Just nu är Anna Nilsdotter Karlson aktuell med sina illustrationer som ställs ut på caféet på Svenska institutet i Paris. Kvinnor, hjältinnor, hundar, fåglar omges av mystiska skogar, av böljande euforiska vågor, av fantasivärldar som lockar inbjudande. Det är lätt att känna sig berörd och jag får god lust att kliva in i de drömliknande bilderna.
 |
| Les soeurs qui pleurent |
Jag bestämmer mig för att gräva lite djupare i dessa drömmar och bjuder hem Anna Nilsdotter Karlson på middag. Halv åtta knackar det punktligt på dörren, jag öppnar för illustratören som försiktigt väntar i trappuppgången. Hennes rödmålade läppar lyser upp i den annars så gråa parisiska vintern.
Jag häller upp ett glas vin och erkänner att jag inte kommit så långt med matlagningen men hon försäkrar mig om att det är lugnt. Lite rillette med bröd stillar den första hungern.
Anna berättar att inför den pågående utställningen lät hon sig framför allt inspireras av kvinnorna i hennes omgivning och den amerikanska författaren Djuna Barnes romaner.
- Det finns ett samförstånd kvinnor emellan och deras världar är en bas i mina teckningar. Och så tecknar jag bättre när människor jag tycker om står som modeller. Jag har också märkt att jag tecknar oftast mina kvinnor i vilande positioner lutandes mot något, mot varandra eller mot ett djur.
Varför står kvinnorna inte själva?
- Kanske söker något de saknar, en tröst i tomheten, en trygghet att luta sig mot i sökandet efter mening, efter kärlek, efter sig själva..., svarar Anna.
Via de litterära upplevelserna hittar hon något universellt att beskriva genom sina teckningar. Det är viktigt för Anna att känna att hon kan nå ut till vem som helst.
- Jag vill tillåta betraktaren utgå från sig själv i sitt tolkande av bilderna, förtydligar hon.
Anna Nilsdotter Karlson tycker det känns begränsande med benämningar och låter gärna kategorier och tillhörighet vara flytande. Hon definierar sig därmed helst inte varken som konstnär eller illustratör även om det senare ligger henne närmre till hands. Konstnär låter alltför stort och pretentiös i hennes öron.
Och Anna Nilsdotter Karlson är alltför modest för att tillskriva sig en sådan titel.
I det linköpingska arbetarklasshemmet uppmuntrades hon tidigt av pappa yrkesmålaren att uttrycka sig i bild och skrift. Under hela barndomen tecknade hon flitigt, till och med under bilresorna med familjens Volvo duett, men under tonåren tog poetådran över.
Poesin var närvarande i familjen med pappa Nils citeringar av Dan Andersson och Nils Ferlin. Även familjens persiska hund Derbendihkhan Daria, av den ädla rasen Saluki som av perser anses vara en gåva från Allah, stod för det poetiska i familjen.
- Pappas starka känsla för aristokratiska vanor blev något vi skämtade om hemma. Toaletten kallades för kungens dass för den var tapetserad med mörkröda sammetsmedaljonger och guldsprayad lysknapp. Det var inte så vanligt på 70-talet. Och så hade vi orientaliska mattor istället för trasmattor. Allt som var ädelt och smäckert hyllades, men han gillade de stora bondska ardennerhästarna också. Det blev en skön blandning, minns Anna glatt.
 |
| Canard | |
Efter gymnasiet var Anna Nilsdotter Karlson övertygad om att hon skulle bli poet. Skrivarlinjen på Biskops Arnö stärkte hennes tro. Idag skrattar hon vid minnena av ”ett bohemiskt liv uppe i det blå”. Vidare följde ett kortvarigt äktenskap, boende i Malmö, Stockholm, Paris, en fil kand i konstvetenskap, studier i litteraturvetenskap, extraknäck på bibliotek, en ettårig avstickare till Martinique, parallellt med poetdrömmar och illustratörsambitioner.
- Men jag var blyg och kände mig väldigt begränsad av mig själv.
För att bryta invanda mönster och rutiner lämnade Anna Sverige och installerade sig i Paris.
- Jag ville utmana rädslan och frigöra mig från mina egna begränsningar. Jag hade även en stor lust att uttrycka mig och bli sedd. I Paris kände jag en befrielse. Det var kanske äventyret att upptäcka något nytt, men landets kultur och en ny vardag tilltalade mig.
Det var samtidigt en tonårsdröm som förverkligades.
Mamma Saga släppte iväg sin 17-åriga dotter på tågluff till Paris med orden ”drick whiskey så att du inte blir magsjuk”. Anna föredrog rödvin men besökte framför allt museer och kyrkor tillsammans med kompisen som vägrade gå ut efter mörkrets inbrott i tron om att något hemskt kunde hända. På kvällarna stannade de hemma på hotellet på Paris längsta gata, rue Vaugirard, där de bodde i ett ”pink room for pink ladies”. De två små blonda svenskornas hud lyste rosa i högsommarens Paris enligt hotellägaren.
Anna blev charmad av den parisiska atmosfären och sa till sig själv ”tänk att kunna bo här en dag!”.
Och så blev det. Vid 35 års ålder började hon studera vid konstakademin Ecole Nationale Supérieur des Arts Décoratifs i Paris.
- För första gången kände jag att mina teckningar och jag själv blev tagna på allvar. Jag kände en stor en tillfredsställelse.
Åren efter skolan illustrerade Anna mycket för musiktidningar, dagstidningar och barnböcker men idag går hon från beställningsjobb till mer eget skapande. Det innebär en mer prekär tillvaro med mindre jobb, men tillvaron ger henne större tillfredställelse.
- Jag har lärt mig att tro på mitt uttryck. Ibland är det inte så komplicerat, man måste skapa och slutföra saker, visa upp dem och till slut står bilderna där självständiga. Och om jag inte tecknar är allt meningslöst. Även om Paris är en svår stad att ta sig fram i känner jag en bekräftelse här och jag har lyckats skapa en identitet som jag gillar, tillägger hon.
Paris stora blandning av olika kulturer och människoöden ger Anna Nilsdotter Karlson en större möjlighet till inspirerande möten. Om man orkar förtydligar hon. Men vetskapen om att leva mitt i det ger en tillfredställelse. Hon säger sig leva ett ganska tråkigt liv där fart och flärd är långt borta. Så lyckas hon skapa en egen värld där det gamla Paris fortfarande är närvarande.
Middagen och kvällen lider mot sitt slut.
Under vårt samtal växer en känsla fram av besvikelse över hur Paris har utvecklats. Det historiska Paris har körts över av Starbucks, snabbmatskedjor, klädkedjor och så vidare som bäddar för en ständig överkonsumtion. Dagens informationssamhälle har oss i ett säkert grepp och Anna letar sig tillbaka till det enkla i vardagen. Därav blyertspennan som enda verktyg för hennes tecknande.
- Det är enkelt och konkret med blyertspenna på ett papper, säger hon.
Vidare konstaterar hon att vi blir matade med så mycket information och överflödet är enormt.
- Mycket försvinner och mitt tecknande blir en väg tillbaka till enkelheten.
Inspirationen föds ur det som en gång har varit.
Som så många gånger handlar det om att hitta en balans i det man gör. Och det verkar som om Anna Nilsdotter Karlson gör det. Även om vägen från Linköping inte har varit speciellt självklar. Och tur är väl det.
 |
| A Serious Lady |
