Den franska jämställdheten.

På nyheterna i morse presenterades en undersökning om sexism på arbetsplatsen (läs och lyssna på franska här). 14 600 kvinnor och män från 9 olika stora företag har deltagit (La Poste, France télévision, LVHM, Radio France...). 8 av 10 kvinnor är regelbundet utsatta för sexism på jobbet: nedlåtande kommentarer och skämt om kvinnor, raggningsrepliker... över hälften av kvinnorna som deltagit i undersökningen anser att de går miste om karriärsmöjligheter på grund av deras kön.

Detta i sig är ju tyvärr inga nyheter. Men det är mycket bra att det konstateras. Igen, får jag väl lov att säga. Undersöka, forska, fundera, filosofera, tänka, intellektualisera, politisera i all evighet utan att det sker någon förändring. Den franska idén om vikten av att skriva en rapport för att sedan skriva en rapport för att sedan komma fram till att det behövs en ny undersökning och skriva en ny rapport. Pragmatiken är emellanåt långt borta.

Efter denna skamfyllda rapport så har i alla fall Radio France tagit sitt ansvar och kommit med lite självkritik. Det pragmatiska tänkandet verkar få en plats. Catherine Sueur, (ja, det finns en kvinnlig generalchef på Radio France) erkänner att Radiohuset inte är en jämställd arbetsplats. Det må finnas lika många anställda kvinnor som män, men inte helt oväntat sitter männen på de högre posterna, männen är överrepresenterade i sändningarna och så vidare.

Min förvåning kommer några sekunder senare. Catherine Sueur berättar att de gärna se fler kvinnor som (politiska) gäster i nyhetsprogrammen på morgonen. Därför har de nu bestämt att minst 30% av de inbjudna skall vara kvinnor. Men varför i hela friden inte bara bestämma att 50% av gästerna skall vara kvinnor? Och varför bara i morgonprogrammen? Varför inte svepa över hela deras programutbud och rannsaka sig själva?

Det går ju framåt. I snigelfart dock. Mentaliteten utvecklas långsamt i det här stora konservativa landet. Och ibland finns det många fördelar med att diskutera och analysera saker fram och tillbaka. Men i de här frågorna måste tempot öka dramatiskt.

Nämen!

Jag kommer tillbaka verkar det som. På samma ställe. Hoppas du gör det med.

Märker att denna ventilationstrumma är rätt ett tag till. Det blev tomt utan regelbunden propaganda. Jag som trodde att den hade spelat ut sin roll för mig, men icke. Så det har faktiskt bara varit en längre paus sedan mitt senaste inlägg där jag basunerade ut att jag kanske skulle vakna i nya former. Jag fortsätter således att vaka över min själ och fransk-svensk-ungersk kroppsgymnastik i bloggform. Det hör väl till att vela fram och tillbaka.

Och de stora ambitionerna att uttrycka sig i nya former, tja, en kan inte göra allt på samma gång. En sak i taget. Var sak har sin tid. Brukar jag säga till mig själv. Så därför blir jag kvar här en runda till. Men varvat med lite nytt innehåll.

Nedan följer ett smakprov ur ett nytt projekt jag har börjat jobba med. Jag lämnar skärmen och ger mig ut med poesin på stan...

Klicka på bilden så kommer den upp i ett nytt större fönster. Eller använd ett förstoringsglas.

Rue Saintonge, 75003 Paris. Foto av Stéphane Coulaud.

S:t Lars Kyrkogata, Falkenberg.

Rue Payenne, 75003 Paris. Foto av Stéphane Coulaud.

So long semestern, so long blogg.

Idag är det sista dagen på min semester.

Idag är också mitt första blogginlägg på väldigt många veckor. Men också det sista. Det är nämligen så att under semestern får man tid att tänka. Och då har jag tänkt, som så många andra gånger, att var sak har sin tid.

Från skånska landsbygden via staden vid havet till landet med solmogna tomater har nya frön såtts.

Inspiration (så mycket).
Möten (ni vet vilka ni är även om ni inte tror det).
Rötter (kommer man aldrig ifrån).

Således är min bloggtid över nu.

Den kanske dyker upp i andra former.
Eller så är det jag som kommer i andra former.

Tack till er som har läst.
Vi ses nästa gång.

Utgång. Genomgång. Ingång. Nödutgång. Framgång.

Miranda Julys divan.

Jag ser mycket fram emot att följa författaren och konstnären Miranda Julys projekt We think alone där vi får tillträde till andras privata sfär och delar deras intimitet via inkorgen. I vår egen inkorg. Att få kliva in i andras sinnen via mail-konversationer, det är ju helt fantastiskt!

Jag gillar idén om att använda någon annans skrivande i ett tänkt sammanhang. Miranda July har bett kända människor att skicka henne privata mailkonversationer. På så vis skapas även ett slags självporträtt av varje person som deltar. En redan skriven text blir något helt annat då Miranda July sätter in det i en kontext. Lite som om de människorna genomgår en analys med Julys filter. Men det visar framför allt hur många olika versioner det finns av allting. Beroende på från vems perspektiv man handlar utifrån och vad det är man vill berätta. Alltid värt att bli påmind om. Första veckans tema är pengar och första mailet kommer idag.

