Det har varit väldigt fint väder i påskhelgen. Mycket behaglig sommarvärme har svept in över Paris. Och påsken innebar en extra ledig dag och därmed lämnade många parisare staden för landet.
Men inte jag!
I lördags var jag psykiskt utmattad efter en intensiv men produktiv vecka på jobbet. Lång morgon, solen sken, kaffe i fönstret, jag måste gå ut det är så fint väder att det är en skam att inte gå ut och vädra nosen. Tog med mig en bok och planerade en stund i parken.
Hm, vilken park? Jag har några små gräsplättar att välja mellan i mitt kvarter...
Bestämde mig först för att köpa en glass! Men ve och fasa, var fan köper man kulglass i strut? En tur runt bagerierna men ack, antingen stängt eller ingen kulglass. Suck sa jag och gick till McDonalds. Och tänkte fy farao här står jag i ett kvalmigt pommefriteshav och köar för att köpa utblandat mjölkpulver (jag kan i och för sig få cravings för McDo och njuta av en platt hamburgare med trötta salladsblad och även av deras glassliknande produkter).
Framför mig stod två välspacklade och supersmala unga tjejer som beställde hamburgaremenyer. Jag vet inte vad som hände men jag mådde helt plötsligt dåligt av deras parfym och lösögonfransar blandat med "åh idag unnar jag mig två hamburgare". Jag gick ut.
Hittade en liten affär som sålde dyr strutglass. Köpte mig en Cornetto jordgubb eller snarlikt och gick till den långsmala parken längs Père Lachaise. Tänkte den här parken ska få en chans till eftersom det är mycket skugga av alla träden. För av värmen och avgaserna behövde jag svalka.
Det är dock något konstigt med den parken. Jag vet inte om det är för att den är så smal men någon märklig stämning råder i den. Har inte kommit fram till varför ännu. Kanske att man inte kan sitta så skönt ner i det sluttande gräset vilket gör att det vanligtvis är väldigt lite folk här. Men samtidigt var det det jag vill ha. Lite folk alltså. Kunna sitta i lugn och ro. Inte bli störd av män som vill prata, barn som spelar boll, sirener som tjuter, högljudda konversationer om banala ting, eller någon jag råkar känna.
Med min glass i handen letade jag upp en ganska trevlig sittplats i en trappa. Jag hade aldrig riktigt ro i kroppen men tänkte att nu ska jag avnjuta min fabriksglass.
Så kommer en man i kostym gående uppför trappan. Jag tänker naivt och knäppt att män i kostym inte brukar vara jobbiga och fokuserar på min glass. Han säger "bon appétit". Jag tänker att jag måste lära mig att vara artig och inte tro att alla män vill ta sig rätten att närma sig så fort de ser en ensam kvinna. Tack säger jag medan jag snabbt tittar upp bakom mina solglasögon. Denna respons leder till nästa fråga:
- Är ni ensam?
Jag viftar med handen och han frågar igen.
- Ja, som ni ser sitter jag här själv och äter min glass, säger jag och brister ut med armarna.
Denna respons blir för honom en tydlig signal att jag gärna vill att han slår sig ner
- Men jag kan ju sätta mig bredvid er?
- Nej jag är på väg att gå, säger jag. Jag har ätit upp min glass och ska gå vidare, fortsätter jag.
- Men jag kan göra er sällskap på vägen?
Jag orkar inte svara utan bara går nerför trapporna utan att vända mig om. Och så tänker jag, varför i helvete lät jag honom jaga bort mig från min plats?
Men jag orkade inte slåss för min plats. Mycket lättare att bara gå.
Varför var det jag som kände mig illa till mods? Varför behöver jag varje gång känna mig armerad med argument om att jag inte vill prata? Varför är det jag som ifrågasätter mig själv och mitt agerande? Varför kan inte en ensam kvinna få sitta i lugn och ro?
Jag blir så trött på denna sexistiska värld. Men. Tur för mig att jag oftast har styrka och mod att stå upp för mig själv och säga ifrån. Tur för mig att jag tror på mig själv och min existens. Men inte när jag är trött och bara vill äta en glass.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar