Kungliga handslag.

Jag hade kunnat kommentera det politiska läget i Frankrike eller regeringskrisen i Sverige i samband med kungaparets officiella statsbesök.

Men nej, jag bjuder på lite lättsam underhållning istället, det passar mig bättre dessa dagar.

Jag har nu något gemensamt med Zlatan Ibrahimovic. Vi har båda skakat hand med både kungen och drottningen. Kanske att Zlatan har lite mer credd i kungens ögon men Silvia verkar inte göra någon skillnad. Hon log lika ljuvligt och intresserat åt alla.

Japp, kungen och drottningen är på statsbesök i Frankrike och i tisdags eftermiddag ordnades det mingel av svenska ambassaden på Svenska institutet. Och jag var inbjuden...! Blev mäkta förvånad när jag fick en personlig inbjudan (Anna Mezey et son conjoint) via mail med kungligt emblem. Utan att varken vara motståndare eller medhållare till det svenska kungahuset ville jag inte missa möjligheten till att få se knugen och dronningen in real life. Undrade om jag skulle känna mig utvald. Fick sedan veta att alla utlandsboende blir naturligt inbjudna när Tjabo och Silvia kommer på statsbesök. Så jag var inte så utvald. Men det gör inget. Frågade min skådespelare om han var intresserad av möta det svenska kungaparet. Ja! Ett tillfälle att ta fram kostymen.

Ers majestät, sa jag och sträckte fram handen. Kanske att jag neg till lite, den möjligheten hade vi fått instruktioner om. Jag såg kungen in i ögonen och log, noterade hans rödtonade näsa och ganska så lama handslag. Han såg inte ut att tycka det var speciellt roligt att skaka hand med Parissvenskar, men alla jobb är ju inte roliga. Dock hade han skrattat till när en svensklärare från Sorbonne hälsade till honom från sina studenter. Jag tog ett steg till vänster och fick ta emot Silvias hand tillsammans med ett leende. Hennes handslag var mjukt och förtroendeingivande. De har gjort det här förut... det märks.

Efteråt följde en cocktail i utställningssalen på institutet. Kungen och Silvia kom ner och minglade. Jag stod så smidigt till att Silvia började pratade med mig! Plötsligt kände jag mig utvald bland de 300 inbjudna... Och bebisen i min mage har nu fått kunglig välsignelse, det känns mycket tryggt.
 
Tyvärr fick man ju inte ta några kort... ambassaden var rädda för alltför många selfies. Men det såg ut ungefär så här minus ytterkläder och Zlatan:

Utrensning.

Det stod en röd gammal lampa på min gård. Mina ögon glimrade och jag tänkte åh vilken fin lampa, den kommer att passa bra hos mig. Damma av den och därmed få in lite snygg industridesign i min loppislägenhet.

Två byggarbetare hade ställt den där tillsammans med mycket annat bråte som rensats ut ur en lägenhet. Jag frågade om allting skulle slängas och om jag således kunde ta lampan. Den ena byggarbetaren frågade om jag behövde lampan. Jag förstod inte vad han sa och bad honom upprepa. Om jag behövde lampan?

Nej, såklart att jag inte behövde lampan. Men jag ville ha den.

För honom var det alltså naturligt att fråga om mina behov medan min första reaktion var att vilja ha den. Jag blev någonstans lite rörd av hans sätt att resonera och skämdes snabbt av min hagalenhet. Men jag styrdes av mitt begär och gick därmed upp de fem trapporna med lampan i högsta hugg.

Torkade av min nyförvärvade skönhet medan min svaghet för heminredning (finns det något mer tröttsamt ord?) fick sig en uppmuntrande klapp på axeln. Girighetsdjävulen dansade ett varv medan jag tänkte att åh, den är nog värd pengar den här lampan. Funderade på var jag skulle placera min värdefulla gratislampa.

Tålmodigt vandrade jag runt i mina trettioen kvadratmeter och sökte efter den rätta platsen. Förgäves faktiskt. Det visade sig att jag inte alls har någon plats för den här lampan.

