Visar inlägg med etikett koncentration. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett koncentration. Visa alla inlägg

8 september 2015

Deckarliv.




Just nu läser jag en svensk deckare. Min kollegas sambos brors sambo är svensk och ibland får jag lite lektyr. Inga böcker jag skulle köpa själv men jag tänker att läsa något är bättre än att inte läsa alls.

Det är lagom krångligt att läsa en deckare. Det är framför allt en bok som inte kräver speciellt mycket koncentration (för den lilla koncentration jag har används upp av att jobba heltid med konstant sömnbrist). Igår kväll, när jag låg och läste på soffan, gick det dock upp för mig varför jag inte blir speciellt intellektuellt stimulerad av att läsa en deckare. Även om just de här författarna har ett rikt språk, intressanta karaktärer och en spännande historia så har jag långtråkigt. Emellanåt är personbeskrivningarna många och detaljerade för att snabbt driva historien framåt. Och det är precis det som får mig att tycka det är tjatigt att läsa deckare.

För jag vill komma åt språket, jag vill känna formen, jag vill ryckas med i orden, jag vill andas texten. Då blir det intressant. Jag vill kunna känna meningarna i min kropp.

Det är precis en sådan bok jag försöker skriva. En roman som äter mig inifrån. På franska. Jag har inte bråttom. Och är inte pretentiös.

10 juni 2013

Goda ting kommer om 3.


Under 33 dagar skriver jag brev i 33 minuter till Sophie Calle.
Till dess får ni 3 presentbord med 33-årspresenter.

de gröna
de blå
de rosa

12 april 2013

Moralkakan.

Politisk anekdot:
Den franska budgetministern Jérôme Cahuzacs schweiziska banksynder höll inte i längden. I ett försök att rädda sitt skinn ljög (den numera före detta ministern) Cahuzac för presidenten. Skinnet räddades från journalisternas grävande. Men så fortsatte journalisterna att gräva lite till. Och Cahuzac gav ej upp hoppet om att rädda sitt skinn. Varav på han ljög lite till, även för folket. Nu ligger dock alla korten på bordet och Cahuzac har erkänt. Han är sedan två dagar även officiellt utesluten ur partiet.

Personlig anekdot:
Imorse parfymerade jag mig samtidigt som jag drack morgonkaffe ur en gulblommig mugg. Jag ljög stilla för mig själv om hur effektiv jag var som gjorde flera saker samtidigt. Och vips så svalde jag istället Chanel.

Alltså.

Ljug inte och försök aldrig göra mer än en sak på samma gång.

7 april 2013

Att bestämma sig.

Livet självt är en roman i sig. Så därför fortsätter jag slänga ut små bitar av mig själv här. För det är först när ord hamnar på papper eller på skärm som de betyder något.
 
Läser samtidigt igenom olika texter jag har skrivit. Tänker att jag egentligen kanske borde lägga in växeln som kopplar på redigeringsfasen? Att jag inte alls ska skriva en roman, men faktiskt knyta ihop det material jag redan har. Det är det som är att bestämma sig. Men nej. Jag ljuger för mig själv när jag säger så. Jag får ju det att låta som jag har en halvfärdig roman i datorn. Det blir som med statusuppdateringarna på Facebook, där alla lever ett flärdfullt liv.

Och jag har ju inte en halvfärdig roman i byrålådan eller datorn. Möjligen en färdig dikt. Eller? Det kan ju vara en kortroman. Den franska inspirerande författaren och konstnären Valérie Mréjen använder sig ungefär av 15 000 ord. Ingen episk roman direkt. Men sammansatta ord som formar en berättelse. Om livets banala ting.

Så återigen. Det handlar bara om att bestämma sig. Och inte försöka vara flärdfull.

1 april 2013

Blogout.

När jag började skriva så var ju tanken att jag skulle skriva precis det som står i rubriken. Ta en blogout alltså. För att jag behöver lära mig att koncentrera mig. Skapa tid för att gå in i min värld. Vilket är svårt med internet och med alla mina skärmar (jag har till och med gått så långt att jag införskaffat mig en iPhone, men det är en annan historia). Och en blogg går ju ut på att det konstant finns internet.

