Filtrerad medmänsklighet.

När jag var i Sverige för några veckor sedan träffade jag många av mina äldsta vänner. På vårt brunchbord var det lika många kaffekoppar som iPhones. Vi kommunicerade lika mycket genom att visa och lägga ut bilder på Instagram som att se varandra i ögonen och prata. Vi länkade artiklar till varandra men som vi aldrig diskuterade. Samtalen filtrerades genom våra smarta telefoner.

Jonathan Safran Foer skriver i sin, mycket intressanta, essä (originaltexten från New York Times här, den svenska översättningen finns att läsa på SvD här), om hur de teknologiska framstegen förenklar vår dagliga kommunkation, men att med den förmedlar vi snarare information än medmänsklighet. Vårt sociala liv reduceras lätt till att prata med varandras telefonsvarare, diverse inkorgar och sms. Eller, som när vi faktiskt umfås i verkligheten, fortfarande låter telefonen få en stor plats i diskussionen. Därmed slipper vi undan den ansträngning som krävs för att vara känslomässigt närvarande. Världen är ständigt närvarande i våra liv medan balansen är mer och mer frånvarande.

I worry that the closer the world gets to our fingeripsm the further it gets from our hearts. It's not an either/or - being "anti-technology" is perhaps the only thing more foolish than being unquestioningly "pro-technology" - but a question of balance that our lives hang upon.

Varför har vi så svårt för att ta in vår omgivning som den är? Och vad kommer det att få för konsekvenser? Jag och mina vänner balanserade oss igenom applikationer istället för att bara vara med varandra. Genom Instagrams filter blev vår värld kanske lite bättre, kanske lite vackrare. Men på avstånd.

I söndags eftermiddag hängde jag på mitt vanliga tillhåll, terrassen på Aux Ours. Bredvid mig satt ett par. Utan att tjuvlyssna blev det uppenbart att de höll på att göra slut. Eller snarare hade kvinnan bestämt sig för att lämna mannen.

Vid ett tillfälle lämnade hon bordet, och mannen plockade genast upp sin iPhone. Kanske var det ett försök i att se vad som hände utanför hans, just nu, kollapsade värld. Han svepte ryckigt över displayen och kolla sin mail. Blicken flackade mellan olika applikationer som en flykt från den känslosamma situation han uppenbarligen befann sig i. När kvinnan kom tillbaka utbytte de några meningar som kom att bli deras adjö. Kvinnan lämnade uteserveringen och så även honom.

Precis som Jonathan Safran Foer avvägde om han skulle säga några uppmuntrande ord till flickan i Brooklyn, funderade jag här länge huruvida jag skulle säga något till mannen på terrassen. Visa medkänsla och utan att inkräkta på hans behov att kanske vara ensam med sina känslor. Men jag gömde mig bakom min datorskärm och fortsatte knappa på tangenterna. Ville skriva något men ägnade mig snarare åt "e-tidsfördriv" som Safran Foer så riktigt kallar det. Det krävde inte så mycket av mig.

Å andra sidan, vad skulle jag säga? Att jag förstod honom? Att det skulle bli bättre med tiden? Att jag också suttit och blottat mina kärleksbekymmer på samma terrass? Mannens bistra uppsyn och nervösa rörelser förmedlade en sårad människas sista hopp. Han plockade upp sina hörsnäckor och lyssnade på radio medan hans blick sökte fram och tillbaka.

Jonathan Safran Foer hänvisar i sin text till psykologiska studier som visar att ju mer distraherade vi är ju svårare får vi att visa medkänsla och bry oss om vår omgivning.

Psychologists who study empathy and compassion are finding that unlike our almost instantaneous responses to physical pain, it takes time for the brain to comprehend the psychological and moral dimensions of a situation. The more distracted we become, and the more emphasis we place on speed at the expense of depth, the less likely and able we are to care. 

Ibland är jag rädd för att vi har blivit så vana att läsa på skärmar istället för att läsa in varandra. Ju mer uppkopplat vi lever ju mer nerkopplad bli vår uppmärksamhet. Att vi tar in så mycket information att vi sen faktiskt inte orkar vara närvarande. Att ögonkontakt nästintill blir genant och vi föredrar att ta tillflykt i teknologiska framsteg.

