Det här med skottdagsfrieriet

Efter en tur bland diverse sociala medier blev jag påmind om att det var skottdag igår. Dagen som inte finns. Leap Day som det heter på engelska. Traditionen vill att kvinnor får fria på skottdagen, eller till och med under hela skottåret. Kom i samma ögonblick att tänka på den väldigt normativt-romantiskt-jobbiga-filmen-med-en-urbota-banal-handling Leap Year jag råkade se för något år sedan där den charmiga huvudrollsinnehavaren skall fria till sin pojkvän. Men men.

Efter några ej speciellt vetenskapliga efterforskningar på wikipedia får jag veta att det här med skottdagsfrieriet är en gammal anglosaxonsk tradition och närmare bestämt en irländsk sådan. Och så här kunde det se ut för väldigt länge sedan.

Idag kan det se ut så här.

Finn fem fel.

Nej. Alldeles riktigt. Det finns inga. Principen är densamma. 104 år senare.

Men jag tycker däremot att bilden från 1908 är betydligt trevligare. För det första, kvinnan ser ut att ha ganska så trevligt där hon ivrigt påhejad av sin ömma moder (gissar jag på) försöker fånga in mannen. Det är teamwork liksom. Och mannen ser dessutom avslappnad ut där han sitter och njuter av pipa och tidning till det harmoniska ljudet av havsbrus. Visst, intet ont anande att han skall bli insvept av en fjärilsfångare men ändå. Idag däremot. Kvinnan ser ut att tänka "nu skall jag minsann allt fånga dig hehe" och bokstavligen JAGAR mannen som ser vettskrämd och stressad ut över att behöva skynda sig ifrån en krävande kvinna. En karikatyr som porträtterar en desperat kvinna och en flyende man. Kul. Nej. Bara jävligt antifeministiskt.

Till på köpet, det som inträffar under skottdagen räknas tydligen inte. Eftersom dagen ju inte finns på riktigt. Så det betyder att de kvinnor som friar, ja det händer egentligen bara på låtsas. Alltså, kvinnor får "lov" att fria vart fjärde år och när de väl gör det ja, då räknas det inte. Och så hålls det patriarkala samhället upprätt.

Jag säger som min guru Audre Lorde: "Revolution is not a one time event."