Deckarliv.

Just nu läser jag en svensk deckare. Min kollegas sambos brors sambo är svensk och ibland får jag lite lektyr. Inga böcker jag skulle köpa själv men jag tänker att läsa något är bättre än att inte läsa alls.

Det är lagom krångligt att läsa en deckare. Det är framför allt en bok som inte kräver speciellt mycket koncentration (för den lilla koncentration jag har används upp av att jobba heltid med konstant sömnbrist). Igår kväll, när jag låg och läste på soffan, gick det dock upp för mig varför jag inte blir speciellt intellektuellt stimulerad av att läsa en deckare. Även om just de här författarna har ett rikt språk, intressanta karaktärer och en spännande historia så har jag långtråkigt. Emellanåt är personbeskrivningarna många och detaljerade för att snabbt driva historien framåt. Och det är precis det som får mig att tycka det är tjatigt att läsa deckare.

För jag vill komma åt språket, jag vill känna formen, jag vill ryckas med i orden, jag vill andas texten. Då blir det intressant. Jag vill kunna känna meningarna i min kropp.

Det är precis en sådan bok jag försöker skriva. En roman som äter mig inifrån. På franska. Jag har inte bråttom. Och är inte pretentiös.

So long semestern, so long blogg.

Idag är det sista dagen på min semester.

Idag är också mitt första blogginlägg på väldigt många veckor. Men också det sista. Det är nämligen så att under semestern får man tid att tänka. Och då har jag tänkt, som så många andra gånger, att var sak har sin tid.

Från skånska landsbygden via staden vid havet till landet med solmogna tomater har nya frön såtts.

Inspiration (så mycket).
Möten (ni vet vilka ni är även om ni inte tror det).
Rötter (kommer man aldrig ifrån).

Således är min bloggtid över nu.

Den kanske dyker upp i andra former.
Eller så är det jag som kommer i andra former.

Tack till er som har läst.
Vi ses nästa gång.

Utgång. Genomgång. Ingång. Nödutgång. Framgång.

Filtrerad medmänsklighet.

När jag var i Sverige för några veckor sedan träffade jag många av mina äldsta vänner. På vårt brunchbord var det lika många kaffekoppar som iPhones. Vi kommunicerade lika mycket genom att visa och lägga ut bilder på Instagram som att se varandra i ögonen och prata. Vi länkade artiklar till varandra men som vi aldrig diskuterade. Samtalen filtrerades genom våra smarta telefoner.

Jonathan Safran Foer skriver i sin, mycket intressanta, essä (originaltexten från New York Times här, den svenska översättningen finns att läsa på SvD här), om hur de teknologiska framstegen förenklar vår dagliga kommunkation, men att med den förmedlar vi snarare information än medmänsklighet. Vårt sociala liv reduceras lätt till att prata med varandras telefonsvarare, diverse inkorgar och sms. Eller, som när vi faktiskt umfås i verkligheten, fortfarande låter telefonen få en stor plats i diskussionen. Därmed slipper vi undan den ansträngning som krävs för att vara känslomässigt närvarande. Världen är ständigt närvarande i våra liv medan balansen är mer och mer frånvarande.

I worry that the closer the world gets to our fingeripsm the further it gets from our hearts. It's not an either/or - being "anti-technology" is perhaps the only thing more foolish than being unquestioningly "pro-technology" - but a question of balance that our lives hang upon.

Varför har vi så svårt för att ta in vår omgivning som den är? Och vad kommer det att få för konsekvenser? Jag och mina vänner balanserade oss igenom applikationer istället för att bara vara med varandra. Genom Instagrams filter blev vår värld kanske lite bättre, kanske lite vackrare. Men på avstånd.

I söndags eftermiddag hängde jag på mitt vanliga tillhåll, terrassen på Aux Ours. Bredvid mig satt ett par. Utan att tjuvlyssna blev det uppenbart att de höll på att göra slut. Eller snarare hade kvinnan bestämt sig för att lämna mannen.

Vid ett tillfälle lämnade hon bordet, och mannen plockade genast upp sin iPhone. Kanske var det ett försök i att se vad som hände utanför hans, just nu, kollapsade värld. Han svepte ryckigt över displayen och kolla sin mail. Blicken flackade mellan olika applikationer som en flykt från den känslosamma situation han uppenbarligen befann sig i. När kvinnan kom tillbaka utbytte de några meningar som kom att bli deras adjö. Kvinnan lämnade uteserveringen och så även honom.

Precis som Jonathan Safran Foer avvägde om han skulle säga några uppmuntrande ord till flickan i Brooklyn, funderade jag här länge huruvida jag skulle säga något till mannen på terrassen. Visa medkänsla och utan att inkräkta på hans behov att kanske vara ensam med sina känslor. Men jag gömde mig bakom min datorskärm och fortsatte knappa på tangenterna. Ville skriva något men ägnade mig snarare åt "e-tidsfördriv" som Safran Foer så riktigt kallar det. Det krävde inte så mycket av mig.

Å andra sidan, vad skulle jag säga? Att jag förstod honom? Att det skulle bli bättre med tiden? Att jag också suttit och blottat mina kärleksbekymmer på samma terrass? Mannens bistra uppsyn och nervösa rörelser förmedlade en sårad människas sista hopp. Han plockade upp sina hörsnäckor och lyssnade på radio medan hans blick sökte fram och tillbaka.

