4 december 2014

Kungliga handslag.

Jag hade kunnat kommentera det politiska läget i Frankrike eller regeringskrisen i Sverige i samband med kungaparets officiella statsbesök.

Men nej, jag bjuder på lite lättsam underhållning istället, det passar mig bättre dessa dagar.

Jag har nu något gemensamt med Zlatan Ibrahimovic. Vi har båda skakat hand med både kungen och drottningen. Kanske att Zlatan har lite mer credd i kungens ögon men Silvia verkar inte göra någon skillnad. Hon log lika ljuvligt och intresserat åt alla.

Japp, kungen och drottningen är på statsbesök i Frankrike och i tisdags eftermiddag ordnades det mingel av svenska ambassaden på Svenska institutet. Och jag var inbjuden...! Blev mäkta förvånad när jag fick en personlig inbjudan (Anna Mezey et son conjoint) via mail med kungligt emblem. Utan att varken vara motståndare eller medhållare till det svenska kungahuset ville jag inte missa möjligheten till att få se knugen och dronningen in real life. Undrade om jag skulle känna mig utvald. Fick sedan veta att alla utlandsboende blir naturligt inbjudna när Tjabo och Silvia kommer på statsbesök. Så jag var inte så utvald. Men det gör inget. Frågade min skådespelare om han var intresserad av möta det svenska kungaparet. Ja! Ett tillfälle att ta fram kostymen.

Ers majestät, sa jag och sträckte fram handen. Kanske att jag neg till lite, den möjligheten hade vi fått instruktioner om. Jag såg kungen in i ögonen och log, noterade hans rödtonade näsa och ganska så lama handslag. Han såg inte ut att tycka det var speciellt roligt att skaka hand med Parissvenskar, men alla jobb är ju inte roliga. Dock hade han skrattat till när en svensklärare från Sorbonne hälsade till honom från sina studenter. Jag tog ett steg till vänster och fick ta emot Silvias hand tillsammans med ett leende. Hennes handslag var mjukt och förtroendeingivande. De har gjort det här förut... det märks.

Efteråt följde en cocktail i utställningssalen på institutet. Kungen och Silvia kom ner och minglade. Jag stod så smidigt till att Silvia började pratade med mig! Plötsligt kände jag mig utvald bland de 300 inbjudna... Och bebisen i min mage har nu fått kunglig välsignelse, det känns mycket tryggt.
 
Tyvärr fick man ju inte ta några kort... ambassaden var rädda för alltför många selfies. Men det såg ut ungefär så här minus ytterkläder och Zlatan:


6 november 2014

Den rosa skatten.

Jag handlar ibland eller till och med regelbundet på Monoprix och då är det bra att bli påmind om det här: 



5 rosa engångs "tjejrakhyvlar": 1€80
10 blå engångs "killrakhyvlar": 1€72

Bland annat. Det är så många fel det bara kan bli. Men franska regeringen skall undersöka huruvida en "rosa skatt" finns eller ej. Och det är ju bra.
Det är det nyskapade kollektivet Georgette Sand som står bakom initativet (insprierade av en amerikansk journalist) och inventerar prisskillnader mellan "manliga" och "kvinnliga" likadana produkter. Kedjan Monoprix står först i kön.

17 december 2013

Den franska jämställdheten.

På nyheterna i morse presenterades en undersökning om sexism på arbetsplatsen (läs och lyssna på franska här). 14 600 kvinnor och män från 9 olika stora företag har deltagit (La Poste, France télévision, LVHM, Radio France...). 8 av 10 kvinnor är regelbundet utsatta för sexism på jobbet: nedlåtande kommentarer och skämt om kvinnor, raggningsrepliker... över hälften av kvinnorna som deltagit i undersökningen anser att de går miste om karriärsmöjligheter på grund av deras kön.

Detta i sig är ju tyvärr inga nyheter. Men det är mycket bra att det konstateras. Igen, får jag väl lov att säga. Undersöka, forska, fundera, filosofera, tänka, intellektualisera, politisera i all evighet utan att det sker någon förändring. Den franska idén om vikten av att skriva en rapport för att sedan skriva en rapport för att sedan komma fram till att det behövs en ny undersökning och skriva en ny rapport. Pragmatiken är emellanåt långt borta.

