Samhällsstrukturer i gatusken: Skönhetsmaraton bis.

Det kanske inte är så konstigt.
Det där att unga flickor som medverkar i Top Model inte tror att de är förmögna att göra något annat. De säger "jag kan inget annat, jag kan bara det här".
Bli modell alltså.
Lilla flicka ditt liv har precis börjat. Det finns massa spännande saker du kan göra.
Men kanske inte så konstigt att de inte hör vad jag säger.

"Lektion nummer 130" från Aubade.

Bantningsspecial. Om att äntligen gå ner de där tre (3) kilona för mycket.

Snöpaus.

Läge för en paus i snön. Sanda och salta.

Olydiga envisa Parisare. Uppmanas att stanna hemma. Att inte ta tåget eller bilen. För det går inte att komma fram. Isgator.

Men så skrapar de bort snön från sina bilar.
Sliriga gator tröttsamma bilister.
Övernattning i bilen.
Långtradare fastnar på vägarna.

Hoppas in i det sista att pendeltåget skall komma.
Även om SNCF* har meddelat att cirkulationen är obefintlig.
Ilska över trängsel på perrongen.
Förvåning över blanka avgångstider.

Sen börjar beskyllningarna.

Det är Metéo France**  fel. Trots att de sedan flera dagar tillbaka har informerat om kommande snöoväder. Ja, men de utfärdar ofta felvarningar heter det då.

Paris stad saltar inte tillräckligt. Betala mer skatt för att investera i snöröjningsutrustning? Nej tack ekar det.

I Österrike och Schweiz hanterar de snötrafiken jättebra. Det kallas även vinterdäck, säger svenskar i Paris.

Rundgång i snön. Ditt fel. Gudinanns fel. Frukthandlarens fel. Molnens fel. Snöskornas fel.
Alltid någon annans fel, sa snöänglarna.

Parkeringsutsikt.

*de statliga järnvägarna
**typ SMHI

Välkomna världens undergång.

Det är ju många olika trossamfund som tror att världens undergång inträffar imorgon... I Paris pratar man ganska så mycket om det. Har blivit en grej liksom. Många barer spelar på det, det finns till och med en "Geek-bar" som heter just "Le dernier bar avant la fin du monde", alltså sista baren innan jordens undergång. Le Complot, ett ställe jag går till ibland bjuder i helgen in till "Le dernier bar après la fin du monde" med andra ord den sista baren efter jordens undergång. På radion rekommenderas det i skrivande stund att vidta försiktighetsåtgärder (på skoj men ändå). Och imorgon, när världens undergång skall inträffa, kommer radiostationen France Inter ägna hela dagens program åt "rädsla".

Häromdagen fick jag ett personligt brev i brevlådan som inte såg ut som räkning eller direktreklam. Mitt namn och min adress var handskriven på kuvertet. Fint och spännande tyckte jag. Inget frimärke. Någon som verkligen har ansträngt sig alltså och tagit sig ändå till min brevlåda! Men det vara tyvärr bara Jehovas vittnen som bekymrade sig... om världens undergång. De inbjuder till samtal i en lokal i mina kvarter. De lovar att inte ta betalt. Bara bekymra sig tillsammans. Vittnena förbereder en skrift där de samlar texter om den kommande undergången, hur vi kan förbereda oss och så vidare. Det känns ju tryggt.

Om några timmar flyger jag till Budapest. Skall bli spännande att se om de hanterar världens undergång där.

PS. Även om jag såklart inte tror på allt det här så kan jag inte låta bli att tänka att skönt att mitt flyg går idag och inte imorgon. Eller?
PPS. Läste precis på FB om hur Taco-folket är några av dem som oroar sig extremt mycket för undergången imorgon. Till dem kan man säga "Tac o hej!" Tack Rebecka för den.

Den franska lekstugan.

Medan Sverigedemokraterna stiger i opinionsundersökningarna råder det fortfarande kaos i UMP (det franska högerpartiet Union pour un mouvement populaire) som ännu inte lyckats välja ny ordförande. Historien är väldigt lång och påminner mest om två osäkra maktlystna spolingar i en dålig nyversion av Machiavellis Fursten. Jag har inte lyckats förstå alla turer men i stora drag gick det till så här:

För några veckor sedan röstade partimedlemmarna mellan Jean-François Copé och François Fillon. (Notera att båda heter François även om det är egentligen inte är så viktigt. Frankrikes president heter ju också François. Vanligt namn bland män i en viss grupp liksom). I alla fall. Copé utsåg och deklarerade sig själv som vinnare innan rösträkningen var offentliggjord. Copé utsågs sedan officiellt som vinnare, dock med väldigt liten marginal på knappt hundra röster. Det gick rykten om att rösträkningen var tvivelaktig med tanke på att Copé på något sätt styrde den eftersom många av hans anhängare satt i kommissionen som räknade röster. Fillon ville inte erkänna sig besegrad. Lämpligt nog visade det sig att man hade "glömt" att räkna röster i tre av DOM-TOM-departementen. Där Fillon är mer populär.