Jonathan Safran Foer hänvisar i sin text till psykologiska studier som visar att ju mer distraherade vi är ju svårare får vi att visa medkänsla och bry oss om vår omgivning.

Psychologists who study empathy and compassion are finding that unlike our almost instantaneous responses to physical pain, it takes time for the brain to comprehend the psychological and moral dimensions of a situation. The more distracted we become, and the more emphasis we place on speed at the expense of depth, the less likely and able we are to care. 

Ibland är jag rädd för att vi har blivit så vana att läsa på skärmar istället för att läsa in varandra. Ju mer uppkopplat vi lever ju mer nerkopplad bli vår uppmärksamhet. Att vi tar in så mycket information att vi sen faktiskt inte orkar vara närvarande. Att ögonkontakt nästintill blir genant och vi föredrar att ta tillflykt i teknologiska framsteg.

Även om jag inte på några villkor vill leva utan dagens kommunikationsmöjligheter, så vill jag inte heller hitta min trygghet där. Den måste komma från vårt inre och inte via applikationer. Då blir det kanske också mer naturligt att vända sig mot en människa istället för mot en skärm.

Utrensning.

Det stod en röd gammal lampa på min gård. Mina ögon glimrade och jag tänkte åh vilken fin lampa, den kommer att passa bra hos mig. Damma av den och därmed få in lite snygg industridesign i min loppislägenhet.

Två byggarbetare hade ställt den där tillsammans med mycket annat bråte som rensats ut ur en lägenhet. Jag frågade om allting skulle slängas och om jag således kunde ta lampan. Den ena byggarbetaren frågade om jag behövde lampan. Jag förstod inte vad han sa och bad honom upprepa. Om jag behövde lampan?

Nej, såklart att jag inte behövde lampan. Men jag ville ha den.

För honom var det alltså naturligt att fråga om mina behov medan min första reaktion var att vilja ha den. Jag blev någonstans lite rörd av hans sätt att resonera och skämdes snabbt av min hagalenhet. Men jag styrdes av mitt begär och gick därmed upp de fem trapporna med lampan i högsta hugg.

Torkade av min nyförvärvade skönhet medan min svaghet för heminredning (finns det något mer tröttsamt ord?) fick sig en uppmuntrande klapp på axeln. Girighetsdjävulen dansade ett varv medan jag tänkte att åh, den är nog värd pengar den här lampan. Funderade på var jag skulle placera min värdefulla gratislampa.

Tålmodigt vandrade jag runt i mina trettioen kvadratmeter och sökte efter den rätta platsen. Förgäves faktiskt. Det visade sig att jag inte alls har någon plats för den här lampan.

Det är väl ingen hemlighet för varje tänkande människa att vi (väst/nord) lever i ett materialistiskt samhälle som kokar av överflöd. Ändå har vi så svårt att stoppa oss själva. Ändra våra konsumtionsbeteenden. Ändra våra beteenden kort och gott.

Separera behov från begär.

Rensa oss själva istället för att fortsätta fylla på.

Nu står lampan i ett hörn och stirrar på mig. Skinande röd. Men den röda färgen är påmålad och lampan är inte alls ett originalfynd från forna industritider.

Bara en ful påminnelse om att jag vill ha.

Bröllopsbud eller work in progress

Plaça Sant Jaume

attendre. rencontrer

s’attendre = se rencontrer

joie. bonheur qui monte

qui s’éclate

ciel – bleu - blanc - cumulus.

belles chaussures rencontrent fleurs émotifs sur veste.

(touristes curieux cherchent désespérément robe blanche)

hallelujah

it’s raining men

amen,it’s raining men

hallelujah

cri de joie, tempete d’applaudissement

bouches magnétiques avec yeux remplis

les seigneurs des anneaux

qui pleure, qui sourit, qui règne

pétales de riz : pluie de roses.

Vive Les Mariés!

Bröllopsinspiration uppsökt den 18 mars i Barcelona. Leve Thierry och Ricard!
Den 23 april 2013 röstade franska parlamentet igenom lagen om samkönade äktenskap. Ett steg närmare kärleksfull jämställdhet med samma juridiska rättigheter för alla. Vive la France!

Jag står för övrigt till ert förfogande för äktenskapsliknande poesi.

Moralkakan.

Politisk anekdot:
Den franska budgetministern Jérôme Cahuzacs schweiziska banksynder höll inte i längden. I ett försök att rädda sitt skinn ljög (den numera före detta ministern) Cahuzac för presidenten. Skinnet räddades från journalisternas grävande. Men så fortsatte journalisterna att gräva lite till. Och Cahuzac gav ej upp hoppet om att rädda sitt skinn. Varav på han ljög lite till, även för folket. Nu ligger dock alla korten på bordet och Cahuzac har erkänt. Han är sedan två dagar även officiellt utesluten ur partiet.

Personlig anekdot:
Imorse parfymerade jag mig samtidigt som jag drack morgonkaffe ur en gulblommig mugg. Jag ljög stilla för mig själv om hur effektiv jag var som gjorde flera saker samtidigt. Och vips så svalde jag istället Chanel.

Alltså.

Ljug inte och försök aldrig göra mer än en sak på samma gång.

Att bestämma sig.

