Miranda Julys divan.

Jag ser mycket fram emot att följa författaren och konstnären Miranda Julys projekt We think alone där vi får tillträde till andras privata sfär och delar deras intimitet via inkorgen. I vår egen inkorg. Att få kliva in i andras sinnen via mail-konversationer, det är ju helt fantastiskt!

Jag gillar idén om att använda någon annans skrivande i ett tänkt sammanhang. Miranda July har bett kända människor att skicka henne privata mailkonversationer. På så vis skapas även ett slags självporträtt av varje person som deltar. En redan skriven text blir något helt annat då Miranda July sätter in det i en kontext. Lite som om de människorna genomgår en analys med Julys filter. Men det visar framför allt hur många olika versioner det finns av allting. Beroende på från vems perspektiv man handlar utifrån och vad det är man vill berätta. Alltid värt att bli påmind om. Första veckans tema är pengar och första mailet kommer idag.

Abonnera du med genom att klicka här!

"We think alone" ingår i utställningen "On the tip of my tongue", som produceras av Magasin 3 i Stockholm. Varför en svensk tidning (SvD) publicerar en sådan kort artikel om det förstår jag inte, läs istället en längre mer utförlig intervju med Miranda July på Huffington Post.

Filtrerad medmänsklighet.

När jag var i Sverige för några veckor sedan träffade jag många av mina äldsta vänner. På vårt brunchbord var det lika många kaffekoppar som iPhones. Vi kommunicerade lika mycket genom att visa och lägga ut bilder på Instagram som att se varandra i ögonen och prata. Vi länkade artiklar till varandra men som vi aldrig diskuterade. Samtalen filtrerades genom våra smarta telefoner.

Jonathan Safran Foer skriver i sin, mycket intressanta, essä (originaltexten från New York Times här, den svenska översättningen finns att läsa på SvD här), om hur de teknologiska framstegen förenklar vår dagliga kommunkation, men att med den förmedlar vi snarare information än medmänsklighet. Vårt sociala liv reduceras lätt till att prata med varandras telefonsvarare, diverse inkorgar och sms. Eller, som när vi faktiskt umfås i verkligheten, fortfarande låter telefonen få en stor plats i diskussionen. Därmed slipper vi undan den ansträngning som krävs för att vara känslomässigt närvarande. Världen är ständigt närvarande i våra liv medan balansen är mer och mer frånvarande.

I worry that the closer the world gets to our fingeripsm the further it gets from our hearts. It's not an either/or - being "anti-technology" is perhaps the only thing more foolish than being unquestioningly "pro-technology" - but a question of balance that our lives hang upon.

Varför har vi så svårt för att ta in vår omgivning som den är? Och vad kommer det att få för konsekvenser? Jag och mina vänner balanserade oss igenom applikationer istället för att bara vara med varandra. Genom Instagrams filter blev vår värld kanske lite bättre, kanske lite vackrare. Men på avstånd.

I söndags eftermiddag hängde jag på mitt vanliga tillhåll, terrassen på Aux Ours. Bredvid mig satt ett par. Utan att tjuvlyssna blev det uppenbart att de höll på att göra slut. Eller snarare hade kvinnan bestämt sig för att lämna mannen.

Vid ett tillfälle lämnade hon bordet, och mannen plockade genast upp sin iPhone. Kanske var det ett försök i att se vad som hände utanför hans, just nu, kollapsade värld. Han svepte ryckigt över displayen och kolla sin mail. Blicken flackade mellan olika applikationer som en flykt från den känslosamma situation han uppenbarligen befann sig i. När kvinnan kom tillbaka utbytte de några meningar som kom att bli deras adjö. Kvinnan lämnade uteserveringen och så även honom.

Precis som Jonathan Safran Foer avvägde om han skulle säga några uppmuntrande ord till flickan i Brooklyn, funderade jag här länge huruvida jag skulle säga något till mannen på terrassen. Visa medkänsla och utan att inkräkta på hans behov att kanske vara ensam med sina känslor. Men jag gömde mig bakom min datorskärm och fortsatte knappa på tangenterna. Ville skriva något men ägnade mig snarare åt "e-tidsfördriv" som Safran Foer så riktigt kallar det. Det krävde inte så mycket av mig.

Å andra sidan, vad skulle jag säga? Att jag förstod honom? Att det skulle bli bättre med tiden? Att jag också suttit och blottat mina kärleksbekymmer på samma terrass? Mannens bistra uppsyn och nervösa rörelser förmedlade en sårad människas sista hopp. Han plockade upp sina hörsnäckor och lyssnade på radio medan hans blick sökte fram och tillbaka.

Jonathan Safran Foer hänvisar i sin text till psykologiska studier som visar att ju mer distraherade vi är ju svårare får vi att visa medkänsla och bry oss om vår omgivning.

