Jag skriver alltså är jag.

Skrivblockaden.
Så jag läser istället. Henry Millers biografi av fantastiska Erica Jong. Spännande att nästan lära känna en ny författare genom en författare jag beundrar. Två frigörande människor.
Kanske kan semestern hjälpa mig till rätta. Då jag ska bada i varma källor och dricka Tokaj och äta fet ungersk julmat.
Låtsas som om det regnar. Det kommer det kanske att göra ändå.
Vänta på att Le Monde ska publicera min och Fannys insändare där vi artigt undrar om de kan hjälpa oss att identifiera några "manliga fotografer" eftersom vi bara hittar "kvinnliga fotografer" eller kort och gott "fotografer" i deras helgmagasin.

Nytt år, det är 2012!!

"Skillnaden på en optimist och en pessimist är att pessimisten är bättre informerad" -  Imre Kertész

2012 känns genast mycket mer lättsamt. Och jag känner mig genast mer bekväm i min pessimism som ljuset i den långa tunneln som samtidigt tar mig framåt. Var på väg att skriva tunneln som heter livet. Men nej, så snävt ser jag faktiskt inte på min plats här på jorden. Mer som en stor möjlighet. Med massa olika ingångar och utgångar. Där man kan ta flera på en gång ibland. Där man ibland kan välja att låta allt trilla över åt ett håll. För att sedan ändra riktning tvärt. Det blir väldigt spännande då. Detta ständiga sökande. På riktigt. Livet är en stor utmaning till att hitta balans och harmoni. Nu blev det härligt klyschigt. Men jag tycker så. Och på den vägen händer det mycket.

Blev jag plötsligt optimist nu då?

Har ännu inte utvecklat en full cynism till världen och jag ska försöka hålla mina attityder och ismer i schack under de största delarna av detta nya år.

I strävan efter en rättvisare värld vill jag understryka att det fantastiska citatet hittade jag på Bodil Malmstens blogg.

Motivationsångest

Varför tillhör jag inte hellre de där personerna som är tillräckligt motiverade för att rensa hjärnan på afrikansk dans men istället är mycket mer lockad av att sitta hemma och slappa framför Mad Men?

Den gröna kappan

Min gröna kappa köpte jag på loppis för 150 franc för kanske tio år sedan. Jag har använt den väl. Men sedan några år har jag lite glömt av den. Jag har gått in för svart istället. Men nu kom den fram igen.

På vägen möter jag en blind man. Han ser inte mig. Jag har sett honom förut. Jag går bakom två killar som har fula ljusa jeans. Jag korsar två pappor med hämtmat från McDonalds. De går hem med sina barn. Fredagsmys kanske. Jag vet inte om de ser mig. I hörnet vid Pelleport vill en agressiv man på motorcykel komma först. Han blir nästan påkörd två gånger. På Monoprix är det jag med många andra som köper vin. Vi tittar bara på vinerna. Jag tar till slut en Buzet. Mozzarellapizza och chokladdessert. Mannen i fiskdisken tittar på sina pilgrimsmusslor. Jag går till kassan. Damen framför mig köper många konstiga saker. Det blir 157 euro för henne. Kassörskan pratar i interntelefonen och ber om mynt. Hon säger bonsoir till mig och drar mina tre varor.  Jag betalar och går ut ur affären. En kvinna flirtar med slaktaren på avenue Gambetta.

Jag vet inte om någon såg mig men jag såg en hel del.

Här är jag

Tittar på alla säsonger av Mad Men (så härligt att se alla dessa rökande och drickande människor som förföljs av sitt förflutna)

Dricker mycket vin (flykten från tråkigheten och ensamheten. Alltid kul men extrakul när jag köper bra viner)

Försöker laga komplicerade nya maträtter (för att få utlopp för min kreativa sida eftersom jag inte orkar skriva)

Funderar på att starta en matklubb (bättre att äta havregrynsgröt tillsammans än oxfilé själv)

Går på kongolesisk dans (vilken kliché men ack så frigörande det är) (när jag har tillräckligt med kraft för att motivera mig att gå dit vill säga)

Går på yoga (balsam för själen som det heter)

Tänker som, Maria Sveland påpekade i radion en dag, varför dricker jag inte the på morgonen (utan bälver i mig giftigt kaffe istället)

Känner mig stucken av den så kallade ensamhetsångesten (början till acceptans att det är slut med min konstnär)

