blev man och de påbörjade båda en politisk karriär. På varsitt håll men ändå tillsammans.


©Robin King


Il y avait une fois une petite fille qui s'appela Marine et un petit garçon qui s'appela Nicolas. Ils ne se connurent pas. Mais ils se ressemblèrent sûrement. Des petits enfants joyeux et innocents. Puis Marine devint femme et Nicolas devint homme et les deux commencèrent une carrière politique. Chacun de son côté mais ensemble.

23 april 2012

Heja Hollande

Frankrike har röstat Hollande. 28,63%. Resultatet visar en stark önskan för politisk förändring. Sarkozy fick nöja sig med 27,08%. Folk är trötta på bling-bling presidenten. Men chockerande 18,01% har lagt sin röst på Le Pen. Det är det "osynliga" folket. Och de är många. Över sex miljoner människor. Sorgligt. Ilska över samhället. Besvikelse över Sarkozys lovord från 2007. Mélenchon kammade ihop 11,13%. Det är en bra siffra även om den inte slår Le Pen. En ny samlad vänster börjar hitta sin plats. Som tror på människor och inte på kapital. Joly lyckades dessvärre inte komma så långt med sina 2,28%. Frankrike är inte redo för en icke-fransk kvinna som tror på ekologi och hållbar utveckling.
Men det ska bli intressant att se hur de olika kandidaterna kommer att uppmana sina väljare att rösta i andra omgången. Le Pen kommer troligtvis råda till att avstå från att rösta överhuvudtaget. För att inte klappa Sarkozy på ryggen. Och då försvinner en stor andel röster som skulle kunna läggas på Sarkozy. Men de kan också läggas på Hollande som vill lossa Frankrike ur den onda spiralen. Var Bayrou står är det inget som vet ännu. Lite till höger, lite till vänster. Mélenchon och Joly stöttar Hollande. Mycket kan hända den 6 maj.

17 april 2012

Att ta i hand.

Presidentkampanjen går långsamt.
Kandidaterna är ej förankrade i verkligheten.
Men om fem dagar gäller det.
Och så debatteras det huruvida körkortet skall regleras.
Känns som ett mycket väsentligt ämne
Gnistan är långt borta.
Sarkozy och Hollande slänger gammal ost på varandra.
De hade på varsitt håll 100 000 åhörare på sina möten i söndags.
Sarkozy skakade hand med folket. Det är lite hans grej bland folkmassor. Visa hur han är en med folket. Plötsligt tog han av sig sitt armbandsur värt 50.000 € som han fick i present 2007 från Carla Bruni. Ja, det var när han skulle skaka hand med två svarta män. Fint gjort av Frankrikes president. För övrigt vill Sarkozy bli kompis med de andra papporna i parken om han inte blir omvald.
Och i familjen Chirac kommer alla att rösta på Hollande.
Förutom Bernadette. Hon gillar Sarko.