Så började jag fundera på om hur mänskligheten kan tänkas vara uppdelad. En uppdelning där det finns de som gör vad de tror på och kan bestämma sig för det (läs de som vågar), och de som inte tror på vad de gör och därmed inte kan bestämma sig för det (läs de som inte vågar). Därför hade jag bestämt mig för att inte göra blogginlägg på ett tag. För att istället fortsätta att skriva för mig själv och tro på vad jag gör. Man är vad man gör, eller hur är det nu? Efter min inspirerande skrivarkurs under den sega vintern har jag öppnat upp dörrar hos mig själv.

Men så tänker att jag är ett barn av vår tid. En tid där vi matas med att välmåendet ligger i att exponera sig för omvärlden.

"Jag syns därför är jag."

Samtidigt kämpar jag emot just det. Och bestämmer mig ju därför för att fortsätta blogga. För att fortsätta vara jag. Som jag är just nu. Att det handlar om att bestå. För mig själv.

Nästa stund tänker att jag är ett barn av min egen tid.
(Även om vi såklart lever med en tid som påverkar vad vi gör, det går inte att komma ifrån).

Och då förs mina tankar till psykoanalysen. Jag har bestämt mig för att betala massa pengar för att investera i mig själv. För att hitta, i och genom mig själv, vad som gör att jag är på ett visst sätt. Inte nödvändigtvis genom omvärlden eller vår tid (förvisso genom den tid som en gång har varit) men det handlar om att lära mig att förstå vad mina känslor grundar sig i och kunna analysera dem. Varför jag blir ledsen, upprörd, irriterad, arg, svartsjuk och så vidare över något (sällsynta analyser om varför jag blir glad över något haha). Och således efter några år tro på vad jag gör och därmed kunna bestämma mig för hur jag ska göra. Dagen då jag bestämmer mig för hur jag skall skriva färdigt min roman har ännu inte kommit. Och det är inte den här bloggen som skriver min roman. Men den gör att jag att fortsätter skriva lite till.

Så nu fortsätter jag att dricka Cha-Cha-Cha, en goda chardonnay från Pézenas. Lever med min tid och fortsätter tro på det jag gör.

Och att det råkar vara första april idag har ingenting med det jag har skrivit att göra.

17 mars 2012

Yoga mig istället för droga mig

Så mycket lättare att leta efter sig själv när det är fint väder. Man ser plötsligt så mycket längre. Utan att vilja stoppa huvudet fullt med dun. Ljuset ger balans. Yoga-läraren säger det. Sant. Hjärnan klarnar efter vinterdvalan. I vilken kroppen gick så långsamt men samtidigt sprang så att tiden skulle försvinna. Men man måste leva sig igenom saker och ting. Psykologen säger att det tar tid.

8 mars 2012

Koncentrationsknark eller internationella kvinnodagen, välj själv.

Har ingen ro i kropp och knopp för att skriva så utförligt som jag skulle vilja då jag har tusen deadlines att hålla och jag måste prioritera arbetsuppgifterna som ger mig lön. Koncentrationsförmågan ligger avdankad någonstans i mitt exiltillstånd. Den här bloggen är inte riktigt vad jag hade tänkt att den skulle bli. Ännu. Så för tillfället får det bli svepande överblickar av Frankrike och små jämförelser med Sverige utan att jag hinner och orkar gräva djupare.

Var i Oslo förra helgen. Det var toppen att åka iväg och umgås med kära vänner men jag blir samtidigt lite schizofren (starkt ord ja men kommer inte på något bättre) över att vara i ett land där mycket påminner om Sverige och ändå inte. Det var som om jag blev någon annan i tre dagar samtidigt som jag var mig själv. Jag tryckte i mig många ostbågar. Köpte med mig rökt makrill. Och sen hem igen till Charles de Gaulle, ej fungerande kollektivtrafik, städad lägenhet, cykel, yoga, älskade betongförorter, tröttsamma lärare, bästa kollegor, numera harmonisk chef, krångliga människor. Och så vidare.

Mitt i allt detta är det internationella kvinnodagen. På franska säger många fortfarande "Journée internationale de la femme" alltså "Kvinnans internationella dag" istället för "Journée internationale des femmes". Ord är viktiga. Det är klart att det är väsentligt att prata om kvinnor och inte om kvinnan eftersom det är att låsa fast kvinnor i en kategori. Därför är det extrakul att se vilka fina hälsningskort som florerar idag. Det här och det här tillhör mina absoluta favoriter. Det är så fint att hur se klichér och stereotyper anammas. Jag uppskattar speciellt min rätt till shopping vänninor emellan idag och de genomtänkta ledorden för den franska republiken "frihet, respekt, jämlikhet, feminitet" som är "damers lycka".

