Jag hade kunnat kommentera det politiska läget i Frankrike eller regeringskrisen i Sverige i samband med kungaparets officiella statsbesök.
Men nej, jag bjuder på lite lättsam underhållning istället, det passar mig bättre dessa dagar.
Jag har nu något gemensamt med Zlatan Ibrahimovic. Vi har båda skakat hand med både kungen och drottningen. Kanske att Zlatan har lite mer credd i kungens ögon men Silvia verkar inte göra någon skillnad. Hon log lika ljuvligt och intresserat åt alla.
Japp, kungen och drottningen är på statsbesök i Frankrike och i tisdags
eftermiddag ordnades det mingel av svenska ambassaden på Svenska
institutet. Och jag var inbjuden...! Blev mäkta förvånad när jag fick en
personlig inbjudan (Anna Mezey et son conjoint) via mail med kungligt
emblem. Utan att varken vara motståndare eller medhållare till det
svenska kungahuset ville jag inte missa möjligheten till att få se
knugen och dronningen in real life. Undrade om jag skulle känna mig
utvald. Fick sedan veta att alla utlandsboende blir
naturligt inbjudna när Tjabo och Silvia kommer på statsbesök. Så jag var inte
så utvald. Men det gör inget. Frågade min skådespelare om han var intresserad av möta det
svenska kungaparet. Ja! Ett tillfälle att ta fram kostymen.
Ers majestät, sa jag och sträckte fram handen. Kanske att jag neg till lite, den möjligheten hade vi fått instruktioner om. Jag såg kungen in i ögonen och log, noterade hans rödtonade näsa och ganska så lama handslag. Han såg inte ut att tycka det
var speciellt roligt att skaka hand med Parissvenskar, men alla jobb är ju inte roliga. Dock hade han
skrattat till när en svensklärare från Sorbonne hälsade till honom från sina studenter. Jag tog ett steg till vänster och fick ta emot Silvias hand tillsammans med ett leende. Hennes handslag var mjukt och förtroendeingivande. De har gjort det här förut... det märks.
Efteråt följde en cocktail i utställningssalen på institutet. Kungen och Silvia kom ner och minglade. Jag stod så smidigt till att Silvia började pratade med mig! Plötsligt kände jag mig utvald bland de 300 inbjudna... Och bebisen i min mage har nu fått kunglig välsignelse, det känns mycket tryggt.
Tyvärr fick man ju inte ta några kort... ambassaden var rädda för alltför många selfies. Men det såg ut ungefär så här minus ytterkläder och Zlatan:
Visar inlägg med etikett Exil. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Exil. Visa alla inlägg
4 december 2014
8 mars 2013
Journée internationale des femmes.
Idag vill jag säga en sak. Och då gäller det att välja sin ord. Det känns mycket svårt för jag vill gärna att det blir rätt. Jag har nedan påbörjat olika argumentationer om hur jag ser fram emot den dagen då Internationnella kvinnodagen inte längre behövs. Om den dagen då kvinnor och män får vara sig själva och inte nödvändigtvis ett kön. Men det är svårt. För det går så långsamt. Men framåt i alla fall. Jag kan inte att säga allt det där.
Därför säger jag bara en sak idag:
Eloge till alla er som fortsätter tro på en bättre värld och kämpar för det genom att läsa böcker, analysera sig själva, skriva debattartiklar, dansa för livet, jobba för andra, bråka med normer, protestera mot orättvisor, älska varandra, äta fiberrikt, dricka rusdrycker, undervisa de som lär, yoga bort ångest, diskutera vår plats på jorden, filosofera mera, skratta i ensamet, gråta tillsammans, tro på framtiden. Och så vidare.
Idag är jag till köpet tvåspråkig. Perspektiven blir fler.
En plus je suis bilingue aujourd'hui. Avec encore des perspectives.
Aujourd'hui j'ai une chose à dire. Et je veux bien choisir mes mots. Il est très difficile car j'aimerais tant trouver les vrais mots. J'ai commencé plusieurs ébauches pour dire que j'attends le jour où la journée internationale des femmes n'est plus nécessaire. Ce jour où les femmes et les hommes peuvent être elles et eux-mêmes et non pas un sexe. Mais c'est difficile. C'est long. Mais au moins nous avançons. Bref. Je n'arrive pas à dire tout cela.
C'est pourquoi je dis une seule chose aujourd'hui:
Continuez à croire à un meilleur monde. Bravo à vous qui se battent tous les jours, qui s'analysent, qui lisent des livres, qui écrivent des articles, qui danse pour la vie, qui travaillent pour les autres, qui gueulent contre les normes, qui protestent contre les injustices, qui s'aiment, qui mangent des fibres, qui boivent l'eau de vie, qui enseignent, qui s'angoisse, qui fait du yoga, qui discutent notre place sur la terre, qui philosophe encore plus, qui rigolent seul-e-s, qui pleurent ensemble, qui croient à l'avenir. Etc.
Eventuella språkfel kan med fördel anmälas till undertecknad.
Je vous laisse le soin de corriger les fautes orthographes.
L'inspiration féministe de Nayla. Merci.
