Visar inlägg med etikett Antifeminism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Antifeminism. Visa alla inlägg

28 mars 2013

Samhällsstrukturer i gatusken: Skönhetsmaraton bis.

Det kanske inte är så konstigt.
Det där att unga flickor som medverkar i Top Model inte tror att de är förmögna att göra något annat. De säger "jag kan inget annat, jag kan bara det här".
Bli modell alltså.
Lilla flicka ditt liv har precis börjat. Det finns massa spännande saker du kan göra.
Men kanske inte så konstigt att de inte hör vad jag säger.



"Lektion nummer 130" från Aubade.

Bantningsspecial. Om att äntligen gå ner de där tre (3) kilona för mycket.



13 februari 2013

Bakslaget eller rätten till byxa bis

Alltså det här om utvecklingen i Frankrike. Mycket är bra men ännu mer är under all kritik. Jag planerar att vidareutbilda mig inom journalistik (mycket som ska klaffa för att det ska gå vägen men jag hoppas på det bästa...) och under mina efterforskningar har jag trillat över en utbildning som gör att jag undrar om de ens försöker i det här landet.

Ecole supérieur de journalisme de Paris, en tämligen välrenommerad journalistskola, erbjuder en ett-årig utbildning i "Presse et médias féminins", alltså "Press och feminin media". Under ett läsår studeras "specifika aspekter" av den kvinnliga pressen och av modemagasinen. Undervisningen ringar in några specialområden: mode, skönhet, smink, familj, barn, hälsa, psykologi, relationer, livsstil och så vidare. Den långa listan av lärare består enbart av kvinnor med undantag av en man som bland annat arbetar på radiokanalen "Chérie FM", den första musikradion riktad till kvinnor. Jag får rysningar. Existerandet av en sådan här utbildning känns som ett enormt bakslag. Till på köpet är den NY!!! Att i infinito förstärka vad och vem kvinnor bör vara är mycket tröttsamt.

Jag behöver väl knappast tillägga att jag inte söker in till den här utbildningen.

24 april 2012

En politisk saga

Det var en gång en liten flicka som hette Marine och en liten pojke som hette Nicolas. De kände inte varandra. Men de var nog ganska så lika varandra. Glada och harmlösa små sprättande barn. Sedan blev Marine kvinna och Nicolas blev man och de påbörjade båda en politisk karriär. På varsitt håll men ändå tillsammans.


©Robin King


Il y avait une fois une petite fille qui s'appela Marine et un petit garçon qui s'appela Nicolas. Ils ne se connurent pas. Mais ils se ressemblèrent sûrement. Des petits enfants joyeux et innocents. Puis Marine devint femme et Nicolas devint homme et les deux commencèrent une carrière politique. Chacun de son côté mais ensemble.

26 mars 2012

Vårpissandet

Jag är en älskande och förstående människa.
Men det finns en del saker som jag faktiskt starkt ogillar och ställer mig totalt oförstående och skeptisk inför:

Den manliga kisskulturen.

Alla dessa män som ställer sig och kissar på gatan.
Mot en vägg. I ett hörn. Eller bara rakt upp och ner.
Bara för att de kan.
När det faktiskt finns barer och cafér i vartenda hörn.
Med toaletter.
Eller alla dessa män som ställer sig och kissar utan att stänga dörren.
Så har de bemödat sig med att gå in på en toalett men behöver ändå visa upp sig.

Manspiss. Hundpiss.
Alla har sitt sätt att uttrycka revir på.
I'm just saying.

Vår i luften blir piss på marken.

1 mars 2012

Det här med skottdagsfrieriet

Efter en tur bland diverse sociala medier blev jag påmind om att det var skottdag igår. Dagen som inte finns. Leap Day som det heter på engelska. Traditionen vill att kvinnor får fria på skottdagen, eller till och med under hela skottåret. Kom i samma ögonblick att tänka på den väldigt normativt-romantiskt-jobbiga-filmen-med-en-urbota-banal-handling Leap Year jag råkade se för något år sedan där den charmiga huvudrollsinnehavaren skall fria till sin pojkvän. Men men.

Efter några ej speciellt vetenskapliga efterforskningar på wikipedia får jag veta att det här med skottdagsfrieriet är en gammal anglosaxonsk tradition och närmare bestämt en irländsk sådan. Och så här kunde det se ut för väldigt länge sedan.




Idag kan det se ut så här.



Finn fem fel.

Nej. Alldeles riktigt. Det finns inga. Principen är densamma. 104 år senare.

Men jag tycker däremot att bilden från 1908 är betydligt trevligare. För det första, kvinnan ser ut att ha ganska så trevligt där hon ivrigt påhejad av sin ömma moder (gissar jag på) försöker fånga in mannen. Det är teamwork liksom. Och mannen ser dessutom avslappnad ut där han sitter och njuter av pipa och tidning till det harmoniska ljudet av havsbrus. Visst, intet ont anande att han skall bli insvept av en fjärilsfångare men ändå. Idag däremot. Kvinnan ser ut att tänka "nu skall jag minsann allt fånga dig hehe" och bokstavligen JAGAR mannen som ser vettskrämd och stressad ut över att behöva skynda sig ifrån en krävande kvinna. En karikatyr som porträtterar en desperat kvinna och en flyende man. Kul. Nej. Bara jävligt antifeministiskt.

Till på köpet, det som inträffar under skottdagen räknas tydligen inte. Eftersom dagen ju inte finns på riktigt. Så det betyder att de kvinnor som friar, ja det händer egentligen bara på låtsas. Alltså, kvinnor får "lov" att fria vart fjärde år och när de väl gör det ja, då räknas det inte. Och så hålls det patriarkala samhället upprätt.

Jag säger som min guru Audre Lorde: "Revolution is not a one time event."