10 juli.

Började skriva ett inlägg innan semestern (10 juli)...  Något kom emellan och det blev aldrig postat.

Det är inte någon riktig ordning på den här bloggen längre. Har inte fått tummen ur på väldigt länge. Och får det inte nu heller egentligen mer än för dessa rader. Lite svårt att veta var man ska börja liksom när omvärlden har känts som en stor parentes under en lång tid.

Parentesen heter föräldraledig...!
Eller mammaledighet heter det i Frankrike. Först var jag mammaledig i 3 månader med full lön. Sen var jag föräldraledig i 2 månader utan lön (med ett vårdnadsbidrag som täcker blöjinköp och lite till).


Sen hade vi extrem tur och fick en dagisplats under våren. Det föll sig så fantastiskt bra, ett nytt dagis öppnade och vi behövde således inte vänta till hösten med att kanske få en plats (då de stora barnen börjar skolan och en plats kan bli ledig).

Och jag började jobba igen. Vilket både var skönt och lite konstigt. Det var skönt att komma ut i världen igen men konstigt att lämna bort baby Mezey som knappt hunnit bli 5 månader. Men det gick jättebra och det går jättebra. Hon skrattar när hon blir lämnad och skrattar när hon blir hämtad.

Idag är det den 26 augusti och jag är tillbaka på jobbet efter en lång semester. Och tänker fortsätta blogga. Får nog skapa en del nya kategorier (exil, döden, grubbel, klagosång, undergång känns passé. Just nu i alla fall).

Hoppas du fortsätter att läsa!!

Madame iPad.

Om jag skall tro på allt jag hör så kommer mitt liv bli mycket enklare nu för jag har fått en iPad. Än så länge tillbringar jag mer tid att leta efter roliga och behövliga appar istället för att faktiskt använda de nyttiga och underhållande appar jag redan har. Inte alls enkelt. Mätt vill ha mer liksom. Aldrig vara nöjd. Till på köpet vill jag än så länge bara ladda ner sådana appar som är gratis. Kanske det som kallas girighet. Förvisso en evig mänsklig egenskap men som förstärks i det nedladdningsbara samhället. Gratis är gott. Eller så lever jag med tiden. Detta 2013 som annars började så fint med läsa mer, skriva mer, papper, böcker, penna... Så går jag och blir ett digitalt app-offer istället. Verkligen inte enkelt.

Dock mycket enkelt att ta bilder med min iPad.

Bättre sent än aldrig.

Jag har skrivit en artikel för tidningen SocialPolitik om mitt arbete... Den publicerades i septembernumret och det har inte blivit av att jag har lagt upp den här ännu. Men nu så!

– Det är roligt att lära sig om andra språk. Jag visste inte att man kunde ha det som yrke! säger Milarépa Traoré om vad han lär i skolprojektet Babel.

Det är torsdag förmiddag. Milarépa och hans klasskamrater, som går i nian på skolan Madame de Sévigné i Gagny, diskuterar i små grupper var de olika kreolska språken härstammar ifrån. Projektet ingår i satsningen Culture et Art au Collège (CAC), ett initiativ av Conseil général (kan liknas de svenska landstingen) i Seine-Saint-Denis, ett av Paris förortsområden. Precis som namnet antyder handlar det om att värna om kultur och konst på högstadieskolorna. Satsningen startades för tre år sedan med ambitionen att kultur skall vara tillgängligt för alla högstadieelever i departementet. Inom ramen för CAC medverkar varje år tiotusentals elever i olika kulturella och pedagogiska projekt. 

– Jag vill förmedla en passion och ett intresse, få eleverna att förstå att kunskap ger frihet. Om jag lyckas med det är jag nöjd, säger Nicola Lampitelli, forskare i lingvistik.

En av aktörerna inom CAC är F93, ett kulturcenter i Montreuil i Seine-Saint-Denis, vars uppdrag är att bygga broar mellan människor, vetenskap och innovativ teknik. Den generella framåtandan styrs av viljan att underlätta ett utbyte och skapa en dialog mellan forskningsvärlden och medborgare.
Sedan starten 1982 har skolelever stått i centrum för aktiviteterna med målet att initiera ungdomar till vad som händer inom vetenskap och forskning genom pedagogiska och kulturella aktiviteter. Marc Boissonnade, direktör för centret, betonar att F93s ambition är just att ge ungdomar smak för de frågor som forskare intresserar sig för.

– Vi strävar efter att låta det som händer i forskningsvärlden få en naturlig plats i klassrummet.

