Att välja sina strider. Igen

Ja, jag skrev ju för ett tag sedan här om att välja sina strider när det kommer till hur jag förhåller mig till bland annat mäns agerande gentemot mig emellanåt.

Igår kväll blev jag bekymrad igen. Trött, och lite allmänt dåligt humör i kroppen på grund av oförstående människor jag skall jobba med, stod jag i kön i tobaksaffären (kan ju liknas vid de svenska systembolagen). Jag hade öppnat min väska för att plocka ut plånboken och lät sedan bli att stänga den medan jag väntade på betjäning. Hör en mansröst bakom mig som nedlåtande anmärker,

-Madame, er väska är öppen man ser ju telefonen och allting. Tänk om det står ett barn bakom er som tar den.

Jag blev irriterad av flera anledningar. Att denna man kommenterar att min väska är öppen är säkert i all största välvilja från hans sida men det är för att han är blind för den manliga dominansen. Först och främst, att anklaga barn för att vara tjuvar gör mig upprörd. Stölder begås väl precis lika ofta, om inte oftare, av vuxna människor. Skylla ifrån sig liksom.

Men det är framför allt sättet han säger till mig på som irriterar mig. Hur han tar sig rätten som man att påpeka att jag gör fel. För att jag är kvinna. För att han tar sig rätten att tala om för mig hur jag bör göra. Med en underton av manligt översitteri. För att han är man. För att jag är kvinna. Jag liknar hans kommentar vid "Förlöjligande" och "Påförande av skuld och skam" enligt Berit Ås identifierade härskartekniker. Hur han sedan glatt småpratar om växelpengar med den manliga expediten gör mig också irriterad. Där har han en jämlike. För han hade också kunnat säga till expediten om "ta mina växelpengar". Men det gjorde han inte. De konverserade om det istället. De två männen.

Suck. Så blir jag irriterad på mig själv att jag inte är rapp i mun och kommer på något klipskt som mothugg. Men jag vet inte ens om det är värt det. Jag hade ju till exempel kunnat säga att "men vad bra att du står bakom mig och vaktar mig och min väska då". Tror i och för sig inte att han hade förstått ironin. Han hade kanske mest blivit stolt. Och fått bekräftat om hur hjälplösa kvinnor är. För att han har fått lära sig i hela sitt liv att män gör sig bäst i den publika sfären medan kvinnor platsar i hemmet. (Jag måste skriva mer grundligt om det här snart).

Jag ber den kvinnliga expediten om en tändare också. Först tar hon fram en lång svart. Jag säger att jag vill ha en liten. De finns i cirka fem olika färger. Hon väljer den rosa till mig och hennes ögon säger "den här färgen gillar väl du". Jag tänker suck och undrar varför säger jag bara inte att nej, jag vill ha en svart. Det hade ju varit väldigt enkelt att bara tala om att det. Och hon hade kanske fattat att kvinnor automatiskt inte gillar rosa.

Det är ju jobbigt att vara på stridskanten hela tiden. Och det orkar jag inte. Och det jag vill inte. För jag tror inte att det är så vi kommer att avancera. Men jag blir så trööööööööööööttttttttt. Och otålig.

Å andra sidan syns en rosa tändare bättre och det kan ju vara smidigt ibland. Eller? Men jo jo, jag försöker se det goda i allt det onda.

Au revoir Mademoiselle!

I min just nu ömma tillvaro (i all entusiasm trillade min cykel på mig när jag bar upp den för några trappsteg när jag snavade in mig i mina byxor som för övrigt aldrig har varit några favoriter och jag landade på knäna som nu smärtar ganska så högt) så sprider sig värme och hopp inom mig när jag läser att "Mademoiselle" det vill säga FRÖKEN och "Nom de jeune fille" det vill säga EFTERNAMN SOM UNG FLICKA (med andra ord ogift) och "Nom d'épouse" det vill säga EFTERNAMN SOM GIFT troligen kommer att strykas från det administrativa pappersträsket och därmed inte längre kommer att fortsätta träta gamla könsroller.

You go Frankrike!

Kampanjen började i höstas (DN skrev om det här) då kollektivet Osez le féminisme började lobba för att kategorin Mademoiselle var överflödig. Det räcker med Madame. Precis som män alltid är Monsieur.
 
Så varför redogöra för sin status som gift eller ogift när du skriver in dig på biblioteket? Varför är det viktigt att informera om ditt civilstånd när du skaffar ett poängkort i mataffären (som bara är konsumtionspropaganda ändå). Varför skall banken veta om du är gift eller ej? Och så vidare.

Jo, det är väl inte knepigare än så att de gamla patriarkala strukturerna lever kvar där kvinnan inte har ett eget liv utanför sitt äktenskap. Till exempel var det först på 70-talet kvinnor fick lova att öppna ett EGET och personligt bankkonto. Jeeeeesus.

Jag har ju i och för sig svårt för titlarna över huvudtaget, känns lite förlegat. Men men. Förändringarna sker låååååååångsamt i det konservativa Frankrike. Men jag är hellre Madame Mezey än Mademoiselle. För fan, jag är ju över 30 nu också. Ingen liten fröken. Gift eller ej, spela roll.

Visste ni förresten att otrohet är olagligt i Frankrike? Du kan inte bli straffad för det längre dock. Phew.

Rättelse : Ehm, det där med 70-talet, jag var lite för ivrig igår kväll. Det var faktiskt redan 1943 som kvinnor fick öppna ett bankkonto utan att behöva en tillåtelse från sin äkte make...  och 1965  förlorar de äkta männen sin veto över hustruns rätt att förvärvsarbeta. Till exempel.