Vågskålen väger över på den negativa sidan idag. Balans vad är det? Det är söndag och strålande sol. Jag orkar inte gå ut. Det kanske jag borde göra. Men ack, alla dessa måsten som mest tillför dåligt samvete. Sitter bara och har ångest över att jag ska jobba imorgon. Tänker samtidigt att jag inte vill göra ett inlägg som bara innehåller klagan. Men jag kommer känna mig några gram negativitet lättare efter jag har tryckt på publicera inlägg.
Ja, den här bloggen står ju mest för en viss egocentrisk dimension som jag inte får utlopp för annars. För mitt liv består till största del av mitt jobb där jag håller i ett tjugotal projekt med drygt femtio huvudaktörer som jag måste ha koll på och medla emellan. Mitt ego får sig en kick när jag har lyckats lösa diverse problem och det är i och för sig väldigt ofta som problem uppstår men det är ju samtidigt väldigt betungande.
Jag frågar ofta mig själv om jag är gjord för mitt yrke är det här jag ska ägna mig åt och svaret blir nästan alltid nej, jag behöver något mer harmoniskt, något mindre krävande, mindre utåtriktat, friare så att jag kan skapa tid och energi till personliga projekt.
Men samtidigt, mitt jobb innebär en identitet som medför en viss status som i omvärldens ögon är intressant och spännande samt i linje med min utbildning (sociologsucker). Och jag håller ju med. Jag har för övrigt ett mycket snyggt visitkort.
Vad är det då som gnager så intensivt? Vad är det som gör det så djävla knivigt och svårt att ta avstånd från den världen? Ja, ett enkelt svar är ju att jag behöver leva och betala min ockerhyra. Hur hitta balans i ett samhälle som inte ger några alternativ? Eller mer ett samhälle där jag trots allt har ett tillräckligt bekvämt liv för att inte ha mod till att ändra på det... Bli tillräckligt stark och orädd för att bryta mönster som jag inte passar in i. Gå utanför den ram som heter jobbaätasova eller snarare sätta in den trion i en ram som jag skapar.
Min kommande uppgift.
6 mars 2011
5 mars 2011
Att våga bli lindansare
Det är kanske det man ska ta och bli. Lindansare. Koncentrera sig så mycket att till slut har man lärt sig att balansera sina tankar och kropp på en lina. Att våga gå på en vajer och inte titta ner eller se sig runtomkring. Målmedvetet gå framåt. Om man behärskar lindansens konst så borde man ju bli balanserad ända ut i fingertopparna. Och i hela livet handlar det ju om att hitta balans.
En del kallar det lycka, men på kinseiska är ordet för lycka just balans. Det tycker jag låter bra. Om världen var lite mer balanserad så hade vi nog också haft mer rättvisa. Men skit i det. Det här handlar om mig och min plats i världen. Att vara balanserad, är det att ha kontroll över sitt liv? Eller snarare, att ha kontroll är det att vara balanserad? Mitt liv känns inte så kontrollerat just nu, det går framåt men det är inte jag som bestämmer farten och riktningen. Jag låter mig distraheras av mitt jobb, av staden, av facebook, av sms, av bilar, av duvor, av min granne som har högljutt sex (en vädjan om att de djuriska lätena skulle upphöra skrevs av en annan granne). Min hjärna är en gröt. Smaksatt med hundra olika kryddor. (Det kan ju vara spännande och inspirerande ibland. Då vill jag bo i Bretagne och konfrontera mina skrivdemoner i ett rogivande havslandskap. Jag får se om det blir så.)
Nåväl, jag gör olika försök i att hitta balans. Just nu lyssnar jag på Radio Classique som inger någon slags harmoni. Klassisk musik känns väldigt balanserad på det sättet att många kompositioner är ju flera hundra år gamla men musiken passar fortfarande in. Och studier visar bland annat att flera klassiska stycken höjer koncentrationsnivån. Bra att de där gamla rävarna fortfarande funkar. Att de fortfarande går hem måste ju också betyda att vi har ett behov av att luta oss mot något säkert och stabilt.
Fylla våra grötiga hjärnor med Bach, Brückner och Mozart och stanna upp lite. Inte låta oss ätas upp av snabbt mycket nu fort. Det måste ju vara det som är att ha kontroll över sitt liv. Att kunna känna stunden och inte låta mig påverkas av omvärlden hela tiden. Skita i alla sociala medier som har oss i sitt våld.
