Deckarliv.

Just nu läser jag en svensk deckare. Min kollegas sambos brors sambo är svensk och ibland får jag lite lektyr. Inga böcker jag skulle köpa själv men jag tänker att läsa något är bättre än att inte läsa alls.

Det är lagom krångligt att läsa en deckare. Det är framför allt en bok som inte kräver speciellt mycket koncentration (för den lilla koncentration jag har används upp av att jobba heltid med konstant sömnbrist). Igår kväll, när jag låg och läste på soffan, gick det dock upp för mig varför jag inte blir speciellt intellektuellt stimulerad av att läsa en deckare. Även om just de här författarna har ett rikt språk, intressanta karaktärer och en spännande historia så har jag långtråkigt. Emellanåt är personbeskrivningarna många och detaljerade för att snabbt driva historien framåt. Och det är precis det som får mig att tycka det är tjatigt att läsa deckare.

För jag vill komma åt språket, jag vill känna formen, jag vill ryckas med i orden, jag vill andas texten. Då blir det intressant. Jag vill kunna känna meningarna i min kropp.

Det är precis en sådan bok jag försöker skriva. En roman som äter mig inifrån. På franska. Jag har inte bråttom. Och är inte pretentiös.

10 juli.

Började skriva ett inlägg innan semestern (10 juli)...  Något kom emellan och det blev aldrig postat.

Det är inte någon riktig ordning på den här bloggen längre. Har inte fått tummen ur på väldigt länge. Och får det inte nu heller egentligen mer än för dessa rader. Lite svårt att veta var man ska börja liksom när omvärlden har känts som en stor parentes under en lång tid.

Parentesen heter föräldraledig...!
Eller mammaledighet heter det i Frankrike. Först var jag mammaledig i 3 månader med full lön. Sen var jag föräldraledig i 2 månader utan lön (med ett vårdnadsbidrag som täcker blöjinköp och lite till).


Sen hade vi extrem tur och fick en dagisplats under våren. Det föll sig så fantastiskt bra, ett nytt dagis öppnade och vi behövde således inte vänta till hösten med att kanske få en plats (då de stora barnen börjar skolan och en plats kan bli ledig).

Och jag började jobba igen. Vilket både var skönt och lite konstigt. Det var skönt att komma ut i världen igen men konstigt att lämna bort baby Mezey som knappt hunnit bli 5 månader. Men det gick jättebra och det går jättebra. Hon skrattar när hon blir lämnad och skrattar när hon blir hämtad.

Idag är det den 26 augusti och jag är tillbaka på jobbet efter en lång semester. Och tänker fortsätta blogga. Får nog skapa en del nya kategorier (exil, döden, grubbel, klagosång, undergång känns passé. Just nu i alla fall).

Hoppas du fortsätter att läsa!!

Kungliga handslag.

Jag hade kunnat kommentera det politiska läget i Frankrike eller regeringskrisen i Sverige i samband med kungaparets officiella statsbesök.

Men nej, jag bjuder på lite lättsam underhållning istället, det passar mig bättre dessa dagar.

Jag har nu något gemensamt med Zlatan Ibrahimovic. Vi har båda skakat hand med både kungen och drottningen. Kanske att Zlatan har lite mer credd i kungens ögon men Silvia verkar inte göra någon skillnad. Hon log lika ljuvligt och intresserat åt alla.

Japp, kungen och drottningen är på statsbesök i Frankrike och i tisdags eftermiddag ordnades det mingel av svenska ambassaden på Svenska institutet. Och jag var inbjuden...! Blev mäkta förvånad när jag fick en personlig inbjudan (Anna Mezey et son conjoint) via mail med kungligt emblem. Utan att varken vara motståndare eller medhållare till det svenska kungahuset ville jag inte missa möjligheten till att få se knugen och dronningen in real life. Undrade om jag skulle känna mig utvald. Fick sedan veta att alla utlandsboende blir naturligt inbjudna när Tjabo och Silvia kommer på statsbesök. Så jag var inte så utvald. Men det gör inget. Frågade min skådespelare om han var intresserad av möta det svenska kungaparet. Ja! Ett tillfälle att ta fram kostymen.

Ers majestät, sa jag och sträckte fram handen. Kanske att jag neg till lite, den möjligheten hade vi fått instruktioner om. Jag såg kungen in i ögonen och log, noterade hans rödtonade näsa och ganska så lama handslag. Han såg inte ut att tycka det var speciellt roligt att skaka hand med Parissvenskar, men alla jobb är ju inte roliga. Dock hade han skrattat till när en svensklärare från Sorbonne hälsade till honom från sina studenter. Jag tog ett steg till vänster och fick ta emot Silvias hand tillsammans med ett leende. Hennes handslag var mjukt och förtroendeingivande. De har gjort det här förut... det märks.

Efteråt följde en cocktail i utställningssalen på institutet. Kungen och Silvia kom ner och minglade. Jag stod så smidigt till att Silvia började pratade med mig! Plötsligt kände jag mig utvald bland de 300 inbjudna... Och bebisen i min mage har nu fått kunglig välsignelse, det känns mycket tryggt.
 
