Visar inlägg med etikett Porträtt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Porträtt. Visa alla inlägg

25 januari 2013

Si j'étais une artiste / If I was an artiste

Finns mycket att roa sig med på det som heter Internet. Generera sin artistiska biografi till exempel. Bra att jag numera har en riktlinje för mina framtida alster. Om det nu var så att jag tvivlade. Gör din egen här!

Anna Mezey (°1980, Gothenbourg, Sweden) is an artist who works in a variety of media. By investigating language on a meta-level, Mezey creates work through labour-intensive processes which can be seen explicitly as a personal exorcism ritual. They are inspired by a nineteenth-century tradition of works, in which an ideal of ‘Fulfilled Absence’ was seen as the pinnacle. By referencing romanticism, grand-guignolesque black humour and symbolism, she tries to grasp language. Transformed into art, language becomes an ornament. At that moment, lots of ambiguities and indistinctnesses, which are inherent to the phenomenon, come to the surface.

Her artworks are characterised by the use of everyday objects in an atmosphere of middleclass mentality in which recognition plays an important role. By contesting the division between the realm of memory and the realm of experience, she absorbs the tradition of remembrance art into daily practice. This personal follow-up and revival of a past tradition is important as an act of meditation. 

Mezey's works are often classified as part of the new romantic movement because of the desire for the local in the unfolding globalized world. However, this reference is not intentional, as this kind of art is part of the collective memory. 

Consequently her works demonstrate how life extends beyond its own subjective limits and often tells a story about the effects of global cultural interaction over the latter half of the twentieth century. It challenges the binaries we continually reconstruct between Self and Other, between our own ‘cannibal’ and ‘civilized’ selves. By taking daily life as subject matter while commenting on the everyday aesthetic of middle class values, her works references post-colonial theory as well as the avant-garde or the post-modern and the left-wing democratic movement as a form of resistance against the logic of the capitalist market system. 

Her artworks focus on the inability of communication which is used to visualise reality, the attempt of dialogue, the dissonance between form and content and the dysfunctions of language. In short, the lack of clear references are key elements in the work. The possible seems true and the truth exists, but it has many faces, as Hanna Arendt cites from Franz Kafka.
 Anna Mezey currently lives and works in Paris.

26 mars 2012

Parkbänkslycka

Under de japanska körsbrästräden i full blom.
Allergin kommer angripa mig tidigare i år.
Picknickande familjer i gräset. Det är egentligen förbjudet.
Fram till 15 april måste gräset vintervila.
Och duvorna kuttrar och vill älska in våren.
Usch.
Fransk vår som en svensk sommar.
Men utan jordgubbar.
Vardagsrum flyttas ut mellan överfulla papperskorgar.
Ny giv hos det kortspelande paret.
Små barn som heter Blanche och Céleste.
Vit och Babars fru.
Föräldrar jagar barnen så att de inte skall smita.
Men vi är ju i en park. Med stängsel.

15 mars 2012

Vårfunderingar

Våren är här.

Solen skiner. Sedan några dagar. Lovely lovely.
Humöret mår genast bättre. Sömnluckor öppnas, fylls, stängs.
Den så kallade vårtröttheten. Efter den självklara vintertröttheten.
Min utsikt över en parkering. Där människor står i kö för att få matpåse.
Nu slipper de frysa i kön i alla fall. Olja, ris, mjöl. Kanske några grönsaker. Och blöjor.
Just det, det är Ungerns nationaldag. Hoppas landet mår bättre snart.
Eva Jolys presidentkandidatur betvivlas. Plötsligt. Eller igen.
Disneyland är Europas största turistattraktion.
En bomullstuss i mitt armveck. Blodprov. Årlig kontroll. Duktigt.
Och tiotusentals familjer riskerar att bli utslängda på gatan. För nu är våren här.
Och de har inte kunnat betala hyran på ett tag.

Våren alltså.

20 februari 2012

Att vakna till populism

Jag har aldrig varit känd för mitt goda morgonhumör och imorse späddes det på av nyheterna. Solen sken in i mitt sovrum och det var i och för sig mycket behagligt men jag blev snabbt illamående.


Sarkozy har startat sin valkampanj en force. Hans vassa stämma från folkmötet i Marseille igår skar genom klockradion och plågade hela min kropp. Runt 10-12 000 entusiastiska människor lyssnade på honom när han deklarerade sig som "folkets kandidat" och som ska göra allt för att "skydda folket". Han faller tillbaka i sitt leitmotiv från förra presidentkampanjen: La France, aimez-la ou quittez-la (Älska Frankrike eller lämna Frankrike) men kampanjen går nu under La France forte (Det starka Frankrike). Denne ettrige lille man hyllar familjen och det heterosexuella äktenskapet som en stomme i den franska identiteten. I sann extremhöger-anda fortsätter han att koppla samman arbetslöshet och invandring. Han går till och med så långt att han vill införa folkomröstningar så att folket skall få uttrycka sig i dessa frågor.