Men ack, Copé menar att det är för sent nu. Så återigen proklamerar han sig som ordförande. Och än en gång protesterar Fillon. Men Copé säger att "nej, nu är det så här det är". Fillon begär omröstning. Copé vägrar. Fillon börjar fila på en ny avvikande grupp inom UMP. Som ser dagen och får namnet RUMP. Ja, det är sant (R:et står för rassemblement, vilket betyder folksamling/återförening). Copé tycker det är "skandalöst". (Och som ny parlamentarisk grupp får de lite pengar att röra sig med. Statliga pengar). De politiska stofilerna på högerkanten försöker gå in och  hjälpa till. Inget händer. Pappa Sarkzoy har hittills hållt sig utanför men kliver nu in på scenen och pratar med var och en.

Copé och Fillon kommer slutligen överrens om att föreslå en omröstning bland partianhängarna. En omröstning om huruvida de skall organisera en ny omröstning bland partimedlemmarna för ordförandeposten!! Copé kräver då att Fillon skall avsluta sin RUMP-grupp. Fillon å andra sidan kräver att Copé avsäger sig ordförande-titeln och låter en samlad trupp leda UMP framtill omvalet planerat i början av 2013.

Men nej, det skulle vara för enkelt.

Varken Copé eller Fillon släpper på sina nuvarande positioner. Så nu är situationen blockerad. Och RUMP-gruppen fortsätter att fila idéer medan Copé går runt och låtsas vara ordförande. Kanske ända fram till 2014 då UMP håller nyval (enligt deras interna stadga). Vive la République som man säger. Demokrati i all ära.

Jag ska försöka skriva om något intressant nästa gång istället.

Fram till dess kan ni ju roa er med den här labyrinten från tidningen Rue89:

Why not liksom. Om man inte har något bättre för sig.

Toulouse

Frankrike är skadat.
Landet har skakats.
Toulouse och Montauban blir Frankrikes Oslo.
Men vem kastade egentligen första stenen?
Solen skiner.
Presidentkampanjen tar en ny vändning.
Sarkozy skrämmer små skolbarn med en tyst minut och ett ogenomtänkt tal.
Marine Le Pen tar tillfället i akt.
Kopplar samman terrorism, islam, terrorism, invandring.
Den vanliga gamla soppan.
Men Hollande toppar opinionsundersökningarna.
Och Mélenchon med sitt vänsterfölje petar ner Le Pen på fjärde plats.
Kanske att samhället kan förändras.

Och jag som fortfarande trodde på Legovärlden

Alltså nej!!! Vad är det som händer? Jag läser Legomuren mellan pojkar och flickor  på DN och tror inte mina ögon.

Lego har listat ut att kvinnor av naturliga skäl hellre vill baka cupkakes, sy modekläder, driva en skönhetssalong, odla morötter och ta hand om sjuka djur. För det är nämligen vad pastellförorten Heartlake city erbjuder sina invånare – den ”envisa” Olivia, den ”tankspridda” Emma, ”ledarämnet” Stephanie, den ”teat­raliska” Andrea och den ”jordnära” Mia. Ja, de nämnda egenskaperna ingår i det narrativ som Lego anser att flickorna ska följa i sina rollekar med de små figurerna.

Vi befinner oss i Lego Friends värld, en ny serie utvecklad för flickor. En hel del pengar och forskning har lagts på denna satsning då Lego har velat locka tillbaka flickorna som målgrupp.

1982 versus 2012

– Våra undersökningar visar att flickor vill ha realistiska figurer att leka med, och responsen från målgruppen har varit övervägande positiv, säger John Andersson som vårdade varumärket Coca-Cola innan han avancerade till Lego Sverige AB.

Och så har man skapat den verklighet som passar in i vad Lego vill och vad som säkert blir enklast för dem. Det är så märkligt att det fungerar så här. Istället för att underhålla sitt varumärke där kreativitet och konstruktion står i fokus, tämligen sällsynt faktor i en leksaksvärld där digitalt styrda lekar tar över barns (och vuxnas) fantasi, så väljer de att frånsäga sitt sociala ansvar som en leksakstillverkare faktiskt har och "rättar" sig efter verkligheten.

Backlash. Tradition. Reaktionär uppstudsighet. Yerk.

