Här är jag

Tittar på alla säsonger av Mad Men (så härligt att se alla dessa rökande och drickande människor som förföljs av sitt förflutna)

Dricker mycket vin (flykten från tråkigheten och ensamheten. Alltid kul men extrakul när jag köper bra viner)

Försöker laga komplicerade nya maträtter (för att få utlopp för min kreativa sida eftersom jag inte orkar skriva)

Funderar på att starta en matklubb (bättre att äta havregrynsgröt tillsammans än oxfilé själv)

Går på kongolesisk dans (vilken kliché men ack så frigörande det är) (när jag har tillräckligt med kraft för att motivera mig att gå dit vill säga)

Går på yoga (balsam för själen som det heter)

Tänker som, Maria Sveland påpekade i radion en dag, varför dricker jag inte the på morgonen (utan bälver i mig giftigt kaffe istället)

Känner mig stucken av den så kallade ensamhetsångesten (början till acceptans att det är slut med min konstnär)

Tycker att min psykolog känns torr och kylig och inte uppskattar mig (när ska det gå upp för mig att hon inte ska bli min vän ändå)

Läser pyskologiska essäer (som ett led i mitt välbefinnande och tänker att jag ska kunna lära min psykolog nya saker)

Känner ett sting av avundsjuka när en vän får diagnosen Depression (när ska jag få ett ord som passar mig)

Vet att vägen till harmoni inte går via fast anställning (svår balansgång det där)

Gör av med mer pengar än jag har (varför är det inte roligt att göra gratissaker)

Lyssnar på radio (P1 På minuten när jag känner Sverigesaknad)

Tittar på realityserier på TV3 (för att låtsas att jag är någon annan)

Promenerar på ställen jag inte har promenerat på (för att gå på upptäcktsfärd)

En helt ovanlig lördag

Franska spänningar en lördagmorgon. Demonstrationer och motdemonstrationer. Rätten att bestämma över sin kropp och tillgång till fri abort.

Å ena sidan ett tiotal kristna fundamentalister i kostym och å andra sidan ett hundratal aktivister från olika politiska vänstergrupper. Och så militärpolis och kravallpolis såklart. Mitt i grönsaksmarknaden. Ägg och tomater kastas. Militärpolis slår med sina batonger men ingen förstår varför. Tydligen vill en demonstrant inte gå därifrån. Kravallpolis tar över. De inger tydligen mer "respekt" och demonstranterna lugnar sig. Någon slags gul tårgas sprutas ut i folkmassan.

Det "vanliga" folket fortsätter att handla sina morötter, zucchinis och äpplen. En liten frågande flicka sitter på sin pappas axlar. Han försöker förklara för sin dotter att "jo, vi lever i en demokrati men polisen är ändå elak och tar lagen i egna händer". En gammal gubbe syns på en balkong långt upp i luften. Han fotograferar allting från 6e våning och förevigar sammandrabbningarna ur fågelperspektiv. Det är nog som en teaterpjäs för honom där uppe.

Det är journée de patrimoine och turisttåget som kör ner för avenue Gambetta får plötsligt åskåda en annan del av det franska kulturarvet.

Jag sällar mig till det "vanliga" folket och köper frukt och grönsaker. Tomater från Bretagne för 1€80 kilot. Söta pomme de reinette. Haricots verts. Och håriga vita persikor.

De kristna fundamentalisterna eskorteras slutligen bort i polisbilar till en taxistation där de tryggt kan åka hem till sig efter att ha blivit berövade på sin demonstrationsflagga.

Själv äter jag japanskt med min konstnär. Tempura, california, chirachi, sashimi. Och vi vågar sätta en stor punkt. Kärlek övervinner inte allt. Sedan grät vi hela eftermiddagen. Vi måste gå varsin väg. Han gick på bio och jag gick och handlade mat på Carrefour. Vi kanske väljer samma film en annan gång.

