I like Oslo

Oslo har vunnit min respekt och mitt gillande. Jag trodde jag var för snobbig för att kunna gilla den norska huvudstaden. För i min värld finns det ju bara en, och det är Paris. Jag har blivit så fransk nu att jag tror på riktigt att Paris är världens mittpunkt.

Men Oslo då. Jag har nämligen gjort några försök att bli vän med staden tidigare men utan större framgång.

För 12 år sedan jobbade jag på Bagel&Juice och lärde mig att säga "ha det" istället för "hej då", att rosinbagel vad en bagel med russin i, att bringebär var gott att blanda med banan, att brun geitost var något väldigt obehagligt, att alltid lära mig personnumret och namnteckning på den vars leg jag lånar för att komma in på en bar, att bo i kollektiv inte var min grej, och efter ett halvår var jag färdigjobbad och reste iväg till några varma länder och fick betala in 10 000 kronor i restskatt några månader senare.

Det tog nästan 10 år innan jag kom tillbaka hit igen. Det var betydligt trevligare att vara på semester med tjejkompisar hos Pia som bor här. Fniss och fjams. Den norska hösten var fin och orange och lagom kall. Jag upptäckte fantastiska Sultans grönsakshandel och deprimerande REMA 1000 och mellan matintagen köpte vi tajta klänningar på Indiska och lyssnade på Jefferson Airplane. Men något tryckte ändå.

Så är jag här igen. Det är sommarsol och jag åker och badar på Nakholmen. Promenerar längs Aker Brygge och tycker om att det är så vackert. Lyssnar på Radio Norge på kvällarna i Pias kök som spelar Hold the Line med Toto minst en gång vid varje radiosession. Älskar att upprepa norska ord som gör mig varm i hela kroppen av skratt. Då är det dock Storebrorssverige som tar över och inte Napoleons storhetsvansinne. Men det är en annan historia.

Jag gillar att det är så nära och likt Sverige. Men samtidigt så annorlunda. Avslappnat. Lika många fula som snygga människor. Folk bryr sig inte så mycket. Ingen formaterad färdigstöpt människa som jag så ofta känner att mitt moderland är byggt av. Men om man skrapar lite på ytan så finns det ju såklart en hel del djupliggande problem. Låg arbetsmoral, stor främlingsfientlighet, ingen större kreativitet (den har fastnat i Munchs Skriet), mataffärer med inplastade zucchinis... Jag skulle kunna gå in på en teori om hur oljan och heroinet har delat upp Norge i två läger men jag behöver lite mer kjøtt på benen innan jag vågar mig på en analys.

Är det kanske sommaren som har gjort att Oslo har vunnit över mig till sin sida? Eller kanske bara "tredje gången gillt"? Vogts gate? Världens bästa tjejer? Att jag har upptäckt att jag är laktosintolerant? Kvikklunsj med havssalt? Ett paket cigaretter för 95 NOK? Att jag har min första betalda semester? Omständigheterna var helt enkelt rätt den här gången.

Nu ska jag ta trikken på en rundtur i världens dyraste stad.

Mitt körkort och jag del 2

Ett aprikosfärgat kuvert låg i min brevlåda. Stämplat från polisen. En snirlig handstil hade skrivit ut min adress. Det känns avancerat att någon sitter och skriver för hand alla adresser. Men jag har äntligen fått min kallelse till att hämta ut mitt franska körkort. Brevet är daterat den 23 maj med ärendet "Echange de votre permis de conduire suédois contre un titre de ciruclation français".

Det ska bli spännande att se om jag får ett plastkort enligt de europeiska normerna eller ett franskt körkort i form av en rosa folder med mitt faststämplade foto på som hädanefter är giltigt livet ut. Med samma foto. Det där trötta bleka fotot.

Jag får dock inte komma förrän den 13 juli. Det passar ju bra sådär mitt under semestern. Och igen måste jag lämna in alla papper jag redan en gång har lämnat in.

Att fylla år

Jag har fyllt 31. Tråkiga udda siffror. Lite meningslös ålder. Det förväntas så mycket av dig. Och jag tillhör numera en ny åldersgrupp. Kanske kan bli spännande. Men det får bli ett annat inlägg. Nu till min födelsedag!

Min födelsedag inträffade i torsdags, följaktligen var jag ledig eftersom Jesus åkte till himlen. Jag blev redan lite firad kvällen innan under en middag då jag fick en överraskningsdessert med ett improviserat ljus i form av en tändsticka som förgyllde pajbiten.

