Jonathan Safran Foer skriver i sin, mycket intressanta, essä (originaltexten från New York Times här, den svenska översättningen finns att läsa på SvD här), om hur de teknologiska framstegen förenklar vår dagliga kommunkation, men att med den förmedlar vi snarare information än medmänsklighet. Vårt sociala liv reduceras lätt till att prata med varandras telefonsvarare, diverse inkorgar och sms. Eller, som när vi faktiskt umfås i verkligheten, fortfarande låter telefonen få en stor plats i diskussionen. Därmed slipper vi undan den ansträngning som krävs för att vara känslomässigt närvarande. Världen är ständigt närvarande i våra liv medan balansen är mer och mer frånvarande.
I worry that the closer the world gets to our fingeripsm the further it gets from our hearts. It's not an either/or - being "anti-technology" is perhaps the only thing more foolish than being unquestioningly "pro-technology" - but a question of balance that our lives hang upon.
Varför har vi så svårt för att ta in vår omgivning som den är? Och vad kommer det att få för konsekvenser? Jag och mina vänner balanserade oss igenom applikationer istället för att bara vara med varandra. Genom Instagrams filter blev vår värld kanske lite bättre, kanske lite vackrare. Men på avstånd.
I söndags eftermiddag hängde jag på mitt vanliga tillhåll, terrassen på Aux Ours. Bredvid mig satt ett par. Utan att tjuvlyssna blev det uppenbart att de höll på att göra slut. Eller snarare hade kvinnan bestämt sig för att lämna mannen.
Vid ett tillfälle lämnade hon bordet, och mannen plockade genast upp sin iPhone. Kanske var det ett försök i att se vad som hände utanför hans, just nu, kollapsade värld. Han svepte ryckigt över displayen och kolla sin mail. Blicken flackade mellan olika applikationer som en flykt från den känslosamma situation han uppenbarligen befann sig i. När kvinnan kom tillbaka utbytte de några meningar som kom att bli deras adjö. Kvinnan lämnade uteserveringen och så även honom.
Precis som Jonathan Safran Foer avvägde om han skulle säga några uppmuntrande ord till flickan i Brooklyn, funderade jag här länge huruvida jag skulle säga något till mannen på terrassen. Visa medkänsla och utan att inkräkta på hans behov att kanske vara ensam med sina känslor. Men jag gömde mig bakom min datorskärm och fortsatte knappa på tangenterna. Ville skriva något men ägnade mig snarare åt "e-tidsfördriv" som Safran Foer så riktigt kallar det. Det krävde inte så mycket av mig.
Å andra sidan, vad skulle jag säga? Att jag förstod honom? Att det skulle bli bättre med tiden? Att jag också suttit och blottat mina kärleksbekymmer på samma terrass? Mannens bistra uppsyn och nervösa rörelser förmedlade en sårad människas sista hopp. Han plockade upp sina hörsnäckor och lyssnade på radio medan hans blick sökte fram och tillbaka.
Jonathan Safran Foer hänvisar i sin text till psykologiska studier som visar att ju mer distraherade vi är ju svårare får vi att visa medkänsla och bry oss om vår omgivning.
Psychologists who study empathy and compassion are finding that unlike our almost instantaneous responses to physical pain, it takes time for the brain to comprehend the psychological and moral dimensions of a situation. The more distracted we become, and the more emphasis we place on speed at the expense of depth, the less likely and able we are to care.
Ibland är jag rädd för att vi har blivit så vana att läsa på skärmar istället för att läsa in varandra. Ju mer uppkopplat vi lever ju mer nerkopplad bli vår uppmärksamhet. Att vi tar in så mycket information att vi sen faktiskt inte orkar vara närvarande. Att ögonkontakt nästintill blir genant och vi föredrar att ta tillflykt i teknologiska framsteg.
Även om jag inte på några villkor vill leva utan dagens kommunikationsmöjligheter, så vill jag inte heller hitta min trygghet där. Den måste komma från vårt inre och inte via applikationer. Då blir det kanske också mer naturligt att vända sig mot en människa istället för mot en skärm.