Tyvärr fick man ju inte ta några kort... ambassaden var rädda för alltför många selfies. Men det såg ut ungefär så här minus ytterkläder och Zlatan:

Den rosa skatten.

Jag handlar ibland eller till och med regelbundet på Monoprix och då är det bra att bli påmind om det här: 

5 rosa engångs "tjejrakhyvlar": 1€80
10 blå engångs "killrakhyvlar": 1€72

Bland annat. Det är så många fel det bara kan bli. Men franska regeringen skall undersöka huruvida en "rosa skatt" finns eller ej. Och det är ju bra.
Det är det nyskapade kollektivet Georgette Sand som står bakom initativet (insprierade av en amerikansk journalist) och inventerar prisskillnader mellan "manliga" och "kvinnliga" likadana produkter. Kedjan Monoprix står först i kön.

Den franska jämställdheten.

På nyheterna i morse presenterades en undersökning om sexism på arbetsplatsen (läs och lyssna på franska här). 14 600 kvinnor och män från 9 olika stora företag har deltagit (La Poste, France télévision, LVHM, Radio France...). 8 av 10 kvinnor är regelbundet utsatta för sexism på jobbet: nedlåtande kommentarer och skämt om kvinnor, raggningsrepliker... över hälften av kvinnorna som deltagit i undersökningen anser att de går miste om karriärsmöjligheter på grund av deras kön.

Detta i sig är ju tyvärr inga nyheter. Men det är mycket bra att det konstateras. Igen, får jag väl lov att säga. Undersöka, forska, fundera, filosofera, tänka, intellektualisera, politisera i all evighet utan att det sker någon förändring. Den franska idén om vikten av att skriva en rapport för att sedan skriva en rapport för att sedan komma fram till att det behövs en ny undersökning och skriva en ny rapport. Pragmatiken är emellanåt långt borta.

Efter denna skamfyllda rapport så har i alla fall Radio France tagit sitt ansvar och kommit med lite självkritik. Det pragmatiska tänkandet verkar få en plats. Catherine Sueur, (ja, det finns en kvinnlig generalchef på Radio France) erkänner att Radiohuset inte är en jämställd arbetsplats. Det må finnas lika många anställda kvinnor som män, men inte helt oväntat sitter männen på de högre posterna, männen är överrepresenterade i sändningarna och så vidare.

Min förvåning kommer några sekunder senare. Catherine Sueur berättar att de gärna se fler kvinnor som (politiska) gäster i nyhetsprogrammen på morgonen. Därför har de nu bestämt att minst 30% av de inbjudna skall vara kvinnor. Men varför i hela friden inte bara bestämma att 50% av gästerna skall vara kvinnor? Och varför bara i morgonprogrammen? Varför inte svepa över hela deras programutbud och rannsaka sig själva?

Det går ju framåt. I snigelfart dock. Mentaliteten utvecklas långsamt i det här stora konservativa landet. Och ibland finns det många fördelar med att diskutera och analysera saker fram och tillbaka. Men i de här frågorna måste tempot öka dramatiskt.

Nämen!

Jag kommer tillbaka verkar det som. På samma ställe. Hoppas du gör det med.

Märker att denna ventilationstrumma är rätt ett tag till. Det blev tomt utan regelbunden propaganda. Jag som trodde att den hade spelat ut sin roll för mig, men icke. Så det har faktiskt bara varit en längre paus sedan mitt senaste inlägg där jag basunerade ut att jag kanske skulle vakna i nya former. Jag fortsätter således att vaka över min själ och fransk-svensk-ungersk kroppsgymnastik i bloggform. Det hör väl till att vela fram och tillbaka.

Och de stora ambitionerna att uttrycka sig i nya former, tja, en kan inte göra allt på samma gång. En sak i taget. Var sak har sin tid. Brukar jag säga till mig själv. Så därför blir jag kvar här en runda till. Men varvat med lite nytt innehåll.

Nedan följer ett smakprov ur ett nytt projekt jag har börjat jobba med. Jag lämnar skärmen och ger mig ut med poesin på stan...

Klicka på bilden så kommer den upp i ett nytt större fönster. Eller använd ett förstoringsglas.

Rue Saintonge, 75003 Paris. Foto av Stéphane Coulaud.

S:t Lars Kyrkogata, Falkenberg.

Rue Payenne, 75003 Paris. Foto av Stéphane Coulaud.

So long semestern, so long blogg.

Idag är det sista dagen på min semester.

Idag är också mitt första blogginlägg på väldigt många veckor. Men också det sista. Det är nämligen så att under semestern får man tid att tänka. Och då har jag tänkt, som så många andra gånger, att var sak har sin tid.

Från skånska landsbygden via staden vid havet till landet med solmogna tomater har nya frön såtts.

Inspiration (så mycket).
Möten (ni vet vilka ni är även om ni inte tror det).
Rötter (kommer man aldrig ifrån).

Således är min bloggtid över nu.

Den kanske dyker upp i andra former.
Eller så är det jag som kommer i andra former.

Tack till er som har läst.
Vi ses nästa gång.

Utgång. Genomgång. Ingång. Nödutgång. Framgång.