Födelsedagsmorgon och telefonen väcker mig halv nio. Fy fan tänkte jag, vem ringer mig nu, det kan bara vara tråkiga nyheter. Men ack vad jag bedrog mig! Blomsterbud var på väg! Dock svor jag innerst inne över vem som bestämt att jag skulle få bud så tidigt. Men det är klart att det var värt att bli av med min Interflora-oskuld!!! Världens finaste blombukett pryder nu mitt hem. Danke sehr Mikaela!

Sen var hela dagen en lång dvala där jag befann i ett kvasikomatillstånd med dunderförkylning som plåster på min pollen/avgas/damm/pollen/vår-allergi. Var på Beaubourg för att se New Dehli-Paris-utställningen. Jag höll på att förgöras av luftkonditioneringen som framkallade konstanta nysattacker. Jag gjorde slut på tre paket näsdukar och kommer inte ihåg någonting av vad jag såg. Till Monoprix för att införskaffa nya mjuka snorpapper. Och så grät jag lite för att jag tyckte så synd om mig själv.

Sedan togs jag med till en indisk gastronomi-restaurang. Och jag försökte och jag försökte och jag försökte att hålla modet uppe. Ett glas champagne mellan snorutresningarna. Jag intog den godaste cheese-naanen mina smaklökar någonsin har upplevt. Emellanåt grät jag i dysterhet över att jag var så trött och dålig på att "feel the moment" och bara ville lägga mig rakt ner på den indiska mattan och få kroppen rensad från alla allergiframkallande molekyler. Jag tyckte fruktansvärt synd om mig själv. Men gråtstunden lättade på trycket och jag kunde helt plötsligt andas med ena min näsborre.

Min tappre man fortsatte att le uppmuntrande och sa att jag skulle uppskatta allting i efterhand. Jag trodde väldigt lite på honom.

Nästa anhalt var ett glasscafé. Kanske Paris bästa glass. Hemgjord glass sedan 40-talet. Jag är fantastisk glad över att få ha upptäcka denna lilla oas som ligger på jag-är-sugen-på-en-god-glass-så-jag-tar-cykeln avstånd. Jag hade slutat snyfta och åt och åt och åt.

Sen cyklade jag hem och la mig på soffan. Och efter ett par timmars vila fick min födelsedag nytt liv igen. Drink med kära syster yster på les Ours. Två trötta flickor och det blev ett snabbt glas. Men jag var egentligen inte redo för att gå hem. Då skulle min självömkan ha tagit över min födelsedag helt och hållet.

Hamnade på en uteservering i skymda kvarter där världens coolaste patronne serverade mig ljuvlig Bourgogne Aligoté och kallade mig "la petite".

Så där satt jag och var 31. 

Och det kändes bra.

tacka vet jag AUX OURS

En hyllning till Björnarna.
Ett klassiskt franskt hak som ligger på gatan nedanför mig.

Det är där jag brukar dricka mitt kaffe, det är där jag tar ett glas efter jobbet, det är där jag släcker törsten med öl eller panaché när det är varmt och kvavt, det är där jag dricker några glas vin av olika slag beroende på humör och säsong. Det är där jag träffar folk. Ibland går jag dit själv. Ibland har jag bestämt träff med någon. Ibland äter jag där också. Men mest blir deras jordnötter eller japanska blandning av snacks som kommer med drinken haha.

Utåt sett så påminner det om alla andra bistros och caféer som finns lite överallt i Paris. Men det är något speciellt med björnarna. Det är sånt väldigt trevligt ställe dit så många olika människor går. Jag tror det är därför det är så skönt att vara där.

Välklädda eller nedklädda parisare, gamla knegare, unga studenter, underbetalda kulturarbetare, buttra pensionärer, yppiga kvinnor, tråkiga barnfamiljer, filosoferande författare, slappa fransmän, kära par, pratglada kompisar, sura skådisar, heterosexuella män, ambitiösa utlänningar, högljudda tonåringar...

Jag är väl lite av en blandning av allt det där.

Terassen är stor och välkomnande. Alla får alltid plats på något vis oavsett hur mycket folk som redan sitter där. Och personalen är alltid trevlig och omtänksam. Även om de har massvis att göra.

Och idag fick jag en gratis cola. Det var ju schysst. När jag ville betala så sa Selim att nah, det är lugnt, det var ju bara cola på glas. Tack sa jag och blev väldigt glad. En liten cola gjorde min eftermiddag.

Ett andra hem liksom. Det är bra att ha i storstadmyllret där jag ibland känner att jag försvinner.

Konsten att inte dela en parkbänk

Det har varit väldigt fint väder i påskhelgen. Mycket behaglig sommarvärme har svept in över Paris. Och påsken innebar en extra ledig dag och därmed lämnade många parisare staden för landet.

Men inte jag!