Det är väl ingen hemlighet för varje tänkande människa att vi (väst/nord) lever i ett materialistiskt samhälle som kokar av överflöd. Ändå har vi så svårt att stoppa oss själva. Ändra våra konsumtionsbeteenden. Ändra våra beteenden kort och gott.

Separera behov från begär.

Rensa oss själva istället för att fortsätta fylla på.

Nu står lampan i ett hörn och stirrar på mig. Skinande röd. Men den röda färgen är påmålad och lampan är inte alls ett originalfynd från forna industritider.

Bara en ful påminnelse om att jag vill ha.

Moralkakan.

Politisk anekdot:
Den franska budgetministern Jérôme Cahuzacs schweiziska banksynder höll inte i längden. I ett försök att rädda sitt skinn ljög (den numera före detta ministern) Cahuzac för presidenten. Skinnet räddades från journalisternas grävande. Men så fortsatte journalisterna att gräva lite till. Och Cahuzac gav ej upp hoppet om att rädda sitt skinn. Varav på han ljög lite till, även för folket. Nu ligger dock alla korten på bordet och Cahuzac har erkänt. Han är sedan två dagar även officiellt utesluten ur partiet.

Personlig anekdot:
Imorse parfymerade jag mig samtidigt som jag drack morgonkaffe ur en gulblommig mugg. Jag ljög stilla för mig själv om hur effektiv jag var som gjorde flera saker samtidigt. Och vips så svalde jag istället Chanel.

Alltså.

Ljug inte och försök aldrig göra mer än en sak på samma gång.

Blogout.

När jag började skriva så var ju tanken att jag skulle skriva precis det som står i rubriken. Ta en blogout alltså. För att jag behöver lära mig att koncentrera mig. Skapa tid för att gå in i min värld. Vilket är svårt med internet och med alla mina skärmar (jag har till och med gått så långt att jag införskaffat mig en iPhone, men det är en annan historia). Och en blogg går ju ut på att det konstant finns internet.

Så började jag fundera på om hur mänskligheten kan tänkas vara uppdelad. En uppdelning där det finns de som gör vad de tror på och kan bestämma sig för det (läs de som vågar), och de som inte tror på vad de gör och därmed inte kan bestämma sig för det (läs de som inte vågar). Därför hade jag bestämt mig för att inte göra blogginlägg på ett tag. För att istället fortsätta att skriva för mig själv och tro på vad jag gör. Man är vad man gör, eller hur är det nu? Efter min inspirerande skrivarkurs under den sega vintern har jag öppnat upp dörrar hos mig själv.

Men så tänker att jag är ett barn av vår tid. En tid där vi matas med att välmåendet ligger i att exponera sig för omvärlden.

"Jag syns därför är jag."

Samtidigt kämpar jag emot just det. Och bestämmer mig ju därför för att fortsätta blogga. För att fortsätta vara jag. Som jag är just nu. Att det handlar om att bestå. För mig själv.

Nästa stund tänker att jag är ett barn av min egen tid.
(Även om vi såklart lever med en tid som påverkar vad vi gör, det går inte att komma ifrån).

Och då förs mina tankar till psykoanalysen. Jag har bestämt mig för att betala massa pengar för att investera i mig själv. För att hitta, i och genom mig själv, vad som gör att jag är på ett visst sätt. Inte nödvändigtvis genom omvärlden eller vår tid (förvisso genom den tid som en gång har varit) men det handlar om att lära mig att förstå vad mina känslor grundar sig i och kunna analysera dem. Varför jag blir ledsen, upprörd, irriterad, arg, svartsjuk och så vidare över något (sällsynta analyser om varför jag blir glad över något haha). Och således efter några år tro på vad jag gör och därmed kunna bestämma mig för hur jag ska göra. Dagen då jag bestämmer mig för hur jag skall skriva färdigt min roman har ännu inte kommit. Och det är inte den här bloggen som skriver min roman. Men den gör att jag att fortsätter skriva lite till.

Så nu fortsätter jag att dricka Cha-Cha-Cha, en goda chardonnay från Pézenas. Lever med min tid och fortsätter tro på det jag gör.

Och att det råkar vara första april idag har ingenting med det jag har skrivit att göra.