Abonnera du med genom att klicka här!

"We think alone" ingår i utställningen "On the tip of my tongue", som produceras av Magasin 3 i Stockholm. Varför en svensk tidning (SvD) publicerar en sådan kort artikel om det förstår jag inte, läs istället en längre mer utförlig intervju med Miranda July på Huffington Post.

Filtrerad medmänsklighet.

När jag var i Sverige för några veckor sedan träffade jag många av mina äldsta vänner. På vårt brunchbord var det lika många kaffekoppar som iPhones. Vi kommunicerade lika mycket genom att visa och lägga ut bilder på Instagram som att se varandra i ögonen och prata. Vi länkade artiklar till varandra men som vi aldrig diskuterade. Samtalen filtrerades genom våra smarta telefoner.

Jonathan Safran Foer skriver i sin, mycket intressanta, essä (originaltexten från New York Times här, den svenska översättningen finns att läsa på SvD här), om hur de teknologiska framstegen förenklar vår dagliga kommunkation, men att med den förmedlar vi snarare information än medmänsklighet. Vårt sociala liv reduceras lätt till att prata med varandras telefonsvarare, diverse inkorgar och sms. Eller, som när vi faktiskt umfås i verkligheten, fortfarande låter telefonen få en stor plats i diskussionen. Därmed slipper vi undan den ansträngning som krävs för att vara känslomässigt närvarande. Världen är ständigt närvarande i våra liv medan balansen är mer och mer frånvarande.

I worry that the closer the world gets to our fingeripsm the further it gets from our hearts. It's not an either/or - being "anti-technology" is perhaps the only thing more foolish than being unquestioningly "pro-technology" - but a question of balance that our lives hang upon.

Varför har vi så svårt för att ta in vår omgivning som den är? Och vad kommer det att få för konsekvenser? Jag och mina vänner balanserade oss igenom applikationer istället för att bara vara med varandra. Genom Instagrams filter blev vår värld kanske lite bättre, kanske lite vackrare. Men på avstånd.

I söndags eftermiddag hängde jag på mitt vanliga tillhåll, terrassen på Aux Ours. Bredvid mig satt ett par. Utan att tjuvlyssna blev det uppenbart att de höll på att göra slut. Eller snarare hade kvinnan bestämt sig för att lämna mannen.

Vid ett tillfälle lämnade hon bordet, och mannen plockade genast upp sin iPhone. Kanske var det ett försök i att se vad som hände utanför hans, just nu, kollapsade värld. Han svepte ryckigt över displayen och kolla sin mail. Blicken flackade mellan olika applikationer som en flykt från den känslosamma situation han uppenbarligen befann sig i. När kvinnan kom tillbaka utbytte de några meningar som kom att bli deras adjö. Kvinnan lämnade uteserveringen och så även honom.

Precis som Jonathan Safran Foer avvägde om han skulle säga några uppmuntrande ord till flickan i Brooklyn, funderade jag här länge huruvida jag skulle säga något till mannen på terrassen. Visa medkänsla och utan att inkräkta på hans behov att kanske vara ensam med sina känslor. Men jag gömde mig bakom min datorskärm och fortsatte knappa på tangenterna. Ville skriva något men ägnade mig snarare åt "e-tidsfördriv" som Safran Foer så riktigt kallar det. Det krävde inte så mycket av mig.

Å andra sidan, vad skulle jag säga? Att jag förstod honom? Att det skulle bli bättre med tiden? Att jag också suttit och blottat mina kärleksbekymmer på samma terrass? Mannens bistra uppsyn och nervösa rörelser förmedlade en sårad människas sista hopp. Han plockade upp sina hörsnäckor och lyssnade på radio medan hans blick sökte fram och tillbaka.

Jonathan Safran Foer hänvisar i sin text till psykologiska studier som visar att ju mer distraherade vi är ju svårare får vi att visa medkänsla och bry oss om vår omgivning.

Psychologists who study empathy and compassion are finding that unlike our almost instantaneous responses to physical pain, it takes time for the brain to comprehend the psychological and moral dimensions of a situation. The more distracted we become, and the more emphasis we place on speed at the expense of depth, the less likely and able we are to care. 

Ibland är jag rädd för att vi har blivit så vana att läsa på skärmar istället för att läsa in varandra. Ju mer uppkopplat vi lever ju mer nerkopplad bli vår uppmärksamhet. Att vi tar in så mycket information att vi sen faktiskt inte orkar vara närvarande. Att ögonkontakt nästintill blir genant och vi föredrar att ta tillflykt i teknologiska framsteg.

Även om jag inte på några villkor vill leva utan dagens kommunikationsmöjligheter, så vill jag inte heller hitta min trygghet där. Den måste komma från vårt inre och inte via applikationer. Då blir det kanske också mer naturligt att vända sig mot en människa istället för mot en skärm.

Goda ting kommer om 3.