Livet självt är en roman i sig. Så därför fortsätter jag slänga ut små bitar av mig själv här. För det är först när ord hamnar på papper eller på skärm som de betyder något.
 
Läser samtidigt igenom olika texter jag har skrivit. Tänker att jag egentligen kanske borde lägga in växeln som kopplar på redigeringsfasen? Att jag inte alls ska skriva en roman, men faktiskt knyta ihop det material jag redan har. Det är det som är att bestämma sig. Men nej. Jag ljuger för mig själv när jag säger så. Jag får ju det att låta som jag har en halvfärdig roman i datorn. Det blir som med statusuppdateringarna på Facebook, där alla lever ett flärdfullt liv.

Och jag har ju inte en halvfärdig roman i byrålådan eller datorn. Möjligen en färdig dikt. Eller? Det kan ju vara en kortroman. Den franska inspirerande författaren och konstnären Valérie Mréjen använder sig ungefär av 15 000 ord. Ingen episk roman direkt. Men sammansatta ord som formar en berättelse. Om livets banala ting.

Så återigen. Det handlar bara om att bestämma sig. Och inte försöka vara flärdfull.

Blogout.

När jag började skriva så var ju tanken att jag skulle skriva precis det som står i rubriken. Ta en blogout alltså. För att jag behöver lära mig att koncentrera mig. Skapa tid för att gå in i min värld. Vilket är svårt med internet och med alla mina skärmar (jag har till och med gått så långt att jag införskaffat mig en iPhone, men det är en annan historia). Och en blogg går ju ut på att det konstant finns internet.

Så började jag fundera på om hur mänskligheten kan tänkas vara uppdelad. En uppdelning där det finns de som gör vad de tror på och kan bestämma sig för det (läs de som vågar), och de som inte tror på vad de gör och därmed inte kan bestämma sig för det (läs de som inte vågar). Därför hade jag bestämt mig för att inte göra blogginlägg på ett tag. För att istället fortsätta att skriva för mig själv och tro på vad jag gör. Man är vad man gör, eller hur är det nu? Efter min inspirerande skrivarkurs under den sega vintern har jag öppnat upp dörrar hos mig själv.

Men så tänker att jag är ett barn av vår tid. En tid där vi matas med att välmåendet ligger i att exponera sig för omvärlden.

"Jag syns därför är jag."

Samtidigt kämpar jag emot just det. Och bestämmer mig ju därför för att fortsätta blogga. För att fortsätta vara jag. Som jag är just nu. Att det handlar om att bestå. För mig själv.

Nästa stund tänker att jag är ett barn av min egen tid.
(Även om vi såklart lever med en tid som påverkar vad vi gör, det går inte att komma ifrån).

Och då förs mina tankar till psykoanalysen. Jag har bestämt mig för att betala massa pengar för att investera i mig själv. För att hitta, i och genom mig själv, vad som gör att jag är på ett visst sätt. Inte nödvändigtvis genom omvärlden eller vår tid (förvisso genom den tid som en gång har varit) men det handlar om att lära mig att förstå vad mina känslor grundar sig i och kunna analysera dem. Varför jag blir ledsen, upprörd, irriterad, arg, svartsjuk och så vidare över något (sällsynta analyser om varför jag blir glad över något haha). Och således efter några år tro på vad jag gör och därmed kunna bestämma mig för hur jag ska göra. Dagen då jag bestämmer mig för hur jag skall skriva färdigt min roman har ännu inte kommit. Och det är inte den här bloggen som skriver min roman. Men den gör att jag att fortsätter skriva lite till.

Så nu fortsätter jag att dricka Cha-Cha-Cha, en goda chardonnay från Pézenas. Lever med min tid och fortsätter tro på det jag gör.

Och att det råkar vara första april idag har ingenting med det jag har skrivit att göra.

Skönhetsmaraton.

Lördagkväll och intellektuell avsmak för mig själv.
Lösning: Titta på Top Model Sverige. Underbara intriger.

Söndagmorgon och ångest över dåligt tv-val.
Lösning: Läsa Haruki Murakami. Sådär tycker jag.

Måndag och ny vecka.
Lösning: Jobba. Projektleda. Jovars. Det knallar.

Tisdag. Onsdag. Torsdag
Upprepning av måndag.

Äntligen fredag. Ledig.

Lördag klockan 15.21.
Cirkeln är sluten.

Journée internationale des femmes.

Idag vill jag säga en sak. Och då gäller det att välja sin ord. Det känns mycket svårt för jag vill gärna att det blir rätt. Jag har nedan påbörjat olika argumentationer om hur jag ser fram emot den dagen då Internationnella kvinnodagen inte längre behövs. Om den dagen då kvinnor och män får vara sig själva och inte nödvändigtvis ett kön. Men det är svårt. För det går så långsamt. Men framåt i alla fall. Jag kan inte att säga allt det där.

Därför säger jag bara en sak idag:

Eloge till alla er som fortsätter tro på en bättre värld och kämpar för det genom att läsa böcker, analysera sig själva, skriva debattartiklar, dansa för livet, jobba för andra, bråka med normer, protestera mot orättvisor, älska varandra, äta fiberrikt, dricka rusdrycker, undervisa de som lär, yoga bort ångest, diskutera vår plats på jorden, filosofera mera, skratta i ensamet, gråta tillsammans, tro på framtiden. Och så vidare.