Med svullna ögon är det bra att vara ute bland människor. Jag sätter mig på Ours. Dricker en panaché. Stör mig på killen bakom mig som berättar för sin (flick)vän om hur han har gjort egen pizza hemma och att han skall göra det nästa gång (flick)vännen kommer på besök. Stör mig kanske ännu mer när tjejen frågar vad kan man ha på en pizza man gör hemma? Killen svarar att han hade gjort med champinjoner, tomat och skinka, men att man också kan göra en "Quatre fromages" till exempel.

Suck. Tur för mig att jag är så duktig och inspirationsfylld när jag lagar mat.
Love and peace.

Till mormor

När jag tänker på dig mormor, så tänker jag på många olika saker. Du var så mycket: Maka, mor, farmor, mormor, syster, svärmor, moster, faster, vän. Men också en varm kvinna, en orubblig och övertygad socialdemokrat, en plikttrogen fabriksarbeterska, flitig i hem och trädgård. Tänk så mycket ull du har kardat, så många strumpor, vantar och mössor du har stickat. Så många potatisar du har satt. Så många trasmattor du har piskat. Så många liter krusbär du har plockat. Så mycket saft du har gjort.

När jag tänker på dig mormor, så tänker jag mest på dina goda hemlagade köttbullar i brunsås, din lena mannagrynsgröt, ditt hemgjorda äppelmos eller vinbärsgelé, världens godaste inlagda gruka, dina nybakade sockerkakor, eller när du gjorde tårta med nonstopkarameller på.

Jag tänker på alla de gånger jag fick gå ner i källaren och hämta en glassbåt eller en Loranga eller Pommac. Eller när jag smög in i finrummet och letade godis i den ungerska porslinsskålen som stod på buffén bredvid den öppna spisen.

Och så tänker jag på när jag sov över hos dig och morfar och jag fick ligga bredvid dig i din säng. Du hamnade ofta på golvet och suckade och skrattade över att jag rörde på mig så mycket. Jag tänker på när du och morfar gick ut på vägen och vinkade hej då till oss tills det uppkörda grusdammet skymde sikten i bakfönstret. Eller när du sådde ungersk stark paprika till min pappa i ditt växthus. 

Du var den snällaste mormorn i världen. Du tyckte om att vara snäll. Du var så god och så omtänksam. Du log för hela världen. Du tänkte mer på andra än dig själv.

När jag tänker på dig mormor, så tänker jag vilket långt liv du har haft och så mycket du har varit med om. Och så tänker jag vad tunga dina sista år var. Att du blev någon annan. Att din blick försvann. Att din kropp inte fungerade längre. Att jag sällan var där. Att jag inte stod ut med att se.

Men mest tänker jag att jag aldrig kommer att glömma dig.

I like Oslo

Oslo har vunnit min respekt och mitt gillande. Jag trodde jag var för snobbig för att kunna gilla den norska huvudstaden. För i min värld finns det ju bara en, och det är Paris. Jag har blivit så fransk nu att jag tror på riktigt att Paris är världens mittpunkt.

Men Oslo då. Jag har nämligen gjort några försök att bli vän med staden tidigare men utan större framgång.

För 12 år sedan jobbade jag på Bagel&Juice och lärde mig att säga "ha det" istället för "hej då", att rosinbagel vad en bagel med russin i, att bringebär var gott att blanda med banan, att brun geitost var något väldigt obehagligt, att alltid lära mig personnumret och namnteckning på den vars leg jag lånar för att komma in på en bar, att bo i kollektiv inte var min grej, och efter ett halvår var jag färdigjobbad och reste iväg till några varma länder och fick betala in 10 000 kronor i restskatt några månader senare.

Det tog nästan 10 år innan jag kom tillbaka hit igen. Det var betydligt trevligare att vara på semester med tjejkompisar hos Pia som bor här. Fniss och fjams. Den norska hösten var fin och orange och lagom kall. Jag upptäckte fantastiska Sultans grönsakshandel och deprimerande REMA 1000 och mellan matintagen köpte vi tajta klänningar på Indiska och lyssnade på Jefferson Airplane. Men något tryckte ändå.