Under 33 dagar skriver jag brev i 33 minuter till Sophie Calle.

Till dess får ni 3 presentbord med 33-årspresenter.

de gröna

de blå

de rosa

Utrensning.

Det stod en röd gammal lampa på min gård. Mina ögon glimrade och jag tänkte åh vilken fin lampa, den kommer att passa bra hos mig. Damma av den och därmed få in lite snygg industridesign i min loppislägenhet.

Två byggarbetare hade ställt den där tillsammans med mycket annat bråte som rensats ut ur en lägenhet. Jag frågade om allting skulle slängas och om jag således kunde ta lampan. Den ena byggarbetaren frågade om jag behövde lampan. Jag förstod inte vad han sa och bad honom upprepa. Om jag behövde lampan?

Nej, såklart att jag inte behövde lampan. Men jag ville ha den.

För honom var det alltså naturligt att fråga om mina behov medan min första reaktion var att vilja ha den. Jag blev någonstans lite rörd av hans sätt att resonera och skämdes snabbt av min hagalenhet. Men jag styrdes av mitt begär och gick därmed upp de fem trapporna med lampan i högsta hugg.

Torkade av min nyförvärvade skönhet medan min svaghet för heminredning (finns det något mer tröttsamt ord?) fick sig en uppmuntrande klapp på axeln. Girighetsdjävulen dansade ett varv medan jag tänkte att åh, den är nog värd pengar den här lampan. Funderade på var jag skulle placera min värdefulla gratislampa.

Tålmodigt vandrade jag runt i mina trettioen kvadratmeter och sökte efter den rätta platsen. Förgäves faktiskt. Det visade sig att jag inte alls har någon plats för den här lampan.

Det är väl ingen hemlighet för varje tänkande människa att vi (väst/nord) lever i ett materialistiskt samhälle som kokar av överflöd. Ändå har vi så svårt att stoppa oss själva. Ändra våra konsumtionsbeteenden. Ändra våra beteenden kort och gott.

Separera behov från begär.

Rensa oss själva istället för att fortsätta fylla på.

Nu står lampan i ett hörn och stirrar på mig. Skinande röd. Men den röda färgen är påmålad och lampan är inte alls ett originalfynd från forna industritider.

Bara en ful påminnelse om att jag vill ha.

Bröllopsbud eller work in progress

Plaça Sant Jaume

attendre. rencontrer

s’attendre = se rencontrer

joie. bonheur qui monte

qui s’éclate

ciel – bleu - blanc - cumulus.

belles chaussures rencontrent fleurs émotifs sur veste.

(touristes curieux cherchent désespérément robe blanche)

hallelujah

it’s raining men

amen,it’s raining men

hallelujah

cri de joie, tempete d’applaudissement

bouches magnétiques avec yeux remplis

les seigneurs des anneaux

qui pleure, qui sourit, qui règne

pétales de riz : pluie de roses.

Vive Les Mariés!

Bröllopsinspiration uppsökt den 18 mars i Barcelona. Leve Thierry och Ricard!
Den 23 april 2013 röstade franska parlamentet igenom lagen om samkönade äktenskap. Ett steg närmare kärleksfull jämställdhet med samma juridiska rättigheter för alla. Vive la France!

Jag står för övrigt till ert förfogande för äktenskapsliknande poesi.

Moralkakan.

Politisk anekdot:
Den franska budgetministern Jérôme Cahuzacs schweiziska banksynder höll inte i längden. I ett försök att rädda sitt skinn ljög (den numera före detta ministern) Cahuzac för presidenten. Skinnet räddades från journalisternas grävande. Men så fortsatte journalisterna att gräva lite till. Och Cahuzac gav ej upp hoppet om att rädda sitt skinn. Varav på han ljög lite till, även för folket. Nu ligger dock alla korten på bordet och Cahuzac har erkänt. Han är sedan två dagar även officiellt utesluten ur partiet.

Personlig anekdot:
Imorse parfymerade jag mig samtidigt som jag drack morgonkaffe ur en gulblommig mugg. Jag ljög stilla för mig själv om hur effektiv jag var som gjorde flera saker samtidigt. Och vips så svalde jag istället Chanel.

Alltså.

Ljug inte och försök aldrig göra mer än en sak på samma gång.

Att bestämma sig.

Livet självt är en roman i sig. Så därför fortsätter jag slänga ut små bitar av mig själv här. För det är först när ord hamnar på papper eller på skärm som de betyder något.
 
Läser samtidigt igenom olika texter jag har skrivit. Tänker att jag egentligen kanske borde lägga in växeln som kopplar på redigeringsfasen? Att jag inte alls ska skriva en roman, men faktiskt knyta ihop det material jag redan har. Det är det som är att bestämma sig. Men nej. Jag ljuger för mig själv när jag säger så. Jag får ju det att låta som jag har en halvfärdig roman i datorn. Det blir som med statusuppdateringarna på Facebook, där alla lever ett flärdfullt liv.