Därför säger jag bara en sak idag:
Eloge till alla er som fortsätter tro på en bättre värld och kämpar för det genom att läsa böcker, analysera sig själva, skriva debattartiklar, dansa för livet, jobba för andra, bråka med normer, protestera mot orättvisor, älska varandra, äta fiberrikt, dricka rusdrycker, undervisa de som lär, yoga bort ångest, diskutera vår plats på jorden, filosofera mera, skratta i ensamet, gråta tillsammans, tro på framtiden. Och så vidare.
Idag är jag till köpet tvåspråkig. Perspektiven blir fler.
En plus je suis bilingue aujourd'hui. Avec encore des perspectives.
Aujourd'hui j'ai une chose à dire. Et je veux bien choisir mes mots. Il est très difficile car j'aimerais tant trouver les vrais mots. J'ai commencé plusieurs ébauches pour dire que j'attends le jour où la journée internationale des femmes n'est plus nécessaire. Ce jour où les femmes et les hommes peuvent être elles et eux-mêmes et non pas un sexe. Mais c'est difficile. C'est long. Mais au moins nous avançons. Bref. Je n'arrive pas à dire tout cela.
C'est pourquoi je dis une seule chose aujourd'hui:
Continuez à croire à un meilleur monde. Bravo à vous qui se battent tous les jours, qui s'analysent, qui lisent des livres, qui écrivent des articles, qui danse pour la vie, qui travaillent pour les autres, qui gueulent contre les normes, qui protestent contre les injustices, qui s'aiment, qui mangent des fibres, qui boivent l'eau de vie, qui enseignent, qui s'angoisse, qui fait du yoga, qui discutent notre place sur la terre, qui philosophe encore plus, qui rigolent seul-e-s, qui pleurent ensemble, qui croient à l'avenir. Etc.
Eventuella språkfel kan med fördel anmälas till undertecknad.
Je vous laisse le soin de corriger les fautes orthographes.
L'inspiration féministe de Nayla. Merci.
Upplagd av
Anna Mezey
kl.
14:04
KATEGORIER:
Exil,
Feminism,
Filosofi,
Frankrike,
inspiration,
Jämställdhet,
Kvinnor och män,
Livet,
madame,
monsieur,
Perspektiv,
poesi,
Samhälle,
sexism,
Sverige
Inga kommentarer:
25 september 2012
En rotlös värld.
Att leta efter sina rötter. Gå tillbaka till det skrivna ordet.
Precis.
Människans ursprung finns i böckerna.
Ja.
Inte här.
Precis.
Människans ursprung finns i böckerna.
Ja.
Inte här.
Upplagd av
Anna Mezey
kl.
14:40
KATEGORIER:
Exil,
Frankrike,
Litteratur,
Personligt,
Sverige,
Ungern
Inga kommentarer:
24 september 2012
Intet nytt att komma med.
I en tid som vår där vi gömmer oss i ett hav av konsumtion, reality-serier, ytlighet, smartphones,
fåfänga, köksrenovering, lyckan över nya skor etc., där dessa såkallade livsförnödheter så lätt kryper in i
vår själ, förgiftar våra resonemang och vårt beteende känns det
mer akut och viktigare än någonsin att slå sig ner i en skön fåtölj och studera sig själv. Istället för att springa efter allt som vi lockas att behöva för att må bra - för att egentligen bara åtnjuta ett ögonblick av tillfredsställelse - ta ett djupt andetag. Det mest spännande som finns här i världen är ändå du själv. Vem är jag? Hur fungerar jag egentligen? Vad vill jag? Ja, den ungerske författaren Sándor Márai menar att din största uppgift här i livet är att studera din karaktär. Till att börja med. Jag tänker att när du sedan är tillräckligt stabil i din karaktär, stabil som människa kort och gott, ja då kan du ge dig i kast med att studera din omgivning.
Människans karaktär är en roman i sig. Som kan ha många olika kapitel och jag tror inte man skall sträva efter att skriva de i ordning. Men se till att få ut dem. Ut ur själen, ur kroppen, ur huvudet. Förstå vem du är. Medan jag lär mig att djupdyka i mig själv så ser jag (tack och lov att jag kommer till insikt emellanåt...!) att det inte finns några nya sanningar att komma med. Bara min egen. Måste bara plocka ut det som finns. För att fylla ut romanen. Under tiden skall jag inte försöka komma med något nytt - ööh, varför försöka göra anspråk på något när allt grundläggande ändå redan har sagts? - Det är bara formen som ändras. Lite nya ord ibland. Men människan är densamma. Och eftersom människan är en vandrare måste du gå vidare varje dag, sa Sándor Márai.
Om människans karaktär
Karaktären är utan tvivel det mest intressanta fenomen som kännetecknar människan. Ingenting är så spännande, överraskande eller oförutsägbart som den process under vilken människor avslöjar sina karaktäristiska egenskaper. Ingen, varken det vackraste landskap, de mest sällsamma naturfenomen eller de mest skiftande variationerna hos vår flora och fauna kan jämföras med människans karaktär. När vi, medan vi utforskar världen kommer till männsikans karaktär, överraskas vi av insikten att vår riktiga uppgift i livet består precis i att studera denna. Alla våra tidigare erfarenheter har endast bidragit till att berika våra kunskaper om världen. Vår själ, däremot, kan endast genom att skaffa sig kunskap om människans karaktär bli rikare. För detta är den mest omdelebara erfarenheten, ja, karaktären är människan själv.
