Utrensning.

Det stod en röd gammal lampa på min gård. Mina ögon glimrade och jag tänkte åh vilken fin lampa, den kommer att passa bra hos mig. Damma av den och därmed få in lite snygg industridesign i min loppislägenhet.

Två byggarbetare hade ställt den där tillsammans med mycket annat bråte som rensats ut ur en lägenhet. Jag frågade om allting skulle slängas och om jag således kunde ta lampan. Den ena byggarbetaren frågade om jag behövde lampan. Jag förstod inte vad han sa och bad honom upprepa. Om jag behövde lampan?

Nej, såklart att jag inte behövde lampan. Men jag ville ha den.

För honom var det alltså naturligt att fråga om mina behov medan min första reaktion var att vilja ha den. Jag blev någonstans lite rörd av hans sätt att resonera och skämdes snabbt av min hagalenhet. Men jag styrdes av mitt begär och gick därmed upp de fem trapporna med lampan i högsta hugg.

Torkade av min nyförvärvade skönhet medan min svaghet för heminredning (finns det något mer tröttsamt ord?) fick sig en uppmuntrande klapp på axeln. Girighetsdjävulen dansade ett varv medan jag tänkte att åh, den är nog värd pengar den här lampan. Funderade på var jag skulle placera min värdefulla gratislampa.

Tålmodigt vandrade jag runt i mina trettioen kvadratmeter och sökte efter den rätta platsen. Förgäves faktiskt. Det visade sig att jag inte alls har någon plats för den här lampan.

Det är väl ingen hemlighet för varje tänkande människa att vi (väst/nord) lever i ett materialistiskt samhälle som kokar av överflöd. Ändå har vi så svårt att stoppa oss själva. Ändra våra konsumtionsbeteenden. Ändra våra beteenden kort och gott.

Separera behov från begär.

Rensa oss själva istället för att fortsätta fylla på.

Nu står lampan i ett hörn och stirrar på mig. Skinande röd. Men den röda färgen är påmålad och lampan är inte alls ett originalfynd från forna industritider.

Bara en ful påminnelse om att jag vill ha.

Bodil och böckerna.

Fick Så gör jag - Konsten att skriva av Bodil Malmsten i julklapp (i Ungern där jag befinner mig nu är det för övrigt inte tomten som delar ut klapparna utan Jesus smyger in under natten den 24 och lägger paket under granen som man får öppna på juldagsmorgonen...), och känner att jag fått en till bibel att inspireras av (andra biblar har jag skrivit om bland annat här, här och här).

I Bodils bok heter ett kapitel "De besläktade" där hon berättar om vikten av att konstruera sin bokfamilj. Kan liknas vid en massa personer i form av böcker  man är besläktad med för att man har dem i sin bokhylla...

Var och en har sin boksläkt, jag har min, du har din, dina favoritböcker genom livet, då och nu, och det är din bokfamilj. Sambandet, blodsbandet mellan böckerna i en bokfamilj vet bara läsaren. 

Jag har alltid tyckt det är spännande att titta i andra människors bokhyllor, man får en ganska så bra uppfattning om vem någon är genom att kolla litteraturtitlar och författare. För det är ju lite så, du är vad du läser. Även om det bara är ägaren själv som vet varför just den eller den boken står i hyllan.

I alla fall. Nu blir min första uppgift att sätta ihop och tänka igenom min egen bokfamilj för att se

...hur det skrivna hänger ihop, blodsbanden som förenar en tecknad serie med en klassiker, med en nyskriven bok, med [m]ig själv.

Att min bokfamilj är spräcklig känns genast mycket mer spännande. Bodil ingår såklart.

PS. Fin recension av boken finns till exempel att läsa här (Tidningen Kulturen).

Tiden står (inte) stilla

Kan tyvärr inte bädda in videon här men klicka här och kliv in i Malin Pettersson Öbergs videoporträtt av dagens Paris som tar avstamp i en guidebok från 1950-talet. Videon talar för sig själv...


Finns att se på Svenska institutet den 10 juni, konstnären själv är där för samtal klockan 18.

Att välja sina strider. Igen

Ja, jag skrev ju för ett tag sedan här om att välja sina strider när det kommer till hur jag förhåller mig till bland annat mäns agerande gentemot mig emellanåt.

Igår kväll blev jag bekymrad igen. Trött, och lite allmänt dåligt humör i kroppen på grund av oförstående människor jag skall jobba med, stod jag i kön i tobaksaffären (kan ju liknas vid de svenska systembolagen). Jag hade öppnat min väska för att plocka ut plånboken och lät sedan bli att stänga den medan jag väntade på betjäning. Hör en mansröst bakom mig som nedlåtande anmärker,

-Madame, er väska är öppen man ser ju telefonen och allting. Tänk om det står ett barn bakom er som tar den.