Nästa obehagliga sekvens i mitt uppvaknande får jag när Marine Le Pen gormar om att allt kött som säljs i Parisregionen är halalslaktat. Detta är rent påhitt enligt de yrkesverksamma inom slaktarbranschen, som understryker att majoriteten av franskt kött inte är slaktat enligt religiösa riter som halal eller casher. Att hon drar igång den här debatten igen (för två år sedan opponerade hon mot sig införandet av halal på vissa av hamburgerkedjans Quick's restauranger) grundar sig säkerligen i hennes låga siffror i opinionsundersökningarna och Sarkozys flirtande med extremhögern. Hon måste ta sina idéer ett steg längre helt enkelt för att behålla sina väljare. Le Pen gör sig även lustig över Sarkozys tal från Marseille i en spontanimitation av Dalidas Parole Parole som refererar till tomma lovord.

Det hela är mycket obehagligt. Deras respektive idéer och syn på samhället framför allt. Men det är också väldigt sorgligt att se hur deras polariserande politik bygger större klyftor i ett land som redan lider av stora klasskillnader.

28 augusti 2011

Till mormor

När jag tänker på dig mormor, så tänker jag på många olika saker. Du var så mycket: Maka, mor, farmor, mormor, syster, svärmor, moster, faster, vän. Men också en varm kvinna, en orubblig och övertygad socialdemokrat, en plikttrogen fabriksarbeterska, flitig i hem och trädgård. Tänk så mycket ull du har kardat, så många strumpor, vantar och mössor du har stickat. Så många potatisar du har satt. Så många trasmattor du har piskat. Så många liter krusbär du har plockat. Så mycket saft du har gjort.

När jag tänker på dig mormor, så tänker jag mest på dina goda hemlagade köttbullar i brunsås, din lena mannagrynsgröt, ditt hemgjorda äppelmos eller vinbärsgelé, världens godaste inlagda gruka, dina nybakade sockerkakor, eller när du gjorde tårta med nonstopkarameller på.

Jag tänker på alla de gånger jag fick gå ner i källaren och hämta en glassbåt eller en Loranga eller Pommac. Eller när jag smög in i finrummet och letade godis i den ungerska porslinsskålen som stod på buffén bredvid den öppna spisen.

Och så tänker jag på när jag sov över hos dig och morfar och jag fick ligga bredvid dig i din säng. Du hamnade ofta på golvet och suckade och skrattade över att jag rörde på mig så mycket. Jag tänker på när du och morfar gick ut på vägen och vinkade hej då till oss tills det uppkörda grusdammet skymde sikten i bakfönstret. Eller när du sådde ungersk stark paprika till min pappa i ditt växthus. 

Du var den snällaste mormorn i världen. Du tyckte om att vara snäll. Du var så god och så omtänksam. Du log för hela världen. Du tänkte mer på andra än dig själv.

När jag tänker på dig mormor, så tänker jag vilket långt liv du har haft och så mycket du har varit med om. Och så tänker jag vad tunga dina sista år var. Att du blev någon annan. Att din blick försvann. Att din kropp inte fungerade längre. Att jag sällan var där. Att jag inte stod ut med att se.

Men mest tänker jag att jag aldrig kommer att glömma dig.




15 juli 2011

I like Oslo

Oslo har vunnit min respekt och mitt gillande. Jag trodde jag var för snobbig för att kunna gilla den norska huvudstaden. För i min värld finns det ju bara en, och det är Paris. Jag har blivit så fransk nu att jag tror på riktigt att Paris är världens mittpunkt.

Men Oslo då. Jag har nämligen gjort några försök att bli vän med staden tidigare men utan större framgång.

För 12 år sedan jobbade jag på Bagel&Juice och lärde mig att säga "ha det" istället för "hej då", att rosinbagel vad en bagel med russin i, att bringebär var gott att blanda med banan, att brun geitost var något väldigt obehagligt, att alltid lära mig personnumret och namnteckning på den vars leg jag lånar för att komma in på en bar, att bo i kollektiv inte var min grej, och efter ett halvår var jag färdigjobbad och reste iväg till några varma länder och fick betala in 10 000 kronor i restskatt några månader senare.

Det tog nästan 10 år innan jag kom tillbaka hit igen. Det var betydligt trevligare att vara på semester med tjejkompisar hos Pia som bor här. Fniss och fjams. Den norska hösten var fin och orange och lagom kall. Jag upptäckte fantastiska Sultans grönsakshandel och deprimerande REMA 1000 och mellan matintagen köpte vi tajta klänningar på Indiska och lyssnade på Jefferson Airplane. Men något tryckte ändå.