Och jag har ju inte en halvfärdig roman i byrålådan eller datorn. Möjligen en färdig dikt. Eller? Det kan ju vara en kortroman. Den franska inspirerande författaren och konstnären Valérie Mréjen använder sig ungefär av 15 000 ord. Ingen episk roman direkt. Men sammansatta ord som formar en berättelse. Om livets banala ting.

Så återigen. Det handlar bara om att bestämma sig. Och inte försöka vara flärdfull.

Blogout.

När jag började skriva så var ju tanken att jag skulle skriva precis det som står i rubriken. Ta en blogout alltså. För att jag behöver lära mig att koncentrera mig. Skapa tid för att gå in i min värld. Vilket är svårt med internet och med alla mina skärmar (jag har till och med gått så långt att jag införskaffat mig en iPhone, men det är en annan historia). Och en blogg går ju ut på att det konstant finns internet.

Så började jag fundera på om hur mänskligheten kan tänkas vara uppdelad. En uppdelning där det finns de som gör vad de tror på och kan bestämma sig för det (läs de som vågar), och de som inte tror på vad de gör och därmed inte kan bestämma sig för det (läs de som inte vågar). Därför hade jag bestämt mig för att inte göra blogginlägg på ett tag. För att istället fortsätta att skriva för mig själv och tro på vad jag gör. Man är vad man gör, eller hur är det nu? Efter min inspirerande skrivarkurs under den sega vintern har jag öppnat upp dörrar hos mig själv.

Men så tänker att jag är ett barn av vår tid. En tid där vi matas med att välmåendet ligger i att exponera sig för omvärlden.

"Jag syns därför är jag."

Samtidigt kämpar jag emot just det. Och bestämmer mig ju därför för att fortsätta blogga. För att fortsätta vara jag. Som jag är just nu. Att det handlar om att bestå. För mig själv.

Nästa stund tänker att jag är ett barn av min egen tid.
(Även om vi såklart lever med en tid som påverkar vad vi gör, det går inte att komma ifrån).

Och då förs mina tankar till psykoanalysen. Jag har bestämt mig för att betala massa pengar för att investera i mig själv. För att hitta, i och genom mig själv, vad som gör att jag är på ett visst sätt. Inte nödvändigtvis genom omvärlden eller vår tid (förvisso genom den tid som en gång har varit) men det handlar om att lära mig att förstå vad mina känslor grundar sig i och kunna analysera dem. Varför jag blir ledsen, upprörd, irriterad, arg, svartsjuk och så vidare över något (sällsynta analyser om varför jag blir glad över något haha). Och således efter några år tro på vad jag gör och därmed kunna bestämma mig för hur jag ska göra. Dagen då jag bestämmer mig för hur jag skall skriva färdigt min roman har ännu inte kommit. Och det är inte den här bloggen som skriver min roman. Men den gör att jag att fortsätter skriva lite till.

Så nu fortsätter jag att dricka Cha-Cha-Cha, en goda chardonnay från Pézenas. Lever med min tid och fortsätter tro på det jag gör.

Och att det råkar vara första april idag har ingenting med det jag har skrivit att göra.

Samhällsstrukturer i gatusken: Skönhetsmaraton bis.

Det kanske inte är så konstigt.
Det där att unga flickor som medverkar i Top Model inte tror att de är förmögna att göra något annat. De säger "jag kan inget annat, jag kan bara det här".
Bli modell alltså.
Lilla flicka ditt liv har precis börjat. Det finns massa spännande saker du kan göra.
Men kanske inte så konstigt att de inte hör vad jag säger.

"Lektion nummer 130" från Aubade.

Bantningsspecial. Om att äntligen gå ner de där tre (3) kilona för mycket.

Skönhetsmaraton.

Lördagkväll och intellektuell avsmak för mig själv.
Lösning: Titta på Top Model Sverige. Underbara intriger.

Söndagmorgon och ångest över dåligt tv-val.
Lösning: Läsa Haruki Murakami. Sådär tycker jag.

Måndag och ny vecka.
Lösning: Jobba. Projektleda. Jovars. Det knallar.

Tisdag. Onsdag. Torsdag
Upprepning av måndag.

Äntligen fredag. Ledig.

Lördag klockan 15.21.
Cirkeln är sluten.

Snöpaus.

Läge för en paus i snön. Sanda och salta.

Olydiga envisa Parisare. Uppmanas att stanna hemma. Att inte ta tåget eller bilen. För det går inte att komma fram. Isgator.

Men så skrapar de bort snön från sina bilar.
Sliriga gator tröttsamma bilister.
Övernattning i bilen.
Långtradare fastnar på vägarna.

Hoppas in i det sista att pendeltåget skall komma.
Även om SNCF* har meddelat att cirkulationen är obefintlig.
Ilska över trängsel på perrongen.
Förvåning över blanka avgångstider.

Sen börjar beskyllningarna.

Det är Metéo France**  fel. Trots att de sedan flera dagar tillbaka har informerat om kommande snöoväder. Ja, men de utfärdar ofta felvarningar heter det då.

Paris stad saltar inte tillräckligt. Betala mer skatt för att investera i snöröjningsutrustning? Nej tack ekar det.

