Jag skriver alltså är jag.

Skrivblockaden.
Så jag läser istället. Henry Millers biografi av fantastiska Erica Jong. Spännande att nästan lära känna en ny författare genom en författare jag beundrar. Två frigörande människor.
Kanske kan semestern hjälpa mig till rätta. Då jag ska bada i varma källor och dricka Tokaj och äta fet ungersk julmat.
Låtsas som om det regnar. Det kommer det kanske att göra ändå.
Vänta på att Le Monde ska publicera min och Fannys insändare där vi artigt undrar om de kan hjälpa oss att identifiera några "manliga fotografer" eftersom vi bara hittar "kvinnliga fotografer" eller kort och gott "fotografer" i deras helgmagasin.

Alkoholens lagar

Tog en tur på det kära Systembolaget idag. Valde en bag-in-box med sydafrikanskt chenin blanc. Blev tillfrågad legitimation i kassan. Öh. Hallå jag är 31. Eller är det för att jag inte köper flaskvin. Visa leg är ett förlegat system för mig. Speciellt i förhållande till alkohol. Har alltid tyckt det varit dräpligt. (Men nej, jag förstår såklart också varför det finns en åldersgräns. Det är så vårt moderna samhälle ser ut. Åldersgränser för att skydda barnen från det farliga. Så att alla stackars ungdomar måste köpa smuggelsprit eller få vuxna att langa).

Nåväl, mitt pass hade jag råkat lägga av hemma. Mitt svenska körkort har den franska polismyndigheten arkiverat. Så ingen legitimation.

- Har du legitimation?
- Nej, jag har ju inte det...
- Hur gammal är du?
- Ja, jag är 31!
- Mhm, vad har du för personnummer?
- 800602

Kassörskan har ju redan dragit mitt vin och det känns mest som en rutinkontroll. Men nu när hon väl har bestämt sig för att kolla leg på så kan hon ju inte bara ge med sig tydligen. Det syns väl för fan att det var ett tag sedan jag fyllde 20!!! Jag pillar lite i min plånbok i hopp om att hitta något som kan styrka min ålder. Jag är mäkta irriterad över det inte ens går att köpa alkohol som jag behagar och tänker att inte en chans att jag går härifrån utan mitt vin. Kassörskan ser något med foto i min plånbok och vill se. Jag visar mitt franska försäkringskort där även mitt personnummer står. Hon tittar frågande på det gröna plastkortet och jag visar snällt men bestämt var mitt födelsedatum står. Jag får tillbaka mitt fantastiska kort.

- Ja, ok, jag tror att du är över 20.

Sen får jag betala. Men tack!

Jag är inte direkt "smickrad" över att jag ser ung ut om någon nu skulle tro det. Utan att ge mig in i en diskussion om Systembolagets plats i det svenska samhället så tycker jag det är urfånigt att behöva "bevisa" min rätt för att utföra ett inköp av en sällskapsdryck. Som jag måste planera väldigt väl. Ingen plats för spontanitet här inte. Jag känner mest för revolution varje gång jag kommer hem jag.

I like Oslo

Oslo har vunnit min respekt och mitt gillande. Jag trodde jag var för snobbig för att kunna gilla den norska huvudstaden. För i min värld finns det ju bara en, och det är Paris. Jag har blivit så fransk nu att jag tror på riktigt att Paris är världens mittpunkt.

Men Oslo då. Jag har nämligen gjort några försök att bli vän med staden tidigare men utan större framgång.

För 12 år sedan jobbade jag på Bagel&Juice och lärde mig att säga "ha det" istället för "hej då", att rosinbagel vad en bagel med russin i, att bringebär var gott att blanda med banan, att brun geitost var något väldigt obehagligt, att alltid lära mig personnumret och namnteckning på den vars leg jag lånar för att komma in på en bar, att bo i kollektiv inte var min grej, och efter ett halvår var jag färdigjobbad och reste iväg till några varma länder och fick betala in 10 000 kronor i restskatt några månader senare.

Det tog nästan 10 år innan jag kom tillbaka hit igen. Det var betydligt trevligare att vara på semester med tjejkompisar hos Pia som bor här. Fniss och fjams. Den norska hösten var fin och orange och lagom kall. Jag upptäckte fantastiska Sultans grönsakshandel och deprimerande REMA 1000 och mellan matintagen köpte vi tajta klänningar på Indiska och lyssnade på Jefferson Airplane. Men något tryckte ändå.

Så är jag här igen. Det är sommarsol och jag åker och badar på Nakholmen. Promenerar längs Aker Brygge och tycker om att det är så vackert. Lyssnar på Radio Norge på kvällarna i Pias kök som spelar Hold the Line med Toto minst en gång vid varje radiosession. Älskar att upprepa norska ord som gör mig varm i hela kroppen av skratt. Då är det dock Storebrorssverige som tar över och inte Napoleons storhetsvansinne. Men det är en annan historia.

Jag gillar att det är så nära och likt Sverige. Men samtidigt så annorlunda. Avslappnat. Lika många fula som snygga människor. Folk bryr sig inte så mycket. Ingen formaterad färdigstöpt människa som jag så ofta känner att mitt moderland är byggt av. Men om man skrapar lite på ytan så finns det ju såklart en hel del djupliggande problem. Låg arbetsmoral, stor främlingsfientlighet, ingen större kreativitet (den har fastnat i Munchs Skriet), mataffärer med inplastade zucchinis... Jag skulle kunna gå in på en teori om hur oljan och heroinet har delat upp Norge i två läger men jag behöver lite mer kjøtt på benen innan jag vågar mig på en analys.

Är det kanske sommaren som har gjort att Oslo har vunnit över mig till sin sida? Eller kanske bara "tredje gången gillt"? Vogts gate? Världens bästa tjejer? Att jag har upptäckt att jag är laktosintolerant? Kvikklunsj med havssalt? Ett paket cigaretter för 95 NOK? Att jag har min första betalda semester? Omständigheterna var helt enkelt rätt den här gången.

Nu ska jag ta trikken på en rundtur i världens dyraste stad.