Idag är jag till köpet tvåspråkig. Perspektiven blir fler.

En plus je suis bilingue aujourd'hui. Avec encore des perspectives.

Aujourd'hui j'ai une chose à dire. Et je veux bien choisir mes mots. Il est très difficile car j'aimerais tant trouver les vrais mots. J'ai commencé plusieurs ébauches pour dire que j'attends le jour où la journée internationale des femmes n'est plus nécessaire. Ce jour où les femmes et les hommes peuvent être elles et eux-mêmes et non pas un sexe. Mais c'est difficile. C'est long. Mais au moins nous avançons. Bref. Je n'arrive pas à dire tout cela.

C'est pourquoi je dis une seule chose aujourd'hui:

Continuez à croire à un meilleur monde. Bravo à vous qui se battent tous les jours, qui s'analysent, qui lisent des livres, qui écrivent des articles, qui danse pour la vie, qui travaillent pour les autres, qui gueulent contre les normes, qui protestent contre les injustices, qui s'aiment, qui mangent des fibres, qui boivent l'eau de vie, qui enseignent, qui s'angoisse, qui fait du yoga, qui discutent notre place sur la terre, qui philosophe encore plus, qui rigolent seul-e-s, qui pleurent ensemble, qui croient à l'avenir. Etc.

Eventuella språkfel kan med fördel anmälas till undertecknad.
Je vous laisse le soin de corriger les fautes orthographes.

L'inspiration féministe de Nayla. Merci.

Imitation utan allvar.

Idag är en sådan där dag då jag inte försöker ta mig själv på så stort allvar. Jag jobbar för att de dagarna ska bli fler och fler. Allt blir liksom lite lättare då. Därför bjuder jag idag på ett frågeformulär som jag hittade i den svenska blogosfären, från Mymlans blogg som i sin tur hade snappat upp den från en annan blogg av en man som jag aldrig har hört talas om. Men kanske att han är känd i Sverige denne Andreas Ekström? Det är väldigt många frågor, så jag säger som Andreas, välj några eller stäng fönstret nu. Eller läs allihop om du inte har något bättre för dig.


1. Hur gammal är du?
32

2. Hur gammal känner du dig?
Som 32

3. Vad har du gjort i dag?
Lyssnat på radio och därmed funderat på vilken buzz den franska juristen och filosofen Marcela Iacubs kommande bok om hennes relation med Dominique Strauss-Khan kommer att få. Hon utvecklar en teori om honom som halv gris, halv man. DSK har redan svarat surt.


4. Vilken film såg du senast?
Kyss mig. Det är så den heter tror jag? Jag gillade den.

5. Vem ringde du senast?
En tjej jag jobbar med som behövde ett telefonnummer till en lärare.

6. Är du besatt av någonting?
Skulle väl vara mig själv då. Av att vara harmonisk. Vilket är mycket lättare vara när jag inte känner mig så besatt av mig själv.

7. Är du rädd för blod?
Nja. Beror på i vilka mängder.

8. Beskriv platsen du befinner dig på just nu?
Jobbet. Sitter på mitt kontor med utsikt över en parkering. Här är ljust och ganska så trevligt.  Solen skiner och himlen är blå. Men parkeringen är grå.

9. Kan du nämna fem statsministrar under 1900-talet i Sverige?
Eh. Olof Palme. Ingvar Carlsson, Carl Bildt. Torbjörn Fälldin. Gösta Bohman? Usch. Jag kommer ju inte ens ihåg vad Palmes föregångare hette. Och Göran Persson hade jag hunnit glömma bort. Men jag kan definivt nämna fem franska presidenter under 1900-talet: Charles de Gaulle, François Mitterand, Jacques Chirac, Georges Pompidou, Valéry Giscard d'Estaing. Det blev sex.

10. Googlade du för att få fram svaret på föregående fråga?
Nej. Tage Erlander och Per Albin Hansson

11. Vilken färg är dominerande i din garderob?
Svart och mörkblått.

12. När vaknade du i dag?
Strax innan klockradion satte igång vid halv 8.

13. Vilken är din favorithögtid?
Har ingen speciell. Men jag tycker det är trevligt att fira jul.

14. Vart i världen skulle du vilja befinna dig just nu?
Helt ok där jag är. Men annars på en uteservering i Neapel där jag äter pasta och pasta och pasta och låtsas att jag kan napolitanska för att förstå vad alla runt omkring mig säger.

15. Nämn en plats i världen du besökt som du aldrig vill återvända till?
Oj vad svårt. Kanske Gekås i Ullared.

16. Hur vill du tillbringa din pension?
Med att fortsätta göra sådant jag tycker om att göra.

17. Vad lyssnar du på just nu?
Röster från parkeringen. Min kollega som mumlar för sig själv. Men jag lyssnar inte egentligen. Bakgrundsljud.

18. Har du någon gång brutit ett ben?
Nej.

19. Vilka fem saker vill du inte vara utan i ditt skafferi/kyl?
Yoghurt, hela tomater i burk, kaffe, mjölk, lök.

20. Vem är din favoritkändis?
Jag passar. Kommer inte på någon just nu. Eller jo. Erica Jong kan få kvala in.

21. Vad är du på för humör just nu?
Lite mellanhumör. Lite seg och lätt huvudvärk men vid gott mod.

22. Vilka världsdelar har du varit i?
Syd-Amerika, Central-Amerika, Sydost-Asien

23. Snarkar du?
Händer ibland tydligen.

24. Vilka yrken har du provat på?
Servitris, kock, bartender, diskare, telefonoperatör, guldköpare, rastvakt, kontorsråtta, kulturarbetare, översättare, seminarieanordnare, transkribent, intervjuare, projektledare...