I Österrike och Schweiz hanterar de snötrafiken jättebra. Det kallas även vinterdäck, säger svenskar i Paris.

Rundgång i snön. Ditt fel. Gudinanns fel. Frukthandlarens fel. Molnens fel. Snöskornas fel.
Alltid någon annans fel, sa snöänglarna.

Parkeringsutsikt.

*de statliga järnvägarna
**typ SMHI

Journée internationale des femmes.

Idag vill jag säga en sak. Och då gäller det att välja sin ord. Det känns mycket svårt för jag vill gärna att det blir rätt. Jag har nedan påbörjat olika argumentationer om hur jag ser fram emot den dagen då Internationnella kvinnodagen inte längre behövs. Om den dagen då kvinnor och män får vara sig själva och inte nödvändigtvis ett kön. Men det är svårt. För det går så långsamt. Men framåt i alla fall. Jag kan inte att säga allt det där.

Därför säger jag bara en sak idag:

Eloge till alla er som fortsätter tro på en bättre värld och kämpar för det genom att läsa böcker, analysera sig själva, skriva debattartiklar, dansa för livet, jobba för andra, bråka med normer, protestera mot orättvisor, älska varandra, äta fiberrikt, dricka rusdrycker, undervisa de som lär, yoga bort ångest, diskutera vår plats på jorden, filosofera mera, skratta i ensamet, gråta tillsammans, tro på framtiden. Och så vidare.


Idag är jag till köpet tvåspråkig. Perspektiven blir fler.

En plus je suis bilingue aujourd'hui. Avec encore des perspectives.

Aujourd'hui j'ai une chose à dire. Et je veux bien choisir mes mots. Il est très difficile car j'aimerais tant trouver les vrais mots. J'ai commencé plusieurs ébauches pour dire que j'attends le jour où la journée internationale des femmes n'est plus nécessaire. Ce jour où les femmes et les hommes peuvent être elles et eux-mêmes et non pas un sexe. Mais c'est difficile. C'est long. Mais au moins nous avançons. Bref. Je n'arrive pas à dire tout cela.

C'est pourquoi je dis une seule chose aujourd'hui:

Continuez à croire à un meilleur monde. Bravo à vous qui se battent tous les jours, qui s'analysent, qui lisent des livres, qui écrivent des articles, qui danse pour la vie, qui travaillent pour les autres, qui gueulent contre les normes, qui protestent contre les injustices, qui s'aiment, qui mangent des fibres, qui boivent l'eau de vie, qui enseignent, qui s'angoisse, qui fait du yoga, qui discutent notre place sur la terre, qui philosophe encore plus, qui rigolent seul-e-s, qui pleurent ensemble, qui croient à l'avenir. Etc.

Eventuella språkfel kan med fördel anmälas till undertecknad.
Je vous laisse le soin de corriger les fautes orthographes.

L'inspiration féministe de Nayla. Merci.

Ukrainsk balett och ungersk kulturpolitik.

Jag skrev ju för några veckor sedan ett blogginlägg om Nötknäpparen till Domino Dancing. Den blev grunden för en artikel om balett och ungersk kulturpolitik som Tidningen Kulturen nu har publicerat. Trevlig läsning!

Imitation utan allvar.

Idag är en sådan där dag då jag inte försöker ta mig själv på så stort allvar. Jag jobbar för att de dagarna ska bli fler och fler. Allt blir liksom lite lättare då. Därför bjuder jag idag på ett frågeformulär som jag hittade i den svenska blogosfären, från Mymlans blogg som i sin tur hade snappat upp den från en annan blogg av en man som jag aldrig har hört talas om. Men kanske att han är känd i Sverige denne Andreas Ekström? Det är väldigt många frågor, så jag säger som Andreas, välj några eller stäng fönstret nu. Eller läs allihop om du inte har något bättre för dig.


1. Hur gammal är du?
32

2. Hur gammal känner du dig?
Som 32

3. Vad har du gjort i dag?
Lyssnat på radio och därmed funderat på vilken buzz den franska juristen och filosofen Marcela Iacubs kommande bok om hennes relation med Dominique Strauss-Khan kommer att få. Hon utvecklar en teori om honom som halv gris, halv man. DSK har redan svarat surt.


4. Vilken film såg du senast?
Kyss mig. Det är så den heter tror jag? Jag gillade den.

5. Vem ringde du senast?
En tjej jag jobbar med som behövde ett telefonnummer till en lärare.

6. Är du besatt av någonting?
Skulle väl vara mig själv då. Av att vara harmonisk. Vilket är mycket lättare vara när jag inte känner mig så besatt av mig själv.

7. Är du rädd för blod?
Nja. Beror på i vilka mängder.

8. Beskriv platsen du befinner dig på just nu?
Jobbet. Sitter på mitt kontor med utsikt över en parkering. Här är ljust och ganska så trevligt.  Solen skiner och himlen är blå. Men parkeringen är grå.