Google Sverige är inte så mycket bättre som en kär vän just påpekade. G:et har bytts ut mot feministloggan och allt går i en "blommig patchwork stil" (Tack Ulrika!). Varför denna gullighet? Lustigt att Google France inte hakade på.

Dagen till ära skall vi för övrigt äta massa goda bakverk på jobbet i eftermiddag. Och jag har bestämt mig för att jag tycker det är jättebra.

Nu skulle jag behöva knarka lite koncentration.

Uppdatering: Google-länkarna var ju enbart aktuella om man klickade på dem under 8 mars... Så nu är de som vilken Google-sida som helst.

3 januari 2012

Nytt år, det är 2012!!

"Skillnaden på en optimist och en pessimist är att pessimisten är bättre informerad" -  Imre Kertész

2012 känns genast mycket mer lättsamt. Och jag känner mig genast mer bekväm i min pessimism som ljuset i den långa tunneln som samtidigt tar mig framåt. Var på väg att skriva tunneln som heter livet. Men nej, så snävt ser jag faktiskt inte på min plats här på jorden. Mer som en stor möjlighet. Med massa olika ingångar och utgångar. Där man kan ta flera på en gång ibland. Där man ibland kan välja att låta allt trilla över åt ett håll. För att sedan ändra riktning tvärt. Det blir väldigt spännande då. Detta ständiga sökande. På riktigt. Livet är en stor utmaning till att hitta balans och harmoni. Nu blev det härligt klyschigt. Men jag tycker så. Och på den vägen händer det mycket.

Blev jag plötsligt optimist nu då?

Har ännu inte utvecklat en full cynism till världen och jag ska försöka hålla mina attityder och ismer i schack under de största delarna av detta nya år.

I strävan efter en rättvisare värld vill jag understryka att det fantastiska citatet hittade jag på Bodil Malmstens blogg.

3 april 2011

Anna Nilsdotter Karlson: Om jag inte tecknar finns jag inte.


Just nu är Anna Nilsdotter Karlson aktuell med sina illustrationer som ställs ut på caféet på Svenska institutet i Paris. Kvinnor, hjältinnor, hundar, fåglar omges av mystiska skogar, av böljande euforiska vågor, av fantasivärldar som lockar inbjudande. Det är lätt att känna sig berörd och jag får god lust att kliva in i de drömliknande bilderna.
Les soeurs qui pleurent
Jag bestämmer mig för att gräva lite djupare i dessa drömmar och bjuder hem Anna Nilsdotter Karlson på middag. Halv åtta knackar det punktligt på dörren, jag öppnar för illustratören som försiktigt väntar i trappuppgången. Hennes rödmålade läppar lyser upp i den annars så gråa parisiska vintern.
Jag häller upp ett glas vin och erkänner att jag inte kommit så långt med matlagningen men hon försäkrar mig om att det är lugnt. Lite rillette med bröd stillar den första hungern.
Anna berättar att inför den pågående utställningen lät hon sig framför allt inspireras av kvinnorna i hennes omgivning och den amerikanska författaren Djuna Barnes romaner.
- Det finns ett samförstånd kvinnor emellan och deras världar är en bas i mina teckningar. Och så tecknar jag bättre när människor jag tycker om står som modeller. Jag har också märkt att jag tecknar oftast mina kvinnor i vilande positioner lutandes mot något, mot varandra eller mot ett djur.
Varför står kvinnorna inte själva?
- Kanske söker något de saknar, en tröst i tomheten, en trygghet att luta sig mot i sökandet efter mening, efter kärlek, efter sig själva..., svarar Anna.
Via de litterära upplevelserna hittar hon något universellt att beskriva genom sina teckningar. Det är viktigt för Anna att känna att hon kan nå ut till vem som helst.
- Jag vill tillåta betraktaren utgå från sig själv i sitt tolkande av bilderna, förtydligar hon.
Anna Nilsdotter Karlson tycker det känns begränsande med benämningar och låter gärna kategorier och tillhörighet vara flytande. Hon definierar sig därmed helst inte varken som konstnär eller illustratör även om det senare ligger henne närmre till hands. Konstnär låter alltför stort och pretentiös i hennes öron. 