Skönhetsmaraton.

Lördagkväll och intellektuell avsmak för mig själv.
Lösning: Titta på Top Model Sverige. Underbara intriger.

Söndagmorgon och ångest över dåligt tv-val.
Lösning: Läsa Haruki Murakami. Sådär tycker jag.

Måndag och ny vecka.
Lösning: Jobba. Projektleda. Jovars. Det knallar.

Tisdag. Onsdag. Torsdag
Upprepning av måndag.

Äntligen fredag. Ledig.

Lördag klockan 15.21.
Cirkeln är sluten.

Snöpaus.

Läge för en paus i snön. Sanda och salta.

Olydiga envisa Parisare. Uppmanas att stanna hemma. Att inte ta tåget eller bilen. För det går inte att komma fram. Isgator.

Men så skrapar de bort snön från sina bilar.
Sliriga gator tröttsamma bilister.
Övernattning i bilen.
Långtradare fastnar på vägarna.

Hoppas in i det sista att pendeltåget skall komma.
Även om SNCF* har meddelat att cirkulationen är obefintlig.
Ilska över trängsel på perrongen.
Förvåning över blanka avgångstider.

Sen börjar beskyllningarna.

Det är Metéo France**  fel. Trots att de sedan flera dagar tillbaka har informerat om kommande snöoväder. Ja, men de utfärdar ofta felvarningar heter det då.

Paris stad saltar inte tillräckligt. Betala mer skatt för att investera i snöröjningsutrustning? Nej tack ekar det.

I Österrike och Schweiz hanterar de snötrafiken jättebra. Det kallas även vinterdäck, säger svenskar i Paris.

Rundgång i snön. Ditt fel. Gudinanns fel. Frukthandlarens fel. Molnens fel. Snöskornas fel.
Alltid någon annans fel, sa snöänglarna.

Parkeringsutsikt.

*de statliga järnvägarna
**typ SMHI

Imitation utan allvar.

Idag är en sådan där dag då jag inte försöker ta mig själv på så stort allvar. Jag jobbar för att de dagarna ska bli fler och fler. Allt blir liksom lite lättare då. Därför bjuder jag idag på ett frågeformulär som jag hittade i den svenska blogosfären, från Mymlans blogg som i sin tur hade snappat upp den från en annan blogg av en man som jag aldrig har hört talas om. Men kanske att han är känd i Sverige denne Andreas Ekström? Det är väldigt många frågor, så jag säger som Andreas, välj några eller stäng fönstret nu. Eller läs allihop om du inte har något bättre för dig.


1. Hur gammal är du?
32

2. Hur gammal känner du dig?
Som 32

3. Vad har du gjort i dag?
Lyssnat på radio och därmed funderat på vilken buzz den franska juristen och filosofen Marcela Iacubs kommande bok om hennes relation med Dominique Strauss-Khan kommer att få. Hon utvecklar en teori om honom som halv gris, halv man. DSK har redan svarat surt.


4. Vilken film såg du senast?
Kyss mig. Det är så den heter tror jag? Jag gillade den.

5. Vem ringde du senast?
En tjej jag jobbar med som behövde ett telefonnummer till en lärare.

6. Är du besatt av någonting?
Skulle väl vara mig själv då. Av att vara harmonisk. Vilket är mycket lättare vara när jag inte känner mig så besatt av mig själv.

7. Är du rädd för blod?
Nja. Beror på i vilka mängder.

8. Beskriv platsen du befinner dig på just nu?
Jobbet. Sitter på mitt kontor med utsikt över en parkering. Här är ljust och ganska så trevligt.  Solen skiner och himlen är blå. Men parkeringen är grå.

9. Kan du nämna fem statsministrar under 1900-talet i Sverige?
Eh. Olof Palme. Ingvar Carlsson, Carl Bildt. Torbjörn Fälldin. Gösta Bohman? Usch. Jag kommer ju inte ens ihåg vad Palmes föregångare hette. Och Göran Persson hade jag hunnit glömma bort. Men jag kan definivt nämna fem franska presidenter under 1900-talet: Charles de Gaulle, François Mitterand, Jacques Chirac, Georges Pompidou, Valéry Giscard d'Estaing. Det blev sex.