Jag blev irriterad av flera anledningar. Att denna man kommenterar att min väska är öppen är säkert i all största välvilja från hans sida men det är för att han är blind för den manliga dominansen. Först och främst, att anklaga barn för att vara tjuvar gör mig upprörd. Stölder begås väl precis lika ofta, om inte oftare, av vuxna människor. Skylla ifrån sig liksom.

Men det är framför allt sättet han säger till mig på som irriterar mig. Hur han tar sig rätten som man att påpeka att jag gör fel. För att jag är kvinna. För att han tar sig rätten att tala om för mig hur jag bör göra. Med en underton av manligt översitteri. För att han är man. För att jag är kvinna. Jag liknar hans kommentar vid "Förlöjligande" och "Påförande av skuld och skam" enligt Berit Ås identifierade härskartekniker. Hur han sedan glatt småpratar om växelpengar med den manliga expediten gör mig också irriterad. Där har han en jämlike. För han hade också kunnat säga till expediten om "ta mina växelpengar". Men det gjorde han inte. De konverserade om det istället. De två männen.

Suck. Så blir jag irriterad på mig själv att jag inte är rapp i mun och kommer på något klipskt som mothugg. Men jag vet inte ens om det är värt det. Jag hade ju till exempel kunnat säga att "men vad bra att du står bakom mig och vaktar mig och min väska då". Tror i och för sig inte att han hade förstått ironin. Han hade kanske mest blivit stolt. Och fått bekräftat om hur hjälplösa kvinnor är. För att han har fått lära sig i hela sitt liv att män gör sig bäst i den publika sfären medan kvinnor platsar i hemmet. (Jag måste skriva mer grundligt om det här snart).

Jag ber den kvinnliga expediten om en tändare också. Först tar hon fram en lång svart. Jag säger att jag vill ha en liten. De finns i cirka fem olika färger. Hon väljer den rosa till mig och hennes ögon säger "den här färgen gillar väl du". Jag tänker suck och undrar varför säger jag bara inte att nej, jag vill ha en svart. Det hade ju varit väldigt enkelt att bara tala om att det. Och hon hade kanske fattat att kvinnor automatiskt inte gillar rosa.

Det är ju jobbigt att vara på stridskanten hela tiden. Och det orkar jag inte. Och det jag vill inte. För jag tror inte att det är så vi kommer att avancera. Men jag blir så trööööööööööööttttttttt. Och otålig.

Å andra sidan syns en rosa tändare bättre och det kan ju vara smidigt ibland. Eller? Men jo jo, jag försöker se det goda i allt det onda.

När kulturen är lång

Novemberkrisen har gått över i decemberlugn. Dagarna är korta. Men kulturen är lång. Och kulturens yttersta dryck intas i mängder. Jag får genast lite snabb ångest när jag ser att vinet nästan är slut. Det ösregnar ute och min budget tillåter ändå inget vininköp idag. Quoi faire??!! Är det det som kallas alkoholism? Mer sunt förnuft tror jag. Läste en kulturkrönika i DN och journalisten berättade om en teatertillställning där han hade avstått ett glas vin vid minglet eftersom "det är ändå mitt i veckan". Jag fnyser lätt åt det. Präktiga svenskar liksom. Så tråkigt att inte dricka ett glas vin när det bjuds. Lev lite för fan. Skönt att jag bor i Frankrike. Där kan man dricka champagne när man vill.

Slut på parentesen. Kulturen är lång.

I fredags var jag och lyssnade på en hyllning till Gertrud Stein i en bokhandel. Det började kl 19. Och då hade jag ju såklart inte ätit innan. Och så var jag trött efter en jobbvecka. Men jag ville ha lite Gertrud i mig. Och tänkte att det kanske varar en timma. Jag lyssnade och lyssnade. Efter 1h15 hade jag ingen lyssnarenergi kvar. Plus att jag hade en liten 9-årig kompis som väntade på mig bland barnböckerna. Min andra snygga kompis hade gått vid kl 21. Då var diskussionen fortfarande i full gång. Men hon för hungrig för att stanna. Blev de andra mätta av kulturen? Så jävla pretto liksom. Nä men på riktigt, lite tråkigt att jag behövde gå. Men ändå.

I lördags var jag på teater. Som varade i fyra timmar och trettio minuter!!!!! Men det visste jag ju inte när jag köpte biljetter. Min kära följeslagare upplyste mig precis innan vi skulle mötas upp. Jag suckade ganska så högljutt. Föreställningen var bra. Men inte tillräckligt bra. Vi gick i pausen. Två timmar räckte liksom. Jag såg mig själv hellre läsa boken som pjäsen utmynnade ifrån. Så jävla skönt att gå därifrån! Vi var inte de enda.

Så nu har jag lämnat kulturen i sticket två gånger på rad för att det var så långt. Jag ska kanske bara sitta hemma och pimpla vin nästa gång istället. Hur länge jag vill.