Minns när jag tog mitt körkort på Legoland 1989. Det var tider det.

Paris by night

Voj voj voj. Fick mig igår en släng av vuxendom när jag konfronterades med nattens ungdomar som tog Paris metro i anspråk. Förbarmade mig över att inte ha råd med taxi. Men var för långt hemifrån för den sortens lyx. Stod och lutade mig mot en ståplats bredvid min konstnär på linje 4 i riktning mot Porte de Clignancourt. Och började titta på kidsen. En spelevink i glasögon med flickvän klev på vid Saint-Germain-des-Près. Han höll kvällens rester av en smulpaj i ett fat och försökte truta i diverse passagerare.

-ÄT LITE SMULPAJ HÖRRNI!!

Det var till slut en annan yngling som nappade. Han sa att den var mycket god. Vid les Halles klev det på horder av kiddos. Helt plötsligt är det väldigt trångt och en smulpaj vandrar över huvudena. Chauffören (säger man chaufför?) kör jäkligt snabbt och det svajar en del i vagnarna. Ser i nästa ögonblick att tjejen framför mig lutar oroväckande huvudet nedåt. Omgiven av sina spanska landskamrater hoppar hon av på nästa station. Och lämnar efter sig en härlig pöl av kvällens intag. Mina skor. Konstnärens skor. Någons jacka bredvid. Vet inte vad hon hade ätit men tur nog något luktfritt. Inga kemiska substanser som ångade alltså. Bara en färgglad palett. Smulpajen och hans flickvän gick av någon station senare. Tror att pajen var slut. Vi förflyttade oss i vagnen för att slippa åka metro med fötterna i spya.

Vid Réamur-Sébastopol bytte vi till 3:an. Hittade en kran med vatten i jordens undergångar och kunde spola av fötterna. Det var väldigt befriande. Mindre folk på linje 3. Ingen spya. Mest trötta människor. Hoppade av vid Gambetta. Hemma. Och fast besluten att fortsätta åka metro så att jag inte blir en sådan där som tittar på världen genom ett taxi-fönster.

Att vakna till populism

Jag har aldrig varit känd för mitt goda morgonhumör och imorse späddes det på av nyheterna. Solen sken in i mitt sovrum och det var i och för sig mycket behagligt men jag blev snabbt illamående.


Sarkozy har startat sin valkampanj en force. Hans vassa stämma från folkmötet i Marseille igår skar genom klockradion och plågade hela min kropp. Runt 10-12 000 entusiastiska människor lyssnade på honom när han deklarerade sig som "folkets kandidat" och som ska göra allt för att "skydda folket". Han faller tillbaka i sitt leitmotiv från förra presidentkampanjen: La France, aimez-la ou quittez-la (Älska Frankrike eller lämna Frankrike) men kampanjen går nu under La France forte (Det starka Frankrike). Denne ettrige lille man hyllar familjen och det heterosexuella äktenskapet som en stomme i den franska identiteten. I sann extremhöger-anda fortsätter han att koppla samman arbetslöshet och invandring. Han går till och med så långt att han vill införa folkomröstningar så att folket skall få uttrycka sig i dessa frågor.

Nästa obehagliga sekvens i mitt uppvaknande får jag när Marine Le Pen gormar om att allt kött som säljs i Parisregionen är halalslaktat. Detta är rent påhitt enligt de yrkesverksamma inom slaktarbranschen, som understryker att majoriteten av franskt kött inte är slaktat enligt religiösa riter som halal eller casher. Att hon drar igång den här debatten igen (för två år sedan opponerade hon mot sig införandet av halal på vissa av hamburgerkedjans Quick's restauranger) grundar sig säkerligen i hennes låga siffror i opinionsundersökningarna och Sarkozys flirtande med extremhögern. Hon måste ta sina idéer ett steg längre helt enkelt för att behålla sina väljare. Le Pen gör sig även lustig över Sarkozys tal från Marseille i en spontanimitation av Dalidas Parole Parole som refererar till tomma lovord.

Det hela är mycket obehagligt. Deras respektive idéer och syn på samhället framför allt. Men det är också väldigt sorgligt att se hur deras polariserande politik bygger större klyftor i ett land som redan lider av stora klasskillnader.

Klagosång

Lite meningslös klagosång efter min promenad i småduggande grått regn. Ledig fredag men efter alltför mycket rödvin och trevligt sällskap så går min hjärna och kropp på halvfart idag.