Tycker att min psykolog känns torr och kylig och inte uppskattar mig (när ska det gå upp för mig att hon inte ska bli min vän ändå)

Läser pyskologiska essäer (som ett led i mitt välbefinnande och tänker att jag ska kunna lära min psykolog nya saker)

Känner ett sting av avundsjuka när en vän får diagnosen Depression (när ska jag få ett ord som passar mig)

Vet att vägen till harmoni inte går via fast anställning (svår balansgång det där)

Gör av med mer pengar än jag har (varför är det inte roligt att göra gratissaker)

Lyssnar på radio (P1 På minuten när jag känner Sverigesaknad)

Tittar på realityserier på TV3 (för att låtsas att jag är någon annan)

Promenerar på ställen jag inte har promenerat på (för att gå på upptäcktsfärd)

I like Oslo

Oslo har vunnit min respekt och mitt gillande. Jag trodde jag var för snobbig för att kunna gilla den norska huvudstaden. För i min värld finns det ju bara en, och det är Paris. Jag har blivit så fransk nu att jag tror på riktigt att Paris är världens mittpunkt.

Men Oslo då. Jag har nämligen gjort några försök att bli vän med staden tidigare men utan större framgång.

För 12 år sedan jobbade jag på Bagel&Juice och lärde mig att säga "ha det" istället för "hej då", att rosinbagel vad en bagel med russin i, att bringebär var gott att blanda med banan, att brun geitost var något väldigt obehagligt, att alltid lära mig personnumret och namnteckning på den vars leg jag lånar för att komma in på en bar, att bo i kollektiv inte var min grej, och efter ett halvår var jag färdigjobbad och reste iväg till några varma länder och fick betala in 10 000 kronor i restskatt några månader senare.

Det tog nästan 10 år innan jag kom tillbaka hit igen. Det var betydligt trevligare att vara på semester med tjejkompisar hos Pia som bor här. Fniss och fjams. Den norska hösten var fin och orange och lagom kall. Jag upptäckte fantastiska Sultans grönsakshandel och deprimerande REMA 1000 och mellan matintagen köpte vi tajta klänningar på Indiska och lyssnade på Jefferson Airplane. Men något tryckte ändå.

Så är jag här igen. Det är sommarsol och jag åker och badar på Nakholmen. Promenerar längs Aker Brygge och tycker om att det är så vackert. Lyssnar på Radio Norge på kvällarna i Pias kök som spelar Hold the Line med Toto minst en gång vid varje radiosession. Älskar att upprepa norska ord som gör mig varm i hela kroppen av skratt. Då är det dock Storebrorssverige som tar över och inte Napoleons storhetsvansinne. Men det är en annan historia.

Jag gillar att det är så nära och likt Sverige. Men samtidigt så annorlunda. Avslappnat. Lika många fula som snygga människor. Folk bryr sig inte så mycket. Ingen formaterad färdigstöpt människa som jag så ofta känner att mitt moderland är byggt av. Men om man skrapar lite på ytan så finns det ju såklart en hel del djupliggande problem. Låg arbetsmoral, stor främlingsfientlighet, ingen större kreativitet (den har fastnat i Munchs Skriet), mataffärer med inplastade zucchinis... Jag skulle kunna gå in på en teori om hur oljan och heroinet har delat upp Norge i två läger men jag behöver lite mer kjøtt på benen innan jag vågar mig på en analys.

Är det kanske sommaren som har gjort att Oslo har vunnit över mig till sin sida? Eller kanske bara "tredje gången gillt"? Vogts gate? Världens bästa tjejer? Att jag har upptäckt att jag är laktosintolerant? Kvikklunsj med havssalt? Ett paket cigaretter för 95 NOK? Att jag har min första betalda semester? Omständigheterna var helt enkelt rätt den här gången.

Nu ska jag ta trikken på en rundtur i världens dyraste stad.

Mischmasch

Vågskålen väger över på den negativa sidan idag. Balans vad är det? Det är söndag och strålande sol. Jag orkar inte gå ut. Det kanske jag borde göra. Men ack, alla dessa måsten som mest tillför dåligt samvete. Sitter bara och har ångest över att jag ska jobba imorgon. Tänker samtidigt att jag inte vill göra ett inlägg som bara innehåller klagan. Men jag kommer känna mig några gram negativitet lättare efter jag har tryckt på publicera inlägg.