Och eftersom karaktären är människan själv är det lönlöst att dölja den; lika lite som man kan osynliggöra sin kropp under någon trollhuva kan man dölja sin karaktär. Lösskägg och maskeraddräkt kan när som helst falla av, och då skymtar sanningen fram. Det räcker med en enda rörelse, ett enda ord, en enda sak vi gör för att vår verkliga natur ska bli blottad: maskeraden är alltid tillfällig. Mötet med de verkliga och sanna egenskaperna hos en människans karaktär är den största upplevelsen vi någonsin kan få.
Kapitel 4, Visdomsord för vardagsbruk, Sándor Márai (1943)
Människans karaktär är en roman i sig. Som kan ha många olika kapitel och jag tror inte man skall sträva efter att skriva de i ordning. Men se till att få ut dem. Ut ur själen, ur kroppen, ur huvudet. Förstå vem du är. Medan jag lär mig att djupdyka i mig själv så ser jag (tack och lov att jag kommer till insikt emellanåt...!) att det inte finns några nya sanningar att komma med. Bara min egen. Måste bara plocka ut det som finns. För att fylla ut romanen. Under tiden skall jag inte försöka komma med något nytt - ööh, varför försöka göra anspråk på något när allt grundläggande ändå redan har sagts? - Det är bara formen som ändras. Lite nya ord ibland. Men människan är densamma. Och eftersom människan är en vandrare måste du gå vidare varje dag, sa Sándor Márai.
Upplagd av
Anna Mezey
kl.
10:44
KATEGORIER:
Citat,
Exil,
Litteratur,
Livet,
Sándor Márai,
Ungern
Inga kommentarer:
27 mars 2012
Helvetet Halland
Hallänningen inom mig småler när jag på DN läser Är Halland ett helvete?
Kastas tillbaka till tonåren. Småstadsklaustrofobi. Medelklasshåla med jantelagskomplex. Ja. Vad som är Falkenberg och vad som är jag. Utåtverkan. Inåtverkan. Vad som härstammar från vårt runtomkring och vad som härstammar från vårt inuti. För övrigt citeras bara män i artikeln.
Kastas tillbaka till tonåren. Småstadsklaustrofobi. Medelklasshåla med jantelagskomplex. Ja. Vad som är Falkenberg och vad som är jag. Utåtverkan. Inåtverkan. Vad som härstammar från vårt runtomkring och vad som härstammar från vårt inuti. För övrigt citeras bara män i artikeln.
8 mars 2012
Koncentrationsknark eller internationella kvinnodagen, välj själv.
Har ingen ro i kropp och knopp för att skriva så utförligt som jag skulle vilja då jag har tusen deadlines att hålla och jag måste prioritera arbetsuppgifterna som ger mig lön. Koncentrationsförmågan ligger avdankad någonstans i mitt exiltillstånd. Den här bloggen är inte riktigt vad jag hade tänkt att den skulle bli. Ännu. Så för tillfället får det bli svepande överblickar av Frankrike och små jämförelser med Sverige utan att jag hinner och orkar gräva djupare.
Var i Oslo förra helgen. Det var toppen att åka iväg och umgås med kära vänner men jag blir samtidigt lite schizofren (starkt ord ja men kommer inte på något bättre) över att vara i ett land där mycket påminner om Sverige och ändå inte. Det var som om jag blev någon annan i tre dagar samtidigt som jag var mig själv. Jag tryckte i mig många ostbågar. Köpte med mig rökt makrill. Och sen hem igen till Charles de Gaulle, ej fungerande kollektivtrafik, städad lägenhet, cykel, yoga, älskade betongförorter, tröttsamma lärare, bästa kollegor, numera harmonisk chef, krångliga människor. Och så vidare.
Mitt i allt detta är det internationella kvinnodagen. På franska säger många fortfarande "Journée internationale de la femme" alltså "Kvinnans internationella dag" istället för "Journée internationale des femmes". Ord är viktiga. Det är klart att det är väsentligt att prata om kvinnor och inte om kvinnan eftersom det är att låsa fast kvinnor i en kategori. Därför är det extrakul att se vilka fina hälsningskort som florerar idag. Det här och det här tillhör mina absoluta favoriter. Det är så fint att hur se klichér och stereotyper anammas. Jag uppskattar speciellt min rätt till shopping vänninor emellan idag och de genomtänkta ledorden för den franska republiken "frihet, respekt, jämlikhet, feminitet" som är "damers lycka".
Google Sverige är inte så mycket bättre som en kär vän just påpekade. G:et har bytts ut mot feministloggan och allt går i en "blommig patchwork stil" (Tack Ulrika!). Varför denna gullighet? Lustigt att Google France inte hakade på.
Dagen till ära skall vi för övrigt äta massa goda bakverk på jobbet i eftermiddag. Och jag har bestämt mig för att jag tycker det är jättebra.
