Miranda Julys divan.

Jag ser mycket fram emot att följa författaren och konstnären Miranda Julys projekt We think alone där vi får tillträde till andras privata sfär och delar deras intimitet via inkorgen. I vår egen inkorg. Att få kliva in i andras sinnen via mail-konversationer, det är ju helt fantastiskt!

Jag gillar idén om att använda någon annans skrivande i ett tänkt sammanhang. Miranda July har bett kända människor att skicka henne privata mailkonversationer. På så vis skapas även ett slags självporträtt av varje person som deltar. En redan skriven text blir något helt annat då Miranda July sätter in det i en kontext. Lite som om de människorna genomgår en analys med Julys filter. Men det visar framför allt hur många olika versioner det finns av allting. Beroende på från vems perspektiv man handlar utifrån och vad det är man vill berätta. Alltid värt att bli påmind om. Första veckans tema är pengar och första mailet kommer idag.

Abonnera du med genom att klicka här!

"We think alone" ingår i utställningen "On the tip of my tongue", som produceras av Magasin 3 i Stockholm. Varför en svensk tidning (SvD) publicerar en sådan kort artikel om det förstår jag inte, läs istället en längre mer utförlig intervju med Miranda July på Huffington Post.

Goda ting kommer om 3.

Under 33 dagar skriver jag brev i 33 minuter till Sophie Calle.

Till dess får ni 3 presentbord med 33-årspresenter.

de gröna

de blå

de rosa

Att bestämma sig.

Livet självt är en roman i sig. Så därför fortsätter jag slänga ut små bitar av mig själv här. För det är först när ord hamnar på papper eller på skärm som de betyder något.
 
Läser samtidigt igenom olika texter jag har skrivit. Tänker att jag egentligen kanske borde lägga in växeln som kopplar på redigeringsfasen? Att jag inte alls ska skriva en roman, men faktiskt knyta ihop det material jag redan har. Det är det som är att bestämma sig. Men nej. Jag ljuger för mig själv när jag säger så. Jag får ju det att låta som jag har en halvfärdig roman i datorn. Det blir som med statusuppdateringarna på Facebook, där alla lever ett flärdfullt liv.

Och jag har ju inte en halvfärdig roman i byrålådan eller datorn. Möjligen en färdig dikt. Eller? Det kan ju vara en kortroman. Den franska inspirerande författaren och konstnären Valérie Mréjen använder sig ungefär av 15 000 ord. Ingen episk roman direkt. Men sammansatta ord som formar en berättelse. Om livets banala ting.

Så återigen. Det handlar bara om att bestämma sig. Och inte försöka vara flärdfull.

Journée internationale des femmes.

Idag vill jag säga en sak. Och då gäller det att välja sin ord. Det känns mycket svårt för jag vill gärna att det blir rätt. Jag har nedan påbörjat olika argumentationer om hur jag ser fram emot den dagen då Internationnella kvinnodagen inte längre behövs. Om den dagen då kvinnor och män får vara sig själva och inte nödvändigtvis ett kön. Men det är svårt. För det går så långsamt. Men framåt i alla fall. Jag kan inte att säga allt det där.

Därför säger jag bara en sak idag:

Eloge till alla er som fortsätter tro på en bättre värld och kämpar för det genom att läsa böcker, analysera sig själva, skriva debattartiklar, dansa för livet, jobba för andra, bråka med normer, protestera mot orättvisor, älska varandra, äta fiberrikt, dricka rusdrycker, undervisa de som lär, yoga bort ångest, diskutera vår plats på jorden, filosofera mera, skratta i ensamet, gråta tillsammans, tro på framtiden. Och så vidare.


Idag är jag till köpet tvåspråkig. Perspektiven blir fler.

En plus je suis bilingue aujourd'hui. Avec encore des perspectives.

Aujourd'hui j'ai une chose à dire. Et je veux bien choisir mes mots. Il est très difficile car j'aimerais tant trouver les vrais mots. J'ai commencé plusieurs ébauches pour dire que j'attends le jour où la journée internationale des femmes n'est plus nécessaire. Ce jour où les femmes et les hommes peuvent être elles et eux-mêmes et non pas un sexe. Mais c'est difficile. C'est long. Mais au moins nous avançons. Bref. Je n'arrive pas à dire tout cela.

