Runt périphériquen på cykel

Efter en pissvecka på jobbet med påtaglig pms som spökade runt i hjärnan och en gapig chef som piskade sina undersåtar med omöjliga krav och därmed gjorde mig till en ynklig liten varelse som inte fattade hur jag skulle överleva var jag tvungen att se något nytt. Och få lite nya perspektiv.

Så idag lördag började jag trampa åt ett nytt håll. Tanken var Paris runt périphériquen på diverse cykelbanor. Det kändes som om jag var på cykelsemester. Jag borde kanske ha valt andra kläder än en sidentop men samtidigt var det skönt att känna mig lite piffig.

Efter att rullat ner hela rue des Pyrénées genade jag vid Stalingrad till La Chapelle och de indiska kvarteren. Den stora grönsaksmarknaden höll på att stänga och jag hade glömt att så många människor kan vara på ett och samma ställe. Men jag blev inte ens irriterad när en rollerbladeåkare liftade på min pakethållare i en uppförsbacke vid Barbès, det var mest kul.

Solen sken över Batignolles. De stora boulevarderna var ganska öde. De rika människorna är på semester. Övervägde att ta en tupplur i Parc Monceau. Men min cykel ville inte stanna.

Helt plötsligt var jag i Bois de Boulogne. Där sket en fågel ner hela min högerarm, det var mindre kul. Det var säkert en äcklig duva, jag hann inte se. Men ack vad skönt det var att befinna sig på en plats som nästintill var folktom och jag faktiskt kunde andas in grön luft. Alltså grönt som i träd, skog, bilfria grusgångar, konstgjorda sjöar, picknickande människor. En tant satt på sin medtagna solstol och virkade grytlappar. Det var fint. Familjer grillade. Jag blev hungrig. En del halvnaka män låg och solade. Det var ypperligt. Några andra tävlade med radiostyrda båtar på sjön. Det var töntigt.

Sedan över den fullpackade périphériquen igen.  Ett gammalt par i rutiga kavajer promenerade över porte Dauphine. Förbi Malakoff innan jag cyklade till loppisen i Vanves. De höll dock på att packa ihop så jag kunde ej fynda några tallrikar eller glas. Men det var ok. Hittade ett Emmaüs och letade böcker. Men nej. Gick in på Lidl som alla andra fattiga människor och köpte en trekantssmörgås. Drack ett minitetrapack med apelsindryck. Ny energi och jag trampade vidare längs spårvagnens bana.

Vid Pélouse de Reuilly var alla skollediga kids samlade och förflyttade sig i grupp. Jag sicksackade mig igenom alla vägarbeten och började bli ganska så mör i benen. Längs boulevard Massena kände jag mig smidig som en elefant på en enhjuling men med de stora broarna över Seine fick jag plats igen och förvandlades till en loppa på en supersnabb cykel.

Nu var jag snart i mina hemmakvarter. Vid porte de Vincennes cyklade jag över till förorterna igen. Genom Montreuil-loppisen som fortfarande var i full gång. Fullt med folk. Men för trött för att stanna. Jag trampade igenom Bagnolet och över périphériquen där den olovliga loppmarknaden hade tagit hela cykelbanan i sitt anspråk.

Rue de Belgrand och vid Gambetta var jag återigen på rue des Pyrénées. Parkerade cykeln hemma, gick ner på les Ours och drack ett glas vin med min konstnär som var hemkommen från Istanbul. Det var efterlängtat.

Jobb och annan skit är långt borta. Med en tur runt hela Paris känns det som om jag har varit på semester. Bra. För jag har ju typ blivit solbränd också.