Och Anna Nilsdotter Karlson är alltför modest för att tillskriva sig en sådan titel.
I det linköpingska arbetarklasshemmet uppmuntrades hon tidigt av pappa yrkesmålaren att uttrycka sig i bild och skrift. Under hela barndomen tecknade hon flitigt, till och med under bilresorna med familjens Volvo duett, men under tonåren tog poetådran över. 

Poesin var närvarande i familjen med pappa Nils citeringar av Dan Andersson och Nils Ferlin.  Även familjens persiska hund Derbendihkhan Daria, av den ädla rasen Saluki som av perser anses vara en gåva från Allah, stod för det poetiska i familjen.
- Pappas starka känsla för aristokratiska vanor blev något vi skämtade om hemma. Toaletten kallades för kungens dass för den var tapetserad med mörkröda sammetsmedaljonger och guldsprayad lysknapp. Det var inte så vanligt på 70-talet. Och så hade vi orientaliska mattor istället för trasmattor. Allt som var ädelt och smäckert hyllades, men han gillade de stora bondska ardennerhästarna också. Det blev en skön blandning, minns Anna glatt.
Canard
 Efter gymnasiet var Anna Nilsdotter Karlson övertygad om att hon skulle bli poet. Skrivarlinjen på Biskops Arnö stärkte hennes tro. Idag skrattar hon vid minnena av ”ett bohemiskt liv uppe i det blå”. Vidare följde ett kortvarigt äktenskap, boende i Malmö, Stockholm, Paris, en fil kand i konstvetenskap, studier i litteraturvetenskap, extraknäck på bibliotek, en ettårig avstickare till Martinique,  parallellt med poetdrömmar och illustratörsambitioner.
 - Men jag var blyg och kände mig väldigt begränsad av mig själv.
För att bryta invanda mönster och rutiner lämnade Anna Sverige och installerade sig i Paris.
- Jag ville utmana rädslan och frigöra mig från mina egna begränsningar. Jag hade även en stor lust att uttrycka mig och bli sedd. I Paris kände jag en befrielse. Det var kanske äventyret att upptäcka något nytt, men landets kultur och en ny vardag tilltalade mig.
Det var samtidigt en tonårsdröm som förverkligades.
Mamma Saga släppte iväg sin 17-åriga dotter på tågluff till Paris med orden ”drick whiskey så att du inte blir magsjuk”. Anna föredrog rödvin men besökte framför allt museer och kyrkor tillsammans med kompisen som vägrade gå ut efter mörkrets inbrott i tron om att något hemskt kunde hända. På kvällarna stannade de hemma på hotellet på Paris längsta gata, rue Vaugirard, där de bodde i ett ”pink room for pink ladies”. De två små blonda svenskornas hud lyste rosa i högsommarens Paris enligt hotellägaren.
Anna blev charmad av den parisiska atmosfären och sa till sig själv ”tänk att kunna bo här en dag!”.
Och så blev det. Vid 35 års ålder började hon studera vid konstakademin Ecole Nationale Supérieur des Arts Décoratifs i Paris.
- För första gången kände jag att mina teckningar och jag själv blev tagna på allvar. Jag kände en stor en tillfredsställelse.
Åren efter skolan illustrerade Anna mycket för musiktidningar, dagstidningar och barnböcker men idag går hon från beställningsjobb till mer eget skapande. Det innebär en mer prekär tillvaro med mindre jobb, men tillvaron ger henne större tillfredställelse. 
- Jag har lärt mig att tro på mitt uttryck. Ibland är det inte så komplicerat, man måste skapa och slutföra saker, visa upp dem och till slut står bilderna där självständiga. Och om jag inte tecknar är allt meningslöst. Även om Paris är en svår stad att ta sig fram i känner jag en bekräftelse här och jag har lyckats skapa en identitet som jag gillar, tillägger hon.
Paris stora blandning av olika kulturer och människoöden ger Anna Nilsdotter Karlson en större möjlighet till inspirerande möten. Om man orkar förtydligar hon. Men vetskapen om att leva mitt i det ger en tillfredställelse. Hon säger sig leva ett ganska tråkigt liv där fart och flärd är långt borta. Så lyckas hon skapa en egen värld där det gamla Paris fortfarande är närvarande.
Middagen och kvällen lider mot sitt slut.
Under vårt samtal växer en känsla fram av besvikelse över hur Paris har utvecklats. Det historiska Paris har körts över av Starbucks, snabbmatskedjor, klädkedjor och så vidare som bäddar för en ständig överkonsumtion. Dagens informationssamhälle har oss i ett säkert grepp och Anna letar sig tillbaka till det enkla i vardagen. Därav blyertspennan som enda verktyg för hennes tecknande.
- Det är enkelt och konkret med blyertspenna på ett papper, säger hon.
Vidare konstaterar hon att vi blir matade med så mycket information och överflödet är enormt.
- Mycket försvinner och mitt tecknande blir en väg tillbaka till enkelheten.
 Inspirationen föds ur det som en gång har varit.
Som så många gånger handlar det om att hitta en balans i det man gör. Och det verkar som om Anna Nilsdotter Karlson gör det. Även om vägen från Linköping inte har varit speciellt självklar. Och tur är väl det.
A Serious Lady