Nicola Lampitelli poängterar att det är intressant att jobba med en publik som befinner sig utanför den akademiska världen: 

– Det är stimulerande att få prata om mitt ämnesområde utanför universitet och till en publik som inte är vuxen. Kanske att mina kunskaper kan bidra till deras utbildning. 

Det handlar till stor del om att skapa ett annat rum för lärande. Célia Vidal, Fatima Mechmeche, Laura Yacoub och Bérangère Langer håller alla med om att Babel, där de försöker ta reda på hur våra olika språk har uppkommit, ger en allmänbildning som motiverar till att lära sig på ett nytt sätt.

– Det är väldigt annorlunda mot våra vanliga lektioner, vi är mer aktiva när vi jobbar med projektet, förklarar Fatima.

– Ja det är roligt för det blir ett avbrott i den vanliga undervisningen, tilllägger Bérangère.

I sann Bourdieu-anda finns det i Frankrike en överhängande idé om kultur som en nödvändighet för att skapa en social identitet hos medborgarna. Kulturarvet är en kär fråga för fransmännen.
För att förstå rådande kulturkonsensus får vi gå tillbaka till 1950-talet, då politikern och författaren André Malraux tilldelades ministerposten på det nyskapade kulturministeriet och gjorde kulturarvet till en statlig angelägenhet. Hans syn på konstens roll och plats i samhället banade väg för en demokratisering av kulturen där museer, film, litteratur och konst blev naturliga element i landets identitet. Det skulle dock dröja ända till 1990-talet innan detta förhållande genom olika reformer fick gensvar i skolpolitikens agenda. I Seine-Saint-Denis uttrycks idag detta politiska engagemang genom att skapa en plattform mellan skolan som institution och olika kulturella aktörer (föreningar, strukturer, konstnärer, artister), där eleverna står i centrum. F93 intresserade sig ursprungligen mest för naturvetenskapliga ämnen men har idag även aktiviteter inom samhälle och humaniora. I årets upplaga av CAC är såväl konsthistoriker, geografer och antropologer som fysiker, kemister och game designers integrerade i olika projekt. Runt sextio olika projekt med varierande teman organiseras varje år av tre projektledare. Noemí Rámila Díaz också hon forskare i lingvistik, vill visa den mänskliga sidan av forskningen:

– Jag vill bryta med den snäva stereotypa bilden av en forskare som inte rör sig utanför den akademiska världen.

Projekten låter elever och forskare tänka tillsammans men ger också både eleverna och forskarna tillfälle att komma i kontakt med en värld de oftast inte känner till och inte kommer i kontakt med. Noemí Rámila Díaz, ser sin medverkan som ett tillfälle att visa eleverna alla möjligheter som finns.

– Om jag har lyckats komma in i den akademiska världen, varför skulle inte de kunna?

Ludovic Freyburger, veterinär och forskare i immunologi, menar att projektet i första hand är givande på det mänskliga planet.

– Vanligtvis har jag att göra med en viss typ av studenter, oftast högre vit medelklass. Att jobba med det här projektet ger mig tillfälle att möta en annan verklighet.

Varje projekt har en projektledare och pågår under cirka 40 timmar sammanlagt från september till juni. Ramarna är givna: forskare och elever tar avstamp i en problematik eller en serie frågor och söker svaren i arbete tillsammans i klassrummet. Men varje klass går också på minst två studiebesök
– på museer, laboratorier, utställningar, besök hos myndigheter eller stadsvandringar. Många gånger är det inom ramen av CAC som elever går på museum eller åker in till Paris för första gången.

– Det är mer avslappnat i klassen så vi ställer fler frågor när vi jobbar med projektet. Eftersom alla vågar fråga så blir det genast frigörande, säger Elodie de Oliveira daSilva, som går i sjätte klass på Paul Painlevé-skolan i Sevran. 

Hon och hennes klasskamrater medverkar i projektet Animalia där de tillsammans med Ludovic Freyburger undersöker djurens värld och människans relation till den.

– Pedagogiskt sett strävar jag mot att de arbetar och lär sig saker utan att de är medvetna om det! förklarar Ludovic Freyburger. Projektet är parallellt med mitt yrke som veterinär, men jag använder mig inte direkt av min forskning i arbetet med eleverna. Däremot är det väldigt givande för mig som lärare.