Nu skulle jag behöva knarka lite koncentration.
Uppdatering: Google-länkarna var ju enbart aktuella om man klickade på dem under 8 mars... Så nu är de som vilken Google-sida som helst.
Var i Oslo förra helgen. Det var toppen att åka iväg och umgås med kära vänner men jag blir samtidigt lite schizofren (starkt ord ja men kommer inte på något bättre) över att vara i ett land där mycket påminner om Sverige och ändå inte. Det var som om jag blev någon annan i tre dagar samtidigt som jag var mig själv. Jag tryckte i mig många ostbågar. Köpte med mig rökt makrill. Och sen hem igen till Charles de Gaulle, ej fungerande kollektivtrafik, städad lägenhet, cykel, yoga, älskade betongförorter, tröttsamma lärare, bästa kollegor, numera harmonisk chef, krångliga människor. Och så vidare.
Mitt i allt detta är det internationella kvinnodagen. På franska säger många fortfarande "Journée internationale de la femme" alltså "Kvinnans internationella dag" istället för "Journée internationale des femmes". Ord är viktiga. Det är klart att det är väsentligt att prata om kvinnor och inte om kvinnan eftersom det är att låsa fast kvinnor i en kategori. Därför är det extrakul att se vilka fina hälsningskort som florerar idag. Det här och det här tillhör mina absoluta favoriter. Det är så fint att hur se klichér och stereotyper anammas. Jag uppskattar speciellt min rätt till shopping vänninor emellan idag och de genomtänkta ledorden för den franska republiken "frihet, respekt, jämlikhet, feminitet" som är "damers lycka".
Google Sverige är inte så mycket bättre som en kär vän just påpekade. G:et har bytts ut mot feministloggan och allt går i en "blommig patchwork stil" (Tack Ulrika!). Varför denna gullighet? Lustigt att Google France inte hakade på.
Dagen till ära skall vi för övrigt äta massa goda bakverk på jobbet i eftermiddag. Och jag har bestämt mig för att jag tycker det är jättebra.
Nu skulle jag behöva knarka lite koncentration.
Uppdatering: Google-länkarna var ju enbart aktuella om man klickade på dem under 8 mars... Så nu är de som vilken Google-sida som helst.
Upplagd av
Anna Mezey
kl.
12:13
KATEGORIER:
Exil,
Feminism,
Frankrike,
Jobb,
koncentration,
Livet,
Oslo,
Personligt,
Perspektiv
Inga kommentarer:
28 februari 2012
Mera Audre
The master's tools will never dismantle the master's house.
Audre Lorde
Hon var så himla bra. Denna Audre. Som kämpade hela sitt liv. För svartas rättigheter. För homosexuellas. För mödrars. För cancersjukas. För kvinnors. För sig själv. Smart poet.
Hursomhelst.
Tänk nytt. Tänk längre.
I en värld där vi kryper framåt men där det samtidigt ibland känns som om vi jagas tillbaka till feodalsamhället. Eller är det jag som står och stampar? Alltid lättare att skylla på omvärlden.
I Sverige pratas det om hen. I Frankrike om Mademoiselle.
Nya verktyg. Nya andetag.
Min tillvaro finns mittemellan. Men jag måste leta efter den hela tiden. Bland alla strukturer. Av makt. Av kön. Av gränser. Av relationer. Av tid.
Audre Lorde
Hon var så himla bra. Denna Audre. Som kämpade hela sitt liv. För svartas rättigheter. För homosexuellas. För mödrars. För cancersjukas. För kvinnors. För sig själv. Smart poet.
Hursomhelst.
Tänk nytt. Tänk längre.
I en värld där vi kryper framåt men där det samtidigt ibland känns som om vi jagas tillbaka till feodalsamhället. Eller är det jag som står och stampar? Alltid lättare att skylla på omvärlden.
I Sverige pratas det om hen. I Frankrike om Mademoiselle.
Nya verktyg. Nya andetag.
Min tillvaro finns mittemellan. Men jag måste leta efter den hela tiden. Bland alla strukturer. Av makt. Av kön. Av gränser. Av relationer. Av tid.
Upplagd av
Anna Mezey
kl.
10:49
KATEGORIER:
Audre Lorde,
Citat,
Exil,
Feminism,
inspiration,
Jämställdhet,
Livet,
Personligt,
Samhälle
Inga kommentarer:
20 februari 2012
Jag är en utvandrare
Läser på DN att fler svenskar utvandrar nu än på Karl-Oskars och Kristinas tid. De flesta tar sig till grannländerna och väldigt många emigrerar till okänt land. Jag finns säkerligen med i statistiken över utvandrare till Frankrike som hamnar på 11:e plats. I alla fall så hittar CSN och PPM mig. Total lycka.
4 december 2011
En fördel med Paris
När vinbehovet sätter in kan man också beställa hem diverse drycker eller festsnacks så leverar Epinight på ett kick! Och det är helt lagligt såklart.
