Den rosa skatten.

Jag handlar ibland eller till och med regelbundet på Monoprix och då är det bra att bli påmind om det här: 

5 rosa engångs "tjejrakhyvlar": 1€80
10 blå engångs "killrakhyvlar": 1€72

Bland annat. Det är så många fel det bara kan bli. Men franska regeringen skall undersöka huruvida en "rosa skatt" finns eller ej. Och det är ju bra.
Det är det nyskapade kollektivet Georgette Sand som står bakom initativet (insprierade av en amerikansk journalist) och inventerar prisskillnader mellan "manliga" och "kvinnliga" likadana produkter. Kedjan Monoprix står först i kön.

Det här med skottdagsfrieriet

Efter en tur bland diverse sociala medier blev jag påmind om att det var skottdag igår. Dagen som inte finns. Leap Day som det heter på engelska. Traditionen vill att kvinnor får fria på skottdagen, eller till och med under hela skottåret. Kom i samma ögonblick att tänka på den väldigt normativt-romantiskt-jobbiga-filmen-med-en-urbota-banal-handling Leap Year jag råkade se för något år sedan där den charmiga huvudrollsinnehavaren skall fria till sin pojkvän. Men men.

Efter några ej speciellt vetenskapliga efterforskningar på wikipedia får jag veta att det här med skottdagsfrieriet är en gammal anglosaxonsk tradition och närmare bestämt en irländsk sådan. Och så här kunde det se ut för väldigt länge sedan.

Idag kan det se ut så här.

Finn fem fel.

Nej. Alldeles riktigt. Det finns inga. Principen är densamma. 104 år senare.

Men jag tycker däremot att bilden från 1908 är betydligt trevligare. För det första, kvinnan ser ut att ha ganska så trevligt där hon ivrigt påhejad av sin ömma moder (gissar jag på) försöker fånga in mannen. Det är teamwork liksom. Och mannen ser dessutom avslappnad ut där han sitter och njuter av pipa och tidning till det harmoniska ljudet av havsbrus. Visst, intet ont anande att han skall bli insvept av en fjärilsfångare men ändå. Idag däremot. Kvinnan ser ut att tänka "nu skall jag minsann allt fånga dig hehe" och bokstavligen JAGAR mannen som ser vettskrämd och stressad ut över att behöva skynda sig ifrån en krävande kvinna. En karikatyr som porträtterar en desperat kvinna och en flyende man. Kul. Nej. Bara jävligt antifeministiskt.

Till på köpet, det som inträffar under skottdagen räknas tydligen inte. Eftersom dagen ju inte finns på riktigt. Så det betyder att de kvinnor som friar, ja det händer egentligen bara på låtsas. Alltså, kvinnor får "lov" att fria vart fjärde år och när de väl gör det ja, då räknas det inte. Och så hålls det patriarkala samhället upprätt.

Jag säger som min guru Audre Lorde: "Revolution is not a one time event."

En helt ovanlig lördag

Franska spänningar en lördagmorgon. Demonstrationer och motdemonstrationer. Rätten att bestämma över sin kropp och tillgång till fri abort.

Å ena sidan ett tiotal kristna fundamentalister i kostym och å andra sidan ett hundratal aktivister från olika politiska vänstergrupper. Och så militärpolis och kravallpolis såklart. Mitt i grönsaksmarknaden. Ägg och tomater kastas. Militärpolis slår med sina batonger men ingen förstår varför. Tydligen vill en demonstrant inte gå därifrån. Kravallpolis tar över. De inger tydligen mer "respekt" och demonstranterna lugnar sig. Någon slags gul tårgas sprutas ut i folkmassan.

Det "vanliga" folket fortsätter att handla sina morötter, zucchinis och äpplen. En liten frågande flicka sitter på sin pappas axlar. Han försöker förklara för sin dotter att "jo, vi lever i en demokrati men polisen är ändå elak och tar lagen i egna händer". En gammal gubbe syns på en balkong långt upp i luften. Han fotograferar allting från 6e våning och förevigar sammandrabbningarna ur fågelperspektiv. Det är nog som en teaterpjäs för honom där uppe.

Det är journée de patrimoine och turisttåget som kör ner för avenue Gambetta får plötsligt åskåda en annan del av det franska kulturarvet.

Jag sällar mig till det "vanliga" folket och köper frukt och grönsaker. Tomater från Bretagne för 1€80 kilot. Söta pomme de reinette. Haricots verts. Och håriga vita persikor.

De kristna fundamentalisterna eskorteras slutligen bort i polisbilar till en taxistation där de tryggt kan åka hem till sig efter att ha blivit berövade på sin demonstrationsflagga.

Själv äter jag japanskt med min konstnär. Tempura, california, chirachi, sashimi. Och vi vågar sätta en stor punkt. Kärlek övervinner inte allt. Sedan grät vi hela eftermiddagen. Vi måste gå varsin väg. Han gick på bio och jag gick och handlade mat på Carrefour. Vi kanske väljer samma film en annan gång.

Med svullna ögon är det bra att vara ute bland människor. Jag sätter mig på Ours. Dricker en panaché. Stör mig på killen bakom mig som berättar för sin (flick)vän om hur han har gjort egen pizza hemma och att han skall göra det nästa gång (flick)vännen kommer på besök. Stör mig kanske ännu mer när tjejen frågar vad kan man ha på en pizza man gör hemma? Killen svarar att han hade gjort med champinjoner, tomat och skinka, men att man också kan göra en "Quatre fromages" till exempel.

Suck. Tur för mig att jag är så duktig och inspirationsfylld när jag lagar mat.
Love and peace.

Måndagsångest med animerade hjärtan

Idag har jag måndagsångest istället för den brukliga söndagsångesten. Sitter på jobbet och borde ta itu med flera olika saker men min hjärna vägrar att lyda. Min koncentrationsförmåga ligger långt nere på marken och jag försöker göra något vettigt. Det går inte!!! Nu är klockan i och för sig snart 18h och i vilket fall som helst är det snart dags att lämna kontoret.

Annars påbörjades i morse på jobbet en alla-hjärtans-dag-diskussion.

Min kollega (en man) mailade en animation från yahoo.fr där små gulliga hjärtan regnar över ett par och mannen sträcker ut ett paraply över kvinnan. Suck. Jag frågade varför han enbart skickade detta mail till hans två kvinnliga kollegor (jag och en till). Han kontrade med att de andra två manliga machokollegorna säkerligen inte skulle uppskatta det "gulliga" i animationen. Det var ju ett rakt svar men det var liksom självklart att jag skulle gilla det eftersom jag är kvinna. Men jag såg bara en sexistisk animation där mannen var hjälte och skyddade kvinnan från attackerande hjärtan. En "gullig" version av manliga och kvinnliga stereotyper. Som går hem!!!! För mina kollegor menar ju inget illa i att uppskatta denna animation, men det är ju precis så här vi fortsätter att låta manliga och kvinnliga klichéer styra våra tankar och handlingar.

Och, även om jag definitivt inte skulle placera mina manliga kollegor i kategorin "macho" så lik förbannat drar de ju alltid på läpparna när jag uttalar mig om kvinnor och feminism. Omedveten eller oskyldig härskarteknik?