Till exempel, häromveckan var jag hemma hos en bekant för en drink och där var det en kille som pratade om flugfiske. Det är tydligen den nya grejen bland Paris hipsters men som ändå gillar att vara ute i naturen. För att liksom få en paus från storstadslivet och njuta lite av stunden. Den här killen berättade om hur han hade fångat en jättestor fisk och han var såklart mäkta stolt. Bildbevis behövdes skickas ut på en gång!! Så, snabbt ut med i-phonen från bröstfickan för att föreviga ögonblicket och meddela alla vänner på Facebook om bytet. Bara det att medan han hasplade fram sin telefon så hann ju fisken sprattla tillräckligt mycket och hårt för att ta sig loss. Så det blev varken fisk eller foto. Flugfiskar-hipstern hade en mikrosekunds kontroll över fiskens liv. I samma ögonblick tog Facebook över och styrde hipsterns impuls till att genast samspråka med massan. Helt plötsligt hade han varken kontroll över fisken eller över sig själv.
Moral 1: Som vegetarian kanske man tycker att Facebook räddade fiskens liv.
Moral 2: Som flugfiskar-hipster kanske man tycker det är en cool historia att berätta.
När jag tänker på den här historien så känner jag mig någorlunda balanserad. Kanske inte som en lindansare men det känns tryggt att veta att jag i alla fall först skulle ha valt att koncentrera mig på att fånga fisken. Och sedan äta den.
Upplagd av
Anna Mezey
kl.
18:16
KATEGORIER:
Filosofi,
Grubbel,
hipsters,
koncentration,
Livet,
Paris,
sociala medier
Inga kommentarer:
27 februari 2011
Sol i mitt ansikte med Edith
Söndagssol. Söndagstidning. Söndagslunch. Söndagsbio. Söndagstrivsel. Ett försök i att dissikera söndagen. För at nå söndagsbalans.
Solen inger frihet. Himlen klarnar. Den parisiska gråheten luckras sakta upp. Staden blir genast större. Jag kan andas. Men de grådova haussmanska husen mot den gråvita himlen fångar mig, stänger in mig i ett minimalt grått rum. Ingen väg ut. Jag hittar aldrig en passande nyckel. Ibland tvivlar jag till och med på om det går.
Sol, jag välkomnar dig! Ge mig styrka! Energi! Lust! Mod! Fågelkvitter!
De franska nycklarna är väldigt komplicerade i sin form. Det känns så bekant. Och nyckelknippan som bara blir större och större. Fantastiskt! Alla dessa möjligheter. För att hitta rätt. För att skapa en liten värld i den stora. Vilja avvika från den förbannade normen som hänger över oss. Men också vara en del av något och samtidigt vara sig själv.
Tack Edith för att du också hatar söndagar!
Solen inger frihet. Himlen klarnar. Den parisiska gråheten luckras sakta upp. Staden blir genast större. Jag kan andas. Men de grådova haussmanska husen mot den gråvita himlen fångar mig, stänger in mig i ett minimalt grått rum. Ingen väg ut. Jag hittar aldrig en passande nyckel. Ibland tvivlar jag till och med på om det går.
Sol, jag välkomnar dig! Ge mig styrka! Energi! Lust! Mod! Fågelkvitter!
De franska nycklarna är väldigt komplicerade i sin form. Det känns så bekant. Och nyckelknippan som bara blir större och större. Fantastiskt! Alla dessa möjligheter. För att hitta rätt. För att skapa en liten värld i den stora. Vilja avvika från den förbannade normen som hänger över oss. Men också vara en del av något och samtidigt vara sig själv.
Tack Edith för att du också hatar söndagar!
22 februari 2011
Utsikt över en parkering
Som tur är har jag stora fönster att se ut genom. Från mitt förortskontor. Som just nu mest känns som en kontorsbur. Men idag är det otroligt nog en sol på den annars så grå parisiska smoggiga himlen. Och med fågelkvitter och vårlukt från parkeringen så inser jag att min kontorsplats är ganska så bra.
Jag får till och med lov att mata ner jalusin annars blir det bastubur. Men annars har jag ingenting att berätta. Jag fortsätter att leta efter olika nycklar för att ta mig ut i friheten
Jag får till och med lov att mata ner jalusin annars blir det bastubur. Men annars har jag ingenting att berätta. Jag fortsätter att leta efter olika nycklar för att ta mig ut i friheten
14 februari 2011
Måndagsångest med animerade hjärtan
Idag har jag måndagsångest istället för den brukliga söndagsångesten. Sitter på jobbet och borde ta itu med flera olika saker men min hjärna vägrar att lyda. Min koncentrationsförmåga ligger långt nere på marken och jag försöker göra något vettigt. Det går inte!!! Nu är klockan i och för sig snart 18h och i vilket fall som helst är det snart dags att lämna kontoret.
Annars påbörjades i morse på jobbet en alla-hjärtans-dag-diskussion.