Ja, den här bloggen står ju mest för en viss egocentrisk dimension som jag inte får utlopp för annars. För mitt liv består till största del av mitt jobb där jag håller i ett tjugotal projekt med drygt femtio huvudaktörer som jag måste ha koll på och medla emellan. Mitt ego får sig en kick när jag har lyckats lösa diverse problem och det är i och för sig väldigt ofta som problem uppstår men det är ju samtidigt väldigt betungande.

Jag frågar ofta mig själv om jag är gjord för mitt yrke är det här jag ska ägna mig åt och svaret blir nästan alltid nej, jag behöver något mer harmoniskt, något mindre krävande, mindre utåtriktat, friare så att jag kan skapa tid och energi till personliga projekt.

Men samtidigt, mitt jobb innebär en identitet som medför en viss status som i omvärldens ögon är intressant och spännande samt i linje med min utbildning (sociologsucker). Och jag håller ju med. Jag har för övrigt ett mycket snyggt visitkort.

Vad är det då som gnager så intensivt? Vad är det som gör det så djävla knivigt och svårt att ta avstånd från den världen? Ja, ett enkelt svar är ju att jag behöver leva och betala min ockerhyra. Hur hitta balans i ett samhälle som inte ger några alternativ? Eller mer ett samhälle där jag trots allt har ett tillräckligt bekvämt liv för att inte ha mod till att ändra på det... Bli tillräckligt stark och orädd för att bryta mönster som jag inte passar in i. Gå utanför den ram som heter jobbaätasova eller snarare sätta in den trion i en ram som jag skapar.

Min kommande uppgift.

Att våga bli lindansare

Det är kanske det man ska ta och bli. Lindansare. Koncentrera sig så mycket att till slut har man lärt sig att balansera sina tankar och kropp på en lina. Att våga gå på en vajer och inte titta ner eller se sig runtomkring. Målmedvetet gå framåt. Om man behärskar lindansens konst så borde man ju bli balanserad ända ut i fingertopparna. Och i hela livet handlar det ju om att hitta balans. 

En del kallar det lycka, men på kinseiska är ordet för lycka just balans. Det tycker jag låter bra. Om världen var lite mer balanserad så hade vi nog också haft mer rättvisa. Men skit i det.  Det här handlar om mig och min plats i världen.  Att vara balanserad, är det att ha kontroll över sitt liv? Eller snarare, att ha kontroll är det att vara balanserad? Mitt liv känns inte så kontrollerat just nu, det går framåt men det är inte jag som bestämmer farten och riktningen. Jag låter mig distraheras av mitt jobb, av staden, av facebook, av sms, av bilar, av duvor, av min granne som har högljutt sex (en vädjan om att de djuriska lätena skulle upphöra skrevs av en annan granne). Min hjärna är en gröt. Smaksatt med hundra olika kryddor. (Det kan ju vara spännande och inspirerande ibland. Då vill jag bo i Bretagne och konfrontera mina skrivdemoner i ett rogivande havslandskap. Jag får se om det blir så.)

Nåväl, jag gör olika försök i att hitta balans. Just nu lyssnar jag på Radio Classique som inger någon slags harmoni. Klassisk musik känns väldigt balanserad på det sättet att många kompositioner är ju flera hundra år gamla men musiken passar fortfarande in. Och studier visar bland annat att flera klassiska stycken höjer koncentrationsnivån. Bra att de där gamla rävarna fortfarande funkar. Att de fortfarande går hem måste ju också betyda att vi har ett behov av att luta oss mot något säkert och stabilt.

Fylla våra grötiga hjärnor med Bach, Brückner och Mozart och stanna upp lite. Inte låta oss ätas upp av snabbt mycket nu fort. Det måste ju vara det som är att ha kontroll över sitt liv. Att kunna känna stunden och inte låta mig påverkas av omvärlden hela tiden. Skita i alla sociala medier som har oss i sitt våld.