25. Hur går du helst klädd?
Bekvämt och snyggt.

26. Vilket stjärntecken är du född i?
Tvillingarnas. Stämmer väl in, det här med dubbel natur och dubbel personlighet. Som hos de flesta egentligen. Men jag kan rättfärdiga det med att jag i alla fall tillhör det stjärntecken det är typiskt för.

27. Vilket är ditt favoritgodis?
Saltlakrits. I brist på saltlakrits där jag bor funkar även sötlakrits.

28. Vad sa du senast?
Till min chef att det heter kvinnors plats i samhället och inte kvinnans plats i samhället. Apropå vårt  program för skolprojekt nästa läsår, det bådar gott!

29. Vilket var ditt bästa ämne i skolan?
På låg och mellanstandiet var det allt. Sen blev det nog svenska och samhällskunskap.

30. Vad har du på dig just nu?
En ovanlig klänning för den är beigebrun och inte svart.

31. Vilken är din favoritaffär?
Monoprix (mataffär) och Comptoir des mots (bokhandel)

32. Vad har du för storlek i kläder?
Medium för det mesta.

33. Vad har du i dina fickor?
Har inga fickor på den här klänningen.

34. Vad köpte du senast?
Äppelkompott på Franprix

35. Hur många gånger har du flyttat?
Jättemånga gånger. Säkert 15. Minst. Men de senaste 2,5 åren har jag bott i samma lägenhet i samma stad.

36. Om du var fast ensam på en öde ö, vilka tre saker skulle du ta med?
Jag hoppas jag aldrig blir fast ensam på en öde ö trots min överlevnadsinstinkt.

37. Är du morgon- eller kvällsmänniska?
Just nu varken eller. Men tycker om att gå upp tidigt om jag har sovit bra.

38. Senaste filmen du såg på bio?
Oj oj det var så länge sedan jag var på bio. Det kan ha varit Les intouchables. En oväntad vänskap som den har blivit översatt till på svenska. Biobiljetter är tyvärr en utgift jag har varit tvungen att spara in på. Men jag önskar att jag snart börjar gå på bio igen.

39. Har du blivit sydd någon gång?
Ja, i foten. Det var en fruktansvärd upplevelse. Jag tackar fortfarande Annie som stod vid min sida på det thailändska sjukhuset.

40. Har du någon gång badat naken utomhus?
Ja några gånger tror jag bestämt.

41. Vad åt du till frukost?
Min ständiga yoghurt med äpple och müsli.

42. Hur såg ditt liv ut för tio år sedan?
Student vid Malmö Högskola med stora ambitioner om livet. Trodde jag var odödlig och att det var bäst om alla gjorde som jag. Pendlade mellan Frankrike och Sverige.

43. Har du någon gång åkt dit för fortkörning?
Ja, två gånger. En gång på en 90-väg då jag körde i 100. Det var dimma och regn och Rebecka och jag ville bara komma fram till klipporna i Normandie. Nästa gång var på en motorväg in mot Paris, jag körde i 100 istället för i 90. Böter och prick i körkortsregistret. Har för övrigt berättat om det första äventyret här och här

44. Vem gjorde senast något extra speciellt för dig?
Min konstnär som ställde sina innetofflor på tröskeln så jag kunde ta på dem på mina kalla fötter när jag kom ut ur badrummet.

45. Vart lägger du din mobiltelefon när du sover?
Avstängd i köket.

46. Vad var det sista du åt?
Haha säger som Mymlan, det sista hoppas jag att jag ännu inte har ätit, men det senaste jag åt var frukosten.

47. Vem är världens vackraste kvinna?
Det vet jag inte om jag kan svara på. Men Catherine Deneuve kanske. Eller Frida Kahlo.

48. Är du blyg?
Ibland ja. Ibland nej. Beror på dagsformen. Men oftast inte. Eller så är det rädd jag är ibland.

49. Vilken var den sista konserten du var på?
Samma som i frågan om det sista jag åt... Den senaste konserten jag var på var El Perro del Mar. Men nej, jag var ju på julkonsert i Madeleine-kyrkan och lyssnade på svenska och franska små barn som sjöng julsånger.

50. Vad heter du i andranamn?
Irén. Efter min farmor.

51. Har du varit med om en bilolycka?
Nja. Men jag blev lite lätt påkörd på rumpan av en bil när jag böjde mig ner för att knyta skorna en gång.

52. Har du något bevarat inom dig som ingen annan vet?
Ja. Eller beror på hur man ser det. Mina känslor är det ju bara jag som kan veta hur de känns. Även om jag ibland försöker förmedla dem.

53. Vilken är den roligaste träningsformen?
Träning har jag tyvärr aldrig sett som något roligt. Men jag gillar att cykla.