Den franska skolan är till stor del baserad på katederundervisning där klassen ses som ett kollektiv med stor vikt på att lära ut intelligent rationalitet i stället för att främja individuella känslor och personliga uttryck. F93-projektet avviker från den klassiska skolplanen eftersom eleverna har en aktiv roll och fokus ligger på vad som sker under arbetets gång tillsammans med forskaren, inte nödvändigtvis resultatet.

– Ludovic ställer bra frågor till oss, han gör så att vi är aktiva hela tiden, säger Yassin Charif. – Han förklarar allting väldigt bra och tydligt, tillägger Adam Saouli. Det är roligt att arbeta tillsammans.

Eleverna betonar hur projektet bidrar till att skapa ett andrum för dem som grupp både på ett personligt plan men också läromässigt.

– Vi får lära oss allt som har med veterinäryrket att göra, bevis på att Ludovics metoder fungerar, säger Elodie. – Ja, vi får lära oss namn på djur och raser. Inom projektet jobbar vi kollektivt, det är roligt, tycker Meriem Belkedah.

Just den här klassen har fått göra två dagars studiebesök på en veterinärskola i Bourgogne.
Det blir många oväntade möten och positiva upplevelser som kan tyckas självklara:

– Luften är så ren! Det är konstigt att se djur som man inte kan se i staden. Idag har vi sett får och imorgon ska vi åka till en bondgård med mjölkkor, säger Cynthia Nardin. 

Yassin Ozyurt berättar att han aldrig varit så här nära djur tidigare medan Adam uppskattar att få lära sig om livet på landet och om hur en gård fungerar.

– Det roligaste hittills var när vi fick mata fåren! 

Yassin C tror att projektet kan hjälpa dem att välja yrkesinriktning. 

– Många i klassen vill bli veterinärer, tillägger Yassin O.

Eleverna är också väldigt positiva till att få jobba med någon utifrån som är ”specialist”. Forskarnas kunskapsområde utgör grunden i varje projektet, varje forskare är fri att ta sig an problematiken så den integreras i dennes specifika kompetens och kunskap. För Wilfried Serisier, forskare i geopolitik, har arbetet i klassen en direkt koppling till hans forskning. I sin avhandling studerar han de administrativa förändringarna i Seine-Saint-Denis och hur departementet förhåller sig till Paris. Tillsammans med eleverna undersöker Wilfried relationerna mellan Paris och dess förorter och vad som händer längs ringleden runt Paris.

– Jag använder min forskning för att prata med eleverna om deras territorium. Jag försöker ge dem en annan syn på sina erfarenheter. Samtidigt blir elevernas tankar en ny ingång i min forskning och jag tvingas att ta en del av deras frågor ett steg längre.

En misslyckad bostadspolitik, nedläggning av industrier och hög arbetslöshet är klassiska bakgrundsfaktorer till segregation och andra sociala orättvisor i stadsdelen. Den ofta negativa mediebilden är något som fransmännen ser som självklar, och den fortsätter att stigmatisera invånarna. Detta avspeglas såklart i skolan. Bland eleverna i Seine-Saint-Denis har 57 procent utländska föräldrar jämfört med 18 procent i Frankrike som helhet. De kulturpedagogiska aktiviteterna står högt på den politiska dagordningen som i ett led i att ge alla elever en chans att lyckas.

– Jag kommer i direktkontakt med elever som bor i Seine-Saint-Denis. Första gången ritade de till exempel en ”tankekarta” över sin livssituation. Alla drog gränser mellan de olika bostadskvarteren, inte mellan de olika städerna. Även om det inte var en vetenskaplig upptäckt var det nyttigt och intressant att se, berättar Wilfried Serisier.

Och om det ibland är svårt att förenkla och popularisera sin egen forskning så att den blir tillgänglig för eleverna, så handlar det till lika stor del om att ge dem en aktiv roll och lyckas fånga deras intresse.

– Jag vill skapa en möjlighet till dialog. Det är fundamentalt att beröra eleverna. Min personlighet är viktig för att det skall fungera, inte nödvändigtvis min vetenskapliga metod, påpekar Nicola Lampitelli.

Om Yassin och Elodie och deras klasskamrater blir veterinärer eller om Fatima och Milarépa och de andra i niondeklassen blir språkvetare i framtiden återstår att se, men i slutändan är det inte det som är intressant. Vikten ligger snarare i att skapa en dialog mellan två världar som sällan möts och där
utbytet är ömsesidigt. Erfarenheterna är positiva för både forskare och elever. Och på ett mänskligt plan äger många möten rum.

Koncentrationsknark eller internationella kvinnodagen, välj själv.