Min kollega (en man) mailade en animation från yahoo.fr där små gulliga hjärtan regnar över ett par och mannen sträcker ut ett paraply över kvinnan. Suck. Jag frågade varför han enbart skickade detta mail till hans två kvinnliga kollegor (jag och en till). Han kontrade med att de andra två manliga machokollegorna säkerligen inte skulle uppskatta det "gulliga" i animationen. Det var ju ett rakt svar men det var liksom självklart att jag skulle gilla det eftersom jag är kvinna. Men jag såg bara en sexistisk animation där mannen var hjälte och skyddade kvinnan från attackerande hjärtan. En "gullig" version av manliga och kvinnliga stereotyper. Som går hem!!!! För mina kollegor menar ju inget illa i att uppskatta denna animation, men det är ju precis så här vi fortsätter att låta manliga och kvinnliga klichéer styra våra tankar och handlingar.
Och, även om jag definitivt inte skulle placera mina manliga kollegor i kategorin "macho" så lik förbannat drar de ju alltid på läpparna när jag uttalar mig om kvinnor och feminism. Omedveten eller oskyldig härskarteknik?
Annars påbörjades i morse på jobbet en alla-hjärtans-dag-diskussion.
Min kollega (en man) mailade en animation från yahoo.fr där små gulliga hjärtan regnar över ett par och mannen sträcker ut ett paraply över kvinnan. Suck. Jag frågade varför han enbart skickade detta mail till hans två kvinnliga kollegor (jag och en till). Han kontrade med att de andra två manliga machokollegorna säkerligen inte skulle uppskatta det "gulliga" i animationen. Det var ju ett rakt svar men det var liksom självklart att jag skulle gilla det eftersom jag är kvinna. Men jag såg bara en sexistisk animation där mannen var hjälte och skyddade kvinnan från attackerande hjärtan. En "gullig" version av manliga och kvinnliga stereotyper. Som går hem!!!! För mina kollegor menar ju inget illa i att uppskatta denna animation, men det är ju precis så här vi fortsätter att låta manliga och kvinnliga klichéer styra våra tankar och handlingar.
Och, även om jag definitivt inte skulle placera mina manliga kollegor i kategorin "macho" så lik förbannat drar de ju alltid på läpparna när jag uttalar mig om kvinnor och feminism. Omedveten eller oskyldig härskarteknik?
Upplagd av
Anna Mezey
kl.
20:10
KATEGORIER:
Feminism,
Frankrike,
Härskartekniker,
Jobb,
Kvinnligt,
Manligt
Inga kommentarer:
13 februari 2011
söndagsfilosofi
Jag blir lite stressad över att det är söndag och att jag har bestämt mig för att berätta om hur även livet i Paris fylls med rutin och vardag men att det finns många piffiga element som både förgyller och förvirrar tillvaron och jag tittar på mina prickiga soffkuddar och lyssnar på fantastiska Anna Calvi och känner att gud vad coolt det hade varit om hennes röst var min så att jag kunde kanalisera mina lustar som varje dag springer åt hundrafemtio olika håll och lära mig att hantera punktering kommatecken utropstecken frågetecken.
Men.
Annars är jag ganska så nöjd idag. Ganska är ett sådant där ord man ska hantera med varsamhet eftersom det egentligen inte betyder någonting. Men det känns onekligen lättare att klämma in ett ganska istället för att bara säga jag är nöjd.
Å andra sidan tror jag inte att det är bra att vara nöjd varje dag ut och dag in.
Men ändå.
Jag är till exempel mycket nöjd efter en ostronorgie med champagne, när jag vinner en argumentation om ekologiskt jordbruk med bartendern på min kvartersbar, över att hitta min favorithandkräm till nedsatt pris och så vidare. Detta är ju enbart små stunder av förnöjsamhet, och tur är väl det för hur kul skulle det vara att leva sig igenom livet och bara vara "nöjd" hela tiden? "Jag är så nöjd så". Men det är just det som är grejen, om man tillhör den gruppen människor som är nöjda hela tiden så är det för att man inte vågar utmana sig själv med något annat än det som ingår i normen. Och för att dölja sin inre ångest över att livet är så inrutat går de runt och är nöjda. Och missar vad livet handlar om.
Men.
Annars är jag ganska så nöjd idag. Ganska är ett sådant där ord man ska hantera med varsamhet eftersom det egentligen inte betyder någonting. Men det känns onekligen lättare att klämma in ett ganska istället för att bara säga jag är nöjd.
Å andra sidan tror jag inte att det är bra att vara nöjd varje dag ut och dag in.
Men ändå.
Jag är till exempel mycket nöjd efter en ostronorgie med champagne, när jag vinner en argumentation om ekologiskt jordbruk med bartendern på min kvartersbar, över att hitta min favorithandkräm till nedsatt pris och så vidare. Detta är ju enbart små stunder av förnöjsamhet, och tur är väl det för hur kul skulle det vara att leva sig igenom livet och bara vara "nöjd" hela tiden? "Jag är så nöjd så". Men det är just det som är grejen, om man tillhör den gruppen människor som är nöjda hela tiden så är det för att man inte vågar utmana sig själv med något annat än det som ingår i normen. Och för att dölja sin inre ångest över att livet är så inrutat går de runt och är nöjda. Och missar vad livet handlar om.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)