Så är jag här igen. Det är sommarsol och jag åker och badar på Nakholmen. Promenerar längs Aker Brygge och tycker om att det är så vackert. Lyssnar på Radio Norge på kvällarna i Pias kök som spelar Hold the Line med Toto minst en gång vid varje radiosession. Älskar att upprepa norska ord som gör mig varm i hela kroppen av skratt. Då är det dock Storebrorssverige som tar över och inte Napoleons storhetsvansinne. Men det är en annan historia.

Jag gillar att det är så nära och likt Sverige. Men samtidigt så annorlunda. Avslappnat. Lika många fula som snygga människor. Folk bryr sig inte så mycket. Ingen formaterad färdigstöpt människa som jag så ofta känner att mitt moderland är byggt av. Men om man skrapar lite på ytan så finns det ju såklart en hel del djupliggande problem. Låg arbetsmoral, stor främlingsfientlighet, ingen större kreativitet (den har fastnat i Munchs Skriet), mataffärer med inplastade zucchinis... Jag skulle kunna gå in på en teori om hur oljan och heroinet har delat upp Norge i två läger men jag behöver lite mer kjøtt på benen innan jag vågar mig på en analys.


Är det kanske sommaren som har gjort att Oslo har vunnit över mig till sin sida? Eller kanske bara "tredje gången gillt"? Vogts gate? Världens bästa tjejer? Att jag har upptäckt att jag är laktosintolerant? Kvikklunsj med havssalt? Ett paket cigaretter för 95 NOK? Att jag har min första betalda semester? Omständigheterna var helt enkelt rätt den här gången.

Nu ska jag ta trikken på en rundtur i världens dyraste stad.

3 april 2011

Anna Nilsdotter Karlson: Om jag inte tecknar finns jag inte.


Just nu är Anna Nilsdotter Karlson aktuell med sina illustrationer som ställs ut på caféet på Svenska institutet i Paris. Kvinnor, hjältinnor, hundar, fåglar omges av mystiska skogar, av böljande euforiska vågor, av fantasivärldar som lockar inbjudande. Det är lätt att känna sig berörd och jag får god lust att kliva in i de drömliknande bilderna.
Les soeurs qui pleurent
Jag bestämmer mig för att gräva lite djupare i dessa drömmar och bjuder hem Anna Nilsdotter Karlson på middag. Halv åtta knackar det punktligt på dörren, jag öppnar för illustratören som försiktigt väntar i trappuppgången. Hennes rödmålade läppar lyser upp i den annars så gråa parisiska vintern.
Jag häller upp ett glas vin och erkänner att jag inte kommit så långt med matlagningen men hon försäkrar mig om att det är lugnt. Lite rillette med bröd stillar den första hungern.
Anna berättar att inför den pågående utställningen lät hon sig framför allt inspireras av kvinnorna i hennes omgivning och den amerikanska författaren Djuna Barnes romaner.
- Det finns ett samförstånd kvinnor emellan och deras världar är en bas i mina teckningar. Och så tecknar jag bättre när människor jag tycker om står som modeller. Jag har också märkt att jag tecknar oftast mina kvinnor i vilande positioner lutandes mot något, mot varandra eller mot ett djur.
Varför står kvinnorna inte själva?
- Kanske söker något de saknar, en tröst i tomheten, en trygghet att luta sig mot i sökandet efter mening, efter kärlek, efter sig själva..., svarar Anna.
Via de litterära upplevelserna hittar hon något universellt att beskriva genom sina teckningar. Det är viktigt för Anna att känna att hon kan nå ut till vem som helst.
- Jag vill tillåta betraktaren utgå från sig själv i sitt tolkande av bilderna, förtydligar hon.
Anna Nilsdotter Karlson tycker det känns begränsande med benämningar och låter gärna kategorier och tillhörighet vara flytande. Hon definierar sig därmed helst inte varken som konstnär eller illustratör även om det senare ligger henne närmre till hands. Konstnär låter alltför stort och pretentiös i hennes öron. 

Och Anna Nilsdotter Karlson är alltför modest för att tillskriva sig en sådan titel.
I det linköpingska arbetarklasshemmet uppmuntrades hon tidigt av pappa yrkesmålaren att uttrycka sig i bild och skrift. Under hela barndomen tecknade hon flitigt, till och med under bilresorna med familjens Volvo duett, men under tonåren tog poetådran över. 