Så är jag här igen. Det är sommarsol och jag åker och badar på Nakholmen. Promenerar längs Aker Brygge och tycker om att det är så vackert. Lyssnar på Radio Norge på kvällarna i Pias kök som spelar Hold the Line med Toto minst en gång vid varje radiosession. Älskar att upprepa norska ord som gör mig varm i hela kroppen av skratt. Då är det dock Storebrorssverige som tar över och inte Napoleons storhetsvansinne. Men det är en annan historia.

Jag gillar att det är så nära och likt Sverige. Men samtidigt så annorlunda. Avslappnat. Lika många fula som snygga människor. Folk bryr sig inte så mycket. Ingen formaterad färdigstöpt människa som jag så ofta känner att mitt moderland är byggt av. Men om man skrapar lite på ytan så finns det ju såklart en hel del djupliggande problem. Låg arbetsmoral, stor främlingsfientlighet, ingen större kreativitet (den har fastnat i Munchs Skriet), mataffärer med inplastade zucchinis... Jag skulle kunna gå in på en teori om hur oljan och heroinet har delat upp Norge i två läger men jag behöver lite mer kjøtt på benen innan jag vågar mig på en analys.

Är det kanske sommaren som har gjort att Oslo har vunnit över mig till sin sida? Eller kanske bara "tredje gången gillt"? Vogts gate? Världens bästa tjejer? Att jag har upptäckt att jag är laktosintolerant? Kvikklunsj med havssalt? Ett paket cigaretter för 95 NOK? Att jag har min första betalda semester? Omständigheterna var helt enkelt rätt den här gången.

Nu ska jag ta trikken på en rundtur i världens dyraste stad.

Mitt körkort och jag del 2

Ett aprikosfärgat kuvert låg i min brevlåda. Stämplat från polisen. En snirlig handstil hade skrivit ut min adress. Det känns avancerat att någon sitter och skriver för hand alla adresser. Men jag har äntligen fått min kallelse till att hämta ut mitt franska körkort. Brevet är daterat den 23 maj med ärendet "Echange de votre permis de conduire suédois contre un titre de ciruclation français".

Det ska bli spännande att se om jag får ett plastkort enligt de europeiska normerna eller ett franskt körkort i form av en rosa folder med mitt faststämplade foto på som hädanefter är giltigt livet ut. Med samma foto. Det där trötta bleka fotot.

Jag får dock inte komma förrän den 13 juli. Det passar ju bra sådär mitt under semestern. Och igen måste jag lämna in alla papper jag redan en gång har lämnat in.

Att fylla år

Jag har fyllt 31. Tråkiga udda siffror. Lite meningslös ålder. Det förväntas så mycket av dig. Och jag tillhör numera en ny åldersgrupp. Kanske kan bli spännande. Men det får bli ett annat inlägg. Nu till min födelsedag!

Min födelsedag inträffade i torsdags, följaktligen var jag ledig eftersom Jesus åkte till himlen. Jag blev redan lite firad kvällen innan under en middag då jag fick en överraskningsdessert med ett improviserat ljus i form av en tändsticka som förgyllde pajbiten.

Födelsedagsmorgon och telefonen väcker mig halv nio. Fy fan tänkte jag, vem ringer mig nu, det kan bara vara tråkiga nyheter. Men ack vad jag bedrog mig! Blomsterbud var på väg! Dock svor jag innerst inne över vem som bestämt att jag skulle få bud så tidigt. Men det är klart att det var värt att bli av med min Interflora-oskuld!!! Världens finaste blombukett pryder nu mitt hem. Danke sehr Mikaela!