10. Googlade du för att få fram svaret på föregående fråga?
Nej. Tage Erlander och Per Albin Hansson

11. Vilken färg är dominerande i din garderob?
Svart och mörkblått.

12. När vaknade du i dag?
Strax innan klockradion satte igång vid halv 8.

13. Vilken är din favorithögtid?
Har ingen speciell. Men jag tycker det är trevligt att fira jul.

14. Vart i världen skulle du vilja befinna dig just nu?
Helt ok där jag är. Men annars på en uteservering i Neapel där jag äter pasta och pasta och pasta och låtsas att jag kan napolitanska för att förstå vad alla runt omkring mig säger.

15. Nämn en plats i världen du besökt som du aldrig vill återvända till?
Oj vad svårt. Kanske Gekås i Ullared.

16. Hur vill du tillbringa din pension?
Med att fortsätta göra sådant jag tycker om att göra.

17. Vad lyssnar du på just nu?
Röster från parkeringen. Min kollega som mumlar för sig själv. Men jag lyssnar inte egentligen. Bakgrundsljud.

18. Har du någon gång brutit ett ben?
Nej.

19. Vilka fem saker vill du inte vara utan i ditt skafferi/kyl?
Yoghurt, hela tomater i burk, kaffe, mjölk, lök.

20. Vem är din favoritkändis?
Jag passar. Kommer inte på någon just nu. Eller jo. Erica Jong kan få kvala in.

21. Vad är du på för humör just nu?
Lite mellanhumör. Lite seg och lätt huvudvärk men vid gott mod.

22. Vilka världsdelar har du varit i?
Syd-Amerika, Central-Amerika, Sydost-Asien

23. Snarkar du?
Händer ibland tydligen.

24. Vilka yrken har du provat på?
Servitris, kock, bartender, diskare, telefonoperatör, guldköpare, rastvakt, kontorsråtta, kulturarbetare, översättare, seminarieanordnare, transkribent, intervjuare, projektledare...

25. Hur går du helst klädd?
Bekvämt och snyggt.

26. Vilket stjärntecken är du född i?
Tvillingarnas. Stämmer väl in, det här med dubbel natur och dubbel personlighet. Som hos de flesta egentligen. Men jag kan rättfärdiga det med att jag i alla fall tillhör det stjärntecken det är typiskt för.

27. Vilket är ditt favoritgodis?
Saltlakrits. I brist på saltlakrits där jag bor funkar även sötlakrits.

28. Vad sa du senast?
Till min chef att det heter kvinnors plats i samhället och inte kvinnans plats i samhället. Apropå vårt  program för skolprojekt nästa läsår, det bådar gott!

29. Vilket var ditt bästa ämne i skolan?
På låg och mellanstandiet var det allt. Sen blev det nog svenska och samhällskunskap.

30. Vad har du på dig just nu?
En ovanlig klänning för den är beigebrun och inte svart.

31. Vilken är din favoritaffär?
Monoprix (mataffär) och Comptoir des mots (bokhandel)

32. Vad har du för storlek i kläder?
Medium för det mesta.

33. Vad har du i dina fickor?
Har inga fickor på den här klänningen.

34. Vad köpte du senast?
Äppelkompott på Franprix

35. Hur många gånger har du flyttat?
Jättemånga gånger. Säkert 15. Minst. Men de senaste 2,5 åren har jag bott i samma lägenhet i samma stad.

36. Om du var fast ensam på en öde ö, vilka tre saker skulle du ta med?
Jag hoppas jag aldrig blir fast ensam på en öde ö trots min överlevnadsinstinkt.

37. Är du morgon- eller kvällsmänniska?
Just nu varken eller. Men tycker om att gå upp tidigt om jag har sovit bra.

38. Senaste filmen du såg på bio?
Oj oj det var så länge sedan jag var på bio. Det kan ha varit Les intouchables. En oväntad vänskap som den har blivit översatt till på svenska. Biobiljetter är tyvärr en utgift jag har varit tvungen att spara in på. Men jag önskar att jag snart börjar gå på bio igen.