20 november 2011
Här är jag
Tittar på alla säsonger av Mad Men (så härligt att se alla dessa rökande och drickande människor som förföljs av sitt förflutna)
Dricker mycket vin (flykten från tråkigheten och ensamheten. Alltid kul men extrakul när jag köper bra viner)
Försöker laga komplicerade nya maträtter (för att få utlopp för min kreativa sida eftersom jag inte orkar skriva)
Funderar på att starta en matklubb (bättre att äta havregrynsgröt tillsammans än oxfilé själv)
Går på kongolesisk dans (vilken kliché men ack så frigörande det är) (när jag har tillräckligt med kraft för att motivera mig att gå dit vill säga)
Går på yoga (balsam för själen som det heter)
Tänker som, Maria Sveland påpekade i radion en dag, varför dricker jag inte the på morgonen (utan bälver i mig giftigt kaffe istället)
Känner mig stucken av den så kallade ensamhetsångesten (början till acceptans att det är slut med min konstnär)
Tycker att min psykolog känns torr och kylig och inte uppskattar mig (när ska det gå upp för mig att hon inte ska bli min vän ändå)
Läser pyskologiska essäer (som ett led i mitt välbefinnande och tänker att jag ska kunna lära min psykolog nya saker)
Känner ett sting av avundsjuka när en vän får diagnosen Depression (när ska jag få ett ord som passar mig)
Vet att vägen till harmoni inte går via fast anställning (svår balansgång det där)
Gör av med mer pengar än jag har (varför är det inte roligt att göra gratissaker)
Lyssnar på radio (P1 På minuten när jag känner Sverigesaknad)
Tittar på realityserier på TV3 (för att låtsas att jag är någon annan)
Promenerar på ställen jag inte har promenerat på (för att gå på upptäcktsfärd)
Dricker mycket vin (flykten från tråkigheten och ensamheten. Alltid kul men extrakul när jag köper bra viner)
Försöker laga komplicerade nya maträtter (för att få utlopp för min kreativa sida eftersom jag inte orkar skriva)
Funderar på att starta en matklubb (bättre att äta havregrynsgröt tillsammans än oxfilé själv)
Går på kongolesisk dans (vilken kliché men ack så frigörande det är) (när jag har tillräckligt med kraft för att motivera mig att gå dit vill säga)
Går på yoga (balsam för själen som det heter)
Tänker som, Maria Sveland påpekade i radion en dag, varför dricker jag inte the på morgonen (utan bälver i mig giftigt kaffe istället)
Känner mig stucken av den så kallade ensamhetsångesten (början till acceptans att det är slut med min konstnär)
Tycker att min psykolog känns torr och kylig och inte uppskattar mig (när ska det gå upp för mig att hon inte ska bli min vän ändå)
Läser pyskologiska essäer (som ett led i mitt välbefinnande och tänker att jag ska kunna lära min psykolog nya saker)
Känner ett sting av avundsjuka när en vän får diagnosen Depression (när ska jag få ett ord som passar mig)
Vet att vägen till harmoni inte går via fast anställning (svår balansgång det där)
Gör av med mer pengar än jag har (varför är det inte roligt att göra gratissaker)
Lyssnar på radio (P1 På minuten när jag känner Sverigesaknad)
Tittar på realityserier på TV3 (för att låtsas att jag är någon annan)
Promenerar på ställen jag inte har promenerat på (för att gå på upptäcktsfärd)
Upplagd av
Anna Mezey
kl.
16:31
KATEGORIER:
Exil,
Grubbel,
Livet,
Paris,
Personligt,
Perspektiv,
Psykologi
Inga kommentarer:
6 juni 2011
Mitt körkort och jag del 2
Ett aprikosfärgat kuvert låg i min brevlåda. Stämplat från polisen. En snirlig handstil hade skrivit ut min adress. Det känns avancerat att någon sitter och skriver för hand alla adresser. Men jag har äntligen fått min kallelse till att hämta ut mitt franska körkort. Brevet är daterat den 23 maj med ärendet "Echange de votre permis de conduire suédois contre un titre de ciruclation français".
Det ska bli spännande att se om jag får ett plastkort enligt de europeiska normerna eller ett franskt körkort i form av en rosa folder med mitt faststämplade foto på som hädanefter är giltigt livet ut. Med samma foto. Det där trötta bleka fotot.
Jag får dock inte komma förrän den 13 juli. Det passar ju bra sådär mitt under semestern. Och igen måste jag lämna in alla papper jag redan en gång har lämnat in.
Det ska bli spännande att se om jag får ett plastkort enligt de europeiska normerna eller ett franskt körkort i form av en rosa folder med mitt faststämplade foto på som hädanefter är giltigt livet ut. Med samma foto. Det där trötta bleka fotot.
Jag får dock inte komma förrän den 13 juli. Det passar ju bra sådär mitt under semestern. Och igen måste jag lämna in alla papper jag redan en gång har lämnat in.
1 april 2011
Mitt körkort och jag
Någonstans långt i bakhuvudet visste jag att mitt körkort skulle gå ut i oktober 2010 men det var ingenting jag orkade ta tag i och jag lät mina hjärnceller bekymra sig om andra saker.
