Det stod en röd gammal lampa på min gård. Mina ögon glimrade och jag tänkte åh vilken fin lampa, den kommer att passa bra hos mig. Damma av den och därmed få in lite snygg industridesign i min loppislägenhet.
Två byggarbetare hade ställt den där tillsammans med mycket annat bråte som rensats ut ur en lägenhet. Jag frågade om allting skulle slängas och om jag således kunde ta lampan. Den ena byggarbetaren frågade om jag behövde lampan. Jag förstod inte vad han sa och bad honom upprepa. Om jag behövde lampan?
Nej, såklart att jag inte behövde lampan. Men jag ville ha den.
För honom var det alltså naturligt att fråga om mina behov medan min första reaktion var att vilja ha den. Jag blev någonstans lite rörd av hans sätt att resonera och skämdes snabbt av min hagalenhet. Men jag styrdes av mitt begär och gick därmed upp de fem trapporna med lampan i högsta hugg.
Torkade av min nyförvärvade skönhet medan min svaghet för heminredning (finns det något mer tröttsamt
ord?) fick sig en uppmuntrande klapp på axeln. Girighetsdjävulen dansade ett varv medan jag tänkte att åh, den är nog värd pengar den här lampan. Funderade på var jag skulle placera min värdefulla gratislampa.
Tålmodigt vandrade jag runt i mina trettioen kvadratmeter och sökte efter den rätta platsen. Förgäves faktiskt. Det visade sig att jag inte alls har någon plats för den här lampan.
Det är väl ingen hemlighet för varje tänkande människa att vi (väst/nord) lever i ett materialistiskt samhälle som kokar av överflöd. Ändå har vi så svårt att stoppa oss själva. Ändra våra konsumtionsbeteenden. Ändra våra beteenden kort och gott.
Separera behov från begär.
Rensa oss själva istället för att fortsätta fylla på.
Nu står lampan i ett hörn och stirrar på mig. Skinande röd. Men den röda färgen är påmålad och lampan är inte alls ett
originalfynd från forna industritider.
Bara en ful påminnelse om att jag vill ha.
24 maj 2013
Utrensning.
Upplagd av
Anna Mezey
kl.
10:24
KATEGORIER:
Filosofi,
Krönika,
Kultur,
Kuriosa,
Livet,
Paris,
Perspektiv,
Samhälle
Inga kommentarer:
1 maj 2013
Bröllopsbud eller work in progress
Plaça Sant Jaume
attendre. rencontrer
s’attendre = se rencontrer
joie. bonheur qui monte
qui s’éclate
ciel – bleu - blanc - cumulus.
belles chaussures rencontrent
fleurs émotifs sur veste.
(touristes curieux
cherchent désespérément robe blanche)
hallelujah
it’s raining men
amen,it’s raining men
hallelujah
cri de joie, tempete d’applaudissement
bouches magnétiques avec yeux remplis
les seigneurs des anneaux
qui pleure, qui sourit, qui règne
pétales de riz : pluie de roses.
Vive Les Mariés!
Bröllopsinspiration uppsökt den 18 mars i Barcelona. Leve Thierry och Ricard!
Den 23 april 2013 röstade franska parlamentet igenom lagen om samkönade äktenskap. Ett steg närmare kärleksfull jämställdhet med samma juridiska rättigheter för alla. Vive la France!
Jag står för övrigt till ert förfogande för äktenskapsliknande poesi.
Upplagd av
Anna Mezey
kl.
11:44
KATEGORIER:
champagne,
Frankrike,
Jämställdhet,
Konst,
kärlek,
Livet,
Perspektiv,
poesi,
Politik,
Samhälle,
work in progress
Inga kommentarer:
12 april 2013
Moralkakan.