Under min långsamma promenad iförd joggingskor och svart kappa så gick jag förbi en grupp skolkids.  Jag blev ledsen av alla kids med blå tunga för att de konstant suger på en klubba som måste vara fullproppad med väldigt mycket färgämnen. Och allt socker de stoppar i sig. I torsdags följde jag med en skolklass på en utställning. Vi tog metron klockan 9 på morgonen. Alla stoppade i sig godis. De får nog diabetes snart.

Bagels och bilmässa

Amerikan på besök i Paris för att gå på antikbilmässa. I bagaget: bagels, jordgubbar, grapefrukt, hallon, creamcheese, skinka, ost importerad från Schweiz, soppa på burk, två datorer, massa euro och dollar och pund, lite piller (kanske för att sänka kolestrolen eller nåt).

- I'm sure that you often hear that you are bright, but do you know that you are very beautiful? (Som nordamerikansk vit överviktig medelklassman med en law-degree i bakfickan och fru och två barn har han fått lära sig att det är så här man talar till kvinnor för att ge en komplimang).

-Ja ja. Det var ju snällt av dig (enklast att gå in i den förväntade kvinnorollen, orkar inte argumentera).

- You're beautiful, and yes, I like you the way you are "natural", but you could do some effort to shine some more. Not that you're not beautiful as you are. But just something. It would do you really good (Som nordamerikansk vit överviktig medelklassman med en law-degree i bakfickan och fru och två barn har han fått lära sig att kvinnor ska se naturliga ut men skall vårda sitt utseende dvs sminka sig och föna håret).

- Ja. Ok. Men jag gillar mig som jag är (varför ens försvara mig?)

-Yeah, I'm just saying. (Som nordamerikansk vit överviktig medelklassman med en law-degree i bakfickan och fru och två barn har han fått lära sig att han vet bäst).

- Jaha ja. Ok.

-Oh Anna, I could stay here and talk to you all day. (Som nordamerikansk vit överviktig medelklassman med en law-degree i bakfickan och fru och två barn har han fått lära sig att det är viktigt att smickra kvinnor).

- Jaha ja. Ok.

- And your boyfriend, well, you know that you could get somebody much better. It's important to have some money. (Som nordamerikansk vit överviktig medelklassman med en law-degree i bakfickan och fru och två barn har han fått lära sig att man skall arbeta och tjäna pengar så att man kan köpa ett hus och försörja fru och barn).

- Jaha ja. Ok.

- I mean if I wasn't married I'd try to get you even though you're not interested in me. How old is your boyfriend, oh my, he's 10 years older than you. Well. (Som nordamerikansk vit överviktig medelklassman med en law-degree i bakfickan och fru och två barn har han fått lära sig att alla kvinnor vill gifta sig och ingå äktenskap med en jämnårig man eller någon som är max 3 eller 4 år äldre).

- Jaha ja. Ok.

- Anna, I left you som ham and some swiss cheese in the frigde. Some strawberries and some grapes. And grapefruit. You know what grapefruit is? (Som nordamerikansk vit överviktig medelklassman med en law-degree i bakfickan och fru och två barn har han fått lära sig att det är bäst att inte handla lokalt och att det inte är säkert att icke-amerikaner vet vad citrusfrukter är för något).

- Jaha ja. Ok.


Och den vita överviktiga nordamerikanska medelklassmannen åkte hem till sig igen. Övertygad om att hans sätt att leva på är det bästa.

Mitt körkort och jag

Någonstans långt i bakhuvudet visste jag att mitt körkort skulle gå ut i oktober 2010 men det var ingenting jag orkade ta tag i och jag lät mina hjärnceller bekymra sig om andra saker.

Så kom december och jag kom på att jag nog borde fixa ett nytt körkort. En titt in på ambassadens hemsida för att kolla upp hur proceduren skulle utföras. Hej hopp ny lag från 1 december som säger att som utlandsboende måste du hädanefter förnya ditt körkort i staten där du bor. Suck tänkte jag och såg de långa köerna och allt pappersskit som hör fransk administration till framför mig. Vilket såklart gjorde att jag sköt på det hela lite till.

I januari lyckades jag ta reda på via franska departementspolisens hemsida vilka papper jag behövde och kunde till och med skriva ut min ansökan. Bra tänkte jag. Nu skulle jag bara ta foton och ta mig i kragen och cykla dit en fredag när jag var ledig. Men jag hade aldrig tillräckligt med mod för att använda min ledighet till något sådant ansträngande.