5 mars 2011

Att våga bli lindansare

Det är kanske det man ska ta och bli. Lindansare. Koncentrera sig så mycket att till slut har man lärt sig att balansera sina tankar och kropp på en lina. Att våga gå på en vajer och inte titta ner eller se sig runtomkring. Målmedvetet gå framåt. Om man behärskar lindansens konst så borde man ju bli balanserad ända ut i fingertopparna. Och i hela livet handlar det ju om att hitta balans. 

En del kallar det lycka, men på kinseiska är ordet för lycka just balans. Det tycker jag låter bra. Om världen var lite mer balanserad så hade vi nog också haft mer rättvisa. Men skit i det.  Det här handlar om mig och min plats i världen.  Att vara balanserad, är det att ha kontroll över sitt liv? Eller snarare, att ha kontroll är det att vara balanserad? Mitt liv känns inte så kontrollerat just nu, det går framåt men det är inte jag som bestämmer farten och riktningen. Jag låter mig distraheras av mitt jobb, av staden, av facebook, av sms, av bilar, av duvor, av min granne som har högljutt sex (en vädjan om att de djuriska lätena skulle upphöra skrevs av en annan granne). Min hjärna är en gröt. Smaksatt med hundra olika kryddor. (Det kan ju vara spännande och inspirerande ibland. Då vill jag bo i Bretagne och konfrontera mina skrivdemoner i ett rogivande havslandskap. Jag får se om det blir så.)

Nåväl, jag gör olika försök i att hitta balans. Just nu lyssnar jag på Radio Classique som inger någon slags harmoni. Klassisk musik känns väldigt balanserad på det sättet att många kompositioner är ju flera hundra år gamla men musiken passar fortfarande in. Och studier visar bland annat att flera klassiska stycken höjer koncentrationsnivån. Bra att de där gamla rävarna fortfarande funkar. Att de fortfarande går hem måste ju också betyda att vi har ett behov av att luta oss mot något säkert och stabilt.

Fylla våra grötiga hjärnor med Bach, Brückner och Mozart och stanna upp lite. Inte låta oss ätas upp av snabbt mycket nu fort. Det måste ju vara det som är att ha kontroll över sitt liv. Att kunna känna stunden och inte låta mig påverkas av omvärlden hela tiden. Skita i alla sociala medier som har oss i sitt våld.

Till exempel, häromveckan var jag hemma hos en bekant för en drink och där var det en kille som pratade om flugfiske. Det är tydligen den nya grejen bland Paris hipsters men som ändå gillar att vara ute i naturen. För att liksom få en paus från storstadslivet och njuta lite av stunden. Den här killen berättade om hur han hade fångat en jättestor fisk och han var såklart mäkta stolt. Bildbevis behövdes skickas ut på en gång!! Så, snabbt ut med i-phonen från bröstfickan för att föreviga ögonblicket och meddela alla vänner på Facebook om bytet. Bara det att medan han hasplade fram sin telefon så hann ju fisken sprattla tillräckligt mycket och hårt för att ta sig loss. Så det blev varken fisk eller foto. Flugfiskar-hipstern hade en mikrosekunds kontroll över fiskens liv. I samma ögonblick tog Facebook över och styrde hipsterns impuls till att genast samspråka med massan. Helt plötsligt hade han varken kontroll över fisken eller över sig själv.

Moral 1: Som vegetarian kanske man tycker att Facebook räddade fiskens liv.
Moral 2: Som flugfiskar-hipster kanske man tycker det är en cool historia att berätta.

När jag tänker på den här historien så känner jag mig någorlunda balanserad. Kanske inte som en lindansare men det känns tryggt att veta att jag i alla fall först skulle ha valt att koncentrera mig på att fånga fisken. Och sedan äta den.