Journée internationale des femmes.

Idag vill jag säga en sak. Och då gäller det att välja sin ord. Det känns mycket svårt för jag vill gärna att det blir rätt. Jag har nedan påbörjat olika argumentationer om hur jag ser fram emot den dagen då Internationnella kvinnodagen inte längre behövs. Om den dagen då kvinnor och män får vara sig själva och inte nödvändigtvis ett kön. Men det är svårt. För det går så långsamt. Men framåt i alla fall. Jag kan inte att säga allt det där.

Därför säger jag bara en sak idag:

Eloge till alla er som fortsätter tro på en bättre värld och kämpar för det genom att läsa böcker, analysera sig själva, skriva debattartiklar, dansa för livet, jobba för andra, bråka med normer, protestera mot orättvisor, älska varandra, äta fiberrikt, dricka rusdrycker, undervisa de som lär, yoga bort ångest, diskutera vår plats på jorden, filosofera mera, skratta i ensamet, gråta tillsammans, tro på framtiden. Och så vidare.


Idag är jag till köpet tvåspråkig. Perspektiven blir fler.

En plus je suis bilingue aujourd'hui. Avec encore des perspectives.

Aujourd'hui j'ai une chose à dire. Et je veux bien choisir mes mots. Il est très difficile car j'aimerais tant trouver les vrais mots. J'ai commencé plusieurs ébauches pour dire que j'attends le jour où la journée internationale des femmes n'est plus nécessaire. Ce jour où les femmes et les hommes peuvent être elles et eux-mêmes et non pas un sexe. Mais c'est difficile. C'est long. Mais au moins nous avançons. Bref. Je n'arrive pas à dire tout cela.

C'est pourquoi je dis une seule chose aujourd'hui:

Continuez à croire à un meilleur monde. Bravo à vous qui se battent tous les jours, qui s'analysent, qui lisent des livres, qui écrivent des articles, qui danse pour la vie, qui travaillent pour les autres, qui gueulent contre les normes, qui protestent contre les injustices, qui s'aiment, qui mangent des fibres, qui boivent l'eau de vie, qui enseignent, qui s'angoisse, qui fait du yoga, qui discutent notre place sur la terre, qui philosophe encore plus, qui rigolent seul-e-s, qui pleurent ensemble, qui croient à l'avenir. Etc.

Eventuella språkfel kan med fördel anmälas till undertecknad.
Je vous laisse le soin de corriger les fautes orthographes.

L'inspiration féministe de Nayla. Merci.

Rätten till byxor.

Att saker och ting tar tid i Frankrike har jag aldrig förnekat.

Så därför kanske jag faktiskt inte blir förvånad över att kvinnor sedan 31 januari 2013 har laglig rätt att bära byxor. Fram till dess var det alltså straffbart för parisiska kvinnor att gå klädda i långbyxor. Detta dekret har ju varit bortglömt sedan länge och ingen höjer på ögonbrynen ens om de ser kvinnor i byxor. Men ändå.

För att gå tillbaka dit det en gång började...

Den 7 november 1880 signerade polisen i Paris ett dekret som bestämde hur kvinnor skulle vara klädda.

Les femmes ne puissent quitter les habits de [leur] sexe que pour cause de santé". Toute femme qui, après la publication de la présente ordonnance, s'habillerait en homme, sans avoir rempli les formalités prescrites, donnerait lieu de croire qu'elle aurait l'intention coupable d'abuser de son travestissement et serait transférée aux services de la préfecture de police

Fritt översatt står det ungefär så här:

Kvinnor får enbart klä sig i andra kläder än vad deras kön tillåter om hälsoskäl finns. Kvinnor som, efter utgivandet av detta dekret, klär sig som en man, utan att uppfylla formaliteterna, ger anledning att tro att hon har för avsikt att missbruka transvestism och kommer att bli vidareskickad till polisen.

Det har under de senaste åren gjorts några försök att stryka detta förbud ur lagen, men utan större framgång. Byxförbudet avfärdades som "juridisk arkeologi" och var ingen prioritet. När ministeriet för kvinnliga rättigheter etablerades på nytt i maj förra året kom byxförbudet upp på den politiska agendan igen.

Det har nu tack och lov blivit lagligt för kvinnor att klä sig i långbyxor.

Sen kan man ju fråga sig hur fria kvinnor är när det gäller att välja sina kläder. Iklädd en blommig klänning fick bostadsministern Cécile Duflot i somras till exempel stå ut med att bli visslad efter i riksdagen. Och enligt lagen om arbetsrätt har arbetsgivaren fortfarande rätt att tvinga kvinnor att bära kjol om denne tydligt kan rättfärdiga anledningarna. Hm.

Au revoir Mademoiselle!

I min just nu ömma tillvaro (i all entusiasm trillade min cykel på mig när jag bar upp den för några trappsteg när jag snavade in mig i mina byxor som för övrigt aldrig har varit några favoriter och jag landade på knäna som nu smärtar ganska så högt) så sprider sig värme och hopp inom mig när jag läser att "Mademoiselle" det vill säga FRÖKEN och "Nom de jeune fille" det vill säga EFTERNAMN SOM UNG FLICKA (med andra ord ogift) och "Nom d'épouse" det vill säga EFTERNAMN SOM GIFT troligen kommer att strykas från det administrativa pappersträsket och därmed inte längre kommer att fortsätta träta gamla könsroller.

You go Frankrike!

Kampanjen började i höstas (DN skrev om det här) då kollektivet Osez le féminisme började lobba för att kategorin Mademoiselle var överflödig. Det räcker med Madame. Precis som män alltid är Monsieur.
 
Så varför redogöra för sin status som gift eller ogift när du skriver in dig på biblioteket? Varför är det viktigt att informera om ditt civilstånd när du skaffar ett poängkort i mataffären (som bara är konsumtionspropaganda ändå). Varför skall banken veta om du är gift eller ej? Och så vidare.

Jo, det är väl inte knepigare än så att de gamla patriarkala strukturerna lever kvar där kvinnan inte har ett eget liv utanför sitt äktenskap. Till exempel var det först på 70-talet kvinnor fick lova att öppna ett EGET och personligt bankkonto. Jeeeeesus.

Jag har ju i och för sig svårt för titlarna över huvudtaget, känns lite förlegat. Men men. Förändringarna sker låååååååångsamt i det konservativa Frankrike. Men jag är hellre Madame Mezey än Mademoiselle. För fan, jag är ju över 30 nu också. Ingen liten fröken. Gift eller ej, spela roll.

Visste ni förresten att otrohet är olagligt i Frankrike? Du kan inte bli straffad för det längre dock. Phew.

Rättelse : Ehm, det där med 70-talet, jag var lite för ivrig igår kväll. Det var faktiskt redan 1943 som kvinnor fick öppna ett bankkonto utan att behöva en tillåtelse från sin äkte make...  och 1965  förlorar de äkta männen sin veto över hustruns rätt att förvärvsarbeta. Till exempel.