Lite vanlig jävla sexism och politisk kuriosa.

Cannesfestivalen:
Män: 22 tävlande filmer
Kvinnor: Dekoration på röda mattan

Regeringen:
Män: 17 ministrar
Kvinnor: 17 ministrar.
För första gången i Frankrikes historia är regeringen statistiskt sett jämställd. Men det är klart en man som är premiärminister (vars namn (Ayrault) för övrigt betyder penis (Aïro) i Mellanöstern).
Och så väljer president Hollande och premiärministern att ta ett "familjefoto" med bara de kvinnliga ministrarna. Varför göra en trofé av dem?

Annars, hatten av för de sänkta ministerlönerna. Sarkozy höjde dem från 9 900€ till 14 200€ per månad (och sin egen plussade han på med 6 000€ för en nettolön på 21 300 €) men nu blir det lite ordning igen.

Vårpissandet

Jag är en älskande och förstående människa.
Men det finns en del saker som jag faktiskt starkt ogillar och ställer mig totalt oförstående och skeptisk inför:

Den manliga kisskulturen.

Alla dessa män som ställer sig och kissar på gatan.
Mot en vägg. I ett hörn. Eller bara rakt upp och ner.
Bara för att de kan.
När det faktiskt finns barer och cafér i vartenda hörn.
Med toaletter.
Eller alla dessa män som ställer sig och kissar utan att stänga dörren.
Så har de bemödat sig med att gå in på en toalett men behöver ändå visa upp sig.

Manspiss. Hundpiss.
Alla har sitt sätt att uttrycka revir på.
I'm just saying.

Vår i luften blir piss på marken.

Att välja sina strider. Igen

Ja, jag skrev ju för ett tag sedan här om att välja sina strider när det kommer till hur jag förhåller mig till bland annat mäns agerande gentemot mig emellanåt.

Igår kväll blev jag bekymrad igen. Trött, och lite allmänt dåligt humör i kroppen på grund av oförstående människor jag skall jobba med, stod jag i kön i tobaksaffären (kan ju liknas vid de svenska systembolagen). Jag hade öppnat min väska för att plocka ut plånboken och lät sedan bli att stänga den medan jag väntade på betjäning. Hör en mansröst bakom mig som nedlåtande anmärker,

-Madame, er väska är öppen man ser ju telefonen och allting. Tänk om det står ett barn bakom er som tar den.

Jag blev irriterad av flera anledningar. Att denna man kommenterar att min väska är öppen är säkert i all största välvilja från hans sida men det är för att han är blind för den manliga dominansen. Först och främst, att anklaga barn för att vara tjuvar gör mig upprörd. Stölder begås väl precis lika ofta, om inte oftare, av vuxna människor. Skylla ifrån sig liksom.

Men det är framför allt sättet han säger till mig på som irriterar mig. Hur han tar sig rätten som man att påpeka att jag gör fel. För att jag är kvinna. För att han tar sig rätten att tala om för mig hur jag bör göra. Med en underton av manligt översitteri. För att han är man. För att jag är kvinna. Jag liknar hans kommentar vid "Förlöjligande" och "Påförande av skuld och skam" enligt Berit Ås identifierade härskartekniker. Hur han sedan glatt småpratar om växelpengar med den manliga expediten gör mig också irriterad. Där har han en jämlike. För han hade också kunnat säga till expediten om "ta mina växelpengar". Men det gjorde han inte. De konverserade om det istället. De två männen.

Suck. Så blir jag irriterad på mig själv att jag inte är rapp i mun och kommer på något klipskt som mothugg. Men jag vet inte ens om det är värt det. Jag hade ju till exempel kunnat säga att "men vad bra att du står bakom mig och vaktar mig och min väska då". Tror i och för sig inte att han hade förstått ironin. Han hade kanske mest blivit stolt. Och fått bekräftat om hur hjälplösa kvinnor är. För att han har fått lära sig i hela sitt liv att män gör sig bäst i den publika sfären medan kvinnor platsar i hemmet. (Jag måste skriva mer grundligt om det här snart).

Jag ber den kvinnliga expediten om en tändare också. Först tar hon fram en lång svart. Jag säger att jag vill ha en liten. De finns i cirka fem olika färger. Hon väljer den rosa till mig och hennes ögon säger "den här färgen gillar väl du". Jag tänker suck och undrar varför säger jag bara inte att nej, jag vill ha en svart. Det hade ju varit väldigt enkelt att bara tala om att det. Och hon hade kanske fattat att kvinnor automatiskt inte gillar rosa.

Det är ju jobbigt att vara på stridskanten hela tiden. Och det orkar jag inte. Och det jag vill inte. För jag tror inte att det är så vi kommer att avancera. Men jag blir så trööööööööööööttttttttt. Och otålig.

Å andra sidan syns en rosa tändare bättre och det kan ju vara smidigt ibland. Eller? Men jo jo, jag försöker se det goda i allt det onda.

Måndagsångest med animerade hjärtan

Idag har jag måndagsångest istället för den brukliga söndagsångesten. Sitter på jobbet och borde ta itu med flera olika saker men min hjärna vägrar att lyda. Min koncentrationsförmåga ligger långt nere på marken och jag försöker göra något vettigt. Det går inte!!! Nu är klockan i och för sig snart 18h och i vilket fall som helst är det snart dags att lämna kontoret.

Annars påbörjades i morse på jobbet en alla-hjärtans-dag-diskussion.

Min kollega (en man) mailade en animation från yahoo.fr där små gulliga hjärtan regnar över ett par och mannen sträcker ut ett paraply över kvinnan. Suck. Jag frågade varför han enbart skickade detta mail till hans två kvinnliga kollegor (jag och en till). Han kontrade med att de andra två manliga machokollegorna säkerligen inte skulle uppskatta det "gulliga" i animationen. Det var ju ett rakt svar men det var liksom självklart att jag skulle gilla det eftersom jag är kvinna. Men jag såg bara en sexistisk animation där mannen var hjälte och skyddade kvinnan från attackerande hjärtan. En "gullig" version av manliga och kvinnliga stereotyper. Som går hem!!!! För mina kollegor menar ju inget illa i att uppskatta denna animation, men det är ju precis så här vi fortsätter att låta manliga och kvinnliga klichéer styra våra tankar och handlingar.

Och, även om jag definitivt inte skulle placera mina manliga kollegor i kategorin "macho" så lik förbannat drar de ju alltid på läpparna när jag uttalar mig om kvinnor och feminism. Omedveten eller oskyldig härskarteknik?