9. Kan du nämna fem statsministrar under 1900-talet i Sverige?
Eh. Olof Palme. Ingvar Carlsson, Carl Bildt. Torbjörn Fälldin. Gösta Bohman? Usch. Jag kommer ju inte ens ihåg vad Palmes föregångare hette. Och Göran Persson hade jag hunnit glömma bort. Men jag kan definivt nämna fem franska presidenter under 1900-talet: Charles de Gaulle, François Mitterand, Jacques Chirac, Georges Pompidou, Valéry Giscard d'Estaing. Det blev sex.

10. Googlade du för att få fram svaret på föregående fråga?
Nej. Tage Erlander och Per Albin Hansson

11. Vilken färg är dominerande i din garderob?
Svart och mörkblått.

12. När vaknade du i dag?
Strax innan klockradion satte igång vid halv 8.

13. Vilken är din favorithögtid?
Har ingen speciell. Men jag tycker det är trevligt att fira jul.

14. Vart i världen skulle du vilja befinna dig just nu?
Helt ok där jag är. Men annars på en uteservering i Neapel där jag äter pasta och pasta och pasta och låtsas att jag kan napolitanska för att förstå vad alla runt omkring mig säger.

15. Nämn en plats i världen du besökt som du aldrig vill återvända till?
Oj vad svårt. Kanske Gekås i Ullared.

16. Hur vill du tillbringa din pension?
Med att fortsätta göra sådant jag tycker om att göra.

17. Vad lyssnar du på just nu?
Röster från parkeringen. Min kollega som mumlar för sig själv. Men jag lyssnar inte egentligen. Bakgrundsljud.

18. Har du någon gång brutit ett ben?
Nej.

19. Vilka fem saker vill du inte vara utan i ditt skafferi/kyl?
Yoghurt, hela tomater i burk, kaffe, mjölk, lök.

20. Vem är din favoritkändis?
Jag passar. Kommer inte på någon just nu. Eller jo. Erica Jong kan få kvala in.

21. Vad är du på för humör just nu?
Lite mellanhumör. Lite seg och lätt huvudvärk men vid gott mod.

22. Vilka världsdelar har du varit i?
Syd-Amerika, Central-Amerika, Sydost-Asien

23. Snarkar du?
Händer ibland tydligen.

24. Vilka yrken har du provat på?
Servitris, kock, bartender, diskare, telefonoperatör, guldköpare, rastvakt, kontorsråtta, kulturarbetare, översättare, seminarieanordnare, transkribent, intervjuare, projektledare...

25. Hur går du helst klädd?
Bekvämt och snyggt.

26. Vilket stjärntecken är du född i?
Tvillingarnas. Stämmer väl in, det här med dubbel natur och dubbel personlighet. Som hos de flesta egentligen. Men jag kan rättfärdiga det med att jag i alla fall tillhör det stjärntecken det är typiskt för.

27. Vilket är ditt favoritgodis?
Saltlakrits. I brist på saltlakrits där jag bor funkar även sötlakrits.

28. Vad sa du senast?
Till min chef att det heter kvinnors plats i samhället och inte kvinnans plats i samhället. Apropå vårt  program för skolprojekt nästa läsår, det bådar gott!

29. Vilket var ditt bästa ämne i skolan?
På låg och mellanstandiet var det allt. Sen blev det nog svenska och samhällskunskap.

30. Vad har du på dig just nu?
En ovanlig klänning för den är beigebrun och inte svart.

31. Vilken är din favoritaffär?
Monoprix (mataffär) och Comptoir des mots (bokhandel)

32. Vad har du för storlek i kläder?
Medium för det mesta.

33. Vad har du i dina fickor?
Har inga fickor på den här klänningen.

34. Vad köpte du senast?
Äppelkompott på Franprix

35. Hur många gånger har du flyttat?
Jättemånga gånger. Säkert 15. Minst. Men de senaste 2,5 åren har jag bott i samma lägenhet i samma stad.

36. Om du var fast ensam på en öde ö, vilka tre saker skulle du ta med?
Jag hoppas jag aldrig blir fast ensam på en öde ö trots min överlevnadsinstinkt.

37. Är du morgon- eller kvällsmänniska?
Just nu varken eller. Men tycker om att gå upp tidigt om jag har sovit bra.

38. Senaste filmen du såg på bio?
Oj oj det var så länge sedan jag var på bio. Det kan ha varit Les intouchables. En oväntad vänskap som den har blivit översatt till på svenska. Biobiljetter är tyvärr en utgift jag har varit tvungen att spara in på. Men jag önskar att jag snart börjar gå på bio igen.

39. Har du blivit sydd någon gång?
Ja, i foten. Det var en fruktansvärd upplevelse. Jag tackar fortfarande Annie som stod vid min sida på det thailändska sjukhuset.

40. Har du någon gång badat naken utomhus?
Ja några gånger tror jag bestämt.

41. Vad åt du till frukost?
Min ständiga yoghurt med äpple och müsli.

42. Hur såg ditt liv ut för tio år sedan?
Student vid Malmö Högskola med stora ambitioner om livet. Trodde jag var odödlig och att det var bäst om alla gjorde som jag. Pendlade mellan Frankrike och Sverige.