C'est pourquoi je dis une seule chose aujourd'hui:

Continuez à croire à un meilleur monde. Bravo à vous qui se battent tous les jours, qui s'analysent, qui lisent des livres, qui écrivent des articles, qui danse pour la vie, qui travaillent pour les autres, qui gueulent contre les normes, qui protestent contre les injustices, qui s'aiment, qui mangent des fibres, qui boivent l'eau de vie, qui enseignent, qui s'angoisse, qui fait du yoga, qui discutent notre place sur la terre, qui philosophe encore plus, qui rigolent seul-e-s, qui pleurent ensemble, qui croient à l'avenir. Etc.

Eventuella språkfel kan med fördel anmälas till undertecknad.
Je vous laisse le soin de corriger les fautes orthographes.

L'inspiration féministe de Nayla. Merci.

Det nya året.

Det nya året kommer att tala för sig själv.

Skriv 2013 på en papperslapp. Det är mycket viktigt att 1:an inte bara är ett rakt streck men väl med snedstrecket ner på vänster sida. Håll nu upp lappen bakvänd mot ljuset och läs.

Tack till okänd på FB för denna uppenbarelse.

Kärlek och erotik. Grunden för människan. Men det är nästan bara Erica Jong och Henry Miller som har förstått det än så länge. Kärlek och erotik bör såklart inte förstås som en dualism men som ett sammanhang. Ett sammanhang där kvinnor och män, män och män, kvinnor och kvinnor ingår. Och så vidare. Henry Miller dog 1980, samma år som jag föddes. Redan då ansåg han att det fanns föga hopp för människan. Miller menade att människan behövde födas på nytt.

Vi behöver en ny människoras, någon slags explosion, dynamit som spränger vår falska fromhet i luften. Kvinnorna kan tända den där dynamiten, men både män och kvinnor måste skapa om världen på nytt tillsammans. De kan bara skapa om den på ett sätt: genom att först skapa om sig själva. Frågan är: kommer de att vara ärliga nog för att göra det? Ärlighet har aldrig varit mer behövlig. Själva vår existens som art står på spel.

s. 310 i Henry Miller och jag av Erica Jong (1993).

Erica och Henry. Inspirerande själsfränder. Orden. Böckerna. Livet.

Nyårslöften (eller snarare livsmantra än nyårslöfte från låt oss säga 2010 eller 1980 vid önsketänkande):
inte censurera men acceptera (mig själv).
läsa mer.
älska (mig själv) mer.
skriva mer.
fortsätta söka.
bygga upp min bokfamilj.
inte glömma att var sak har sin tid.
 

GOTT NYTT ÅR!

Bodil och böckerna.

Fick Så gör jag - Konsten att skriva av Bodil Malmsten i julklapp (i Ungern där jag befinner mig nu är det för övrigt inte tomten som delar ut klapparna utan Jesus smyger in under natten den 24 och lägger paket under granen som man får öppna på juldagsmorgonen...), och känner att jag fått en till bibel att inspireras av (andra biblar har jag skrivit om bland annat här, här och här).

I Bodils bok heter ett kapitel "De besläktade" där hon berättar om vikten av att konstruera sin bokfamilj. Kan liknas vid en massa personer i form av böcker  man är besläktad med för att man har dem i sin bokhylla...

Var och en har sin boksläkt, jag har min, du har din, dina favoritböcker genom livet, då och nu, och det är din bokfamilj. Sambandet, blodsbandet mellan böckerna i en bokfamilj vet bara läsaren. 

Jag har alltid tyckt det är spännande att titta i andra människors bokhyllor, man får en ganska så bra uppfattning om vem någon är genom att kolla litteraturtitlar och författare. För det är ju lite så, du är vad du läser. Även om det bara är ägaren själv som vet varför just den eller den boken står i hyllan.

I alla fall. Nu blir min första uppgift att sätta ihop och tänka igenom min egen bokfamilj för att se

...hur det skrivna hänger ihop, blodsbanden som förenar en tecknad serie med en klassiker, med en nyskriven bok, med [m]ig själv.

Att min bokfamilj är spräcklig känns genast mycket mer spännande. Bodil ingår såklart.