Efter denna skamfyllda rapport så har i alla fall Radio France tagit sitt ansvar och kommit med lite självkritik. Det pragmatiska tänkandet verkar få en plats. Catherine Sueur, (ja, det finns en kvinnlig generalchef på Radio France) erkänner att Radiohuset inte är en jämställd arbetsplats. Det må finnas lika många anställda kvinnor som män, men inte helt oväntat sitter männen på de högre posterna, männen är överrepresenterade i sändningarna och så vidare.

Min förvåning kommer några sekunder senare. Catherine Sueur berättar att de gärna se fler kvinnor som (politiska) gäster i nyhetsprogrammen på morgonen. Därför har de nu bestämt att minst 30% av de inbjudna skall vara kvinnor. Men varför i hela friden inte bara bestämma att 50% av gästerna skall vara kvinnor? Och varför bara i morgonprogrammen? Varför inte svepa över hela deras programutbud och rannsaka sig själva?

Det går ju framåt. I snigelfart dock. Mentaliteten utvecklas långsamt i det här stora konservativa landet. Och ibland finns det många fördelar med att diskutera och analysera saker fram och tillbaka. Men i de här frågorna måste tempot öka dramatiskt.

31 oktober 2013

Nämen!

Jag kommer tillbaka verkar det som. På samma ställe. Hoppas du gör det med.

Märker att denna ventilationstrumma är rätt ett tag till. Det blev tomt utan regelbunden propaganda. Jag som trodde att den hade spelat ut sin roll för mig, men icke. Så det har faktiskt bara varit en längre paus sedan mitt senaste inlägg där jag basunerade ut att jag kanske skulle vakna i nya former. Jag fortsätter således att vaka över min själ och fransk-svensk-ungersk kroppsgymnastik i bloggform. Det hör väl till att vela fram och tillbaka.

Och de stora ambitionerna att uttrycka sig i nya former, tja, en kan inte göra allt på samma gång. En sak i taget. Var sak har sin tid. Brukar jag säga till mig själv. Så därför blir jag kvar här en runda till. Men varvat med lite nytt innehåll.

Nedan följer ett smakprov ur ett nytt projekt jag har börjat jobba med. Jag lämnar skärmen och ger mig ut med poesin på stan...

Klicka på bilden så kommer den upp i ett nytt större fönster. Eller använd ett förstoringsglas.

Rue Saintonge, 75003 Paris. Foto av Stéphane Coulaud.
S:t Lars Kyrkogata, Falkenberg.


Rue Payenne, 75003 Paris. Foto av Stéphane Coulaud.

18 augusti 2013

So long semestern, so long blogg.

Idag är det sista dagen på min semester.

Idag är också mitt första blogginlägg på väldigt många veckor. Men också det sista. Det är nämligen så att under semestern får man tid att tänka. Och då har jag tänkt, som så många andra gånger, att var sak har sin tid.

Från skånska landsbygden via staden vid havet till landet med solmogna tomater har nya frön såtts.

Inspiration (så mycket).
Möten (ni vet vilka ni är även om ni inte tror det).
Rötter (kommer man aldrig ifrån).

Således är min bloggtid över nu.

Den kanske dyker upp i andra former.
Eller så är det jag som kommer i andra former.

Tack till er som har läst.
Vi ses nästa gång.

Utgång. Genomgång. Ingång. Nödutgång. Framgång.



1 juli 2013

Miranda Julys divan.

Jag ser mycket fram emot att följa författaren och konstnären Miranda Julys projekt We think alone där vi får tillträde till andras privata sfär och delar deras intimitet via inkorgen. I vår egen inkorg. Att få kliva in i andras sinnen via mail-konversationer, det är ju helt fantastiskt!

Jag gillar idén om att använda någon annans skrivande i ett tänkt sammanhang. Miranda July har bett kända människor att skicka henne privata mailkonversationer. På så vis skapas även ett slags självporträtt av varje person som deltar. En redan skriven text blir något helt annat då Miranda July sätter in det i en kontext. Lite som om de människorna genomgår en analys med Julys filter. Men det visar framför allt hur många olika versioner det finns av allting. Beroende på från vems perspektiv man handlar utifrån och vad det är man vill berätta. Alltid värt att bli påmind om. Första veckans tema är pengar och första mailet kommer idag.

Abonnera du med genom att klicka här!

"We think alone" ingår i utställningen "On the tip of my tongue", som produceras av Magasin 3 i Stockholm. Varför en svensk tidning (SvD) publicerar en sådan kort artikel om det förstår jag inte, läs istället en längre mer utförlig intervju med Miranda July på Huffington Post.

28 juni 2013

Filtrerad medmänsklighet.