43. Har du någon gång åkt dit för fortkörning?
Ja, två gånger. En gång på en 90-väg då jag körde i 100. Det var dimma och regn och Rebecka och jag ville bara komma fram till klipporna i Normandie. Nästa gång var på en motorväg in mot Paris, jag körde i 100 istället för i 90. Böter och prick i körkortsregistret. Har för övrigt berättat om det första äventyret här och här

44. Vem gjorde senast något extra speciellt för dig?
Min konstnär som ställde sina innetofflor på tröskeln så jag kunde ta på dem på mina kalla fötter när jag kom ut ur badrummet.

45. Vart lägger du din mobiltelefon när du sover?
Avstängd i köket.

46. Vad var det sista du åt?
Haha säger som Mymlan, det sista hoppas jag att jag ännu inte har ätit, men det senaste jag åt var frukosten.

47. Vem är världens vackraste kvinna?
Det vet jag inte om jag kan svara på. Men Catherine Deneuve kanske. Eller Frida Kahlo.

48. Är du blyg?
Ibland ja. Ibland nej. Beror på dagsformen. Men oftast inte. Eller så är det rädd jag är ibland.

49. Vilken var den sista konserten du var på?
Samma som i frågan om det sista jag åt... Den senaste konserten jag var på var El Perro del Mar. Men nej, jag var ju på julkonsert i Madeleine-kyrkan och lyssnade på svenska och franska små barn som sjöng julsånger.

50. Vad heter du i andranamn?
Irén. Efter min farmor.

51. Har du varit med om en bilolycka?
Nja. Men jag blev lite lätt påkörd på rumpan av en bil när jag böjde mig ner för att knyta skorna en gång.

52. Har du något bevarat inom dig som ingen annan vet?
Ja. Eller beror på hur man ser det. Mina känslor är det ju bara jag som kan veta hur de känns. Även om jag ibland försöker förmedla dem.

53. Vilken är den roligaste träningsformen?
Träning har jag tyvärr aldrig sett som något roligt. Men jag gillar att cykla.

54. Har du några husdjur?
Nej, tvi vale.

55. Vill du gifta dig?
Jag är väldigt ambivalent inför den här frågan. Ja och nej. Mina känslor vill gifta sig (någon inpräntad normerad romantism) men inte mitt resonemang (äktenskapet känns förlegat och är ett gammal kvinnoförtryck). Ibland vill mina känslor inte gifta sig (mer romantiskt att bara vara ihop än att ingå ett kontrakt) och ibland resonerar jag att ingå äktenskap kan vara bra (på ett juridiskt plan om man har barn och så).

56. Var växte dina föräldrar upp?
Mamma i Veinge utanför Laholm, pappa i Hatvan en bra bit bort från Budapest.

57. Har du någon gång ringt polisen?
Ja. När jag blev lurad på pengar av en bedragerska vid disken på svenska caféet i Paris.

58. Har du svenskt ursprung?
Ja, men inte bara. En stor del av mig är ungersk. Finns lite tyskblod i släkten också. Och man kan säga att jag har fått en del nordamerikansk ursprung då många släktingar på mammas sida utvandrade i början av 1900-talet.

59. Har du, eller har haft, något smeknamn?
Har varit några olika. anna mesig, anna delamesej, anoushka, marci, ödönke, anna mesagge, annapanna, pandan, mezey.

60. Vilka är dina största svagheter?
Att länge ha trott att jag bara är stark.

Bakslaget eller rätten till byxa bis

Alltså det här om utvecklingen i Frankrike. Mycket är bra men ännu mer är under all kritik. Jag planerar att vidareutbilda mig inom journalistik (mycket som ska klaffa för att det ska gå vägen men jag hoppas på det bästa...) och under mina efterforskningar har jag trillat över en utbildning som gör att jag undrar om de ens försöker i det här landet.

Ecole supérieur de journalisme de Paris, en tämligen välrenommerad journalistskola, erbjuder en ett-årig utbildning i "Presse et médias féminins", alltså "Press och feminin media". Under ett läsår studeras "specifika aspekter" av den kvinnliga pressen och av modemagasinen. Undervisningen ringar in några specialområden: mode, skönhet, smink, familj, barn, hälsa, psykologi, relationer, livsstil och så vidare. Den långa listan av lärare består enbart av kvinnor med undantag av en man som bland annat arbetar på radiokanalen "Chérie FM", den första musikradion riktad till kvinnor. Jag får rysningar. Existerandet av en sådan här utbildning känns som ett enormt bakslag. Till på köpet är den NY!!! Att i infinito förstärka vad och vem kvinnor bör vara är mycket tröttsamt.

Jag behöver väl knappast tillägga att jag inte söker in till den här utbildningen.

Rätten till byxor.

Att saker och ting tar tid i Frankrike har jag aldrig förnekat.

Så därför kanske jag faktiskt inte blir förvånad över att kvinnor sedan 31 januari 2013 har laglig rätt att bära byxor. Fram till dess var det alltså straffbart för parisiska kvinnor att gå klädda i långbyxor. Detta dekret har ju varit bortglömt sedan länge och ingen höjer på ögonbrynen ens om de ser kvinnor i byxor. Men ändå.