I lördags var jag psykiskt utmattad efter en intensiv men produktiv vecka på jobbet. Lång morgon, solen sken, kaffe i fönstret, jag måste gå ut det är så fint väder att det är en skam att inte gå ut och vädra nosen. Tog med mig en bok och planerade en stund i parken.

Hm, vilken park? Jag har några små gräsplättar att välja mellan i mitt kvarter...

Bestämde mig först för att köpa en glass! Men ve och fasa, var fan köper man kulglass i strut? En tur runt bagerierna men ack, antingen stängt eller ingen kulglass. Suck sa jag och gick till McDonalds. Och tänkte fy farao här står jag i ett kvalmigt pommefriteshav och köar för att köpa utblandat mjölkpulver (jag kan i och för sig få cravings för McDo och njuta av en platt hamburgare med trötta salladsblad och även av deras glassliknande produkter).

Framför mig stod två välspacklade och supersmala unga tjejer som beställde hamburgaremenyer. Jag vet inte vad som hände men jag mådde helt plötsligt dåligt av deras parfym och lösögonfransar blandat med "åh idag unnar jag mig två hamburgare". Jag gick ut.

Hittade en liten affär som sålde dyr strutglass. Köpte mig en Cornetto jordgubb eller snarlikt och gick till den långsmala parken längs Père Lachaise. Tänkte den här parken ska få en chans till eftersom det är mycket skugga av alla träden. För av värmen och avgaserna behövde jag svalka.

Det är dock något konstigt med den parken. Jag vet inte om det är för att den är så smal men någon märklig stämning råder i den. Har inte kommit fram till varför ännu. Kanske att man inte kan sitta så skönt ner i det sluttande gräset vilket gör att det vanligtvis är väldigt lite folk här. Men samtidigt var det det jag vill ha. Lite folk alltså. Kunna sitta i lugn och ro. Inte bli störd av män som vill prata, barn som spelar boll, sirener som tjuter, högljudda konversationer om banala ting, eller någon jag råkar känna.

Med min glass i handen letade jag upp en ganska trevlig sittplats i en trappa. Jag hade aldrig riktigt ro i kroppen men tänkte att nu ska jag avnjuta min fabriksglass.

Så kommer en man i kostym gående uppför trappan. Jag tänker naivt och knäppt att män i kostym inte brukar vara jobbiga och fokuserar på min glass. Han säger "bon appétit". Jag tänker att jag måste lära mig att vara artig och inte tro att alla män vill ta sig rätten att närma sig så fort de ser en ensam kvinna. Tack säger jag medan jag snabbt tittar upp bakom mina solglasögon. Denna respons leder till nästa fråga:

- Är ni ensam?
Jag viftar med handen och han frågar igen.
- Ja, som ni ser sitter jag här själv och äter min glass, säger jag och brister ut med armarna.
Denna respons blir för honom en tydlig signal att jag gärna vill att han slår sig ner
- Men jag kan ju sätta mig bredvid er?
- Nej jag är på väg att gå, säger jag. Jag har ätit upp min glass och ska gå vidare, fortsätter jag.
- Men jag kan göra er sällskap på vägen?
Jag orkar inte svara utan bara går nerför trapporna utan att vända mig om. Och så tänker jag, varför i helvete lät jag honom jaga bort mig från min plats?

Men jag orkade inte slåss för min plats. Mycket lättare att bara gå.

Varför var det jag som kände mig illa till mods?  Varför behöver jag varje gång känna mig armerad med argument om att jag inte vill prata? Varför är det jag som ifrågasätter mig själv och mitt agerande? Varför kan inte en ensam kvinna få sitta i lugn och ro?

Jag blir så trött på denna sexistiska värld. Men. Tur för mig att jag oftast har styrka och mod att stå upp för mig själv och säga ifrån. Tur för mig att jag tror på mig själv och min existens. Men inte när jag är trött och bara vill äta en glass.

Malsnuskar

Jag har små fula äckliga malar i mitt hem. Det började redan förra sommaren då jag plötsligt såg gula små larver krypa i taket. Yeark tänkte jag! Men jag plockade bort dem en efter en varje gång min blick vandrade längs väggarna i köket. Efter lite research fattade jag att det var larver som skulle utvecklas till mal. Kanske självklart för vissa, men larver och mal ingick inte i min värdsbild.

Och så öppnade jag kökskåpen och upptäckte till min förtjusning en hel malfamilj som levde loppan bland mina pinjenötter. Ägg, larver, trådar instängda i en glasburk. Hur fan hade en mal tagit sig in i burken? Jag märkte snabbt att det inte bara var mina stackars pinjenötter som blivit offer och blev tvungen att slänga ut massa trevliga mjölsorter (som jag i och för sig aldrig har bakat med ändå), diverse gryn och nyttiga nötter.