Så kom december och jag kom på att jag nog borde fixa ett nytt körkort. En titt in på ambassadens hemsida för att kolla upp hur proceduren skulle utföras. Hej hopp ny lag från 1 december som säger att som utlandsboende måste du hädanefter förnya ditt körkort i staten där du bor. Suck tänkte jag och såg de långa köerna och allt pappersskit som hör fransk administration till framför mig. Vilket såklart gjorde att jag sköt på det hela lite till.
I januari lyckades jag ta reda på via franska departementspolisens hemsida vilka papper jag behövde och kunde till och med skriva ut min ansökan. Bra tänkte jag. Nu skulle jag bara ta foton och ta mig i kragen och cykla dit en fredag när jag var ledig. Men jag hade aldrig tillräckligt med mod för att använda min ledighet till något sådant ansträngande.
Så åkte jag och min kära vän Rebecka på biltripp ut till kusten för att få lite ren havsluft i lungorna. Vägen dit var dimmig och regnig. GPSen dirigerade oss via småvägar och jag blev på dåligt humör och var väldigt kissnödig och jag trodde aldrig att vi skulle komma fram. Efter 2 timmar hade vi kört ungefär 50 km av de 220. Dimman tätnade alltmer men det struntade jag i och gasade på, ensamma som vi var på landsvägen någonstans i Normandie, och blev på ännu sämre humör när jag fick en blixt i mitt ansikte och förstod att den automatiska radarn hade fångat mig. Jag hade tydligen kört i 100 på en 90-väg fick jag veta när boten kom med posten till mitt jobb (ja, det var jobbilen). Jag hade också kört 5 km för fort för att klara mig undan att bli prickad. Så nu var jag i vilket fall som helst, enligt fransk lag, tvungen att byta mitt svenska körkort till ett franskt.
Med tanke på hur petig den franska byråkratin är tänkte jag att det är bäst att jag skaffar ett intyg från Sverige om att jag är berättigad ett körkort eftersom om det svenska officiellt sett hade gått ut (för i Frankrike behöver man ALDRIG förnya sitt körkort. Så ditt utseende vid 18 års ålder gäller fortfarande när du har blivit pensionär). Lite ambassadsamtal igen och jag får efter några turer en auktoriserad översättning av Transportstyrelsens intyg. Det gick i och för sig väldigt smidigt.
En lördag förmiddag en och halv månad senare kände jag mig tillräckligt beslutsam för att gå till "Photo Service", bara precis nere på gatan utanför min lägenhet, för att bli fotograferad. Jag piffade upp mitt vinterbleka ansikte med lite rött läppstift och blev förevigad mot en vit bakgrund som framhävde min uttryckslösa uppsyn.
Jag var ändå nöjd över att jag hade kommit så här långt. Det blev slutet av mars och jag hade via jobbet vägarna förbi polishuset som har hand om körkortshandlingar. Jag tänkte smart att jag äter min lunch medan jag väntar. Men jag fick inte ens en kölapp eftersom jag saknade ett papper som intygar att jag tillhör Paris stad administration (en elräkning till exempel). Suck tänkte jag men fick en lista med alla papper jag behövde för en komplett ansökan om förnyelse av körkort.
Denna gång gick det bara en vecka innan jag försökte på nytt.
Hela veckan laddade jag inför fredagen då jag minsann då skulle cykla till polishuset och förnya mitt körkort. Jag tog med en bok för jag visste ju att jag skulle behöva tillbringa en bra stund i den administrativa världen. Klockan halv elva anlände jag och när det var min tur att få kölapp visade jag snällt upp alla mina papper. Men NEJ! Jag hade inte ett papper som bevisar att jag bor i Frankrike sedan mer än 6 månader. Men, säger jag till tjejen i luckan, er kollega förra veckan gav mig en lista på vad jag behövde och titta, det intyget är överstruket visar jag. Nej, det är det som står ovanför som är överstruket. Jaha säger jag och svär och muttrar och väntar med att skrika FITTFRANKRIKE tills jag kommer ut ur polishuset (annars hade jag riskerat att bli portad).
Min lilla cykel och jag trampar hem igen. Jag rotar fram en lönespecifikation från oktober, går ner till posten, tar en kopia och cyklar beslutsamt tillbaka.
Jag är lite nervös när det blir min tur att få en kölapp. Men den här gången går det vägen! Alla papper är rätt! Jag får sitta ner och vänta. Minst två timmar sa killen som gav mig kölappen. Klockan är 12h41. Jag läser. Dricker en kaffe. Tittar på alla som väntar. Minst hälften får vända igen för deras dossier är inte komplett. Det är nästan begravningstämning. Alla sitter tysta. Ingen pratar. Alla bara väntar men hajar till så fort ett nytt nummer ropas ut. Klockan tre börjar jag bli orolig att jag inte ska hinna bli uppropad innan de stänger. Plötsligt blir det lite dramatik. En arrogant kille pratar onaturligt högt i sin mobil och blir tillsagd av en väntande tjej att snälla, prata lite lägre. Det var mer än han tålde och han står och tuppar sig och gormar och hotar för att sedan bli bortförd i protest av tillkallade poliser. Ja, vi är ju ändå i ett polishus.