Politisk anekdot:
Den franska budgetministern Jérôme Cahuzacs schweiziska banksynder höll inte i längden. I ett försök att rädda sitt skinn ljög (den numera före detta ministern) Cahuzac för presidenten. Skinnet räddades från journalisternas grävande. Men så fortsatte journalisterna att gräva lite till. Och Cahuzac gav ej upp hoppet om att rädda sitt skinn. Varav på han ljög lite till, även för folket. Nu ligger dock alla korten på bordet och Cahuzac har erkänt. Han är sedan två dagar även officiellt utesluten ur partiet.
Personlig anekdot:
Imorse parfymerade jag mig samtidigt som jag drack morgonkaffe ur en gulblommig mugg. Jag ljög stilla för mig själv om hur effektiv jag var som gjorde flera saker samtidigt. Och vips så svalde jag istället Chanel.
Alltså.
Ljug inte och försök aldrig göra mer än en sak på samma gång.
Den franska budgetministern Jérôme Cahuzacs schweiziska banksynder höll inte i längden. I ett försök att rädda sitt skinn ljög (den numera före detta ministern) Cahuzac för presidenten. Skinnet räddades från journalisternas grävande. Men så fortsatte journalisterna att gräva lite till. Och Cahuzac gav ej upp hoppet om att rädda sitt skinn. Varav på han ljög lite till, även för folket. Nu ligger dock alla korten på bordet och Cahuzac har erkänt. Han är sedan två dagar även officiellt utesluten ur partiet.
Personlig anekdot:
Imorse parfymerade jag mig samtidigt som jag drack morgonkaffe ur en gulblommig mugg. Jag ljög stilla för mig själv om hur effektiv jag var som gjorde flera saker samtidigt. Och vips så svalde jag istället Chanel.
Alltså.
Ljug inte och försök aldrig göra mer än en sak på samma gång.
Upplagd av
Anna Mezey
kl.
10:19
KATEGORIER:
balans,
koncentration,
Kuriosa,
Livet,
Politik
Inga kommentarer:
7 april 2013
Att bestämma sig.
Livet självt är en roman i sig. Så därför fortsätter jag slänga ut små bitar av mig själv här. För det är först när ord hamnar på papper eller på skärm som de betyder något.
Läser samtidigt igenom olika texter jag har skrivit. Tänker att jag egentligen kanske borde lägga in växeln som kopplar på redigeringsfasen? Att jag inte alls ska skriva en roman, men faktiskt knyta ihop det material jag redan har. Det är det som är att bestämma sig. Men nej. Jag ljuger för mig själv när jag säger så. Jag får ju det att låta som jag har en halvfärdig roman i datorn. Det blir som med statusuppdateringarna på Facebook, där alla lever ett flärdfullt liv.
Och jag har ju inte en halvfärdig roman i byrålådan eller datorn. Möjligen en färdig dikt. Eller? Det kan ju vara en kortroman. Den franska inspirerande författaren och konstnären Valérie Mréjen använder sig ungefär av 15 000 ord. Ingen episk roman direkt. Men sammansatta ord som formar en berättelse. Om livets banala ting.
Så återigen. Det handlar bara om att bestämma sig. Och inte försöka vara flärdfull.
Läser samtidigt igenom olika texter jag har skrivit. Tänker att jag egentligen kanske borde lägga in växeln som kopplar på redigeringsfasen? Att jag inte alls ska skriva en roman, men faktiskt knyta ihop det material jag redan har. Det är det som är att bestämma sig. Men nej. Jag ljuger för mig själv när jag säger så. Jag får ju det att låta som jag har en halvfärdig roman i datorn. Det blir som med statusuppdateringarna på Facebook, där alla lever ett flärdfullt liv.
Och jag har ju inte en halvfärdig roman i byrålådan eller datorn. Möjligen en färdig dikt. Eller? Det kan ju vara en kortroman. Den franska inspirerande författaren och konstnären Valérie Mréjen använder sig ungefär av 15 000 ord. Ingen episk roman direkt. Men sammansatta ord som formar en berättelse. Om livets banala ting.