Även om jag inte på några villkor vill leva utan dagens kommunikationsmöjligheter, så vill jag inte heller hitta min trygghet där. Den måste komma från vårt inre och inte via applikationer. Då blir det kanske också mer naturligt att vända sig mot en människa istället för mot en skärm.

Utrensning.

Det stod en röd gammal lampa på min gård. Mina ögon glimrade och jag tänkte åh vilken fin lampa, den kommer att passa bra hos mig. Damma av den och därmed få in lite snygg industridesign i min loppislägenhet.

Två byggarbetare hade ställt den där tillsammans med mycket annat bråte som rensats ut ur en lägenhet. Jag frågade om allting skulle slängas och om jag således kunde ta lampan. Den ena byggarbetaren frågade om jag behövde lampan. Jag förstod inte vad han sa och bad honom upprepa. Om jag behövde lampan?

Nej, såklart att jag inte behövde lampan. Men jag ville ha den.

För honom var det alltså naturligt att fråga om mina behov medan min första reaktion var att vilja ha den. Jag blev någonstans lite rörd av hans sätt att resonera och skämdes snabbt av min hagalenhet. Men jag styrdes av mitt begär och gick därmed upp de fem trapporna med lampan i högsta hugg.

Torkade av min nyförvärvade skönhet medan min svaghet för heminredning (finns det något mer tröttsamt ord?) fick sig en uppmuntrande klapp på axeln. Girighetsdjävulen dansade ett varv medan jag tänkte att åh, den är nog värd pengar den här lampan. Funderade på var jag skulle placera min värdefulla gratislampa.

Tålmodigt vandrade jag runt i mina trettioen kvadratmeter och sökte efter den rätta platsen. Förgäves faktiskt. Det visade sig att jag inte alls har någon plats för den här lampan.

Det är väl ingen hemlighet för varje tänkande människa att vi (väst/nord) lever i ett materialistiskt samhälle som kokar av överflöd. Ändå har vi så svårt att stoppa oss själva. Ändra våra konsumtionsbeteenden. Ändra våra beteenden kort och gott.

Separera behov från begär.

Rensa oss själva istället för att fortsätta fylla på.

Nu står lampan i ett hörn och stirrar på mig. Skinande röd. Men den röda färgen är påmålad och lampan är inte alls ett originalfynd från forna industritider.

Bara en ful påminnelse om att jag vill ha.

Blogout.

När jag började skriva så var ju tanken att jag skulle skriva precis det som står i rubriken. Ta en blogout alltså. För att jag behöver lära mig att koncentrera mig. Skapa tid för att gå in i min värld. Vilket är svårt med internet och med alla mina skärmar (jag har till och med gått så långt att jag införskaffat mig en iPhone, men det är en annan historia). Och en blogg går ju ut på att det konstant finns internet.

Så började jag fundera på om hur mänskligheten kan tänkas vara uppdelad. En uppdelning där det finns de som gör vad de tror på och kan bestämma sig för det (läs de som vågar), och de som inte tror på vad de gör och därmed inte kan bestämma sig för det (läs de som inte vågar). Därför hade jag bestämt mig för att inte göra blogginlägg på ett tag. För att istället fortsätta att skriva för mig själv och tro på vad jag gör. Man är vad man gör, eller hur är det nu? Efter min inspirerande skrivarkurs under den sega vintern har jag öppnat upp dörrar hos mig själv.

Men så tänker att jag är ett barn av vår tid. En tid där vi matas med att välmåendet ligger i att exponera sig för omvärlden.

"Jag syns därför är jag."

Samtidigt kämpar jag emot just det. Och bestämmer mig ju därför för att fortsätta blogga. För att fortsätta vara jag. Som jag är just nu. Att det handlar om att bestå. För mig själv.

Nästa stund tänker att jag är ett barn av min egen tid.
(Även om vi såklart lever med en tid som påverkar vad vi gör, det går inte att komma ifrån).

Och då förs mina tankar till psykoanalysen. Jag har bestämt mig för att betala massa pengar för att investera i mig själv. För att hitta, i och genom mig själv, vad som gör att jag är på ett visst sätt. Inte nödvändigtvis genom omvärlden eller vår tid (förvisso genom den tid som en gång har varit) men det handlar om att lära mig att förstå vad mina känslor grundar sig i och kunna analysera dem. Varför jag blir ledsen, upprörd, irriterad, arg, svartsjuk och så vidare över något (sällsynta analyser om varför jag blir glad över något haha). Och således efter några år tro på vad jag gör och därmed kunna bestämma mig för hur jag ska göra. Dagen då jag bestämmer mig för hur jag skall skriva färdigt min roman har ännu inte kommit. Och det är inte den här bloggen som skriver min roman. Men den gör att jag att fortsätter skriva lite till.