Sen är det nästan min tur. Två nummer till. Klockan slår fyra och JIPPI!!!!!!! Alldeles exalterad går jag fram till ett bås och ger mina papper. Jag får fylla i ännu ett papper. Mannen tar några fotokopior på mina papper och säger "ok, det ser bra ut, du kan gå hem i lugn och ro nu. Du får en kallelse om att hämta ut ditt nya körkort per post runt den 20 juli".
Jaha. Det var det. Det var inget aprilskämt. I ett land med 60 miljoner tar allt sin lilla tid. Fortsättning följer om fyra månader.
Så kom december och jag kom på att jag nog borde fixa ett nytt körkort. En titt in på ambassadens hemsida för att kolla upp hur proceduren skulle utföras. Hej hopp ny lag från 1 december som säger att som utlandsboende måste du hädanefter förnya ditt körkort i staten där du bor. Suck tänkte jag och såg de långa köerna och allt pappersskit som hör fransk administration till framför mig. Vilket såklart gjorde att jag sköt på det hela lite till.
I januari lyckades jag ta reda på via franska departementspolisens hemsida vilka papper jag behövde och kunde till och med skriva ut min ansökan. Bra tänkte jag. Nu skulle jag bara ta foton och ta mig i kragen och cykla dit en fredag när jag var ledig. Men jag hade aldrig tillräckligt med mod för att använda min ledighet till något sådant ansträngande.
Så åkte jag och min kära vän Rebecka på biltripp ut till kusten för att få lite ren havsluft i lungorna. Vägen dit var dimmig och regnig. GPSen dirigerade oss via småvägar och jag blev på dåligt humör och var väldigt kissnödig och jag trodde aldrig att vi skulle komma fram. Efter 2 timmar hade vi kört ungefär 50 km av de 220. Dimman tätnade alltmer men det struntade jag i och gasade på, ensamma som vi var på landsvägen någonstans i Normandie, och blev på ännu sämre humör när jag fick en blixt i mitt ansikte och förstod att den automatiska radarn hade fångat mig. Jag hade tydligen kört i 100 på en 90-väg fick jag veta när boten kom med posten till mitt jobb (ja, det var jobbilen). Jag hade också kört 5 km för fort för att klara mig undan att bli prickad. Så nu var jag i vilket fall som helst, enligt fransk lag, tvungen att byta mitt svenska körkort till ett franskt.
Med tanke på hur petig den franska byråkratin är tänkte jag att det är bäst att jag skaffar ett intyg från Sverige om att jag är berättigad ett körkort eftersom om det svenska officiellt sett hade gått ut (för i Frankrike behöver man ALDRIG förnya sitt körkort. Så ditt utseende vid 18 års ålder gäller fortfarande när du har blivit pensionär). Lite ambassadsamtal igen och jag får efter några turer en auktoriserad översättning av Transportstyrelsens intyg. Det gick i och för sig väldigt smidigt.
En lördag förmiddag en och halv månad senare kände jag mig tillräckligt beslutsam för att gå till "Photo Service", bara precis nere på gatan utanför min lägenhet, för att bli fotograferad. Jag piffade upp mitt vinterbleka ansikte med lite rött läppstift och blev förevigad mot en vit bakgrund som framhävde min uttryckslösa uppsyn.
Jag var ändå nöjd över att jag hade kommit så här långt. Det blev slutet av mars och jag hade via jobbet vägarna förbi polishuset som har hand om körkortshandlingar. Jag tänkte smart att jag äter min lunch medan jag väntar. Men jag fick inte ens en kölapp eftersom jag saknade ett papper som intygar att jag tillhör Paris stad administration (en elräkning till exempel). Suck tänkte jag men fick en lista med alla papper jag behövde för en komplett ansökan om förnyelse av körkort.
Denna gång gick det bara en vecka innan jag försökte på nytt.
Hela veckan laddade jag inför fredagen då jag minsann då skulle cykla till polishuset och förnya mitt körkort. Jag tog med en bok för jag visste ju att jag skulle behöva tillbringa en bra stund i den administrativa världen. Klockan halv elva anlände jag och när det var min tur att få kölapp visade jag snällt upp alla mina papper. Men NEJ! Jag hade inte ett papper som bevisar att jag bor i Frankrike sedan mer än 6 månader. Men, säger jag till tjejen i luckan, er kollega förra veckan gav mig en lista på vad jag behövde och titta, det intyget är överstruket visar jag. Nej, det är det som står ovanför som är överstruket. Jaha säger jag och svär och muttrar och väntar med att skrika FITTFRANKRIKE tills jag kommer ut ur polishuset (annars hade jag riskerat att bli portad).
Min lilla cykel och jag trampar hem igen. Jag rotar fram en lönespecifikation från oktober, går ner till posten, tar en kopia och cyklar beslutsamt tillbaka.