Psychologists who study empathy and compassion are finding that unlike our almost instantaneous responses to physical pain, it takes time for the brain to comprehend the psychological and moral dimensions of a situation. The more distracted we become, and the more emphasis we place on speed at the expense of depth, the less likely and able we are to care. 

Ibland är jag rädd för att vi har blivit så vana att läsa på skärmar istället för att läsa in varandra. Ju mer uppkopplat vi lever ju mer nerkopplad bli vår uppmärksamhet. Att vi tar in så mycket information att vi sen faktiskt inte orkar vara närvarande. Att ögonkontakt nästintill blir genant och vi föredrar att ta tillflykt i teknologiska framsteg.

Även om jag inte på några villkor vill leva utan dagens kommunikationsmöjligheter, så vill jag inte heller hitta min trygghet där. Den måste komma från vårt inre och inte via applikationer. Då blir det kanske också mer naturligt att vända sig mot en människa istället för mot en skärm.

Att våga bli lindansare

Det är kanske det man ska ta och bli. Lindansare. Koncentrera sig så mycket att till slut har man lärt sig att balansera sina tankar och kropp på en lina. Att våga gå på en vajer och inte titta ner eller se sig runtomkring. Målmedvetet gå framåt. Om man behärskar lindansens konst så borde man ju bli balanserad ända ut i fingertopparna. Och i hela livet handlar det ju om att hitta balans. 

En del kallar det lycka, men på kinseiska är ordet för lycka just balans. Det tycker jag låter bra. Om världen var lite mer balanserad så hade vi nog också haft mer rättvisa. Men skit i det.  Det här handlar om mig och min plats i världen.  Att vara balanserad, är det att ha kontroll över sitt liv? Eller snarare, att ha kontroll är det att vara balanserad? Mitt liv känns inte så kontrollerat just nu, det går framåt men det är inte jag som bestämmer farten och riktningen. Jag låter mig distraheras av mitt jobb, av staden, av facebook, av sms, av bilar, av duvor, av min granne som har högljutt sex (en vädjan om att de djuriska lätena skulle upphöra skrevs av en annan granne). Min hjärna är en gröt. Smaksatt med hundra olika kryddor. (Det kan ju vara spännande och inspirerande ibland. Då vill jag bo i Bretagne och konfrontera mina skrivdemoner i ett rogivande havslandskap. Jag får se om det blir så.)

Nåväl, jag gör olika försök i att hitta balans. Just nu lyssnar jag på Radio Classique som inger någon slags harmoni. Klassisk musik känns väldigt balanserad på det sättet att många kompositioner är ju flera hundra år gamla men musiken passar fortfarande in. Och studier visar bland annat att flera klassiska stycken höjer koncentrationsnivån. Bra att de där gamla rävarna fortfarande funkar. Att de fortfarande går hem måste ju också betyda att vi har ett behov av att luta oss mot något säkert och stabilt.

Fylla våra grötiga hjärnor med Bach, Brückner och Mozart och stanna upp lite. Inte låta oss ätas upp av snabbt mycket nu fort. Det måste ju vara det som är att ha kontroll över sitt liv. Att kunna känna stunden och inte låta mig påverkas av omvärlden hela tiden. Skita i alla sociala medier som har oss i sitt våld.

Till exempel, häromveckan var jag hemma hos en bekant för en drink och där var det en kille som pratade om flugfiske. Det är tydligen den nya grejen bland Paris hipsters men som ändå gillar att vara ute i naturen. För att liksom få en paus från storstadslivet och njuta lite av stunden. Den här killen berättade om hur han hade fångat en jättestor fisk och han var såklart mäkta stolt. Bildbevis behövdes skickas ut på en gång!! Så, snabbt ut med i-phonen från bröstfickan för att föreviga ögonblicket och meddela alla vänner på Facebook om bytet. Bara det att medan han hasplade fram sin telefon så hann ju fisken sprattla tillräckligt mycket och hårt för att ta sig loss. Så det blev varken fisk eller foto. Flugfiskar-hipstern hade en mikrosekunds kontroll över fiskens liv. I samma ögonblick tog Facebook över och styrde hipsterns impuls till att genast samspråka med massan. Helt plötsligt hade han varken kontroll över fisken eller över sig själv.

Moral 1: Som vegetarian kanske man tycker att Facebook räddade fiskens liv.

Moral 2: Som flugfiskar-hipster kanske man tycker det är en cool historia att berätta.

När jag tänker på den här historien så känner jag mig någorlunda balanserad. Kanske inte som en lindansare men det känns tryggt att veta att jag i alla fall först skulle ha valt att koncentrera mig på att fånga fisken. Och sedan äta den.