39. Har du blivit sydd någon gång?
Ja, i foten. Det var en fruktansvärd upplevelse. Jag tackar fortfarande Annie som stod vid min sida på det thailändska sjukhuset.

40. Har du någon gång badat naken utomhus?
Ja några gånger tror jag bestämt.

41. Vad åt du till frukost?
Min ständiga yoghurt med äpple och müsli.

42. Hur såg ditt liv ut för tio år sedan?
Student vid Malmö Högskola med stora ambitioner om livet. Trodde jag var odödlig och att det var bäst om alla gjorde som jag. Pendlade mellan Frankrike och Sverige.

43. Har du någon gång åkt dit för fortkörning?
Ja, två gånger. En gång på en 90-väg då jag körde i 100. Det var dimma och regn och Rebecka och jag ville bara komma fram till klipporna i Normandie. Nästa gång var på en motorväg in mot Paris, jag körde i 100 istället för i 90. Böter och prick i körkortsregistret. Har för övrigt berättat om det första äventyret här och här

44. Vem gjorde senast något extra speciellt för dig?
Min konstnär som ställde sina innetofflor på tröskeln så jag kunde ta på dem på mina kalla fötter när jag kom ut ur badrummet.

45. Vart lägger du din mobiltelefon när du sover?
Avstängd i köket.

46. Vad var det sista du åt?
Haha säger som Mymlan, det sista hoppas jag att jag ännu inte har ätit, men det senaste jag åt var frukosten.

47. Vem är världens vackraste kvinna?
Det vet jag inte om jag kan svara på. Men Catherine Deneuve kanske. Eller Frida Kahlo.

48. Är du blyg?
Ibland ja. Ibland nej. Beror på dagsformen. Men oftast inte. Eller så är det rädd jag är ibland.

49. Vilken var den sista konserten du var på?
Samma som i frågan om det sista jag åt... Den senaste konserten jag var på var El Perro del Mar. Men nej, jag var ju på julkonsert i Madeleine-kyrkan och lyssnade på svenska och franska små barn som sjöng julsånger.

50. Vad heter du i andranamn?
Irén. Efter min farmor.

51. Har du varit med om en bilolycka?
Nja. Men jag blev lite lätt påkörd på rumpan av en bil när jag böjde mig ner för att knyta skorna en gång.

52. Har du något bevarat inom dig som ingen annan vet?
Ja. Eller beror på hur man ser det. Mina känslor är det ju bara jag som kan veta hur de känns. Även om jag ibland försöker förmedla dem.

53. Vilken är den roligaste träningsformen?
Träning har jag tyvärr aldrig sett som något roligt. Men jag gillar att cykla.

54. Har du några husdjur?
Nej, tvi vale.

55. Vill du gifta dig?
Jag är väldigt ambivalent inför den här frågan. Ja och nej. Mina känslor vill gifta sig (någon inpräntad normerad romantism) men inte mitt resonemang (äktenskapet känns förlegat och är ett gammal kvinnoförtryck). Ibland vill mina känslor inte gifta sig (mer romantiskt att bara vara ihop än att ingå ett kontrakt) och ibland resonerar jag att ingå äktenskap kan vara bra (på ett juridiskt plan om man har barn och så).

56. Var växte dina föräldrar upp?
Mamma i Veinge utanför Laholm, pappa i Hatvan en bra bit bort från Budapest.

57. Har du någon gång ringt polisen?
Ja. När jag blev lurad på pengar av en bedragerska vid disken på svenska caféet i Paris.

58. Har du svenskt ursprung?
Ja, men inte bara. En stor del av mig är ungersk. Finns lite tyskblod i släkten också. Och man kan säga att jag har fått en del nordamerikansk ursprung då många släktingar på mammas sida utvandrade i början av 1900-talet.

59. Har du, eller har haft, något smeknamn?
Har varit några olika. anna mesig, anna delamesej, anoushka, marci, ödönke, anna mesagge, annapanna, pandan, mezey.

60. Vilka är dina största svagheter?
Att länge ha trott att jag bara är stark.

Rätten till byxor.