Jag är lite nervös när det blir min tur att få en kölapp. Men den här gången går det vägen! Alla papper är rätt! Jag får sitta ner och vänta. Minst två timmar sa killen som gav mig kölappen. Klockan är 12h41. Jag läser. Dricker en kaffe. Tittar på alla som väntar. Minst hälften får vända igen för deras dossier är inte komplett. Det är nästan begravningstämning. Alla sitter tysta. Ingen pratar. Alla bara väntar men hajar till så fort ett nytt nummer ropas ut. Klockan tre börjar jag bli orolig att jag inte ska hinna bli uppropad innan de stänger. Plötsligt blir det lite dramatik. En arrogant kille pratar onaturligt högt i sin mobil och blir tillsagd av en väntande tjej att snälla, prata lite lägre. Det var mer än han tålde och han står och tuppar sig och gormar och hotar för att sedan bli bortförd i protest av tillkallade poliser. Ja, vi är ju ändå i ett polishus.
Sen är det nästan min tur. Två nummer till. Klockan slår fyra och JIPPI!!!!!!! Alldeles exalterad går jag fram till ett bås och ger mina papper. Jag får fylla i ännu ett papper. Mannen tar några fotokopior på mina papper och säger "ok, det ser bra ut, du kan gå hem i lugn och ro nu. Du får en kallelse om att hämta ut ditt nya körkort per post runt den 20 juli".
Jaha. Det var det. Det var inget aprilskämt. I ett land med 60 miljoner tar allt sin lilla tid. Fortsättning följer om fyra månader.
Upplagd av
Anna Mezey
kl.
23:23
KATEGORIER:
Exil,
Frankrike,
Klagosång,
Paris,
Psykologi,
Undergång
4 kommentarer:
6 mars 2011
Mischmasch
Vågskålen väger över på den negativa sidan idag. Balans vad är det? Det är söndag och strålande sol. Jag orkar inte gå ut. Det kanske jag borde göra. Men ack, alla dessa måsten som mest tillför dåligt samvete. Sitter bara och har ångest över att jag ska jobba imorgon. Tänker samtidigt att jag inte vill göra ett inlägg som bara innehåller klagan. Men jag kommer känna mig några gram negativitet lättare efter jag har tryckt på publicera inlägg.
Ja, den här bloggen står ju mest för en viss egocentrisk dimension som jag inte får utlopp för annars. För mitt liv består till största del av mitt jobb där jag håller i ett tjugotal projekt med drygt femtio huvudaktörer som jag måste ha koll på och medla emellan. Mitt ego får sig en kick när jag har lyckats lösa diverse problem och det är i och för sig väldigt ofta som problem uppstår men det är ju samtidigt väldigt betungande.
Jag frågar ofta mig själv om jag är gjord för mitt yrke är det här jag ska ägna mig åt och svaret blir nästan alltid nej, jag behöver något mer harmoniskt, något mindre krävande, mindre utåtriktat, friare så att jag kan skapa tid och energi till personliga projekt.
Men samtidigt, mitt jobb innebär en identitet som medför en viss status som i omvärldens ögon är intressant och spännande samt i linje med min utbildning (sociologsucker). Och jag håller ju med. Jag har för övrigt ett mycket snyggt visitkort.
Vad är det då som gnager så intensivt? Vad är det som gör det så djävla knivigt och svårt att ta avstånd från den världen? Ja, ett enkelt svar är ju att jag behöver leva och betala min ockerhyra. Hur hitta balans i ett samhälle som inte ger några alternativ? Eller mer ett samhälle där jag trots allt har ett tillräckligt bekvämt liv för att inte ha mod till att ändra på det... Bli tillräckligt stark och orädd för att bryta mönster som jag inte passar in i. Gå utanför den ram som heter jobbaätasova eller snarare sätta in den trion i en ram som jag skapar.
Min kommande uppgift.
Ja, den här bloggen står ju mest för en viss egocentrisk dimension som jag inte får utlopp för annars. För mitt liv består till största del av mitt jobb där jag håller i ett tjugotal projekt med drygt femtio huvudaktörer som jag måste ha koll på och medla emellan. Mitt ego får sig en kick när jag har lyckats lösa diverse problem och det är i och för sig väldigt ofta som problem uppstår men det är ju samtidigt väldigt betungande.
Jag frågar ofta mig själv om jag är gjord för mitt yrke är det här jag ska ägna mig åt och svaret blir nästan alltid nej, jag behöver något mer harmoniskt, något mindre krävande, mindre utåtriktat, friare så att jag kan skapa tid och energi till personliga projekt.
Men samtidigt, mitt jobb innebär en identitet som medför en viss status som i omvärldens ögon är intressant och spännande samt i linje med min utbildning (sociologsucker). Och jag håller ju med. Jag har för övrigt ett mycket snyggt visitkort.
Vad är det då som gnager så intensivt? Vad är det som gör det så djävla knivigt och svårt att ta avstånd från den världen? Ja, ett enkelt svar är ju att jag behöver leva och betala min ockerhyra. Hur hitta balans i ett samhälle som inte ger några alternativ? Eller mer ett samhälle där jag trots allt har ett tillräckligt bekvämt liv för att inte ha mod till att ändra på det... Bli tillräckligt stark och orädd för att bryta mönster som jag inte passar in i. Gå utanför den ram som heter jobbaätasova eller snarare sätta in den trion i en ram som jag skapar.
Min kommande uppgift.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