54. Har du några husdjur?
Nej, tvi vale.

55. Vill du gifta dig?
Jag är väldigt ambivalent inför den här frågan. Ja och nej. Mina känslor vill gifta sig (någon inpräntad normerad romantism) men inte mitt resonemang (äktenskapet känns förlegat och är ett gammal kvinnoförtryck). Ibland vill mina känslor inte gifta sig (mer romantiskt att bara vara ihop än att ingå ett kontrakt) och ibland resonerar jag att ingå äktenskap kan vara bra (på ett juridiskt plan om man har barn och så).

56. Var växte dina föräldrar upp?
Mamma i Veinge utanför Laholm, pappa i Hatvan en bra bit bort från Budapest.

57. Har du någon gång ringt polisen?
Ja. När jag blev lurad på pengar av en bedragerska vid disken på svenska caféet i Paris.

58. Har du svenskt ursprung?
Ja, men inte bara. En stor del av mig är ungersk. Finns lite tyskblod i släkten också. Och man kan säga att jag har fått en del nordamerikansk ursprung då många släktingar på mammas sida utvandrade i början av 1900-talet.

59. Har du, eller har haft, något smeknamn?
Har varit några olika. anna mesig, anna delamesej, anoushka, marci, ödönke, anna mesagge, annapanna, pandan, mezey.

60. Vilka är dina största svagheter?
Att länge ha trott att jag bara är stark.

Si j'étais une artiste / If I was an artiste

Finns mycket att roa sig med på det som heter Internet. Generera sin artistiska biografi till exempel. Bra att jag numera har en riktlinje för mina framtida alster. Om det nu var så att jag tvivlade. Gör din egen här!

Anna Mezey (°1980, Gothenbourg, Sweden) is an artist who works in a variety of media. By investigating language on a meta-level, Mezey creates work through labour-intensive processes which can be seen explicitly as a personal exorcism ritual. They are inspired by a nineteenth-century tradition of works, in which an ideal of ‘Fulfilled Absence’ was seen as the pinnacle. By referencing romanticism, grand-guignolesque black humour and symbolism, she tries to grasp language. Transformed into art, language becomes an ornament. At that moment, lots of ambiguities and indistinctnesses, which are inherent to the phenomenon, come to the surface.

Her artworks are characterised by the use of everyday objects in an atmosphere of middleclass mentality in which recognition plays an important role. By contesting the division between the realm of memory and the realm of experience, she absorbs the tradition of remembrance art into daily practice. This personal follow-up and revival of a past tradition is important as an act of meditation. 

Mezey's works are often classified as part of the new romantic movement because of the desire for the local in the unfolding globalized world. However, this reference is not intentional, as this kind of art is part of the collective memory. 

Consequently her works demonstrate how life extends beyond its own subjective limits and often tells a story about the effects of global cultural interaction over the latter half of the twentieth century. It challenges the binaries we continually reconstruct between Self and Other, between our own ‘cannibal’ and ‘civilized’ selves. By taking daily life as subject matter while commenting on the everyday aesthetic of middle class values, her works references post-colonial theory as well as the avant-garde or the post-modern and the left-wing democratic movement as a form of resistance against the logic of the capitalist market system. 

Her artworks focus on the inability of communication which is used to visualise reality, the attempt of dialogue, the dissonance between form and content and the dysfunctions of language. In short, the lack of clear references are key elements in the work. The possible seems true and the truth exists, but it has many faces, as Hanna Arendt cites from Franz Kafka.

 Anna Mezey currently lives and works in Paris.

Madame iPad.

Om jag skall tro på allt jag hör så kommer mitt liv bli mycket enklare nu för jag har fått en iPad. Än så länge tillbringar jag mer tid att leta efter roliga och behövliga appar istället för att faktiskt använda de nyttiga och underhållande appar jag redan har. Inte alls enkelt. Mätt vill ha mer liksom. Aldrig vara nöjd. Till på köpet vill jag än så länge bara ladda ner sådana appar som är gratis. Kanske det som kallas girighet. Förvisso en evig mänsklig egenskap men som förstärks i det nedladdningsbara samhället. Gratis är gott. Eller så lever jag med tiden. Detta 2013 som annars började så fint med läsa mer, skriva mer, papper, böcker, penna... Så går jag och blir ett digitalt app-offer istället. Verkligen inte enkelt.

Dock mycket enkelt att ta bilder med min iPad.

Det nya året.

Det nya året kommer att tala för sig själv.

Skriv 2013 på en papperslapp. Det är mycket viktigt att 1:an inte bara är ett rakt streck men väl med snedstrecket ner på vänster sida. Håll nu upp lappen bakvänd mot ljuset och läs.

Tack till okänd på FB för denna uppenbarelse.

Kärlek och erotik. Grunden för människan. Men det är nästan bara Erica Jong och Henry Miller som har förstått det än så länge. Kärlek och erotik bör såklart inte förstås som en dualism men som ett sammanhang. Ett sammanhang där kvinnor och män, män och män, kvinnor och kvinnor ingår. Och så vidare. Henry Miller dog 1980, samma år som jag föddes. Redan då ansåg han att det fanns föga hopp för människan. Miller menade att människan behövde födas på nytt.

Vi behöver en ny människoras, någon slags explosion, dynamit som spränger vår falska fromhet i luften. Kvinnorna kan tända den där dynamiten, men både män och kvinnor måste skapa om världen på nytt tillsammans. De kan bara skapa om den på ett sätt: genom att först skapa om sig själva. Frågan är: kommer de att vara ärliga nog för att göra det? Ärlighet har aldrig varit mer behövlig. Själva vår existens som art står på spel.

s. 310 i Henry Miller och jag av Erica Jong (1993).