När jag var i Sverige för några veckor sedan träffade jag många av mina äldsta vänner. På vårt brunchbord var det lika många kaffekoppar som iPhones. Vi kommunicerade lika mycket genom att visa och lägga ut bilder på Instagram som att se varandra i ögonen och prata. Vi länkade artiklar till varandra men som vi aldrig diskuterade. Samtalen filtrerades genom våra smarta telefoner.

Jonathan Safran Foer skriver i sin, mycket intressanta, essä (originaltexten från New York Times här, den svenska översättningen finns att läsa på SvD här), om hur de teknologiska framstegen förenklar vår dagliga kommunkation, men att med den förmedlar vi snarare information än medmänsklighet. Vårt sociala liv reduceras lätt till att prata med varandras telefonsvarare, diverse inkorgar och sms. Eller, som när vi faktiskt umfås i verkligheten, fortfarande låter telefonen få en stor plats i diskussionen. Därmed slipper vi undan den ansträngning som krävs för att vara känslomässigt närvarande. Världen är ständigt närvarande i våra liv medan balansen är mer och mer frånvarande.

I worry that the closer the world gets to our fingeripsm the further it gets from our hearts. It's not an either/or - being "anti-technology" is perhaps the only thing more foolish than being unquestioningly "pro-technology" - but a question of balance that our lives hang upon.

Varför har vi så svårt för att ta in vår omgivning som den är? Och vad kommer det att få för konsekvenser? Jag och mina vänner balanserade oss igenom applikationer istället för att bara vara med varandra. Genom Instagrams filter blev vår värld kanske lite bättre, kanske lite vackrare. Men på avstånd.

I söndags eftermiddag hängde jag på mitt vanliga tillhåll, terrassen på Aux Ours. Bredvid mig satt ett par. Utan att tjuvlyssna blev det uppenbart att de höll på att göra slut. Eller snarare hade kvinnan bestämt sig för att lämna mannen.

Vid ett tillfälle lämnade hon bordet, och mannen plockade genast upp sin iPhone. Kanske var det ett försök i att se vad som hände utanför hans, just nu, kollapsade värld. Han svepte ryckigt över displayen och kolla sin mail. Blicken flackade mellan olika applikationer som en flykt från den känslosamma situation han uppenbarligen befann sig i. När kvinnan kom tillbaka utbytte de några meningar som kom att bli deras adjö. Kvinnan lämnade uteserveringen och så även honom.

Precis som Jonathan Safran Foer avvägde om han skulle säga några uppmuntrande ord till flickan i Brooklyn, funderade jag här länge huruvida jag skulle säga något till mannen på terrassen. Visa medkänsla och utan att inkräkta på hans behov att kanske vara ensam med sina känslor. Men jag gömde mig bakom min datorskärm och fortsatte knappa på tangenterna. Ville skriva något men ägnade mig snarare åt "e-tidsfördriv" som Safran Foer så riktigt kallar det. Det krävde inte så mycket av mig.

Å andra sidan, vad skulle jag säga? Att jag förstod honom? Att det skulle bli bättre med tiden? Att jag också suttit och blottat mina kärleksbekymmer på samma terrass? Mannens bistra uppsyn och nervösa rörelser förmedlade en sårad människas sista hopp. Han plockade upp sina hörsnäckor och lyssnade på radio medan hans blick sökte fram och tillbaka.

Jonathan Safran Foer hänvisar i sin text till psykologiska studier som visar att ju mer distraherade vi är ju svårare får vi att visa medkänsla och bry oss om vår omgivning.

Psychologists who study empathy and compassion are finding that unlike our almost instantaneous responses to physical pain, it takes time for the brain to comprehend the psychological and moral dimensions of a situation. The more distracted we become, and the more emphasis we place on speed at the expense of depth, the less likely and able we are to care. 

Ibland är jag rädd för att vi har blivit så vana att läsa på skärmar istället för att läsa in varandra. Ju mer uppkopplat vi lever ju mer nerkopplad bli vår uppmärksamhet. Att vi tar in så mycket information att vi sen faktiskt inte orkar vara närvarande. Att ögonkontakt nästintill blir genant och vi föredrar att ta tillflykt i teknologiska framsteg.

Även om jag inte på några villkor vill leva utan dagens kommunikationsmöjligheter, så vill jag inte heller hitta min trygghet där. Den måste komma från vårt inre och inte via applikationer. Då blir det kanske också mer naturligt att vända sig mot en människa istället för mot en skärm.