Så nu fortsätter jag att dricka Cha-Cha-Cha, en goda chardonnay från Pézenas. Lever med min tid och fortsätter tro på det jag gör.

Och att det råkar vara första april idag har ingenting med det jag har skrivit att göra.

Välkomna världens undergång.

Det är ju många olika trossamfund som tror att världens undergång inträffar imorgon... I Paris pratar man ganska så mycket om det. Har blivit en grej liksom. Många barer spelar på det, det finns till och med en "Geek-bar" som heter just "Le dernier bar avant la fin du monde", alltså sista baren innan jordens undergång. Le Complot, ett ställe jag går till ibland bjuder i helgen in till "Le dernier bar après la fin du monde" med andra ord den sista baren efter jordens undergång. På radion rekommenderas det i skrivande stund att vidta försiktighetsåtgärder (på skoj men ändå). Och imorgon, när världens undergång skall inträffa, kommer radiostationen France Inter ägna hela dagens program åt "rädsla".

Häromdagen fick jag ett personligt brev i brevlådan som inte såg ut som räkning eller direktreklam. Mitt namn och min adress var handskriven på kuvertet. Fint och spännande tyckte jag. Inget frimärke. Någon som verkligen har ansträngt sig alltså och tagit sig ändå till min brevlåda! Men det vara tyvärr bara Jehovas vittnen som bekymrade sig... om världens undergång. De inbjuder till samtal i en lokal i mina kvarter. De lovar att inte ta betalt. Bara bekymra sig tillsammans. Vittnena förbereder en skrift där de samlar texter om den kommande undergången, hur vi kan förbereda oss och så vidare. Det känns ju tryggt.

Om några timmar flyger jag till Budapest. Skall bli spännande att se om de hanterar världens undergång där.

PS. Även om jag såklart inte tror på allt det här så kan jag inte låta bli att tänka att skönt att mitt flyg går idag och inte imorgon. Eller?
PPS. Läste precis på FB om hur Taco-folket är några av dem som oroar sig extremt mycket för undergången imorgon. Till dem kan man säga "Tac o hej!" Tack Rebecka för den.

Paris by night

Voj voj voj. Fick mig igår en släng av vuxendom när jag konfronterades med nattens ungdomar som tog Paris metro i anspråk. Förbarmade mig över att inte ha råd med taxi. Men var för långt hemifrån för den sortens lyx. Stod och lutade mig mot en ståplats bredvid min konstnär på linje 4 i riktning mot Porte de Clignancourt. Och började titta på kidsen. En spelevink i glasögon med flickvän klev på vid Saint-Germain-des-Près. Han höll kvällens rester av en smulpaj i ett fat och försökte truta i diverse passagerare.

-ÄT LITE SMULPAJ HÖRRNI!!

Det var till slut en annan yngling som nappade. Han sa att den var mycket god. Vid les Halles klev det på horder av kiddos. Helt plötsligt är det väldigt trångt och en smulpaj vandrar över huvudena. Chauffören (säger man chaufför?) kör jäkligt snabbt och det svajar en del i vagnarna. Ser i nästa ögonblick att tjejen framför mig lutar oroväckande huvudet nedåt. Omgiven av sina spanska landskamrater hoppar hon av på nästa station. Och lämnar efter sig en härlig pöl av kvällens intag. Mina skor. Konstnärens skor. Någons jacka bredvid. Vet inte vad hon hade ätit men tur nog något luktfritt. Inga kemiska substanser som ångade alltså. Bara en färgglad palett. Smulpajen och hans flickvän gick av någon station senare. Tror att pajen var slut. Vi förflyttade oss i vagnen för att slippa åka metro med fötterna i spya.

Vid Réamur-Sébastopol bytte vi till 3:an. Hittade en kran med vatten i jordens undergångar och kunde spola av fötterna. Det var väldigt befriande. Mindre folk på linje 3. Ingen spya. Mest trötta människor. Hoppade av vid Gambetta. Hemma. Och fast besluten att fortsätta åka metro så att jag inte blir en sådan där som tittar på världen genom ett taxi-fönster.