Så återigen. Det handlar bara om att bestämma sig. Och inte försöka vara flärdfull.
Upplagd av
Anna Mezey
kl.
19:37
KATEGORIER:
balans,
inspiration,
koncentration,
Konst,
Litteratur,
Livet,
Personligt,
Perspektiv
Inga kommentarer:
1 april 2013
Blogout.
När jag började skriva så var ju tanken att jag skulle skriva precis det som står i rubriken. Ta en blogout alltså. För att jag behöver lära mig att koncentrera mig. Skapa tid för att gå in i min värld. Vilket är svårt med internet och med alla mina skärmar (jag har till och med gått så långt att jag införskaffat mig en iPhone, men det är en annan historia). Och en blogg går ju ut på att det konstant finns internet.
Så började jag fundera på om hur mänskligheten kan tänkas vara uppdelad. En uppdelning där det finns de som gör vad de tror på och kan bestämma sig för det (läs de som vågar), och de som inte tror på vad de gör och därmed inte kan bestämma sig för det (läs de som inte vågar). Därför hade jag bestämt mig för att inte göra blogginlägg på ett tag. För att istället fortsätta att skriva för mig själv och tro på vad jag gör. Man är vad man gör, eller hur är det nu? Efter min inspirerande skrivarkurs under den sega vintern har jag öppnat upp dörrar hos mig själv.
Men så tänker att jag är ett barn av vår tid. En tid där vi matas med att välmåendet ligger i att exponera sig för omvärlden.
"Jag syns därför är jag."
Samtidigt kämpar jag emot just det. Och bestämmer mig ju därför för att fortsätta blogga. För att fortsätta vara jag. Som jag är just nu. Att det handlar om att bestå. För mig själv.
Nästa stund tänker att jag är ett barn av min egen tid.
(Även om vi såklart lever med en tid som påverkar vad vi gör, det går inte att komma ifrån).
Och då förs mina tankar till psykoanalysen. Jag har bestämt mig för att betala massa pengar för att investera i mig själv. För att hitta, i och genom mig själv, vad som gör att jag är på ett visst sätt. Inte nödvändigtvis genom omvärlden eller vår tid (förvisso genom den tid som en gång har varit) men det handlar om att lära mig att förstå vad mina känslor grundar sig i och kunna analysera dem. Varför jag blir ledsen, upprörd, irriterad, arg, svartsjuk och så vidare över något (sällsynta analyser om varför jag blir glad över något haha). Och således efter några år tro på vad jag gör och därmed kunna bestämma mig för hur jag ska göra. Dagen då jag bestämmer mig för hur jag skall skriva färdigt min roman har ännu inte kommit. Och det är inte den här bloggen som skriver min roman. Men den gör att jag att fortsätter skriva lite till.
Så nu fortsätter jag att dricka Cha-Cha-Cha, en goda chardonnay från Pézenas. Lever med min tid och fortsätter tro på det jag gör.
Och att det råkar vara första april idag har ingenting med det jag har skrivit att göra.
Så började jag fundera på om hur mänskligheten kan tänkas vara uppdelad. En uppdelning där det finns de som gör vad de tror på och kan bestämma sig för det (läs de som vågar), och de som inte tror på vad de gör och därmed inte kan bestämma sig för det (läs de som inte vågar). Därför hade jag bestämt mig för att inte göra blogginlägg på ett tag. För att istället fortsätta att skriva för mig själv och tro på vad jag gör. Man är vad man gör, eller hur är det nu? Efter min inspirerande skrivarkurs under den sega vintern har jag öppnat upp dörrar hos mig själv.
Men så tänker att jag är ett barn av vår tid. En tid där vi matas med att välmåendet ligger i att exponera sig för omvärlden.
"Jag syns därför är jag."