Har ingen ro i kropp och knopp för att skriva så utförligt som jag skulle vilja då jag har tusen deadlines att hålla och jag måste prioritera arbetsuppgifterna som ger mig lön. Koncentrationsförmågan ligger avdankad någonstans i mitt exiltillstånd. Den här bloggen är inte riktigt vad jag hade tänkt att den skulle bli. Ännu. Så för tillfället får det bli svepande överblickar av Frankrike och små jämförelser med Sverige utan att jag hinner och orkar gräva djupare.

Var i Oslo förra helgen. Det var toppen att åka iväg och umgås med kära vänner men jag blir samtidigt lite schizofren (starkt ord ja men kommer inte på något bättre) över att vara i ett land där mycket påminner om Sverige och ändå inte. Det var som om jag blev någon annan i tre dagar samtidigt som jag var mig själv. Jag tryckte i mig många ostbågar. Köpte med mig rökt makrill. Och sen hem igen till Charles de Gaulle, ej fungerande kollektivtrafik, städad lägenhet, cykel, yoga, älskade betongförorter, tröttsamma lärare, bästa kollegor, numera harmonisk chef, krångliga människor. Och så vidare.

Mitt i allt detta är det internationella kvinnodagen. På franska säger många fortfarande "Journée internationale de la femme" alltså "Kvinnans internationella dag" istället för "Journée internationale des femmes". Ord är viktiga. Det är klart att det är väsentligt att prata om kvinnor och inte om kvinnan eftersom det är att låsa fast kvinnor i en kategori. Därför är det extrakul att se vilka fina hälsningskort som florerar idag. Det här och det här tillhör mina absoluta favoriter. Det är så fint att hur se klichér och stereotyper anammas. Jag uppskattar speciellt min rätt till shopping vänninor emellan idag och de genomtänkta ledorden för den franska republiken "frihet, respekt, jämlikhet, feminitet" som är "damers lycka".

Google Sverige är inte så mycket bättre som en kär vän just påpekade. G:et har bytts ut mot feministloggan och allt går i en "blommig patchwork stil" (Tack Ulrika!). Varför denna gullighet? Lustigt att Google France inte hakade på.

Dagen till ära skall vi för övrigt äta massa goda bakverk på jobbet i eftermiddag. Och jag har bestämt mig för att jag tycker det är jättebra.

Nu skulle jag behöva knarka lite koncentration.

Uppdatering: Google-länkarna var ju enbart aktuella om man klickade på dem under 8 mars... Så nu är de som vilken Google-sida som helst.

Klagosång

Lite meningslös klagosång efter min promenad i småduggande grått regn. Ledig fredag men efter alltför mycket rödvin och trevligt sällskap så går min hjärna och kropp på halvfart idag.

Under min långsamma promenad iförd joggingskor och svart kappa så gick jag förbi en grupp skolkids.  Jag blev ledsen av alla kids med blå tunga för att de konstant suger på en klubba som måste vara fullproppad med väldigt mycket färgämnen. Och allt socker de stoppar i sig. I torsdags följde jag med en skolklass på en utställning. Vi tog metron klockan 9 på morgonen. Alla stoppade i sig godis. De får nog diabetes snart.

Ett stycke hormonpaket som är tabu

Denna fatala kvinnoattiralj. PMS. Pre-menstruella syndrom. Som vi vet väldigt lite om. Kan lätt avfärdas med "jaha, är du i den perioden". Precis som om det skulle underlätta mitt tillstånd. Jag sitter på mitt kontor och är extremt butter. Mina kollegor fattar inte att jag vill att min dörr skall vara stängd. Och jag vill bara skrika ut att JAG HAR PMS SÅ LÄMNA MIG IFRED. Men då kommer jag ju att skrämma dem. Och fy skäms på mig att bli så privat och redogöra för mina "kvinnliga" skamfläckar som heter hormoner. Och kanske att jag inte heller vill bli reducerad till ett hormonpaket. För om jag uttryckte mitt pms-tillstånd, utan att diskutera djupare med personen (läs manlig kollega) jag har mittemot mig, så skulle jag ju bara betona bilden av "kvinnan som okontrollerbar hormonhysterika". Så därför tjänar det ingenting till att säga något till någon som ändå bara skulle bli rädd över att en kvinna tog plats och informerade om hur hennes kropp fungerar. Inte idag i alla fall. Men PMS får inte vara ett tabu. Även om det är svårt på en arbetsplats att veta hur långt jag kan gå. Jag vet inte hur mycket mina manliga kollegor bryr sig faktiskt. Även om jag tror att vi inte kan nå någon slags jämställdhet över huvudtaget om män inte intresserar sig för hur kvinnor känner och tvärtom. Dialog för att kunna förstå varandra. Utopi..?