Så åkte jag och min kära vän Rebecka på biltripp ut till kusten för att få lite ren havsluft i lungorna. Vägen dit var dimmig och regnig. GPSen dirigerade oss via småvägar och jag blev på dåligt humör och var väldigt kissnödig och jag trodde aldrig att vi skulle komma fram. Efter 2 timmar hade vi kört ungefär 50 km av de 220. Dimman tätnade alltmer men det struntade jag i och gasade på, ensamma som vi var på landsvägen någonstans i Normandie, och blev på ännu sämre humör när jag fick en blixt i mitt ansikte och förstod att den automatiska radarn hade fångat mig. Jag hade tydligen kört i 100 på en 90-väg fick jag veta när boten kom med posten till mitt jobb (ja, det var jobbilen). Jag hade också kört 5 km för fort för att klara mig undan att bli prickad. Så nu var jag i vilket fall som helst, enligt fransk lag, tvungen att byta mitt svenska körkort till ett franskt.

Med tanke på hur petig den franska byråkratin är tänkte jag att det är bäst att jag skaffar ett intyg från Sverige om att jag är berättigad ett körkort eftersom om det svenska officiellt sett hade gått ut (för i Frankrike behöver man ALDRIG förnya sitt körkort. Så ditt utseende vid 18 års ålder gäller fortfarande när du har blivit pensionär). Lite ambassadsamtal igen och jag får efter några turer en auktoriserad översättning av Transportstyrelsens intyg. Det gick i och för sig väldigt smidigt.

En lördag förmiddag en och halv månad senare kände jag mig tillräckligt beslutsam för att gå till "Photo Service", bara precis nere på gatan utanför min lägenhet, för att bli fotograferad. Jag piffade upp mitt vinterbleka ansikte med lite rött läppstift och blev förevigad mot en vit bakgrund som framhävde min uttryckslösa uppsyn.

Jag var ändå nöjd över att jag hade kommit så här långt. Det blev slutet av mars och jag hade via jobbet vägarna förbi polishuset som har hand om körkortshandlingar. Jag tänkte smart att jag äter min lunch medan jag väntar. Men jag fick inte ens en kölapp eftersom jag saknade ett papper som intygar att jag tillhör Paris stad administration (en elräkning till exempel). Suck tänkte jag men fick en lista med alla papper jag behövde för en komplett ansökan om förnyelse av körkort.

Denna gång gick det bara en vecka innan jag försökte på nytt.

Hela veckan laddade jag inför fredagen då jag minsann då skulle cykla till polishuset och förnya mitt körkort. Jag tog med en bok för jag visste ju att jag skulle behöva tillbringa en bra stund i den administrativa världen. Klockan halv elva anlände jag och när det var min tur att få kölapp visade jag snällt upp alla mina papper. Men NEJ! Jag hade inte ett papper som bevisar att jag bor i Frankrike sedan mer än 6 månader. Men, säger jag till tjejen i luckan, er kollega förra veckan gav mig en lista på vad jag behövde och titta, det intyget är överstruket visar jag. Nej, det är det som står ovanför som är överstruket. Jaha säger jag och svär och muttrar och väntar med att skrika FITTFRANKRIKE tills jag kommer ut ur polishuset (annars hade jag riskerat att bli portad).

Min lilla cykel och jag trampar hem igen. Jag rotar fram en lönespecifikation från oktober, går ner till posten, tar en kopia och cyklar beslutsamt tillbaka.

Jag är lite nervös när det blir min tur att få en kölapp. Men den här gången går det vägen! Alla papper är rätt! Jag får sitta ner och vänta. Minst två timmar sa killen som gav mig kölappen. Klockan är 12h41. Jag läser. Dricker en kaffe. Tittar på alla som väntar. Minst hälften får vända igen för deras dossier är inte komplett. Det är nästan begravningstämning. Alla sitter tysta. Ingen pratar. Alla bara väntar men hajar till så fort ett nytt nummer ropas ut. Klockan tre börjar jag bli orolig att jag inte ska hinna bli uppropad innan de stänger. Plötsligt blir det lite dramatik. En arrogant kille pratar onaturligt högt i sin mobil och blir tillsagd av en väntande tjej att snälla, prata lite lägre. Det var mer än han tålde och han står och tuppar sig och gormar och hotar för att sedan bli bortförd i protest av tillkallade poliser. Ja, vi är ju ändå i ett polishus.

Sen är det nästan min tur. Två nummer till. Klockan slår fyra och JIPPI!!!!!!! Alldeles exalterad går jag fram till ett bås och ger mina papper. Jag får fylla i ännu ett papper. Mannen tar några fotokopior på mina papper och säger "ok, det ser bra ut, du kan gå hem i lugn och ro nu. Du får en kallelse om att hämta ut ditt nya körkort per post runt den 20 juli".

Jaha. Det var det. Det var inget aprilskämt. I ett land med 60 miljoner tar allt sin lilla tid. Fortsättning följer om fyra månader.