Carla Bruni och feminismen.

För många år sedan brukade jag lyssna på Carla Brunis album "Quelqu'un qui m'a dit". Behaglig trallvänlig gitarr och sång framförd lite nonchalant men ändå med ett djup på ett tilldragande typiskt franskt vis.

Men så började hon träffa Nicolas Sarkozy och min beundran för Carla sjönk. Jag undrade vad denna till synes intressanta kvinna ville få ut av att gifta sig med Sarkozy. Jag slutade i alla fall att lyssna på hennes musik (inte någon jättestor förlust i slutändan i vilket fall...). Under tiden som Frankrikes "första dam" såg jag henne dyka upp lite här och där, men alltid i rollen som presidentens hustru. Hon såg aldrig speciellt bekväm ut och tydligen lär hon ha varit väldigt lättad över att Sarkozy inte blev omvald. För nu skulle hon kunna ägna sig åt sin karriär igen. Och det kan man ju förstå att hon vill göra.

Så nu plötsligt börjar hon synas lite överallt igen. I och på de glassiga modemagasinen. Som Carla. Som sångerska. Som modell. Som skådespelerska. Normalt, för hennes nya skiva släpps den 3 december. Ja ja, det är så det funkar. Hon pryder senaste Vogues omslag med titeln "Carla Bruni: special guest star" (fransmän gillar att svänga sig med engelska, så vänligen obeservera att det läses med fransk accent). I intervjun får vi veta vad det var hon föll för hos Sarkozy (tack men nej tack), att hon älskar förförande män (jaså!), att hon på sin nya skiva på italienska sjunger om "Douce France"... (nämen!). Hon ger sig även in i den politiska debatten, deklarerar att hon är för homosexuella äktenskap (som nu är under stor debatt i Frankrike) eftersom hon inte ser något "instabilt eller perverst" i samkönade familjer (hennes make däremot gör det). Allt detta passerar utan någon större reaktion.

Vad som blossar upp är hennes uttalande om att man idag inte längre behöver vara feminist.

I min generation behöver man inte längre vara feminist. Pionnärer har öppnat upp dörrarna.

Twittosfären reagerar starkt på detta uttalande och Carla får en hashtag till sin ära #ChèreCarlaBruni, där tweetsen flödar om varför feminismen fortfarande behövs. Till exempel : för att kvinnor fortfarande tjänar mindre än män (en skillnad på 27%), för att flera yrken är reserverade för män eller för kvinnor (kvinnor kör inte lastbil och män förlöser inte bebisar), för att kvinnor inte tas på allvar i sina yrken (politikern Laurence Rossignol får frågan vems assistent hon är), för att våldtäkt fortfarande är tabu (så många flickor/kvinnor som inte blir trodda när de gör en polisanmälan), för att reklam fortfarande är sexistisk (se till exempel babykläder hos Petit Bateau), för att kvinnor fortfarande utför större delen av hushållsysslor och så vidare... Min favorit kommer från författaren och sexologen Jocelyne Robert som menar att så länge #ChèreCarlaBruni behöver förklara vad feminism är behövs feminism...

Carla Bruni blev uppringd av tidningen Elle för att reagera på alla Tweets. Hon förstår till fullo att hennes uttalande lät chockerande och försvarar sig med att det inte kom till sin rätt i intervjun. Vad hon menade var att hon personligen aldrig har känt att hon har behövt vara aktiv feminist. Och när Elle säger att vara feminist är att vara för jämlikhet mellan män och kvinnor, att kunna vara självständig, att vara fri, att ta egna beslut, är hon inte då innerst inne feminist? Carla Bruni tänker efter en stund och säger

Jag antar att jag är feminist om det är att hävda sin frihet. Men jag är inte det om det betyder att vara aktivt engagerad i den kamp som en del för ännu idag. Jag beundrar deras mod men jag har valt att engagera mig på annat håll.

Ja. Det gäller att välja sina strider. Det har hon ju faktiskt rätt i Carla (att vara gift med Sarko är kanske en i sig... men det vet jag ju faktiskt ingenting om så jag ska inte försöka antyda något). Men vi vet att vi kan räkna med Carla Bruni som feminist i alla fall.