PS. Fin recension av boken finns till exempel att läsa här (Tidningen Kulturen).

Devil of desire.

I'm dying to see sunlight.

Kunde inte ha sagt det bättre själv.
Tack Frida.

När man tvivlar så finns Nina.

Euphoria för mig

Resa i fantasin

Je veux montrer la porosité de la frontière entre l'imaginaire et le réel.

Orhan Pamuk

Visa hur gränsen mellan verklighet och fantasi är porös. Försedd med små luftfyllda håligheter. Att gränsen är spröd och bräcklig. Så blir litterära fantasier verklighet när Orhan Pamuk öppnar ett högst personligt museum i Istanbul. Oskuldens museum där fiktionens kärleksobjekt mellan Kemal och Füsün ställs ut i små vitrinskåp. Till exempel 4213 av den sistnämndas cigarettfimpar. Som Kemal omsorgsfullt har plockat upp en efter en för att känna Füsüns läppar och mun. Eller det borgerliga istanbulska livet där man åker på skidsemester eller går på restaurant och bio i Beyoglukvarteren. En resa i känslor och litteratur.

Jag läser bara om det i Le Monde. Men äter lite Turkish Delight. Låter herr Pamuks påhittade limonad Meltem sippra ner.

Så tittar jag på hur regnet och solen bråkar om varsin plats. Kanske att de enas i en regnbåge. Lyssnar på vinden. Känner ett svagt os av kattpiss i Bagnolet.

Invigning den 28 april. Jag var där en liten stund.

Les maîtres du désordre

Oordningens mästare.

Den perfekta oordningen.

All ordning, även den gudomliga, är fundamentalt operfekt, begränsad och hotad av implosion.

Gå till musée du quai Branly (som för övrigt är Chiracs verk). Insup den fantastisk oordnade atmosfären som råder på bottenvåningen. Människan har alltid varit på gränsen till galenskap. Använt sig av yttre och inre demoner. Afrikansk voodo, indianska medecinmän, europeiska häxor. Och så vidare. Blandat med dagens nya former.

Konstant kontrast.

För att behålla en så kallad balans i universum.

Vårfunderingar

Våren är här.

Solen skiner. Sedan några dagar. Lovely lovely.
Humöret mår genast bättre. Sömnluckor öppnas, fylls, stängs.
Den så kallade vårtröttheten. Efter den självklara vintertröttheten.
Min utsikt över en parkering. Där människor står i kö för att få matpåse.
Nu slipper de frysa i kön i alla fall. Olja, ris, mjöl. Kanske några grönsaker. Och blöjor.
Just det, det är Ungerns nationaldag. Hoppas landet mår bättre snart.
Eva Jolys presidentkandidatur betvivlas. Plötsligt. Eller igen.
Disneyland är Europas största turistattraktion.
En bomullstuss i mitt armveck. Blodprov. Årlig kontroll. Duktigt.
Och tiotusentals familjer riskerar att bli utslängda på gatan. För nu är våren här.
Och de har inte kunnat betala hyran på ett tag.

Våren alltså.

Mera Audre

The master's tools will never dismantle the master's house.
Audre Lorde

Hon var så himla bra. Denna Audre. Som kämpade hela sitt liv. För svartas rättigheter. För homosexuellas. För mödrars. För cancersjukas. För kvinnors. För sig själv. Smart poet.
Hursomhelst.

Tänk nytt. Tänk längre.

I en värld där vi kryper framåt men där det samtidigt ibland känns som om vi jagas tillbaka till feodalsamhället. Eller är det jag som står och stampar? Alltid lättare att skylla på omvärlden.

I Sverige pratas det om hen. I Frankrike om Mademoiselle.

Nya verktyg. Nya andetag.

Min tillvaro finns mittemellan. Men jag måste leta efter den hela tiden. Bland alla strukturer. Av makt. Av kön. Av gränser. Av relationer. Av tid.

Nytt år, det är 2012!!