Till exempel, häromveckan var jag hemma hos en bekant för en drink och där var det en kille som pratade om flugfiske. Det är tydligen den nya grejen bland Paris hipsters men som ändå gillar att vara ute i naturen. För att liksom få en paus från storstadslivet och njuta lite av stunden. Den här killen berättade om hur han hade fångat en jättestor fisk och han var såklart mäkta stolt. Bildbevis behövdes skickas ut på en gång!! Så, snabbt ut med i-phonen från bröstfickan för att föreviga ögonblicket och meddela alla vänner på Facebook om bytet. Bara det att medan han hasplade fram sin telefon så hann ju fisken sprattla tillräckligt mycket och hårt för att ta sig loss. Så det blev varken fisk eller foto. Flugfiskar-hipstern hade en mikrosekunds kontroll över fiskens liv. I samma ögonblick tog Facebook över och styrde hipsterns impuls till att genast samspråka med massan. Helt plötsligt hade han varken kontroll över fisken eller över sig själv.

Moral 1: Som vegetarian kanske man tycker att Facebook räddade fiskens liv.

Moral 2: Som flugfiskar-hipster kanske man tycker det är en cool historia att berätta.

När jag tänker på den här historien så känner jag mig någorlunda balanserad. Kanske inte som en lindansare men det känns tryggt att veta att jag i alla fall först skulle ha valt att koncentrera mig på att fånga fisken. Och sedan äta den.

Sol i mitt ansikte med Edith

Söndagssol. Söndagstidning. Söndagslunch. Söndagsbio. Söndagstrivsel. Ett försök i att dissikera söndagen. För at nå söndagsbalans.


Solen inger frihet. Himlen klarnar. Den parisiska gråheten luckras sakta upp. Staden blir genast större. Jag kan andas. Men de grådova haussmanska husen mot den gråvita himlen fångar mig, stänger in mig i ett minimalt grått rum. Ingen väg ut. Jag hittar aldrig en passande nyckel. Ibland tvivlar jag till och med på om det går.

Sol, jag välkomnar dig! Ge mig styrka! Energi! Lust! Mod! Fågelkvitter!

De franska nycklarna är väldigt komplicerade i sin form. Det känns så bekant. Och nyckelknippan som bara blir större och större. Fantastiskt! Alla dessa möjligheter. För att hitta rätt. För att skapa en liten värld i den stora. Vilja avvika från den förbannade normen som hänger över oss. Men också vara en del av något och samtidigt vara sig själv.

Tack Edith för att du också hatar söndagar!

Utsikt över en parkering

Som tur är har jag stora fönster att se ut genom. Från mitt förortskontor. Som just nu mest känns som en kontorsbur. Men idag är det otroligt nog en sol på den annars så grå parisiska smoggiga himlen. Och med fågelkvitter och vårlukt från parkeringen så inser jag att min kontorsplats är ganska så bra.

Jag får till och med lov att mata ner jalusin annars blir det bastubur. Men annars har jag ingenting att berätta. Jag fortsätter att leta efter olika nycklar för att ta mig ut i friheten

söndagsfilosofi

Jag blir lite stressad över att det är söndag och att jag har bestämt mig för att berätta om hur även livet i Paris fylls med rutin och vardag men att det finns många piffiga element som både förgyller och förvirrar tillvaron och jag tittar på mina prickiga soffkuddar och lyssnar på fantastiska Anna Calvi och känner att gud vad coolt det hade varit om hennes röst var min så att jag kunde kanalisera mina lustar som varje dag springer åt hundrafemtio olika håll och lära mig att hantera punktering kommatecken utropstecken frågetecken.

Men.
Annars är jag ganska så nöjd idag. Ganska är ett sådant där ord man ska hantera med varsamhet eftersom det egentligen inte betyder någonting. Men det känns onekligen lättare att klämma in ett ganska istället för att bara säga jag är nöjd.

Å andra sidan tror jag inte att det är bra att vara nöjd varje dag ut och dag in.
Men ändå.
Jag är till exempel mycket nöjd efter en ostronorgie med champagne,  när jag vinner en argumentation om ekologiskt jordbruk med bartendern på min kvartersbar, över att hitta min favorithandkräm till nedsatt pris och så vidare. Detta är ju enbart små stunder av förnöjsamhet, och tur är väl det för hur kul skulle det vara att leva sig igenom livet och bara vara "nöjd" hela tiden? "Jag är så nöjd så". Men det är just det som är grejen,  om man tillhör den gruppen människor som är nöjda hela tiden så är det för att man inte vågar utmana sig själv med något annat än det som ingår i normen. Och för att dölja sin inre ångest över att livet är så inrutat går de runt och är nöjda. Och missar vad livet handlar om.