Erica och Henry. Inspirerande själsfränder. Orden. Böckerna. Livet.

Nyårslöften (eller snarare livsmantra än nyårslöfte från låt oss säga 2010 eller 1980 vid önsketänkande):
inte censurera men acceptera (mig själv).
läsa mer.
älska (mig själv) mer.
skriva mer.
fortsätta söka.
bygga upp min bokfamilj.
inte glömma att var sak har sin tid.
 

GOTT NYTT ÅR!

Bodil och böckerna.

Fick Så gör jag - Konsten att skriva av Bodil Malmsten i julklapp (i Ungern där jag befinner mig nu är det för övrigt inte tomten som delar ut klapparna utan Jesus smyger in under natten den 24 och lägger paket under granen som man får öppna på juldagsmorgonen...), och känner att jag fått en till bibel att inspireras av (andra biblar har jag skrivit om bland annat här, här och här).

I Bodils bok heter ett kapitel "De besläktade" där hon berättar om vikten av att konstruera sin bokfamilj. Kan liknas vid en massa personer i form av böcker  man är besläktad med för att man har dem i sin bokhylla...

Var och en har sin boksläkt, jag har min, du har din, dina favoritböcker genom livet, då och nu, och det är din bokfamilj. Sambandet, blodsbandet mellan böckerna i en bokfamilj vet bara läsaren. 

Jag har alltid tyckt det är spännande att titta i andra människors bokhyllor, man får en ganska så bra uppfattning om vem någon är genom att kolla litteraturtitlar och författare. För det är ju lite så, du är vad du läser. Även om det bara är ägaren själv som vet varför just den eller den boken står i hyllan.

I alla fall. Nu blir min första uppgift att sätta ihop och tänka igenom min egen bokfamilj för att se

...hur det skrivna hänger ihop, blodsbanden som förenar en tecknad serie med en klassiker, med en nyskriven bok, med [m]ig själv.

Att min bokfamilj är spräcklig känns genast mycket mer spännande. Bodil ingår såklart.

PS. Fin recension av boken finns till exempel att läsa här (Tidningen Kulturen).

Jag skriver alltså är jag.

Skrivblockaden.
Så jag läser istället. Henry Millers biografi av fantastiska Erica Jong. Spännande att nästan lära känna en ny författare genom en författare jag beundrar. Två frigörande människor.
Kanske kan semestern hjälpa mig till rätta. Då jag ska bada i varma källor och dricka Tokaj och äta fet ungersk julmat.
Låtsas som om det regnar. Det kommer det kanske att göra ändå.
Vänta på att Le Monde ska publicera min och Fannys insändare där vi artigt undrar om de kan hjälpa oss att identifiera några "manliga fotografer" eftersom vi bara hittar "kvinnliga fotografer" eller kort och gott "fotografer" i deras helgmagasin.

Att variera eller prokrastinera.

Det är inte alltid lätt att variera uppgifterna på ett kontor. Sitta vid en skärm. Skriva mail. Prata i telefon. Reglera kontorsstolen med jämna mellanrum. Hämta en kaffe. Sitta i möte. Titta ut över parkeringen. Diskutera med kollegor. Gå på toaletten. Ibland vilja springa runt i korridorerna. Dricka en flaska vatten. Sitta vid en skärm. Läsa något. Surfa för att leta upp en viktig information. Slösurfa. Trycka i sig en chokladbit. Och så vidare.

Om rytmen i ditt liv.

Variera ständigt och jämt regelbundenheterna i ditt liv. Medvetet och uppmärksamt bör du växla emellan arbete och vila, nöd och överflöd, nykterhet och rus, och även mellan bekymmer och glädje. Medvetet bör du lämna det dukade bordet när du mest njuter av överflödet, och medvetet bör du ta itu med bekymren och uppgifterna med vilkas hjälp du växer. Inte i någon situation får du vara högfärdig. För ursprunget till allt, den gudomliga tanken, anden som styr världen tål inget självsäkert välbehag, övermodig förnöjsamhet eller någon dåsig och lat tillfredställelse. Förändras och förändra hela tiden, slut dig till någon och offra något, ge alltid tillbaka något när du själv fått något, ge alltid vidare det du har fått, antingen på det ena eller andra sättet... Bara lev inte "tryggt". Vänta på stormen och eldsvådan istället. Och bli inte förvånad och jämra dig inte när stormen och eldsvådan kommer. Säg då lugnt: "Här är den". Och då ska du släcka och försvara dig.

Kapitel 31, Visdomsord för vardagsbruk, Sándor Márai (1943).

Han säger det igen. Det där som jag alltid har tänkt. Bara lev inte "tryggt". Förändras och förändra hela tiden. Ja men precis! Fasta inte i rutiner bara för att det är bekvämt. Men ack så lätt. Se till att göra vad du mår bra av. Ja men precis! Dock tror jag att människan är en väldigt bekväm varelse och oftare prokrastinerar än varierar. Lätt för Márai att uppmana till variation, på hans tid var varken globaliseringen, datorn eller Internet uppfunna... Idag har ju var och varannan människa fastnat framför en skärm och vi matas mer eller mindre med samma information och trender.