Samtidigt kämpar jag emot just det. Och bestämmer mig ju därför för att fortsätta blogga. För att fortsätta vara jag. Som jag är just nu. Att det handlar om att bestå. För mig själv.
Nästa stund tänker att jag är ett barn av min egen tid.
(Även om vi såklart lever med en tid som påverkar vad vi gör, det går inte att komma ifrån).
Och då förs mina tankar till psykoanalysen. Jag har bestämt mig för att betala massa pengar för att investera i mig själv. För att hitta, i och genom mig själv, vad som gör att jag är på ett visst sätt. Inte nödvändigtvis genom omvärlden eller vår tid (förvisso genom den tid som en gång har varit) men det handlar om att lära mig att förstå vad mina känslor grundar sig i och kunna analysera dem. Varför jag blir ledsen, upprörd, irriterad, arg, svartsjuk och så vidare över något (sällsynta analyser om varför jag blir glad över något haha). Och således efter några år tro på vad jag gör och därmed kunna bestämma mig för hur jag ska göra. Dagen då jag bestämmer mig för hur jag skall skriva färdigt min roman har ännu inte kommit. Och det är inte den här bloggen som skriver min roman. Men den gör att jag att fortsätter skriva lite till.
Så nu fortsätter jag att dricka Cha-Cha-Cha, en goda chardonnay från Pézenas. Lever med min tid och fortsätter tro på det jag gör.
Och att det råkar vara första april idag har ingenting med det jag har skrivit att göra.
Upplagd av
Anna Mezey
kl.
21:37
KATEGORIER:
Filosofi,
koncentration,
Krönika,
Kuriosa,
Livet,
Personligt,
Perspektiv,
Samhälle
Inga kommentarer:
28 mars 2013
Samhällsstrukturer i gatusken: Skönhetsmaraton bis.
Det kanske inte är så konstigt.
Det där att unga flickor som medverkar i Top Model inte tror att de är förmögna att göra något annat. De säger "jag kan inget annat, jag kan bara det här".
Bli modell alltså.
Lilla flicka ditt liv har precis börjat. Det finns massa spännande saker du kan göra.
Men kanske inte så konstigt att de inte hör vad jag säger.
Det där att unga flickor som medverkar i Top Model inte tror att de är förmögna att göra något annat. De säger "jag kan inget annat, jag kan bara det här".
Bli modell alltså.
Lilla flicka ditt liv har precis börjat. Det finns massa spännande saker du kan göra.
Men kanske inte så konstigt att de inte hör vad jag säger.
| "Lektion nummer 130" från Aubade. |
| Bantningsspecial. Om att äntligen gå ner de där tre (3) kilona för mycket. |
Upplagd av
Anna Mezey
kl.
10:54
KATEGORIER:
Antifeminism,
Feminism,
Jämställdhet,
Paris,
Perspektiv,
Politik,
sexism,
Undergång
Inga kommentarer:
26 mars 2013
Skönhetsmaraton.
Lördagkväll och intellektuell avsmak för mig själv.
Lösning: Titta på Top Model Sverige. Underbara intriger.
Söndagmorgon och ångest över dåligt tv-val.
Lösning: Läsa Haruki Murakami. Sådär tycker jag.
Måndag och ny vecka.
Lösning: Jobba. Projektleda. Jovars. Det knallar.
Tisdag. Onsdag. Torsdag
Upprepning av måndag.
Äntligen fredag. Ledig.
Lördag klockan 15.21.
Cirkeln är sluten.
Lösning: Titta på Top Model Sverige. Underbara intriger.
Söndagmorgon och ångest över dåligt tv-val.
Lösning: Läsa Haruki Murakami. Sådär tycker jag.
Måndag och ny vecka.
Lösning: Jobba. Projektleda. Jovars. Det knallar.
Tisdag. Onsdag. Torsdag
Upprepning av måndag.
Äntligen fredag. Ledig.
Lördag klockan 15.21.
Cirkeln är sluten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)