För att gå tillbaka dit det en gång började...

Den 7 november 1880 signerade polisen i Paris ett dekret som bestämde hur kvinnor skulle vara klädda.

Les femmes ne puissent quitter les habits de [leur] sexe que pour cause de santé". Toute femme qui, après la publication de la présente ordonnance, s'habillerait en homme, sans avoir rempli les formalités prescrites, donnerait lieu de croire qu'elle aurait l'intention coupable d'abuser de son travestissement et serait transférée aux services de la préfecture de police

Fritt översatt står det ungefär så här:

Kvinnor får enbart klä sig i andra kläder än vad deras kön tillåter om hälsoskäl finns. Kvinnor som, efter utgivandet av detta dekret, klär sig som en man, utan att uppfylla formaliteterna, ger anledning att tro att hon har för avsikt att missbruka transvestism och kommer att bli vidareskickad till polisen.

Det har under de senaste åren gjorts några försök att stryka detta förbud ur lagen, men utan större framgång. Byxförbudet avfärdades som "juridisk arkeologi" och var ingen prioritet. När ministeriet för kvinnliga rättigheter etablerades på nytt i maj förra året kom byxförbudet upp på den politiska agendan igen.

Det har nu tack och lov blivit lagligt för kvinnor att klä sig i långbyxor.

Sen kan man ju fråga sig hur fria kvinnor är när det gäller att välja sina kläder. Iklädd en blommig klänning fick bostadsministern Cécile Duflot i somras till exempel stå ut med att bli visslad efter i riksdagen. Och enligt lagen om arbetsrätt har arbetsgivaren fortfarande rätt att tvinga kvinnor att bära kjol om denne tydligt kan rättfärdiga anledningarna. Hm.

Si j'étais une artiste / If I was an artiste

Finns mycket att roa sig med på det som heter Internet. Generera sin artistiska biografi till exempel. Bra att jag numera har en riktlinje för mina framtida alster. Om det nu var så att jag tvivlade. Gör din egen här!

Anna Mezey (°1980, Gothenbourg, Sweden) is an artist who works in a variety of media. By investigating language on a meta-level, Mezey creates work through labour-intensive processes which can be seen explicitly as a personal exorcism ritual. They are inspired by a nineteenth-century tradition of works, in which an ideal of ‘Fulfilled Absence’ was seen as the pinnacle. By referencing romanticism, grand-guignolesque black humour and symbolism, she tries to grasp language. Transformed into art, language becomes an ornament. At that moment, lots of ambiguities and indistinctnesses, which are inherent to the phenomenon, come to the surface.

Her artworks are characterised by the use of everyday objects in an atmosphere of middleclass mentality in which recognition plays an important role. By contesting the division between the realm of memory and the realm of experience, she absorbs the tradition of remembrance art into daily practice. This personal follow-up and revival of a past tradition is important as an act of meditation. 

Mezey's works are often classified as part of the new romantic movement because of the desire for the local in the unfolding globalized world. However, this reference is not intentional, as this kind of art is part of the collective memory. 

Consequently her works demonstrate how life extends beyond its own subjective limits and often tells a story about the effects of global cultural interaction over the latter half of the twentieth century. It challenges the binaries we continually reconstruct between Self and Other, between our own ‘cannibal’ and ‘civilized’ selves. By taking daily life as subject matter while commenting on the everyday aesthetic of middle class values, her works references post-colonial theory as well as the avant-garde or the post-modern and the left-wing democratic movement as a form of resistance against the logic of the capitalist market system. 

Her artworks focus on the inability of communication which is used to visualise reality, the attempt of dialogue, the dissonance between form and content and the dysfunctions of language. In short, the lack of clear references are key elements in the work. The possible seems true and the truth exists, but it has many faces, as Hanna Arendt cites from Franz Kafka.

 Anna Mezey currently lives and works in Paris.

Madame iPad.

Om jag skall tro på allt jag hör så kommer mitt liv bli mycket enklare nu för jag har fått en iPad. Än så länge tillbringar jag mer tid att leta efter roliga och behövliga appar istället för att faktiskt använda de nyttiga och underhållande appar jag redan har. Inte alls enkelt. Mätt vill ha mer liksom. Aldrig vara nöjd. Till på köpet vill jag än så länge bara ladda ner sådana appar som är gratis. Kanske det som kallas girighet. Förvisso en evig mänsklig egenskap men som förstärks i det nedladdningsbara samhället. Gratis är gott. Eller så lever jag med tiden. Detta 2013 som annars började så fint med läsa mer, skriva mer, papper, böcker, penna... Så går jag och blir ett digitalt app-offer istället. Verkligen inte enkelt.

Dock mycket enkelt att ta bilder med min iPad.

Bortablogg

Jag har gästbloggat på Domino Dancing. Passa på att upptäcka Ulrika Bandeiras och Emilia Mellbergs inspirerande blogg som får dans till att bli ett allmänt intresse!