Att välja sina strider

I början av december...

15h28
Hej Anna. Jag hittade ditt telefonnummer igen. Hur har det gått för dig i Paris? / XX

Öh, vad vill han mig från ett brittisk telefonnummer? Det var ju ungefär hundra år sedan jag gav denna gifta fransman svensklektioner några månader en grå höst. Han var för mig en sådan där typisk affärsman i tråkig kostym som reste världen över med sitt jobb och ingick i kategorin "fru, två barn, rikemansförort och karriär". Vet ej i vilken ordning han rangordnade. Hursomhelst, intresserad som han var av andra kulturer läste han lite olika språk då och då och försökte sig på bland annat svenska och kinesiska.

Men ja ja, han kanske faktiskt helt plötsligt hittade mitt telefonnummer och bara vill säga hej tänkte jag och svarade artigt tillbaka.

16h16
Hej! Jag jobbar numera som projektledare på ett kulturcenter. Jag ser att du befinner dig i Storbritannien.

Eftersom vi framför allt hade haft en professionell kontakt så gav jag honom en liten uppdatering på min jobbsituation. Jag fortsatte att tänka att ja, egentligen bryr jag ju inte mig ett skvatt om honom men eftersom jag samtidigt har ett stört behov att hålla mig väl med de flesta människor och även får mig en klapp på axeln när någon intresserar sig för vad jag sysslar med så gav jag också honom lite uppmärksamhet och påpekade att han tagit sig över kanalen.

16h24
Woaw. Fast tjänst? Fortfarande i Paris? Ja, London för min del.

Öh, varför uttrycker han en sådan entusiasm för mitt jobb? Ja kanske att i dessa kristider så upplever han det som väldigt positivt att jag jobbar eller så var han bara mäkta förvånad över att jag har ett "riktigt" jobb.  Att jag hade pluggat sociologi och intresserade mig för unga kvinnors situation i samhället och hade (och har fortfarande...) ambitionen att kombinera det med ett arbete kunde han inte riktigt greppa så kanske hans "woaw" mest var ett förvånat sådant. Och så tänkte jag att varför ställer han frågor, är han verkligen så artig att han faktiskt vill veta all det där?

18h33
Jepp, först ett vikariat som sedan ledde till fast jobb. I Montreuil.

Men men jag informerar väl om läget om han nu vill det. Den feministiskt medvetna rösten inom mig sa, att nja, så länge du svarar så tolkar han det som att du är intresserad av honom. Men samtidigt så vill jag ju så gärna tro att män också kan vara annat än bara drivna av sina primitiva instinkter.  Och som sagt, min besatthet av att vara ämne för någons frågor fick mig att svara.

19h16
Om allt går bra så är det ju toppen. Trevlig helg/ XX

Ja, det var ju ett bra avslut på diskussionen tänkte jag!! Och gladdes över att han faktiskt inte hade haft några baktankar utan bara ville vara lite artig och trevlig på distans.

19h18
Trevlig helg till dig med!

Tänkte långt bak i huvudet att kanske jag uppmuntrar honom lite för mycket nu. Men jag ville ju inte vara sämre så jag önskade såklart en trevlig helg tillbaka.

21h04
Men när ska vi ses då?

Men vad fan, nu kom det ju i alla fall!!! Helt otroligt.

21h13

Men hallå!!!!!! Är det här på riktigt????
 
Ska jag behöva förklara för honom att en artig konversation på sms inte betyder att jag är intresserad av honom? Nä, det kan han få lista ut själv. Eller menar han bara att han vill att vi ska ses och dricka kaffe? För tänk om jag avvisar honom när han faktiskt bara tänkte på en artig träff? Min hjärna låste sig och jag längtade efter stöd av reflekterande vänner. Och varför gjorde jag en sådan stor grej av det här? Herregud, skit i det bara! Nej, för det är inte en enstaka händelse. Det är ett system.

Och även om jag för en kort stund kände mig reducerad till ett objekt för den heterosexuella mannens behov att få sin manlighet bekräftad, så valde jag till slut att ignorera. Jag orkade inte lägga någon energi alls på ett svar.

