Deckarliv.

Just nu läser jag en svensk deckare. Min kollegas sambos brors sambo är svensk och ibland får jag lite lektyr. Inga böcker jag skulle köpa själv men jag tänker att läsa något är bättre än att inte läsa alls.

Det är lagom krångligt att läsa en deckare. Det är framför allt en bok som inte kräver speciellt mycket koncentration (för den lilla koncentration jag har används upp av att jobba heltid med konstant sömnbrist). Igår kväll, när jag låg och läste på soffan, gick det dock upp för mig varför jag inte blir speciellt intellektuellt stimulerad av att läsa en deckare. Även om just de här författarna har ett rikt språk, intressanta karaktärer och en spännande historia så har jag långtråkigt. Emellanåt är personbeskrivningarna många och detaljerade för att snabbt driva historien framåt. Och det är precis det som får mig att tycka det är tjatigt att läsa deckare.

För jag vill komma åt språket, jag vill känna formen, jag vill ryckas med i orden, jag vill andas texten. Då blir det intressant. Jag vill kunna känna meningarna i min kropp.

Det är precis en sådan bok jag försöker skriva. En roman som äter mig inifrån. På franska. Jag har inte bråttom. Och är inte pretentiös.