"Skillnaden på en optimist och en pessimist är att pessimisten är bättre informerad" -  Imre Kertész

2012 känns genast mycket mer lättsamt. Och jag känner mig genast mer bekväm i min pessimism som ljuset i den långa tunneln som samtidigt tar mig framåt. Var på väg att skriva tunneln som heter livet. Men nej, så snävt ser jag faktiskt inte på min plats här på jorden. Mer som en stor möjlighet. Med massa olika ingångar och utgångar. Där man kan ta flera på en gång ibland. Där man ibland kan välja att låta allt trilla över åt ett håll. För att sedan ändra riktning tvärt. Det blir väldigt spännande då. Detta ständiga sökande. På riktigt. Livet är en stor utmaning till att hitta balans och harmoni. Nu blev det härligt klyschigt. Men jag tycker så. Och på den vägen händer det mycket.

Blev jag plötsligt optimist nu då?

Har ännu inte utvecklat en full cynism till världen och jag ska försöka hålla mina attityder och ismer i schack under de största delarna av detta nya år.

I strävan efter en rättvisare värld vill jag understryka att det fantastiska citatet hittade jag på Bodil Malmstens blogg.

En fördel med Paris

När vinbehovet sätter in kan man också beställa hem diverse drycker eller festsnacks så leverar Epinight på ett kick! Och det är helt lagligt såklart.

När kulturen är lång

Novemberkrisen har gått över i decemberlugn. Dagarna är korta. Men kulturen är lång. Och kulturens yttersta dryck intas i mängder. Jag får genast lite snabb ångest när jag ser att vinet nästan är slut. Det ösregnar ute och min budget tillåter ändå inget vininköp idag. Quoi faire??!! Är det det som kallas alkoholism? Mer sunt förnuft tror jag. Läste en kulturkrönika i DN och journalisten berättade om en teatertillställning där han hade avstått ett glas vin vid minglet eftersom "det är ändå mitt i veckan". Jag fnyser lätt åt det. Präktiga svenskar liksom. Så tråkigt att inte dricka ett glas vin när det bjuds. Lev lite för fan. Skönt att jag bor i Frankrike. Där kan man dricka champagne när man vill.

Slut på parentesen. Kulturen är lång.

I fredags var jag och lyssnade på en hyllning till Gertrud Stein i en bokhandel. Det började kl 19. Och då hade jag ju såklart inte ätit innan. Och så var jag trött efter en jobbvecka. Men jag ville ha lite Gertrud i mig. Och tänkte att det kanske varar en timma. Jag lyssnade och lyssnade. Efter 1h15 hade jag ingen lyssnarenergi kvar. Plus att jag hade en liten 9-årig kompis som väntade på mig bland barnböckerna. Min andra snygga kompis hade gått vid kl 21. Då var diskussionen fortfarande i full gång. Men hon för hungrig för att stanna. Blev de andra mätta av kulturen? Så jävla pretto liksom. Nä men på riktigt, lite tråkigt att jag behövde gå. Men ändå.

I lördags var jag på teater. Som varade i fyra timmar och trettio minuter!!!!! Men det visste jag ju inte när jag köpte biljetter. Min kära följeslagare upplyste mig precis innan vi skulle mötas upp. Jag suckade ganska så högljutt. Föreställningen var bra. Men inte tillräckligt bra. Vi gick i pausen. Två timmar räckte liksom. Jag såg mig själv hellre läsa boken som pjäsen utmynnade ifrån. Så jävla skönt att gå därifrån! Vi var inte de enda.

Så nu har jag lämnat kulturen i sticket två gånger på rad för att det var så långt. Jag ska kanske bara sitta hemma och pimpla vin nästa gång istället. Hur länge jag vill.

 

YES. LANA. DEL. RAY

tack.
för.
att.
du.
sjunger.
lana.del.ray
jag tänker
spela
videospel
varje dag

En helt ovanlig lördag

Franska spänningar en lördagmorgon. Demonstrationer och motdemonstrationer. Rätten att bestämma över sin kropp och tillgång till fri abort.

Å ena sidan ett tiotal kristna fundamentalister i kostym och å andra sidan ett hundratal aktivister från olika politiska vänstergrupper. Och så militärpolis och kravallpolis såklart. Mitt i grönsaksmarknaden. Ägg och tomater kastas. Militärpolis slår med sina batonger men ingen förstår varför. Tydligen vill en demonstrant inte gå därifrån. Kravallpolis tar över. De inger tydligen mer "respekt" och demonstranterna lugnar sig. Någon slags gul tårgas sprutas ut i folkmassan.

