Moralkakan.

Politisk anekdot:
Den franska budgetministern Jérôme Cahuzacs schweiziska banksynder höll inte i längden. I ett försök att rädda sitt skinn ljög (den numera före detta ministern) Cahuzac för presidenten. Skinnet räddades från journalisternas grävande. Men så fortsatte journalisterna att gräva lite till. Och Cahuzac gav ej upp hoppet om att rädda sitt skinn. Varav på han ljög lite till, även för folket. Nu ligger dock alla korten på bordet och Cahuzac har erkänt. Han är sedan två dagar även officiellt utesluten ur partiet.

Personlig anekdot:
Imorse parfymerade jag mig samtidigt som jag drack morgonkaffe ur en gulblommig mugg. Jag ljög stilla för mig själv om hur effektiv jag var som gjorde flera saker samtidigt. Och vips så svalde jag istället Chanel.

Alltså.

Ljug inte och försök aldrig göra mer än en sak på samma gång.

Att bestämma sig.

Livet självt är en roman i sig. Så därför fortsätter jag slänga ut små bitar av mig själv här. För det är först när ord hamnar på papper eller på skärm som de betyder något.
 
Läser samtidigt igenom olika texter jag har skrivit. Tänker att jag egentligen kanske borde lägga in växeln som kopplar på redigeringsfasen? Att jag inte alls ska skriva en roman, men faktiskt knyta ihop det material jag redan har. Det är det som är att bestämma sig. Men nej. Jag ljuger för mig själv när jag säger så. Jag får ju det att låta som jag har en halvfärdig roman i datorn. Det blir som med statusuppdateringarna på Facebook, där alla lever ett flärdfullt liv.

Och jag har ju inte en halvfärdig roman i byrålådan eller datorn. Möjligen en färdig dikt. Eller? Det kan ju vara en kortroman. Den franska inspirerande författaren och konstnären Valérie Mréjen använder sig ungefär av 15 000 ord. Ingen episk roman direkt. Men sammansatta ord som formar en berättelse. Om livets banala ting.

Så återigen. Det handlar bara om att bestämma sig. Och inte försöka vara flärdfull.

Madame iPad.

Om jag skall tro på allt jag hör så kommer mitt liv bli mycket enklare nu för jag har fått en iPad. Än så länge tillbringar jag mer tid att leta efter roliga och behövliga appar istället för att faktiskt använda de nyttiga och underhållande appar jag redan har. Inte alls enkelt. Mätt vill ha mer liksom. Aldrig vara nöjd. Till på köpet vill jag än så länge bara ladda ner sådana appar som är gratis. Kanske det som kallas girighet. Förvisso en evig mänsklig egenskap men som förstärks i det nedladdningsbara samhället. Gratis är gott. Eller så lever jag med tiden. Detta 2013 som annars började så fint med läsa mer, skriva mer, papper, böcker, penna... Så går jag och blir ett digitalt app-offer istället. Verkligen inte enkelt.

Dock mycket enkelt att ta bilder med min iPad.

Bodil och böckerna.

Fick Så gör jag - Konsten att skriva av Bodil Malmsten i julklapp (i Ungern där jag befinner mig nu är det för övrigt inte tomten som delar ut klapparna utan Jesus smyger in under natten den 24 och lägger paket under granen som man får öppna på juldagsmorgonen...), och känner att jag fått en till bibel att inspireras av (andra biblar har jag skrivit om bland annat här, här och här).

I Bodils bok heter ett kapitel "De besläktade" där hon berättar om vikten av att konstruera sin bokfamilj. Kan liknas vid en massa personer i form av böcker  man är besläktad med för att man har dem i sin bokhylla...

Var och en har sin boksläkt, jag har min, du har din, dina favoritböcker genom livet, då och nu, och det är din bokfamilj. Sambandet, blodsbandet mellan böckerna i en bokfamilj vet bara läsaren. 

Jag har alltid tyckt det är spännande att titta i andra människors bokhyllor, man får en ganska så bra uppfattning om vem någon är genom att kolla litteraturtitlar och författare. För det är ju lite så, du är vad du läser. Även om det bara är ägaren själv som vet varför just den eller den boken står i hyllan.

I alla fall. Nu blir min första uppgift att sätta ihop och tänka igenom min egen bokfamilj för att se

...hur det skrivna hänger ihop, blodsbanden som förenar en tecknad serie med en klassiker, med en nyskriven bok, med [m]ig själv.

Att min bokfamilj är spräcklig känns genast mycket mer spännande. Bodil ingår såklart.

PS. Fin recension av boken finns till exempel att läsa här (Tidningen Kulturen).

Yoga mig istället för droga mig

Så mycket lättare att leta efter sig själv när det är fint väder. Man ser plötsligt så mycket längre. Utan att vilja stoppa huvudet fullt med dun. Ljuset ger balans. Yoga-läraren säger det. Sant. Hjärnan klarnar efter vinterdvalan. I vilken kroppen gick så långsamt men samtidigt sprang så att tiden skulle försvinna. Men man måste leva sig igenom saker och ting. Psykologen säger att det tar tid.

Nytt år, det är 2012!!

"Skillnaden på en optimist och en pessimist är att pessimisten är bättre informerad" -  Imre Kertész

2012 känns genast mycket mer lättsamt. Och jag känner mig genast mer bekväm i min pessimism som ljuset i den långa tunneln som samtidigt tar mig framåt. Var på väg att skriva tunneln som heter livet. Men nej, så snävt ser jag faktiskt inte på min plats här på jorden. Mer som en stor möjlighet. Med massa olika ingångar och utgångar. Där man kan ta flera på en gång ibland. Där man ibland kan välja att låta allt trilla över åt ett håll. För att sedan ändra riktning tvärt. Det blir väldigt spännande då. Detta ständiga sökande. På riktigt. Livet är en stor utmaning till att hitta balans och harmoni. Nu blev det härligt klyschigt. Men jag tycker så. Och på den vägen händer det mycket.

Blev jag plötsligt optimist nu då?

Har ännu inte utvecklat en full cynism till världen och jag ska försöka hålla mina attityder och ismer i schack under de största delarna av detta nya år.

I strävan efter en rättvisare värld vill jag understryka att det fantastiska citatet hittade jag på Bodil Malmstens blogg.