Poesin var närvarande i familjen med pappa Nils citeringar av Dan Andersson och Nils Ferlin.  Även familjens persiska hund Derbendihkhan Daria, av den ädla rasen Saluki som av perser anses vara en gåva från Allah, stod för det poetiska i familjen.
- Pappas starka känsla för aristokratiska vanor blev något vi skämtade om hemma. Toaletten kallades för kungens dass för den var tapetserad med mörkröda sammetsmedaljonger och guldsprayad lysknapp. Det var inte så vanligt på 70-talet. Och så hade vi orientaliska mattor istället för trasmattor. Allt som var ädelt och smäckert hyllades, men han gillade de stora bondska ardennerhästarna också. Det blev en skön blandning, minns Anna glatt.
Canard
 Efter gymnasiet var Anna Nilsdotter Karlson övertygad om att hon skulle bli poet. Skrivarlinjen på Biskops Arnö stärkte hennes tro. Idag skrattar hon vid minnena av ”ett bohemiskt liv uppe i det blå”. Vidare följde ett kortvarigt äktenskap, boende i Malmö, Stockholm, Paris, en fil kand i konstvetenskap, studier i litteraturvetenskap, extraknäck på bibliotek, en ettårig avstickare till Martinique,  parallellt med poetdrömmar och illustratörsambitioner.
 - Men jag var blyg och kände mig väldigt begränsad av mig själv.
För att bryta invanda mönster och rutiner lämnade Anna Sverige och installerade sig i Paris.
- Jag ville utmana rädslan och frigöra mig från mina egna begränsningar. Jag hade även en stor lust att uttrycka mig och bli sedd. I Paris kände jag en befrielse. Det var kanske äventyret att upptäcka något nytt, men landets kultur och en ny vardag tilltalade mig.
Det var samtidigt en tonårsdröm som förverkligades.
Mamma Saga släppte iväg sin 17-åriga dotter på tågluff till Paris med orden ”drick whiskey så att du inte blir magsjuk”. Anna föredrog rödvin men besökte framför allt museer och kyrkor tillsammans med kompisen som vägrade gå ut efter mörkrets inbrott i tron om att något hemskt kunde hända. På kvällarna stannade de hemma på hotellet på Paris längsta gata, rue Vaugirard, där de bodde i ett ”pink room for pink ladies”. De två små blonda svenskornas hud lyste rosa i högsommarens Paris enligt hotellägaren.
Anna blev charmad av den parisiska atmosfären och sa till sig själv ”tänk att kunna bo här en dag!”.
Och så blev det. Vid 35 års ålder började hon studera vid konstakademin Ecole Nationale Supérieur des Arts Décoratifs i Paris.
- För första gången kände jag att mina teckningar och jag själv blev tagna på allvar. Jag kände en stor en tillfredsställelse.
Åren efter skolan illustrerade Anna mycket för musiktidningar, dagstidningar och barnböcker men idag går hon från beställningsjobb till mer eget skapande. Det innebär en mer prekär tillvaro med mindre jobb, men tillvaron ger henne större tillfredställelse. 
- Jag har lärt mig att tro på mitt uttryck. Ibland är det inte så komplicerat, man måste skapa och slutföra saker, visa upp dem och till slut står bilderna där självständiga. Och om jag inte tecknar är allt meningslöst. Även om Paris är en svår stad att ta sig fram i känner jag en bekräftelse här och jag har lyckats skapa en identitet som jag gillar, tillägger hon.
Paris stora blandning av olika kulturer och människoöden ger Anna Nilsdotter Karlson en större möjlighet till inspirerande möten. Om man orkar förtydligar hon. Men vetskapen om att leva mitt i det ger en tillfredställelse. Hon säger sig leva ett ganska tråkigt liv där fart och flärd är långt borta. Så lyckas hon skapa en egen värld där det gamla Paris fortfarande är närvarande.
Middagen och kvällen lider mot sitt slut.
Under vårt samtal växer en känsla fram av besvikelse över hur Paris har utvecklats. Det historiska Paris har körts över av Starbucks, snabbmatskedjor, klädkedjor och så vidare som bäddar för en ständig överkonsumtion. Dagens informationssamhälle har oss i ett säkert grepp och Anna letar sig tillbaka till det enkla i vardagen. Därav blyertspennan som enda verktyg för hennes tecknande.
- Det är enkelt och konkret med blyertspenna på ett papper, säger hon.
Vidare konstaterar hon att vi blir matade med så mycket information och överflödet är enormt.
- Mycket försvinner och mitt tecknande blir en väg tillbaka till enkelheten.
 Inspirationen föds ur det som en gång har varit.
Som så många gånger handlar det om att hitta en balans i det man gör. Och det verkar som om Anna Nilsdotter Karlson gör det. Även om vägen från Linköping inte har varit speciellt självklar. Och tur är väl det.
A Serious Lady