Nåväl.

Vandringsvägen går lite långsamt nu. Snigelfart. Och det är väl just det som är bra. Så att jag hinner tänka efter hur jag ska variera mig. Stort behov av rutiner men ännu större behov av att få olika stimulanser. Vill gå till höger och vänster samtidigt för att få perspektiv. Fysiologiskt sätt rent omöjligt (alltså jag tar nästan tillbaka det, i en del yogaövningar strävar man just efter att låta kroppen sträckas upp och ner och höger och vänster samtidigt hehe...). Och samtidigt innerst inne veta att det inte går att pressa fram något.

Jag tänker att jag aldrig får sluta vandra den där vägen som ofta är lång och snirklig. En väg som inte går igenom datorn. Ut i friska luften!

Variation med en dos prokrastination.

Så att jag sen är beredd att ta emot stormen och eldsvådan.

Intet nytt att komma med.

I en tid som vår där vi gömmer oss i ett hav av konsumtion, reality-serier, ytlighet, smartphones, fåfänga, köksrenovering, lyckan över nya skor etc., där dessa såkallade livsförnödheter så lätt kryper in i vår själ, förgiftar våra resonemang och vårt beteende känns det mer akut och viktigare än någonsin att slå sig ner i en skön fåtölj och studera sig själv. Istället för att springa efter allt som vi lockas att behöva för att må bra - för att egentligen bara åtnjuta ett ögonblick av tillfredsställelse - ta ett djupt andetag. Det mest spännande som finns här i världen är ändå du själv. Vem är jag? Hur fungerar jag egentligen? Vad vill jag? Ja, den ungerske författaren Sándor Márai menar att din största uppgift här i livet är att studera din karaktär. Till att börja med. Jag tänker att när du sedan är tillräckligt stabil i din karaktär, stabil som människa kort och gott, ja då kan du ge dig i kast med att studera din omgivning.

Om människans karaktär

Karaktären är utan tvivel det mest intressanta fenomen som kännetecknar människan. Ingenting är så spännande, överraskande eller oförutsägbart som den process under vilken människor avslöjar sina karaktäristiska egenskaper. Ingen, varken det vackraste landskap, de mest sällsamma naturfenomen eller de mest skiftande variationerna hos vår flora och fauna kan jämföras med människans karaktär. När vi, medan vi utforskar världen kommer till männsikans karaktär, överraskas vi av insikten att vår riktiga uppgift i livet består precis i att studera denna. Alla våra tidigare erfarenheter har endast bidragit till att berika våra kunskaper om världen. Vår själ, däremot, kan endast genom att skaffa sig kunskap om människans karaktär bli rikare. För detta är den mest omdelebara erfarenheten, ja, karaktären är människan själv.
    Och eftersom karaktären är människan själv är det lönlöst att dölja den; lika lite som man kan osynliggöra sin kropp under någon trollhuva kan man dölja sin karaktär. Lösskägg och maskeraddräkt kan när som helst falla av, och då skymtar sanningen fram. Det räcker med en enda rörelse, ett enda ord, en enda sak vi gör för att vår verkliga natur ska bli blottad: maskeraden är alltid tillfällig. Mötet med de verkliga och sanna egenskaperna hos en människans karaktär är den största upplevelsen vi någonsin kan få.

Kapitel 4, Visdomsord för vardagsbruk, Sándor Márai (1943)

Människans karaktär är en roman i sig. Som kan ha många olika kapitel och jag tror inte man skall sträva efter att skriva de i ordning. Men se till att få ut dem. Ut ur själen, ur kroppen, ur huvudet. Förstå vem du är. Medan jag lär mig att djupdyka i mig själv så ser jag (tack och lov att jag kommer till insikt emellanåt...!) att det inte finns några nya sanningar att komma med. Bara min egen. Måste bara plocka ut det som finns. För att fylla ut romanen. Under tiden skall jag inte försöka komma med något nytt - ööh, varför försöka göra anspråk på något när allt grundläggande ändå redan har sagts? - Det är bara formen som ändras. Lite nya ord ibland. Men människan är densamma. Och eftersom människan är en vandrare måste du gå vidare varje dag, sa Sándor Márai.

När Paris är tomt / Paris est un paradis

En gång om året töms Paris på sina invånare.

La semaine du 15 août.

Det är en märklig känsla om än väldigt behaglig.

Le sentiment agréable d'une ville vide.

Plötsligt är det bara du och duvorna. Som aldrig tar semester.

Pas de parisiens mais que des pigéons. Qui ne s'arrêtent jamais.

Men som säkert saknar att få äta jordnötter på uteserveringarna.

Mais qui cherchent les terrasses et les cacahuètes.

Att promenera gator upp och ner utan att stöta på en levande själ.

Rues, boulevards, avenues, places, squares dans une nouvelle lumière.

Uppleva staden på ett nytt sätt.

Paris et le désert français.

Bara utifrån mig själv.

Vivre la ville en compagnie de moi-même.

Merci à Cedric Canezza som fångar atmosfären. Lyckas inte bädda in videon men titta här pour visualiser la vidéo. Och njut (comme la publicité IKEA).

I'm dying to see sunlight.

Kunde inte ha sagt det bättre själv.
Tack Frida.