Det "vanliga" folket fortsätter att handla sina morötter, zucchinis och äpplen. En liten frågande flicka sitter på sin pappas axlar. Han försöker förklara för sin dotter att "jo, vi lever i en demokrati men polisen är ändå elak och tar lagen i egna händer". En gammal gubbe syns på en balkong långt upp i luften. Han fotograferar allting från 6e våning och förevigar sammandrabbningarna ur fågelperspektiv. Det är nog som en teaterpjäs för honom där uppe.

Det är journée de patrimoine och turisttåget som kör ner för avenue Gambetta får plötsligt åskåda en annan del av det franska kulturarvet.

Jag sällar mig till det "vanliga" folket och köper frukt och grönsaker. Tomater från Bretagne för 1€80 kilot. Söta pomme de reinette. Haricots verts. Och håriga vita persikor.

De kristna fundamentalisterna eskorteras slutligen bort i polisbilar till en taxistation där de tryggt kan åka hem till sig efter att ha blivit berövade på sin demonstrationsflagga.

Själv äter jag japanskt med min konstnär. Tempura, california, chirachi, sashimi. Och vi vågar sätta en stor punkt. Kärlek övervinner inte allt. Sedan grät vi hela eftermiddagen. Vi måste gå varsin väg. Han gick på bio och jag gick och handlade mat på Carrefour. Vi kanske väljer samma film en annan gång.

Med svullna ögon är det bra att vara ute bland människor. Jag sätter mig på Ours. Dricker en panaché. Stör mig på killen bakom mig som berättar för sin (flick)vän om hur han har gjort egen pizza hemma och att han skall göra det nästa gång (flick)vännen kommer på besök. Stör mig kanske ännu mer när tjejen frågar vad kan man ha på en pizza man gör hemma? Killen svarar att han hade gjort med champinjoner, tomat och skinka, men att man också kan göra en "Quatre fromages" till exempel.

Suck. Tur för mig att jag är så duktig och inspirationsfylld när jag lagar mat.
Love and peace.

Till mormor

När jag tänker på dig mormor, så tänker jag på många olika saker. Du var så mycket: Maka, mor, farmor, mormor, syster, svärmor, moster, faster, vän. Men också en varm kvinna, en orubblig och övertygad socialdemokrat, en plikttrogen fabriksarbeterska, flitig i hem och trädgård. Tänk så mycket ull du har kardat, så många strumpor, vantar och mössor du har stickat. Så många potatisar du har satt. Så många trasmattor du har piskat. Så många liter krusbär du har plockat. Så mycket saft du har gjort.

När jag tänker på dig mormor, så tänker jag mest på dina goda hemlagade köttbullar i brunsås, din lena mannagrynsgröt, ditt hemgjorda äppelmos eller vinbärsgelé, världens godaste inlagda gruka, dina nybakade sockerkakor, eller när du gjorde tårta med nonstopkarameller på.

Jag tänker på alla de gånger jag fick gå ner i källaren och hämta en glassbåt eller en Loranga eller Pommac. Eller när jag smög in i finrummet och letade godis i den ungerska porslinsskålen som stod på buffén bredvid den öppna spisen.

Och så tänker jag på när jag sov över hos dig och morfar och jag fick ligga bredvid dig i din säng. Du hamnade ofta på golvet och suckade och skrattade över att jag rörde på mig så mycket. Jag tänker på när du och morfar gick ut på vägen och vinkade hej då till oss tills det uppkörda grusdammet skymde sikten i bakfönstret. Eller när du sådde ungersk stark paprika till min pappa i ditt växthus. 

Du var den snällaste mormorn i världen. Du tyckte om att vara snäll. Du var så god och så omtänksam. Du log för hela världen. Du tänkte mer på andra än dig själv.

När jag tänker på dig mormor, så tänker jag vilket långt liv du har haft och så mycket du har varit med om. Och så tänker jag vad tunga dina sista år var. Att du blev någon annan. Att din blick försvann. Att din kropp inte fungerade längre. Att jag sällan var där. Att jag inte stod ut med att se.

Men mest tänker jag att jag aldrig kommer att glömma dig.