Sen var hela dagen en lång dvala där jag befann i ett kvasikomatillstånd med dunderförkylning som plåster på min pollen/avgas/damm/pollen/vår-allergi. Var på Beaubourg för att se New Dehli-Paris-utställningen. Jag höll på att förgöras av luftkonditioneringen som framkallade konstanta nysattacker. Jag gjorde slut på tre paket näsdukar och kommer inte ihåg någonting av vad jag såg. Till Monoprix för att införskaffa nya mjuka snorpapper. Och så grät jag lite för att jag tyckte så synd om mig själv.

Sedan togs jag med till en indisk gastronomi-restaurang. Och jag försökte och jag försökte och jag försökte att hålla modet uppe. Ett glas champagne mellan snorutresningarna. Jag intog den godaste cheese-naanen mina smaklökar någonsin har upplevt. Emellanåt grät jag i dysterhet över att jag var så trött och dålig på att "feel the moment" och bara ville lägga mig rakt ner på den indiska mattan och få kroppen rensad från alla allergiframkallande molekyler. Jag tyckte fruktansvärt synd om mig själv. Men gråtstunden lättade på trycket och jag kunde helt plötsligt andas med ena min näsborre.

Min tappre man fortsatte att le uppmuntrande och sa att jag skulle uppskatta allting i efterhand. Jag trodde väldigt lite på honom.

Nästa anhalt var ett glasscafé. Kanske Paris bästa glass. Hemgjord glass sedan 40-talet. Jag är fantastisk glad över att få ha upptäcka denna lilla oas som ligger på jag-är-sugen-på-en-god-glass-så-jag-tar-cykeln avstånd. Jag hade slutat snyfta och åt och åt och åt.

Sen cyklade jag hem och la mig på soffan. Och efter ett par timmars vila fick min födelsedag nytt liv igen. Drink med kära syster yster på les Ours. Två trötta flickor och det blev ett snabbt glas. Men jag var egentligen inte redo för att gå hem. Då skulle min självömkan ha tagit över min födelsedag helt och hållet.

Hamnade på en uteservering i skymda kvarter där världens coolaste patronne serverade mig ljuvlig Bourgogne Aligoté och kallade mig "la petite".

Så där satt jag och var 31. 

Och det kändes bra.

tacka vet jag AUX OURS

En hyllning till Björnarna.
Ett klassiskt franskt hak som ligger på gatan nedanför mig.

Det är där jag brukar dricka mitt kaffe, det är där jag tar ett glas efter jobbet, det är där jag släcker törsten med öl eller panaché när det är varmt och kvavt, det är där jag dricker några glas vin av olika slag beroende på humör och säsong. Det är där jag träffar folk. Ibland går jag dit själv. Ibland har jag bestämt träff med någon. Ibland äter jag där också. Men mest blir deras jordnötter eller japanska blandning av snacks som kommer med drinken haha.

Utåt sett så påminner det om alla andra bistros och caféer som finns lite överallt i Paris. Men det är något speciellt med björnarna. Det är sånt väldigt trevligt ställe dit så många olika människor går. Jag tror det är därför det är så skönt att vara där.

Välklädda eller nedklädda parisare, gamla knegare, unga studenter, underbetalda kulturarbetare, buttra pensionärer, yppiga kvinnor, tråkiga barnfamiljer, filosoferande författare, slappa fransmän, kära par, pratglada kompisar, sura skådisar, heterosexuella män, ambitiösa utlänningar, högljudda tonåringar...

Jag är väl lite av en blandning av allt det där.

Terassen är stor och välkomnande. Alla får alltid plats på något vis oavsett hur mycket folk som redan sitter där. Och personalen är alltid trevlig och omtänksam. Även om de har massvis att göra.

Och idag fick jag en gratis cola. Det var ju schysst. När jag ville betala så sa Selim att nah, det är lugnt, det var ju bara cola på glas. Tack sa jag och blev väldigt glad. En liten cola gjorde min eftermiddag.

Ett andra hem liksom. Det är bra att ha i storstadmyllret där jag ibland känner att jag försvinner.