Nåväl, jag lyckades bli av med malarna och deras ägg men vakade ständigt bland mina skafferiprodukter. Jag hann äta ett eller två av de fantastiskt goda knäckebröden Vilma innan jag till min fasa märkte ett nytt larvbo.  Ännu mera yeark. Jag klistrade upp hormonlappar i mina skåp, vintern kom, det blev kallt, malarna försvann.

Så nöjd över malfria skåp.

Men så blev det ju vår igen. Värme och öppna fönster. Jag har inga larver som kryper omkring men väl massa mal som flyger runt och sätter sig längs taklister och i skåp. Var fan kommer de ifrån???

Det ända som känns lite betryggande är att det inte bara är min lägenhet som malarna gillar. Hyllan med malmedel på Monoprix var utplockad. Likaså på Carrefour. Jag lade beslag på den sista.

Duvor, mal och hundbajs är det jag gillar sämst med Paris.

Runt périphériquen på cykel

Efter en pissvecka på jobbet med påtaglig pms som spökade runt i hjärnan och en gapig chef som piskade sina undersåtar med omöjliga krav och därmed gjorde mig till en ynklig liten varelse som inte fattade hur jag skulle överleva var jag tvungen att se något nytt. Och få lite nya perspektiv.

Så idag lördag började jag trampa åt ett nytt håll. Tanken var Paris runt périphériquen på diverse cykelbanor. Det kändes som om jag var på cykelsemester. Jag borde kanske ha valt andra kläder än en sidentop men samtidigt var det skönt att känna mig lite piffig.

Efter att rullat ner hela rue des Pyrénées genade jag vid Stalingrad till La Chapelle och de indiska kvarteren. Den stora grönsaksmarknaden höll på att stänga och jag hade glömt att så många människor kan vara på ett och samma ställe. Men jag blev inte ens irriterad när en rollerbladeåkare liftade på min pakethållare i en uppförsbacke vid Barbès, det var mest kul.

Solen sken över Batignolles. De stora boulevarderna var ganska öde. De rika människorna är på semester. Övervägde att ta en tupplur i Parc Monceau. Men min cykel ville inte stanna.

Helt plötsligt var jag i Bois de Boulogne. Där sket en fågel ner hela min högerarm, det var mindre kul. Det var säkert en äcklig duva, jag hann inte se. Men ack vad skönt det var att befinna sig på en plats som nästintill var folktom och jag faktiskt kunde andas in grön luft. Alltså grönt som i träd, skog, bilfria grusgångar, konstgjorda sjöar, picknickande människor. En tant satt på sin medtagna solstol och virkade grytlappar. Det var fint. Familjer grillade. Jag blev hungrig. En del halvnaka män låg och solade. Det var ypperligt. Några andra tävlade med radiostyrda båtar på sjön. Det var töntigt.

Sedan över den fullpackade périphériquen igen.  Ett gammalt par i rutiga kavajer promenerade över porte Dauphine. Förbi Malakoff innan jag cyklade till loppisen i Vanves. De höll dock på att packa ihop så jag kunde ej fynda några tallrikar eller glas. Men det var ok. Hittade ett Emmaüs och letade böcker. Men nej. Gick in på Lidl som alla andra fattiga människor och köpte en trekantssmörgås. Drack ett minitetrapack med apelsindryck. Ny energi och jag trampade vidare längs spårvagnens bana.

Vid Pélouse de Reuilly var alla skollediga kids samlade och förflyttade sig i grupp. Jag sicksackade mig igenom alla vägarbeten och började bli ganska så mör i benen. Längs boulevard Massena kände jag mig smidig som en elefant på en enhjuling men med de stora broarna över Seine fick jag plats igen och förvandlades till en loppa på en supersnabb cykel.

Nu var jag snart i mina hemmakvarter. Vid porte de Vincennes cyklade jag över till förorterna igen. Genom Montreuil-loppisen som fortfarande var i full gång. Fullt med folk. Men för trött för att stanna. Jag trampade igenom Bagnolet och över périphériquen där den olovliga loppmarknaden hade tagit hela cykelbanan i sitt anspråk.

Rue de Belgrand och vid Gambetta var jag återigen på rue des Pyrénées. Parkerade cykeln hemma, gick ner på les Ours och drack ett glas vin med min konstnär som var hemkommen från Istanbul. Det var efterlängtat.

Jobb och annan skit är långt borta. Med en tur runt hela Paris känns det som om jag har varit på semester. Bra. För jag har ju typ blivit solbränd också.