Att saker och ting tar tid i Frankrike har jag aldrig förnekat.

Så därför kanske jag faktiskt inte blir förvånad över att kvinnor sedan 31 januari 2013 har laglig rätt att bära byxor. Fram till dess var det alltså straffbart för parisiska kvinnor att gå klädda i långbyxor. Detta dekret har ju varit bortglömt sedan länge och ingen höjer på ögonbrynen ens om de ser kvinnor i byxor. Men ändå.

För att gå tillbaka dit det en gång började...

Den 7 november 1880 signerade polisen i Paris ett dekret som bestämde hur kvinnor skulle vara klädda.

Les femmes ne puissent quitter les habits de [leur] sexe que pour cause de santé". Toute femme qui, après la publication de la présente ordonnance, s'habillerait en homme, sans avoir rempli les formalités prescrites, donnerait lieu de croire qu'elle aurait l'intention coupable d'abuser de son travestissement et serait transférée aux services de la préfecture de police

Fritt översatt står det ungefär så här:

Kvinnor får enbart klä sig i andra kläder än vad deras kön tillåter om hälsoskäl finns. Kvinnor som, efter utgivandet av detta dekret, klär sig som en man, utan att uppfylla formaliteterna, ger anledning att tro att hon har för avsikt att missbruka transvestism och kommer att bli vidareskickad till polisen.

Det har under de senaste åren gjorts några försök att stryka detta förbud ur lagen, men utan större framgång. Byxförbudet avfärdades som "juridisk arkeologi" och var ingen prioritet. När ministeriet för kvinnliga rättigheter etablerades på nytt i maj förra året kom byxförbudet upp på den politiska agendan igen.

Det har nu tack och lov blivit lagligt för kvinnor att klä sig i långbyxor.

Sen kan man ju fråga sig hur fria kvinnor är när det gäller att välja sina kläder. Iklädd en blommig klänning fick bostadsministern Cécile Duflot i somras till exempel stå ut med att bli visslad efter i riksdagen. Och enligt lagen om arbetsrätt har arbetsgivaren fortfarande rätt att tvinga kvinnor att bära kjol om denne tydligt kan rättfärdiga anledningarna. Hm.

Si j'étais une artiste / If I was an artiste

Finns mycket att roa sig med på det som heter Internet. Generera sin artistiska biografi till exempel. Bra att jag numera har en riktlinje för mina framtida alster. Om det nu var så att jag tvivlade. Gör din egen här!

Anna Mezey (°1980, Gothenbourg, Sweden) is an artist who works in a variety of media. By investigating language on a meta-level, Mezey creates work through labour-intensive processes which can be seen explicitly as a personal exorcism ritual. They are inspired by a nineteenth-century tradition of works, in which an ideal of ‘Fulfilled Absence’ was seen as the pinnacle. By referencing romanticism, grand-guignolesque black humour and symbolism, she tries to grasp language. Transformed into art, language becomes an ornament. At that moment, lots of ambiguities and indistinctnesses, which are inherent to the phenomenon, come to the surface.

Her artworks are characterised by the use of everyday objects in an atmosphere of middleclass mentality in which recognition plays an important role. By contesting the division between the realm of memory and the realm of experience, she absorbs the tradition of remembrance art into daily practice. This personal follow-up and revival of a past tradition is important as an act of meditation. 

Mezey's works are often classified as part of the new romantic movement because of the desire for the local in the unfolding globalized world. However, this reference is not intentional, as this kind of art is part of the collective memory. 

Consequently her works demonstrate how life extends beyond its own subjective limits and often tells a story about the effects of global cultural interaction over the latter half of the twentieth century. It challenges the binaries we continually reconstruct between Self and Other, between our own ‘cannibal’ and ‘civilized’ selves. By taking daily life as subject matter while commenting on the everyday aesthetic of middle class values, her works references post-colonial theory as well as the avant-garde or the post-modern and the left-wing democratic movement as a form of resistance against the logic of the capitalist market system. 