Suck. För det handlar väl mest om att välja sina strider. Och just den här sms-konversationen bestämde jag mig för att den inte var värd att anstränga sig för. Jag vet dock ännu inte var jag skall börja i ett land där mentaliteten inte har utvecklats sedan väldigt lång tid tillbaka och framsteg sker i väldigt sakta takt. Inte för intet man äter sniglar i det här landet.

Mischmasch

Vågskålen väger över på den negativa sidan idag. Balans vad är det? Det är söndag och strålande sol. Jag orkar inte gå ut. Det kanske jag borde göra. Men ack, alla dessa måsten som mest tillför dåligt samvete. Sitter bara och har ångest över att jag ska jobba imorgon. Tänker samtidigt att jag inte vill göra ett inlägg som bara innehåller klagan. Men jag kommer känna mig några gram negativitet lättare efter jag har tryckt på publicera inlägg.

Ja, den här bloggen står ju mest för en viss egocentrisk dimension som jag inte får utlopp för annars. För mitt liv består till största del av mitt jobb där jag håller i ett tjugotal projekt med drygt femtio huvudaktörer som jag måste ha koll på och medla emellan. Mitt ego får sig en kick när jag har lyckats lösa diverse problem och det är i och för sig väldigt ofta som problem uppstår men det är ju samtidigt väldigt betungande.

Jag frågar ofta mig själv om jag är gjord för mitt yrke är det här jag ska ägna mig åt och svaret blir nästan alltid nej, jag behöver något mer harmoniskt, något mindre krävande, mindre utåtriktat, friare så att jag kan skapa tid och energi till personliga projekt.

Men samtidigt, mitt jobb innebär en identitet som medför en viss status som i omvärldens ögon är intressant och spännande samt i linje med min utbildning (sociologsucker). Och jag håller ju med. Jag har för övrigt ett mycket snyggt visitkort.

Vad är det då som gnager så intensivt? Vad är det som gör det så djävla knivigt och svårt att ta avstånd från den världen? Ja, ett enkelt svar är ju att jag behöver leva och betala min ockerhyra. Hur hitta balans i ett samhälle som inte ger några alternativ? Eller mer ett samhälle där jag trots allt har ett tillräckligt bekvämt liv för att inte ha mod till att ändra på det... Bli tillräckligt stark och orädd för att bryta mönster som jag inte passar in i. Gå utanför den ram som heter jobbaätasova eller snarare sätta in den trion i en ram som jag skapar.

Min kommande uppgift.

Utsikt över en parkering

Som tur är har jag stora fönster att se ut genom. Från mitt förortskontor. Som just nu mest känns som en kontorsbur. Men idag är det otroligt nog en sol på den annars så grå parisiska smoggiga himlen. Och med fågelkvitter och vårlukt från parkeringen så inser jag att min kontorsplats är ganska så bra.

Jag får till och med lov att mata ner jalusin annars blir det bastubur. Men annars har jag ingenting att berätta. Jag fortsätter att leta efter olika nycklar för att ta mig ut i friheten

Måndagsångest med animerade hjärtan

Idag har jag måndagsångest istället för den brukliga söndagsångesten. Sitter på jobbet och borde ta itu med flera olika saker men min hjärna vägrar att lyda. Min koncentrationsförmåga ligger långt nere på marken och jag försöker göra något vettigt. Det går inte!!! Nu är klockan i och för sig snart 18h och i vilket fall som helst är det snart dags att lämna kontoret.

Annars påbörjades i morse på jobbet en alla-hjärtans-dag-diskussion.

Min kollega (en man) mailade en animation från yahoo.fr där små gulliga hjärtan regnar över ett par och mannen sträcker ut ett paraply över kvinnan. Suck. Jag frågade varför han enbart skickade detta mail till hans två kvinnliga kollegor (jag och en till). Han kontrade med att de andra två manliga machokollegorna säkerligen inte skulle uppskatta det "gulliga" i animationen. Det var ju ett rakt svar men det var liksom självklart att jag skulle gilla det eftersom jag är kvinna. Men jag såg bara en sexistisk animation där mannen var hjälte och skyddade kvinnan från attackerande hjärtan. En "gullig" version av manliga och kvinnliga stereotyper. Som går hem!!!! För mina kollegor menar ju inget illa i att uppskatta denna animation, men det är ju precis så här vi fortsätter att låta manliga och kvinnliga klichéer styra våra tankar och handlingar.

Och, även om jag definitivt inte skulle placera mina manliga kollegor i kategorin "macho" så lik förbannat drar de ju alltid på läpparna när jag uttalar mig om kvinnor och feminism. Omedveten eller oskyldig härskarteknik?