Her artworks focus on the inability of communication which is used to visualise reality, the attempt of dialogue, the dissonance between form and content and the dysfunctions of language. In short, the lack of clear references are key elements in the work. The possible seems true and the truth exists, but it has many faces, as Hanna Arendt cites from Franz Kafka.

 Anna Mezey currently lives and works in Paris.

Polis polis potatisgris.

Polishistorier.

Kul när de cyklar på sina blå polismountainbikes i gäng till exempel. Pedalar några varv runt place Gambetta. Och behöver rätta till batongen varje gång de stannar vid rödljus. Eller när de jagar någon iförda rollerblades. Fint också när de eskorterar Paris rally på blades. Kan även dra på smilbanden när de tuffar omkring på sina minimopeder. Försöker jaga. Intressant när de spanar trafikförbrytare vid Porte de Bagnolet. Jag fattar inte att bilisterna aldrig kommer ihåg att de alltid står där för kontroll. Men det roligaste är när de ser ut som en dirigent i vägkorsningar och visselpipan låter som en ostämd flöjt.

Jag skulle bra gärna vilja veta hur de får lära sig att ta sig an trafikuppgiften.

Aldrig

Kontentan av tillvaron är att aldrig sluta läsa. Aldrig sluta tänka. Aldrig sluta fundera. Aldrig sluta filosofera. Aldrig sluta reflektera. Men man ska ju aldrig säga aldrig. Så ibland tittar jag på Top Model Sverige. Eller varje vecka såklart. Och äter en köpt pizza. Inte varje vecka. Men kanske varannan. Och känner att ibland är livet allt enkelt.

Fransk kuriosa

Jag hyllar slösurfandet. Har trillat över mycket kuriosa idag. Till exempel att ordet homsexualitet myntades av ungersk-österrikaren Károly Mária Kertbeny i mitten av 1800-talet. Intressant med tanke på hur Ungern idag mest bedriver häxjakt mot homosexuella där premiärministern stoltserar med kristna moraliska värderingar som grund för den ungerska identiteten. Även om jag faktiskt blev glad när jag läste den här artikeln då jag kände att Le Monde försökte rätta till sina tidigare misstag då de, som de flesta andra utländska media, har tryckt ner Ungern och gottat sig i att ha en syndabock att slå på utan att en enda gång ens försöka förstå läget i Ungern genom att väga in sovjetkommunismen och post-kommunismen. Eller det Habsburgska väldet för den delen. Det vill säga många sekel och tilll med århundrade av förtryck.

Eller att det i den chica Parisförorten Suresnes finns en jämställdhetsansvarig på kommunhuset. Att hon har ett mycket svenskklingande namn gör det hela mer förståeligt. Jag inser hur långt Sverige har kommit när det gäller att föra en konkret jämställdhetspolitik. Franska samhället befinner sig ljusår ifrån rådande svensk konsensus. Men det blev i alla fall rabalder och protester gentemot filmen  Les Infidèles och dess affich men som då redan visades censurerad eller ändrad från de ursprungliga afficherna.


Igår möttes jag konstant av män som alla bar en blombukett. Den här kampanjen kanske kan få män att diska istället för att köpa blommor eftersom 80% av hushållsuppgifterna fortfarande utförs av kvinnor som också tar hand om barnen dubbelt så mycket som de franska männen och detta anses helt NORMALT.

Därför blev jag mäkta förvånad när jag läste om könsskillnader i hjärnan på DN Vetenskap. Jag trodde det var förlegat att betona skillnader mellan kvinnor och män. Men ok. Jag får lära mig att män har lättare för att bygga ihop en IKEA-möbel än kvinnor. Vilken tur att jag här i Frankrike inte behöver bekymra mig om det eftersom alla utgår från att jag kan sätta ihop de famösa IKEA-möblerna eftersom jag är svensk.

En fördel med Paris

När vinbehovet sätter in kan man också beställa hem diverse drycker eller festsnacks så leverar Epinight på ett kick! Och det är helt lagligt såklart.

Ordbajs

Bor i Paris på en gata som är full med hundbajs. Kan lite om mycket och har en splittrad personlighet. Kan inte leva utan min cykel eller handkräm. Vaknar alltid på natten för att dricka vatten och kissa.